De vänner jag har är antingen 13-17 år eller 30 + (de flesta iaf) och min mamma finner det hela mycket olämpligt. Visst hon kan inget direkt göra eftersom jag inte bor hemma längre, men jag vill ju gärna slippa bråket och att hon ska förstå.
Jag har försökt att förklara att det inte är lätt för mig att få jämnåriga vänner, men det verkar inte gå in.
Tjaffset har blivit värre nu när jag bla berättat att det är en som är 40+ som ska hjälpa mig med min dator och så.
Visst jag förstår mamma med att hon är rädd att nått ska hända och jag har försökt att förklara att mina kompisar är schyssta.
Vad ska jag göra? Hur fasiken når jag fram till min NT mamma och får henne att förstå?
Antingen är de för unga eller för gamla, men jag trivs ju med de. De yngre är oftast NTs men de äldre är oftast aspisar eller har adhd.

Kan hon inte vara glad att du har vänner du trivs med istället, har du frågat henne? Jag har en jämngammal vän (hon är precis lika barnslig som mig), annars kommer jag bäst överens med de som är runt 20...

Det är en fråga som jag också undrar över. Jag har löst det genom att hålla helt tyst om min bekantskapskrets, men någon kanske har andra förslag.

Det kanske är mest manliga vänner på 30-40 år som hon oroar sig för. (Antar att du är ca 20 år själv.) Hon misstänker att de har skumma avsikter och tänker utnyttja dig. Det misstänker jag betr alla min dotters manliga vänner också, men jag utgår från att hon kan ta vara på sig själv.

Har du AS-diagnos? I så fall kan du förklara att vi aspergare inte bryr oss om ålder, att det i själva verket är utmärkande för oss att vi ofta trivs bäst med personer som är yngre el äldre än oss. Vi går efter liknande intressen, inte efter ålder.

Vägrar hon att förstå så skulle jag säga att det är hennes problem, inte ditt, och att du inte skaffar vänner för hennes skull utan för din egen.

Att tendera att finna vänskap tvärsöver alla åldersgränser är ett av de stora kännetecknen för vårt sätt att fungera. Vi har en förmåga att mer se människorna och gilla dem, utan att bry oss. Medan mer... eh, "normala"... människor är betydligt mer känslomässigt bundna av ålder och rynkar på näsan eller rentav gallskriker.

Their loss...

Jag känner igen mig i din beskrivning. Det har alltid varit så för mig också, bortsett från att min mamma är mer förstående. En av mina bästa väninnor är 20 år äldre, och jag umgås med många som är betydligt äldre än så, och många som är flera år yngre än jag också. Min första äldre pojkvän tänkte min pappa skjuta, men det lugnade sig ganska snabbt. Sedan har jag alltid umgåtts i kretsar där ålder har varit irrelevant för vänskapen. För mig har det varit så självklart att mina föräldrar inte skulle ha haft något att säga till om även om de hade försökt.

Vissa opassande beteenden kan man ändra med lite god vilja, men just ålder brukar vara svårt att modifiera så hon får nog acceptera att dina vänner har den ålder de har.

Som vanligt fråga frågorna som det egentligen handlar om, varför hon är som hon är, vad det är hon tror och allt sådant där och förklara att innan hon kan komma på bättre orsaker eftersom de inte stämmer fortsätter du att umgås bäst du vill. Det må bottna i dåligt självförtroende o alla möjliga saker att du inte har jämnåriga vänner men innan dessa vänner som du faktiskt har och hon istället kunde vara glad för är där för dig har orsakat vad hon nu tror ska hända så har hon inget för att skälla utan får istället vara ärlig med vad hon avser. Föräldrar är så väldigt kassa på att vara ärliga med sina barn om vad de egentligen tänker...

Jo jag har en autismdiagnos och hon har läst lite om det men hon har svårt att få tag i info. Jag har även förklarat att det där med ålder och så fungerar annorlunda för oss.

Visst är hon glad att jag har vänner, men hon vill att jag ska få ett mer "normalt" liv. Men det är svårt att hitta folk som jag passar med, de yngre är mer i samma nivå som mig oh de äldre blir det kanske mer.. ja kan inte förklara det riktigt men mer åt förälder/syskon hållet känslan... om ni fattar vad jag menar.

