earlydayminer skrev:

Plasticfck skrev:

earlydayminer skrev:Azo85: Känns det inte knepigt att ogilla människor när du är en människa?

Frågan är ej riktad till mig - men kan svara för egen del, eftersom jag själv ogillar människor rent generellt, tyvärr!

För mig beror det på att jag inte känner mig som "en av dom". Jag är en Alien ... inte människa, typ. Känner ingen samhörighet, och har därför svårt att gilla!

Men, som sagt, finns individer som är guld trots allt.

Jag känner tvärtom. Det är alla andra som är olika utomjordiska arter och jag är människa.

Hahahaha ja så kan det också va
Jag tycker aliens är coolare, så jag vill hellre va en sådan.

Plasticfck skrev:

earlydayminer skrev:

Plasticfck skrev:
Frågan är ej riktad till mig - men kan svara för egen del, eftersom jag själv ogillar människor rent generellt, tyvärr!

För mig beror det på att jag inte känner mig som "en av dom". Jag är en Alien ... inte människa, typ. Känner ingen samhörighet, och har därför svårt att gilla!

Men, som sagt, finns individer som är guld trots allt.

Jag känner tvärtom. Det är alla andra som är olika utomjordiska arter och jag är människa.

Hahahaha ja så kan det också va
Jag tycker aliens är coolare, så jag vill hellre va en sådan.

Aa, aliens är faktiskt lite coola. Vore skönt om man kunde bli en xenomorph varje gång man blev förbannad på något.

Överlag så tycker jag att man kan ha en bättre dag tillsammans med en hund eller en katt istället för en människa. Djur är oftast trevligare och är lättare att läsa!
Dom är inte så förbaskat komplicerade
Gick lite OT där, sorry!

Ja!!!

earlydayminer skrev:

Plasticfck skrev:

earlydayminer skrev:
Jag känner tvärtom. Det är alla andra som är olika utomjordiska arter och jag är människa.

Hahahaha ja så kan det också va
Jag tycker aliens är coolare, så jag vill hellre va en sådan.

Aa, aliens är faktiskt lite coola. Vore skönt om man kunde bli en xenomorph varje gång man blev förbannad på något.

Haha det hade jag gärna velat va!!!

alixha skrev:Överlag så tycker jag att man kan ha en bättre dag tillsammans med en hund eller en katt istället för en människa. Djur är oftast trevligare och är lättare att läsa!
Dom är inte så förbaskat komplicerade
Gick lite OT där, sorry!

Haha det gör inget - för mig iaf xD

Asså jag tycker typ djur är lika svåra som människor - eller ännu svårare ... HAHA. De är sötare än människor, men de kan ej använda ord, utan man måste tolka deras läten/kroppspråk - och ibland kan de bli "elaka" för ingenting. Det händer mig att jag t.o.m blir ledsen av att bli avvisad av djur ... HAHAHA!!! Och då är det för jag applicerar mina egna tankar på djuret - typ "nu tycker den att jag är jobbig... gahh .. " Jag är sjuk. :pp
Tycker djur är jobbiga också för de kan va snälla i ena sekunden, och sen bli skitelaka i andra. Det kan jag också bli ledsen av. Haha.

Hmm .. jag vet! Gosedjur! Alltid snälla!

alixha skrev:Hmm .. jag vet! Gosedjur! Alltid snälla!

Ultimat!

Jag blir kränkt. Å andra sidan söker jag sällan kontakt. Vill inte riskera att bli kränkt.

sugrövmanövern skrev:Jag blir kränkt. Å andra sidan söker jag sällan kontakt. Vill inte riskera att bli kränkt.

Känner igen mig - resonerade som du förr, men numera söker jag kontakt ibland, för jag inbillar mig att man kan vinna på det. Jag blir ju dock ledsen om personen är otrevlig eller inte svarar, som sagt!
Det är en balansgång asså ...

Tycker det känns riktigt jobbigt när man blir avvisad. Speciellt när man för en gångs skull ha öppnat upp sig för någon och sen blir lämnad ensam ute i mörkret.

Ja, det gör jag.
Om jag inte blev det skulle det inte kännas som en avvisning.

Jag mår dåligt av att bli avvisad

Generellt sett, ja. Det är ju inte roligt att bli avvisad om det är en själv som är den direkta orsaken till avvisningen. Det översätter jag ungefär till att jag inte är tillräcklig i sammanhanget, och ibland vill jag ju vara det.

earlydayminer skrev:Azo85: Känns det inte knepigt att ogilla människor när du är en människa?

