Jag kan väl börja att presentera mig mitt namn är "Patient C" och jag har haft AS diagnos ända sedan födseln. Jag vänder mig nu hit i sökandet efter råd och jag hoppas även att detta inte blir för mycket för vederbörande att läsa.

Jag är uppvuxen i Värmland och redan under första åren i skolan kände jag att jag verkligen inte var som någon annan, delvis på grund av min AS och även på grund av att jag vid födseln blev drabbad av en hjärnblödning som försämrade min syn kraftigt. Som liten så hade jag inga tankar på omvärlden och såg mig själv som mittpunkten. Detta skall komma att upphöra i Augusti 1999 någon gång då jag "fick" min första kompis. Relationen där fungerade väldigt bra tills något hände som jag inte minns.

Nåväl, jag började fjärdeklass i grundskolan kommande höst och började även träna ishockey och karate. Det gjorde ju självklart att man blev tränad fysiskt men psyket låg kvar i någon sort kryosömn tills jag fyllde 15 år.

Då lossnade allt....all mobbning jag uttsates för som liten pga. glasögon etc etc. Mitt första kärleksförhållande hade jag när jag var 14 år om man nu kan kalla det det...det höll inte i mer än 2-3 månader.
Med tiden kände jag mig mer och mer olik alla andra, till stor del hur jag tänker och ser på livet till skilnad från mina gemnåriga.

Så kom tiden då jag slutade grundskolan...
Gymnasiet började jag i en AS klass vilkett verkligen inte var något jag trivdes med. Men jag har inget val, det var vad jag fick veta i vart fall. Där gick jag i två år och för var månad växte sig mitt hat som jag då hade mot mig själv och frustrationen över att plågas av monotona tankar. En stor faktor till detta var hur livet hemma var.

Till slut beslöt jag mig för att rymma till min dåvarande flickvän....det var snabbt gjort, men självklart letade farbror blå efter mig osv.
Väl hos min dåvarande flickvän började jag utveckla något jag alltid velat göra, spela musik....dvs bas och trummor. Men något jag förbannat åt skogen....med den typ av musik jag hade intresse för fanns det väldigt negativa faktorer, bland annat så det band jag då gick med i var alla alkoholister och delvis drogmissbrukare. Snart hade även jag dragits med i det hela. -Dum som jag var- insåg jag inte att min dåvarande flickvän mådde väldigt dåligt av det och hon gjorde allt hon kunde för att hjälpa mig.

Men så en kväll så hittade polisen mig och då var det bara att ge upp. Jag tvingades tillbaks till värmland....där jag sats att leva på socialen.
Förhållandet sprack någon månad efter...att ha gjort en människa illa som jag innerst inne älskade mer än något annat (hon har lätta drag av AS) det faktumet att jag sårat någon som stod mig så nära utan att ens inse det.


Nåväl...till sist kom jag till en punkt då jag beslutade mig för att ta tag i livet och åtminstone försöka rätta in mig i vårat samhälle. Så jag började studera igen och i dagens situtation studerar jag för att få ett fullvärdigt gymnasietbettygg så att jag kan söka till någon högskola/universitet eller söka jobb i Norge.

Men det som ersat drogerna och alkoholen är mina ständiga tankar på vad är det jag gör för fel i mänskliga relationer. Jag kan vara ute på krogen med en vän till mig (även han har AS men inte synflelet) så kan vi dricka några öl och han får alltid någon att diskutera med medans jag själv sitter i ett hörn. Detta låter väldigt konstigt för vissa eftersom jag utåt i vissa situationer uppfattas som väldigt social och "smart".
Det som plågar mig allra mest är tanken på att hamna utanför det nät som samhället har. Dvs att förlora jobbet i framtiden....leva ensam resten av livet. Att aldrig få chansen att skaffa barn.
Som liten brydde jag mig inte om det så kallade "första intrycket" dvs utseendet. Men i nuläget har jag gett mig fan påa tt jag skall försöka åtminstone. Men jag plågas alltid av spegelbilden där skelögdheten stirrar stint tillbaka.

Kan vara värt att tilläggas, när jag fyllde 18 år så fick jag veta att jag ser för dåligt för att ta körkort....detta satte även de igång tanken på att om man har hus i framtiden är väl körkort ett måste?
Dvs. kan jag inta ta körkort är familj svårt att se som en möjlighet och är det då är ju det mesta åt skogen.

Nätterna spenderar jag oftast framför datorn med Online spel för att få någon sorts flykt från verkligheten. Men det blir mindre och mindre effektivt och sen börjar jag själv inse och tröttna på att alltid försjkuta saker framför mig.
Negativiteten går och kommer....men de vanligaste tankarna är...

