Tänkt som motvikt till alla deprimerande och deprimerade trådar: Kan man ha AS och vara övervägande lycklig med sin tillvaro?

Finns det fler som mig som varit djupt nere i depressioner halva livet och sedan mestadels lyckliga den andra halvan?

Lycka är så klart något flyktigt och svårgreppbart samt väldigt individuellt. Det kanske är en konst i sig att lära sig att se och känna igen känslan av lycka/glädje när den finns där. Tycker ni att ni kan det?

Känslan av lycka ur en biologisk synvinkel:
Eftersom lyckokänslan ändå i slutändan är en kemisk process i hjärnan, borde det inte gå att (utan kemiska tillsatser utifrån) träna upp och öka lyckoprocessen genom någon sorts "hjärngympa"?

Lycklig är ett starkt ord. Men "nöjd" kan jag gå med på.

Av dom personer med Aspergerdiagnos som jag känner så verkar temat vara att känslolivet fluktuerar rätt kraftigt. Kan inte erinra mig om en Aspergare som varit övervägande lycklig, medan motsatsen verkar enklare att kartlägga. Däremot finns väl dom vars lycka inte avviker från den genomsnittliga människans lycka.

LILITH_ skrev:Eftersom lyckokänslan ändå i slutändan är en kemisk process i hjärnan, borde det inte gå att (utan kemiska tillsatser utifrån) träna upp och öka lyckoprocessen genom någon sorts "hjärngympa"?

Vissa meditationstekniker går just ut på att öva upp särskilda kognitiva tillstånd, och i slutändan handlar väl all meditation om att finna lycka på icke-konventionella ställen. (I vissa fall kanske det dock explicit handlar om att reducera lidande eller att inte sträva efter något särskilt, men i de fallen, utan några emotionella incitament, så skulle ju ingen syssla med meditation på andra än slumpmässiga grunder, och i sådant fall är det väl rätt överflödigt att diskutera.) Sen om medvetandetillstånd och fysiologi nödvändigtvis korrelerar är en annan femma, men det är väl också irrelevant. Upplevelsen av ens tillvaro bör ju vara det viktigaste, oberoende av det övriga.

LILITH_ skrev:Kan man ha AS och vara övervägande lycklig med sin tillvaro?

Klart man kan, men det beror också på vilken situation man hamnar i och möjligheterna att förändra sin tillvaro.

Lycklig och lycklig...jag gillar inte att prata om lycka då det råder lyckofascism i samhället idag.

Man ska vara lycklig, lyckad, rik, supersocial, superflexibel, framgångsrik...

Detta skapar förväntningar som egentligen ingen kan levva upp till.

Man känner en press på sig att vara superlycklig jämt men det kan ingen människa vara.

Riktigt groteskt blir det när folk tävlar i vem som är mest lycklig.



Men för att svara på frågan; ja jag är ganska tillfreds för tillfället.
Har ordnat upp saker i livet som var viktiga att ordna upp.

Jag får nog också ansluta mig till de "lyckliga" aspergarna, skulle inte direkt påstå att jag är lycklig hela tiden men jag skulle inte kalla mig själv konstant olycklig heller.

Jag känner mig ganska så lycklig

Så länge man inte är deprimerad är det helt okej

Alltså bör man rensa livet från företeelser, platser och personer som ger negativa depp vibbar. Och förstås inte vara så rädd att göra det.

T.ex istället att för att gå på släktträffen där svärmor minsann påminner om att när hon var XX gammal så hade hon skaffat barn, hus och avbetalningar. Så åker man kanske till någon evenemang där man kan träffa likasinnade som bejakar ens goda sidor och det man är bra på osv. Ju fler sådana substitioner man gör i livet. Desto bättre chanser har måendet.

Eller om man tycker att stadens betong suger så flyttar man till en stuga på landet.

Är det en stök i matbutiken så kanske man kan beställa mat online eller ta sig till någon butik normalisar har svårt för.

osv..

Jo, rensa bort är en bra metod.

Visst kan man det. Sortera bort det som ör dåligt, lär dig umgås så du klarar vanliga situationer, och var dig själv i övrigt.

Alldeles för svart vita svar, kan inte säga att jag är olycklig men inte heller lycklig. Det är ju periodvis olika.

Jag känner inte någon lycklig aspergare. Känner ett par som är nöjda kortare perioder.

stuck skrev:Alldeles för svart vita svar, kan inte säga att jag är olycklig men inte heller lycklig. Det är ju periodvis olika.

Det är väl medianvärdet som avses..

Men allt handlar om att man försöker leva upp till samhällets ideal utan att lyckas. Jag har tjatat om det förr men det är så viktigt så jag gör det igen. Om man strävar mot mål som inte kan nås så kommer man misslyckas och då kommer man aldrig att kunna bli lycklig. Depression är inget man måste drabbas av bara för att man har asperger.