Nej inte direkt. Egentligen inte så att jag ogillar människor för att de är av arten människor utan för att människor har ett visst beteende. Sedan avskyr jag inte människor bara föredrar att vara själv, ogilla inte avsky. Vet inte om jag gillar mig själv nämnvärt heller, jag är en rätt dålig människa och tvivlar på att det hade varit bättre för majoriteten om alla var mer som jag. Sedan kan jag skilja på vad jag gillar och vad jag tycker är bra. Bara för att jag gillar något behöver jag inte tycka att det är bra och vise versa.

Jag avskyr att bli avvisad. Därför tar jag dessvärre inte kontakt längre. Jag har till och med svårt att föra en längre konversation med någon jag inte känner, för jag bara väntar på att käftsmällen ska komma.
Det sjuka är att det i princip alltid är folk som vill trycka till en som tar kontakt. Övriga gör väl nåt i stil med det jag gör själv. Och här sitter vi...

Folk är väl egentligen mest intresserade av sig själva när allt kommer omkring?

Även om man är intresserad av andra, så är väl det man mest är intresserad av, är deras intryck och eventuella dom om en själv

Man kanske skapar sin egen självbild utifrån andras uppfattning om sig själv?

Njä jag mår inte dåligt av att bli avvisad, utan då tänker jag bara att då var det någon som jag visst hade dålig personkemi med, och att jag ibland kanske bara inte själv hade kunnat avgöra det innan men att den personen såg det när jag skrev något till den, och på så sätt är det ju rätt fint egentligen för då slipper jag slösa tid på att prata med någon som jag ändå inte skulle ha gillat och som inte skulle ha gillat mej heller.

Egentligen så måste man ju prata med nån ett tag för att kunna vara säker på sånt där, men jag tycker det är viktigt att det ska kännas mer eller mindre rätt direkt från början också.

Krillo skrev:Jag avskyr att bli avvisad. Därför tar jag dessvärre inte kontakt längre. Jag har till och med svårt att föra en längre konversation med någon jag inte känner, för jag bara väntar på att käftsmällen ska komma.
Det sjuka är att det i princip alltid är folk som vill trycka till en som tar kontakt. Övriga gör väl nåt i stil med det jag gör själv. Och här sitter vi...

Ditto. Jag tror tyvärr att vi som har Asperger lättare råkar ut sånt.

Jo, känner igen mycket av vad ni säger här. Jag var i Grekland på en kurs en gång där jag kände mig tvungen att berätta vad jag ansåg om en sak. "Ja, då har du fått sagt det." sa läraren och en av mina kurskamrater retade sig på mig - ja, mer än en gång. Mina andra två kurskamrater hade jag dock inga problem med. Men visst får jag ångest när jag erinrar mig händelsen. SÅ visst är det jobbigt att känna sig dissad.

På nätet finner jag det dock särskilt svårt. Som någon sa här så är det (för mig) lättare att hantera om jag får ett klart besked än de som bara försvinner - särskilt om man börjat lära känna varandra lite grann. Det som jag är så djävla rädd för är däremot att FÖRBLI ovänner. Det är det som är den stora rädslan. Det känns så obegripligt att man kan komma bra överens och sedan plötsligt inte kunna kommunicera och motparten är arg eller irriterad på mig.

Jag har i regel inga problem att i efterhand kunna förstå olika situationer, men när jag är mitt uppe i det blir min sensitivitet ett handikapp istället eftersom jag läser av och känner in varenda nyans. Det gör att det vid vissa tillfällen blir för mycket för mig att hantera på samma gång. Hjärnan blir överbelastad. Då söker jag mig till andra för stöd, men eftersom de inte är insatta i min kommunikation med andra blir det ibland bara värre. Men ibland är jag inte (inte än) självständig nog att hantera jobbiga känslor själv utan att få stöd och jag skulle ibland behöva få hjälp och stöd omedelbart här och nu, men sådan hjälp står inte att finna i samhället.

Så länge kommunikationen fungerar bra funkar nätet fint för mig, men när det uppstår problem blir det ibland för mycket för mig att hantera när jag inte kan få en direkt respons öga mot öga. Men jag vet att jag tar saker väldigt allvarligt.

När det blir överbelastning går jag tillbaka in i mig själv och då förekommer det att jag sätter upp ett försvar mot omvärlden, får världens ångest och säger saker som jag vet kan framkalla reaktioner jag inte klarar av hos somliga (just för att jag är livrädd för att jag inte kommer kunna hantera mina egna reaktioner på andras reaktioner - det är mig själv jag är rädd för). Ja, i alla fall hända detta mycket ofta förr och jag hade ihållande ångest och var jätteledsen. På nätet kan det vara särskilt problematiskt, eftersom det är lätt hänt att jag då glömmer att jag talar med en annan människa - det blir för mycket för mig helt enkelt.

