Jag snackade lite med mamma om min utredning och så. Mamma har alltid försökt att lära känna mig men det har aldrig riktigt lyckats. Men i alla fall så vet hon om att de tror/trott att jag har en autismspektrumdiagnos och jag började snacka med henne om det.
För att jaga historian kortare, vi kom tillslut in på att utredningen har tagit tid och att jag inte får någon hjälp under tiden och mamma sa då att den kanske är över snart och då kan jag få medicin mot det. Då sa jag till henne att det inte finns medicin mot autism och då blev hon besviken och undrade varför jAG GÖR UTREDNINGEN ÖVERHUVUDTAGET. jAG FÖRSÖKTE FÖRKLARA FÖR HENNE OM lss (DET LILLA JAG VET) MEN HON VERKAR HA HOPPATS PÅ ETT PILLER SOM SKULLE GÖRA MIG NORMAL.
jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det här?
Vad ska jag säga till henne?

Det kanske inte låter som någon stor grej men hon förstår inte att jag gärna också vill vara normal men att jag har börjat inse att jag inte kommer bli det. Dessutom har jag alltid försökt så hårt med att få henne att förstå mig utan att lyckas och jag trodde vi hade kommit en bit på vägen men det verkar inte så nu.

Då får hon också inse, som du gjort, att du troligtvis inte kommer bli "normal".
Det borde hon kunna förstå.

Och att få en diagnos och rätt till LSS är bra om man behöver stöd.

Att vara "autistisk" innebär vissa svårigheter som inte går att bota.
Och man väljer inte att vara "autistisk". Det är man från födseln vad jag vet.

Näe jag har verkligen inte valt det här.

Jo hjälp behöver jag. Där jag bodde förut hade jag Personligt Ombud (senare byttes det till Kontaktperson) och Boendestöd och det fungerade rätt bra. Men här får jag inget sånt eftersom jag inte har "rätt" diagnos för det.

Hon har vissa problem att se sanningen i vitögat och önskar bort situationen. Hon skadar bara er och kanske mest dig genom att fortsätta på det spåret. Om du känner det så säg att du behöver att hon är stark och ser situationen för vad den är att du har diagnos och alltid kommer ha det. Om hon inte klarar av att vara vuxen nog att se detta utan fortsätter hoppas på att du ska bli "normal" så får du växa med uppgiften så mycket som behövs av dig på egen hand eller med hjälp av andra som inte är så rädda för en person med bokstavskombination.

Om du får ADHD- el ADD-diagnos kan du ev få mediciner som kan göra dig mer koncentrerad/lugnare.

Men AS kan inte medicineras bort, däremot behöver man anpassa livet efter sina förutsättningar. Och där är det din mors uppgift att vara stark och hjälpa dig, det håller jag med DiProgan om. Jag tycker det verkar som hon tänker för mycket på sina egna känslor och förväntningar och för litet på hur hon kan hjälpa dig. Ett sätt vore om hon tog reda på mer om AS.

Så mitt förslag är att du säger just det, att du inte valt att ha AS men att du behöver hennes hjälp och stöd, både under utredningen och efteråt.

Du måste alltså få en AS-diagnos för att kunna få Boendestöd och Kontaktperson?

Ja jag har sagt det till henne, att hon behöver mer information. Men hon har inget internet och kan inte ta sig till biblioteket själv och mina systrar verkar inte så pigg på det.

Hon har en grannkvinna med AS och när vi snackade kläckta mamma ur sig "ja men hon är ju född med det". Jag svarade att det är jag med, att man inte kan få AS/autism. Mamma svarade "Men du var ju inte så konstig som barn".

Det roliga är att jag var väldigt konstig som barn, men mamma vill inte minnas. Hon vill inte minnas hur mycket min ena syster retade och slog mig med (vilket iof jag har förlåtit för länge sedan, vi var ju bara barn).
Jag har faktiskt "bevis" på det. Har fått tag på vissa delar av min BUP journal och där står det (från första omgången där då jag var 5 år) att jag uppförde mig till större delen som ett autistiskt barn men verkade vara för känslosam, fantasirik och något för verbal för att ha autism (inte exakt de orden men sammanfattat och förenklat). Detta var innan HFA, atypisk autism och aspergers var känt i den delen av norrland.

Ja jag kan inte få kontaktperson eller boendestöd om jag inte får en "riktig" diagnos. Som det är nu är jag diagnosticerad med depression, social fobi och personlighetsstörning uns (md schizoida, schizotypa och tvångsmässiga drag) (mer om just mina diagnoser finns på min blogg). Tydligen är dessa diagnoser inte "riktiga" enligt kommunen, enligt de ska jag inte ha de problem jag har enligt vad diagnoserna säger.

Din mamma verkar verkligen befinna sig i "förnekelse-stadiet".

Om du berättar att det inte är föräldrars fel att barnet blir/föds autistiskt så kanske hon ändrar sig lite (spekulerar). Många föräldrar är rädda de gjort nåt fel så barnet inte blir "normalt".

Det har jag redan sagt till henne flera gånger.

Jag är rädd att mina föräldrar kommer reagera likadant när de får veta. Jag kommer göra som du och förklara, förhoppningsvis lika bra som du gjort

Vägrar de att lyssna eller inse vad det faktiskt innebär får de skylla sig själva. Jag kommer inte orka tampas med både AS-problematiken och mina föräldrars reaktioner. Av någon anledning känns det som att "komma ut ur garderoben"... Men jag har mycket stöd från annat håll och klarar mig därför utan dem.