Är det min AS som gör att jag känner såhär?
Kommer jag att tvingas leva ensam resten av mitt liv pga. att jag är annorlunda?

Efter mycket funderande har jag kommit fram till ett par mål i livet som förhoppningsvis är inom räckhåll.

1. Skaffa ett jobb som ajg trivs med och föhoppningsvis ha trevliga arbetskamrater och ett rikt socialt liv.

2. Skaffa en flickvän och få förhållandet att hålla.

3. Om ovanstående lyckas så är nästa mål: Bilda familj och förhoppningsvis få en eller två barn.

Är detta orimliga krav?
En sak jag har märkt är att om jag av någon andledning vissa perioder mår väldigt dåligt och om någon av de få vänenr jag har hör av sig och det kanskr är något som gäller dom problem eller liknande. Då är mitt egna lidande som bortblåst....

Som person har jag alltid satt ärlighet och trogenhet först. Men av någon andledning är det någon som ger mig någon sorts utstrålning som resulterar i att jag för det mesta går till skolan, gör hem och stänger in mig i ensamheten...om jag kunde välja skulle jag välja bort allt som har med min specialintresse (datorer) att göra. Och hellre dela min tid på jorden med människor...viljan till det har jag men det verkar som det är något fel hos mig som person? eller är det någon social signal jag inte ser som NT-folket ser?

Jag har några vaga minnen av den tiden då min flickvän då min flickvän kanske inte mådde särskilt bra. Oavsett hur dåligt jag än mådde...så under ett sådant tillfälle så fanns liksom inte lidandet där. Den ständiga stryp och frustrationskänsla.

Idag är jag 19 år har tankar om hela mitt liv...och jag vet en sak...det är att fortsätter jag leva som jag gör idag kommer jag aldrig ta mig ur det här. Men hur jag skall göra det, vet jag inte.

Min högsta önskan är att slippa leva med dessa tankar, att få rättsida på allt och skaffa mig ett sådant liv. Att slippa denna ofrivilliga ensamhet...

(Jag ber om ursökt för eventuella felformuleringar och möjlig ostrukturerad text i och med att jag allt eftersom jag skrivit detta kommit på saker som jag funderat länge över.)


Ha en trevlig kväll
Patient C


Moderator: Ändrade rubriken litet.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer än att jag hoppas det kommer gå bättre för dig.

Om sammanhållningen är dåligt så ber jag om ursäkt. detta är inte menat som en självömkan utan som en förfrågan om råd/svar på de frågor jag ställer i inlägget.


Tacksam för svar
C

Hej och välkommen hit!

Jag tycker inte att du behöver tro att du ska leva ensam hela livet. När jag var 19 år hade jag varken haft pojkvän el vänner öht. Du har iaf erfarenhet både av vänner och flickvänner.

Och jag förstår inte varför hus och familj skulle vara omöjligt utan körkort. Det gäller bara att bosätta sig där det finns kommunala kommunikationer el inte längre från stan än att man kan cykla dit.

Jag tror att du hamnat i en negativ svacka där du grubblar för mycket på alla hinder.

Men jag har inget konkret råd utom just att du försöker träffa folk du trivs med och känner dig trygg och accepterad med. Kanske i första hand andra aspergare? Kanske krogen är fel ställe för dig?

Hej och välkommen Patient_C!

Jag har tyvärr rätt mycket att göra den här veckan och lite till så jag har inte så mycket tid att formulera ett bra svar åt dej än. Alien hade dock ett väldigt bra inlägg!

Jag är också för trött för att skriva nåt vettigt men jag önskar dig också välkommen. Kanske du kan komma på nån AS-träff?

Som jag förstod det så mår du bra av att prata om någon annans problem för då glömmer du dina egna ? Eller öht bara träffa dina vänner gör att du glömmer dina problem (tillfälligt).

Själv försöker jag bli bättre på att höra av mig till mina vänner och inte vänta på att de hör av sig.
Då lägger man inte hela ansvaret på dem och själv känner man sig mera nyttig. Det är inte lätt men jag jobbar på det. Hur funkar det för dig?

barracuber skrev:Som jag förstod det så mår du bra av att prata om någon annans problem för då glömmer du dina egna ? Eller öht bara träffa dina vänner gör att du glömmer dina problem (tillfälligt).

Själv försöker jag bli bättre på att höra av mig till mina vänner och inte vänta på att de hör av sig.
Då lägger man inte hela ansvaret på dem och själv känner man sig mera nyttig. Det är inte lätt men jag jobbar på det. Hur funkar det för dig?