Ett annat sätt att känna sig dissad är när man har olika uppfattning om saker och ting. Då kan det hända att eftersom jag tänker att jag har rätt får ångest och inte klarar av situationen. I övrigt i sociala situationer så tär det ständigt på min redan hårt sargade självkänsla när jag blir avvisad. Jag upplever ju väldigt starkt hur jag själv beter mig vilket blir OERHÖRT skrämmande. En gång bilade jag och en god vän till Norrland från Skåne på en dag. Han hämtade upp ett par tjejer han kände i Stockholm och vi körde vidare. I vilket falla som helst - när jag var tillbaka hemma igen låg jag orörlig i fosterställning under en säng i timmar i flera dagar (nå, inte i sträck, men upprepade gånger ).

sugrövmanövern skrev:Jag blir kränkt. Å andra sidan söker jag sällan kontakt. Vill inte riskera att bli kränkt.

Jo, har varit inne på den linjen ibland. Men det mest grundläggande här är mat och sömn. Har man inte sovit sammanhängande på en hel månad, inte ätit ordentligt på veckovis och ständigt oroar sig och grubblar över allting och blivit totalt isolerad för att man fastnat i ett intresse/syssla (är då ofta kreativ och skapar) i flera veckor så är inte förutsättningarna de bästa för någonting!Jag är själv extremt medveten om min egocentrism vilket är rätt jobbigt ibland. Finns mycket som skulle kunna sägas om det. Som sagt, att bli avvisad är en sak, men att bli ovänner, det hatar jag.

Jag vill som sagt alltid väldigt väl och är väldigt snäll och omtänksam, men ... ibland blir det bara fel. Jag gissar att det är fler som känner igen sig här.

Allra värst är skammen när jag inser hur dumt jag betett mig ibland. Jag hade kontakt på Skype med en tjej för några år sedan och vi hade pratat om att kanske träffas. Till sist frågade jag henne hur det blev med saken och fick svaret att hon inte uppfattat mig så, utan att gå in på vad det betyder. Men hur som helst blir min reaktion att det var ju synd att jag inte visste det från början så hade jag inte behövt slösa tid och energi på dig. Hon blev arg såklart. Det ena dumma följde sen efter det andra. Även hon tog upp saker hon tidigare varit irriterad på, men inte sagt. Jag "hotade" med självmord (inte riktigt, men skrev att jag fick lust att ta livet av mig) och skyllde plötsligt på min diagnos en massa gånger och skrev till henne ömsom på sajten vi fått kontakt och ömsom på Skype. Jag menade naturligtvis inte alls som det lät, utan jag kände mig redan pressad och hade ångest när vi pratade även om det var hur trevligt och underbart som helst. Jag vågade inte fråga och när jag väl gjorde det var det lite vagt och jag fick inget svar. Så pressen på mig själv byggdes gradvis upp och till sist orkade jag inte utan det flög ur mig eftersom jag inte orkar kämpa hur mycket som helst hela tiden.

Vid ett annat tillfälle sa jag att han inte spelar så svåra saker som jag till en pianist. Har skämts som bara den sen. Jag har med tiden insett att jag faktiskt var avundsjuk, eftersom jag kände att det var något fel på mig (säkert koppling till AS) som inte lyckades koordinera rörelserna så ledigt som han och över huvud taget var mycket mer rigid.

Det värsta är som sagt att stå ut med mig själv och dit har jag inte kommit än även om jag är på god väg. Men typiskt mig också att försöka framställa mig själv i så dålig dager som möjligt som i de här inläggen.

Cyan skrev:Njä jag mår inte dåligt av att bli avvisad, utan då tänker jag bara att då var det någon som jag visst hade dålig personkemi med, och att jag ibland kanske bara inte själv hade kunnat avgöra det innan men att den personen såg det när jag skrev något till den, och på så sätt är det ju rätt fint egentligen för då slipper jag slösa tid på att prata med någon som jag ändå inte skulle ha gillat och som inte skulle ha gillat mej heller.

Egentligen så måste man ju prata med nån ett tag för att kunna vara säker på sånt där, men jag tycker det är viktigt att det ska kännas mer eller mindre rätt direkt från början också.

Det var ett bra tankesätt, tycker jag!!
Ska försöka resonera som du nästa gång något jobbigt, avvisande händer mig!

Och ... som andra sagt här så gäller det även mig att ... ja, det har nästan aldrig hänt att jag inte velat ha kontakt med någon mera, medan det har hänt mig hundratals gånger att andra inte velat ha med mig mer. Jag är JÄTTEINTRESSERAD och tycker att det är supercoolt och allting i 98% av fallen, men de är inte lika intresserade. Men i de 2% av fallen där de är verkligt intresserade då är jag själv antingen inte alls intresserad, i "fel fas", eller likgiltig.

Men ... (lång paus) ... Gillar ni att bli avisade?

Palindromus skrev:Men ... (lång paus) ... Gillar ni att bli avisade?

skulle förvåna mig om det dök upp någon som svarade "ja" på den frågan...