Jag är till 80% alltid glad och på bra humör men brusar lätt upp när människor går emot mina planeringar och mina scheman. Kalla mig konstig men jag tillåter mig inte att vara ledsen på så vis. Lever med Barney Stinsons citat - "when I'm sad , I stop being sad and start being awesome instead".

plåtmonster skrev:

stuck skrev:Alldeles för svart vita svar, kan inte säga att jag är olycklig men inte heller lycklig. Det är ju periodvis olika.

Det är väl medianvärdet som avses..

Ja jag svarade lycklig trots allt, antar att Lilith inte syftade på "äkta lycka" som det kallas.

Huggorrm skrev:Om man strävar mot mål som inte kan nås så kommer man misslyckas och då kommer man aldrig att kunna bli lycklig. Depression är inget man måste drabbas av bara för att man har asperger.

Men att vilja kunna exempelvis arbeta så man når en skälig levnadsnivå, att vilja ha vänner eller en partner, att vilja bli ångestfri längre än bara små korta perioder - är det verkligen mål som samhället lagt på oss eller är det helt rimliga önskningar trots att de kan vara omöjliga för vissa? Hur blir man lycklig om man släpper dylika mål?

tahlia skrev:

Huggorrm skrev:Om man strävar mot mål som inte kan nås så kommer man misslyckas och då kommer man aldrig att kunna bli lycklig. Depression är inget man måste drabbas av bara för att man har asperger.

Men att vilja kunna exempelvis arbeta så man når en skälig levnadsnivå, att vilja ha vänner eller en partner, att vilja bli ångestfri längre än bara små korta perioder - är det verkligen mål som samhället lagt på oss eller är det helt rimliga önskningar trots att de kan vara omöjliga för vissa? Hur blir man lycklig om man släpper dylika mål?

Vad som är en skälig levnadsnivå har varierat genom åren. Förr var man nöjd om man hade en halmmadrass att sova på och en kålrot att gnaga på. Där är det absolut samhället som ger oss nivån. Att ha vänner eller en partner är värre, men man får sänka sina krav. Det finns mängder med folk som också vill ha de vänner eller partner så man får helt enkelt ta en av de som bjuds. Partnern kanske inte ser ut som en filmstjärna men har andra egenskaper istället? Och ångestfri, det hänger väl i hop med att vara lycklig?

Om din ångest hindrar dig från att träffa människor så blir det som omöjligt att skaffa vänner oavsett hur låga krav man har. Om dessutom inget hjälper mot denna ångest, ska man då bara ge upp på livet?
Det jag tänker är att, när det gäller människor med diagnos och/eller psykiska problem så är vägen till lycka sällan så enkel som att de bara har fel målsättning.

Jag vet inte men någon är väl lycklig kanske. Eller det beror väl på vad man betecknar med ordet lycka. Man kan vara lycklig på det privata planet. Dvs familj och sånt är ordnat hyfsat. Men sen kan man må python av faktorer som påverkar en utanför den privata sfären.

Huggorm skrev:Men allt handlar om att man försöker leva upp till samhällets ideal utan att lyckas. Jag har tjatat om det förr men det är så viktigt så jag gör det igen. Om man strävar mot mål som inte kan nås så kommer man misslyckas och då kommer man aldrig att kunna bli lycklig.

Precis. Bra beskrivet.

Huggorm skrev:Depression är inget man måste drabbas av bara för att man har asperger.

Exakt. Även om korrelatiion mellan diagnos och icke-diagnos bör vara större än noll då folk får en diagnos av en orsak. Fast det spelar ingen roll för hur man slipper det problemet.

Lyckliga människor - finns de?

Jag tycker det känns som om hela mänskligheten är olycklig, men på något vis försöker
lura sig själva till lycka. Vilket givetvis inte kommer funka.

tahlia skrev:Men att vilja kunna exempelvis arbeta så man når en skälig levnadsnivå, att vilja ha vänner eller en partner, att vilja bli ångestfri längre än bara små korta perioder - är det verkligen mål som samhället lagt på oss eller är det helt rimliga önskningar trots att de kan vara omöjliga för vissa? Hur blir man lycklig om man släpper dylika mål?

Målet är relaterat till förväntningar i samhället.

Förr fick alla arbeta som ville, idag måste man ha tur och/eller bra utbildning. Därmed så är arbete idag något som samhället styr, inte individen som förr.

Vad gäller vänner, så finns orealistiska förväntningar på extrema kontaktnät och antal vänner. Man behöver inte bry sig om dessa förväntningar så slipper man ångest för att man inte klarar dem. Själv har jag vänner helt och hållet för att jag gillar vissa, och skulle lika gärna kunna vara utan om ingen var intressant nog. Alltså ett problem som beror på förväntningar och där individen själv kan påverka sin situation.

När det gäller partner, så går det att fixa för de flesta om de bara skruvar ner sina förväntningar och använder en vettig metod som är anpassad för hur de fungerar.