Tackar för välkomnandet.

Jag har aldrig haft något problem att höra av mig till de få vänner jag har, snarare att jag har/haft vänner som är väldigt osociala så det har oftast blivit så att det är jag som ringer eller hör av mig. Visst...det fungerar en tid men till slut börjar jag tycka att de kanske kan höra av sig. Det har hänt ett fåtal gånger att någon gjort det och självklart är det något att ta vara på.

Dom monotona tankar jag har försvinner ganska ofta. Men just räddslan av ensamhet förstärks nästan bland vissa....men det endast mitt egna fel. Har bland annat en vän som är gift (även han har lätta drag av Asperger), att se saker som man själv åtror, att slippa vakna en dag och slippa känna sig nertyng. Men jag låter det extremt sällan gå ut över job/skola osv. även om jag har svårt att oprka emd skolan. Så är det ett måste för att få livet att fungera. Ju mer ensamhet/stillasittande jag tvingas genomgå desto värre blir det.

När det gäller att träffa andra människor med AS så är jag lite kluven. Det kan vara positivt på det sätet att individerna i fråga kanske förstår mig bättre. Men samtidigt. jag kommer fortfarande leva ett separat eget liv där jag jobbar och NT människor har ALLTID fördomar mot annorlunda människor.

En annan positiv sak kan ju vara att de som kommit längre i insikten om AS kan påpeka fel/signaler jag inte ser hos folk. Vilökett självklart skulle vara otroligt mycket värt. För det jag vill är att vara så normal som det går. Normal till att mitt psyke inte går i monotona onda cirklar gång på gång. Att försöka ta sig ur det...att för en gångs skull släppa all den tyngd händelser, upplevelser har lagt på mig.

Ja...krogen är kanske inte rätt plats att "träffa" någon på.

En annan sak jag funderat på väldigt mycket är hur enormt man kan förändras på kort tid eller för att en liten liten detalj förändras och förvrids.

Som jag kanske skrev i det första inlägget (minns inte), så spelade jag väldigt mycket datorspel som liten och gjorde det nog minst 10-12 timmar per dag. Som liten var det en stor flykt från verkligheten. Men så kom ju Online spelen och då blev det någon sorts ursäkt att sitta vid datorn och spela bort ännu mer av livet på att lura sig själv att man var social över datorn. Som 15 åring tänkte jag att bara jag fick fortsätta med World Of WarCraft och spela spel resten av livet så skulle jag slippa allt och alla.....det höll tills jag blev 18, den dagen tog mitt liv en grotesk vädning. Helt plötsligt efter 3 års intensivt spelande...började intresset försvinna....jumer det försvann desto mer kall, ensam kännde jag mig.

Tills det gick upp för mig att....materialism är inget att fästa sig vid. Oavsett vad det är. Så jag försökte att trappa ner på mitt spelande från att ha spelat 12-20 timmar varje dag spelade jag under en tid mellan 6-8 timmar (var ledare för en "organisation" inom spelet och vi siktade under dessa år att ligga bland de bästa i världen), pga. detta s¨å hade jag obligationer som ledare att diskutera ansökningar med resten av rådet osv....men när jag trappade ner på spelandet var jag endast inne och gjorde det dagliga arbetet med gillet för att fortsätta vårat arbete mot våra mål.

Men så i Oktober förra året. Vi låg då på 8onde plats i världsranking. (antagligen inte intressant för er men men detaljer...)

Jag blev av någon andledning väldigt nere och deprimerad och det gick upp för mig för första gången i mitt liv att jag verkligen var ensam. Att datorn aldrig kommer kunna ersätta det jag så längtar efter.
Denna längtan har alltid funnits...att vara behövd, att betyda något för någon. Att vara älskad etc.....detta är säkert vad alla människor vill. Men jag drabbades av panik och det blev det ångest utav. Som jag gör allt jag kan idag för att trycka åt sidan.

En annan tanke jag har haft väldigt länge är att vara snäll mot människor som man verkligen inte ser som sina närmaste vänner. Kan bara skada en. Inte direkt att det här har med resten att göra men jag improviserar det här eftersom jag skriver när tankarna kommer....

Som liten försökte jag -ALLTID- hjälpa folk som bad mig om hjälp. Men det slutade oftast med att om jag misslyckades med att hjälpa individen i fråga. Så fick jag glåpord gång på gång.
Så i dagens läge är jag lite kluven hur jag skall möta nya människor. Men oftast kör jag med åsikten att "Jag kommer behandla varje individ som jag skulle velat bli behandlad själv" självklart lyckas detta inte alltid. Men det är åtminstone en början....