Hon har samma oro över killar som tjejer, å kön spelar ingen roll för henne.

Att kräva att en autist ska leva precis som en "normal", det är som att kräva att en homosexuell ska bli heterosexuell. Säg till henne att det viktiga för dig är att få leva att liv som passar dig. Att sträva efter att bli som "alla andra" gör en bara olycklig och frustrerad. Så valet står inte mellan "normala" kontra "udda" vänner utan mellan "udda" vänner och inga alls.

För henne och många andra är det viktigt att få leva "normalt", dvs som majoriteten. Men det betyder inte att det är likadant för dig. Hon verkar inte ha fattat skillnaden mellan sina egna behov och dina.

Fast jag vill ju leva normalt. Det är ju det jag så mycket försöker med. Fast det går inte så bra.

Om det är våldtäkt som din mamma oroar sig för att du ska bli drabbad av så kan du väl hälsa henne att det är mer sannolikt att förövaren är en hormonstinn 20-åring än någon som är 40+.

Men jag är ju 36 år och vi är ju vänner, KaosPrinsessa. Hoppas vi kan fortsätta vara det även om din mamma tycker det är onormalt.

Det kanske är onormalt enligt de flesta, vad vet jag.

KaosPrinsessa skrev:Fast jag vill ju leva normalt. Det är ju det jag så mycket försöker med. Fast det går inte så bra.

Försök leva vad som är normalt för just dig. Tänk på detta citat: "Vi föds som original men dör som kopior"

Visst måste man kompromissa ibland för att överleva. Men jag anser inte att man ska kompromissa med vilka man väljer som vänner.

Allstå Hade min morsa sagt nåt så till mig så hade jag struntat blankt i vad hon sagt. Fast du kanske inte känner dig säker nog att göra det.Vilket jag har förståelse för.Har själv varit den sitsen då jag inte fullt vågat ta egna beslut utan att morsan skulle va inblandad.nu har jag kommit så långt att jag skiter fullständigt vad hon säger när hon har kritik att komma med.
JAG bestämmer vilka JAG ska umgås med. Och det är oxå JAG som får ta konsekvenserna om jag gjort fel beslut.

Min mamma betyder så pass mycket för mig att jag inte vill ha nått onödigt bråk med henne. Att jag bor ca 60 mil ifrån henne gör nog mkt, då hon inte kan ha nån koll på mig.
Jag kommer inte dumpa några av mina vänner vad än mamma säger, så det behöver ingen oroa sig för, men jag vill inte ha bråk med henne heller.
Hon är nog orolig att jag ska utnyttjas på flera olika sätt då jag har svårt att säga nej och så. Tror ingen jag har blivit vän med här kommer göra nått sånt dock.

Och folk som utnyttjar andra finns ju i alla åldrar, liksom.

KaosPrinsessa skrev:[...] jag vill inte ha bråk med henne heller.

Lite vita lögner kanske kan vara användbart...

En vit lögn är en sak man inte berättar om, dvs du behöver inte berätta att en 50-årig gubbe med getskägg och liten kulmage hjälper dig med datorn hemma...

Hehe kanske inte. Jag har dragit många vita lögner för henne, men trodde inte jag skulle behöva det nu då hon själv bara har mkt äldre vänner.

Att inte berätta allt man gör el om alla man träffar är inte lögn, inte ens en vit lögn. Det är bara att vara vuxen.

Jag var ju van att berätta allt men lärde mig efter mycket tjat och bråk att bara berätta det min mamma ville höra. Vilket ibland betydde att jag inte hade något alls att säga.

KaosPrinsessa skrev:då hon själv bara har mkt äldre vänner.

... så vad bråkar hon då om? Vet du om hon har tänkt på det? Kanske det är något ärftligt rentav?...

Alien skrev:Det är bara att vara vuxen.

Tack, då får jag äntligen känna mig lite vuxen... Har alltid undrat vad vuxen är!

Zombie skrev:... så vad bråkar hon då om? Vet du om hon har tänkt på det? Kanske det är något ärftligt rentav?...

Vad andra ska säga och att de kanske kommer utnyttja mig eller så.

Jo, jag förstår det. Men om hon själv föredrar äldre vänner så verkar hon inte ens konsekvent. Kanske något att tala med henne om, eller åtminstone inför dig själv avdramatisera det hon säger med?