Har i hela mitt liv gjort mamma besviken. Det enda, och det egentligen viktigaste, som hon tycker jag gjort bra är att uppfostra min son som idag är 14 och är allt jag inte var. Har alltid varit svår, konstig och verklighetsfrämmande. Mina preferenser vid val av vänner har varit en gåta för familjen. När det sedan kraschar, som det alltid gör läggs skulden på mej. Jag borde vetat bättre och vägrar ju konsekvent att umgås med sk normala människor. Alla pojkvänner har varit antingen missbrukare eller extremt udda eller både och. Jag gör inga aktiva val av mitt umgänge utan det bara faller sej så. Allt jag gör är antingen 110 procent eller inte alls. Dom säger att jag hade kunnat vara söt om jag bara ansträngt mej lite men jag kan inte. Samma gäller mitt hem. När jag tex syr så syr hela hemmet. Tyg överallt. Sammlar tyg varje helg på loppisar och glömmer tid o rum. Sen poff! Tröttnat.....nytt projekt. Mamma är besviken. Hon ville ha en dotter. Fick en freakshow. Jag är inte städad, kvinnlig, smidig eller lyckad. Men en kärleksfull mamma är jag och det är jag stolt över. Min son ska veta att jag älskar honom hur han än väljer att leva. Min mamma har aldrig sagt att hon älskar mej som jag är. Bara gett mej välmenande tips hur jag kan bli bättre. Är det kärlek då?

Hej teodora74, varför måste man vara söt? Och själv kan jag inte sy över huvud taget.

Eos: Jag har bara min familj och min pojkvän. Pappa tror jag fattar men han har nog AS själv så. Syskonen pratar jag inte så mycket med pga åldersskillnad.

teodora74:Låter mycket som mig. Dock är jag "kvinnlig", eller ja mer flickig och får väll höra att jag ska växa upp, men det är inte så lätt. Jag är inte som jag är med flit och jag rår liksom inte för att jag delvis stannat i utvecklingen vid 8, delvis vid 13 och delvis vid 17. fast vissa saker är jag nog mer 40 på (typ ord och så). Jag trivs iof med min barnslighet men har förut i flera år lekt vuxen men det slutade i total kolaps från vilken jag inte har återhämtat mig än. Mamma har iof sagt att hon älskar mig men det är ständigt de där råden och sen när jag klippte mig och skaffade snake bite (piercingar i underläppen) så sa hon att jag inte var hennes dotter längre. Hon frågar fortfarande när hennes dotter med det långa vackra håret ska komma tillbaka och det gör ont. Det där med 110% eller inget känner jag verkligen igen och samma sak av val av kompisar och partners.

KaosPrinsessa skrev:Hon frågar fortfarande när hennes dotter med det långa vackra håret ska komma tillbaka och det gör ont.

Usch, vilken tråkig inställning. Jag lider med dig.

För övrigt kan du svara din mamma: Vilken dotter, har du en annan dotter?

Jag har sagt till mina barn att de får göra i princip vad de vill så länge som de inte skadar andra människor och tar ansvar för sina handlingar, samt att jag inte accepterar droger. Vill de hålla en egen stil, så gör de det, jag tänker inte lägga mig i så länge som de själva står för den (det ska inte vara en påtvingad stil som de inte trivs med).

Miche skrev:

KaosPrinsessa skrev:Hon frågar fortfarande när hennes dotter med det långa vackra håret ska komma tillbaka och det gör ont.

Usch, vilken tråkig inställning. Jag lider med dig.

För övrigt kan du svara din mamma: Vilken dotter, har du en annan dotter?

Jag har sagt till mina barn att de får göra i princip vad de vill så länge som de inte skadar andra människor och tar ansvar för sina handlingar, samt att jag inte accepterar droger. Vill de hålla en egen stil, så gör de det, jag tänker inte lägga mig i så länge som de själva står för den (det ska inte vara en påtvingad stil som de inte trivs med).

Hon har ju det, jag har två äldre systrar

Din moder verkar inte insatt överhuvudtaget och uttrycker sig inte särskilt begåvat. Låter som att hon har en hel del att lära sig.

Säg det till henne och hälsa från Krigarn.

Jag är mamma så jag svarar utifrån min mammasynvinkel: Jag tror att det är så att din mamma ser att du på något sätt lider eller hon tror att du lider för att du inte är som alla andra. Jag har många år haft skuldkänslor för att jag introducerar en "icke-normal" värld till min dotter. Alltså när alla hennes kompisar lyssnar på melodifestivalen försöker jag få henne att lyssna på Leonard Cohen. Jag orkar inte utveckla detta speciellt mer för att förklara men hoppas du förstår ändå. Moment 22 infaller sig nu eftersom även om hon får ett annat perspektiv på saker och ting kan bli sårbar för sin olikhet. Om man inte passar in i den stora massan brukar det oftast uppfattas som något negativt - eller hur? Samma sak gäller för alla minoriteter - världen över (skrämmande insikt). Invandrare, hemlösa, konstnärer - det känns ibland som att folk inte riktigt vet hur de ska reagera när de möter något som är främmande och det säkraste kortet blir väl att frysa ut den personen. Kan tänka mig att det är därför många med as blir mobbade. Som förälder är det jättesvårt att göra kloka val ibland eftersom valen man gör har många olika synvinklar och man vill tänka på barnets bästa samtidigt som man vill att barnet inte ska lida. Hoppas din mamma kan tala ut med någon. Det är något som hjälper mig ibland. Det finns något nummer man kan ringa som heter typ föräldralinjen, skicka ett pm om du vill så kan jag leta upp det. Lycka Till!