Där jag trivs bäst är där folk har visat sin uppskattning mot mig som person. Inget hyckleri, lögner eller alike.
Har även väldigt lätt att skapa hop som extremt sällan går vägen. Ingen som har något förslag på hur jag skall hantera det?, det är väl bland det allra värsta förutom negativiteten som självklart skapas av att när jag upplevt något sitter jag självklart...i 2-3 månader och grubblar något förbannat över det. Men jag kommer ändå bara fram till samma slutsats...antingen är det mitt utseende det är "fel" på (hintar till skelögdhet), eller så är det ännu värre och då är det någon social signal jag inte uppfattar?

Either way. bli av med skelögdhet går men problemet är att mitt synfel kan sätta köpar i hjulet så det ska jag kolla upp.

Det sociala är ju självfallet ni andra som även tillhör våran kult kanske ser som jag själv inte ser. Och på så sätt kan det kanske...bli bättre.

Det jag stör mig mest på inom mig själv är att jag ser så förbannat enkelt lösningar på kompisar/vänner som har problem i förhållanden till exempel. Där min syn är följande: Problem är till för att lösas inte för att se till att man fegar ur och lämnar människan man delar livet med. Utan man gör väl allt man kan för att hjälpa denne?, alla människor förändras. Men ta det enkla exemplet. Jag har en gammal vän som haft problem med sitt förhållande bland annat att känslor, tivvel om att han älskar sin flickvän. Sådan tär fruktansvärt kört. Kommer det fram tioll henne i fråga så kan ju människan bli förkrossad.

Känslor är något man väljer själv enligt mig. Vad är det som kan få en att sluta tycka om personen i fråga?. ingenting enligt mig. Det är antagligen de egenheter, det som starkast kännetecknar personen i fråga som uppfattas som "fel" hos den andre?

"fel" som vissa NT folk på¨pekar är oftast en egenhet som är lite annorlunda än hos en NT avlad människa. Då uppfattas det som något negativt och "udda"?...varför kan inte dagens människor se bortom det och se det vackra i varje individ?, I mänskliga rätigheter står det bland annat att man skall få se ut, tycka som man vill etc. det är så förbannat fel. För dagens samhälle är uppbyggt på att du skall se ut "såhär" men ser du ut (refererar till mig själv) så har jag skägg och långt svart hår.
Klädstil är oftast, svarta kängor, svarta byxor och en hoodtröja eller t-shirt som även den är svart. En människa som bär märkeskläder på stan och ser en sådan som mig, enligt min uppfattning är jag ansedd som udda. Men i själva verket så bär jag de kläder jag gör för att jag trivs med det. Tröjor är oftast en bandtröja eller liknande. Men att bli ansedd som udda för det är något fruktansvärt fel. Men tyvärr sant....och inget konstigt alls eftersom vårat samhälle idag är byggt på att alla skall vara friska, unga och inte ha minsta fel.

Ta det exemplet att man är ute och går och ser en människa som vinglar på gatan. En sådan unvdiker man automatiskt. Till och med jag själv gör det. Helt omedvetet...för något inom mig säger att "den där individen är det något som är "fel" på" och allt det på grund av första intrycket....utseendet, kroppshållning. Han/hon blev dömd direkt pga sitt utseende. Det finns ju även människor som om dom är fest med sin partner och om dennes partner har något på sig han/hon inte gillar så skäms personen i fråga för sin sambo....eller liknande. Vad fan är det för fel? Att skämas för att man har en vän/sambo som bär något man själv inte gillar. Det är väl för fan inte MIN/DIN sak att tala om för vad som är fel eller rätt när det gäller kläder? (nu räknar jag med att ni inte kommer med extrema exempel här:P), om personen vill se ut på ett visst sätt, vad fan har man med det att göra?, det är ju dennes val inte mitt/ditt?....jag har dömt människor efter utseendet många gånger. Men jumer tiden går desto mer försöker jag se bortom det och det går bättre och bättre.

Eftersom alla människor är olika...men sådana normer inom samhället gör oss till edentiska får. Och försöker man då i sin desperation stå ut ur mängden och hålla på sin åsikt. Tvingas man förr eller senare in i det igen. För man blir avskärmad. Ett svart får så att säga.

Fördomar och räddsla är enligt mig de två största svagheter mänskligheten har.

Nej nu blev det väldigt mycket off topic...men detta skrev jag för att få ut det mesta och kanske få rättsida på saker och ting.

Vänligt tips: chansen att få fler kommenarer ökar om du delar in dina inlägg i kortare poster. En del av oss har mycket svårt att orka läsa långa texter.

Om det nu är kommentarer du vill ha. Vill du bara skriva av dig så funkar det ju bra att skriva hur långt som helst.

PJo...jag brukar glömma det där ibland....

Men man vet ju aldrig om någon börjar klaga på dubbelpost ;D

Kommentarer är ju det jag är ute efter. Att bara skriva av sig är ju som att bara tillfälligt fly...och det är verkligen inte det jag är ute efter.

Livet som ensam.
För mig svänger mitt synsätt på detta faktum till det motsatta vart 4e-8e månad. Nu är jag i en "frisk" period.

"Frisk" i detta fall innebär bara att jag är skitnöjd när alla skiter i mig på alla sätt.

Kom inte på någon bättre rubrik.
Så det blev dom det blev.

Det klart du ska kämpa på mot dina mål!
Det klart man kan bilda familj även om man inte har körkort. Känner till många sådana par.
Om du kan operera skelögdheten så vore det nog bra, om det går?
Det underlättar kommunikation. Folk kan bli osäkra beträffande hur de ska fästa blicken.
Det är ett problem för många musiker att det förekommer så mycket droger i branchen, men vissa tycks ta sig förbi de hindren?

Om du vill ta kontakt med en tjej är det ju bra om du kan backa lite från dig själv och låta henne få känna sig sedd och prioriterad. Det är svårt för många av oss aspergare, men ändå något att jobba på.

LYCKA TILL med din personlighetsutveckling! Du är så ung så du kommer nog dit du vill så smångom, om du är envis!

KRAM!

Man kan faktiskt ha familj och bo i lägenhet också. Eller i bostadsrättsradhus eller så. Det kan vara dumt att ha villa om man inte kan köra grejer men du får väl skaffa en tjej som har körkort i så fall så hjälper det.

Skummade bara igenom ditt andra lååånga inlägg men några tankar slog mig iaf..

För det första: Var inte så hård emot dig själv. Du är ännu ung, 19 är absolut ingen ålder, och det verkar som du trots allt hunnit skaffat dig en hel del livserfarenhet på vägen. När jag läser det du skriver låter det som om du var en bra bit över 30 med alla funderingar kring de tre v:na, Villa Vovve och Volvo. Jag är 27, har andrahands kontrakt på lägenhet, jobbar för svältlön- inga pengar till kläder- går i min gamla lump, har inte mycket till socialt liv sedan jag flyttade från studieorten och än mindre ett stabilt förhållande. Men jag lever, har några fina minnen, är vid god hälsa och har åtminstone mycket tid över för mina specialintressen. Men du, bara 19, har hela livet framför dig. Tag vara på tiden och gör något vettigt/kul utav den när du ännu har tid.

Om kompisar: Jag är förmodligen inte den bästa personen att ge råd här. Men ett hett tips är väl att försöka leta upp folk med samma specialintressen. Du säger att du spelar mycket online spel och, vad det verkar, har ett stort datorintresse. Spel och datornördar kryllar det ju för sjutton utav! Kanske finns föreningar i din hemkommun, olika konvents mm. Kanske kan det rentav var något att studera vidare inom? Du är ju ännu i den sociala åldern, typ 16- 26, och kan säkert hitta många andra i den åldersgruppen som du trivs att umgås med. Festivaler kan vara ett sätt för vissa att träffa vänner också; har du ingen att gå med och/eller saknar ekonomin kan du anmäla intresse att få arbeta som funktionär. Du tjänar inga pengar men får bo och vistas gratis på festivalområdet och får tre mål om dagen (ofta av varierande kvalitet dock) Om inte annat kan det vara en kul erfarenhet.

Från 26- 27 och uppåt blir det svårare, är åtminstone min uppfattning; folk har hunnit "lekt av sig" och börjar tänka mer på framtiden, skaffat familj, utbildat sig, har ett välbetalt jobb och inte lika mycket tid/behov av vänner. Men det här är en norm som absolut inte täcker in alla över 26; LÅNGT ifrån alla har barn, hus och körkort.

imperativ skrev:Livet som ensam.
För mig svänger mitt synsätt på detta faktum till det motsatta vart 4e-8e månad. Nu är jag i en "frisk" period.

"Frisk" i detta fall innebär bara att jag är skitnöjd när alla skiter i mig på alla sätt.

Jag skulle uttrycka det ungefär likadant

IRL-story:

Det var en gång en tonåring som en dag insåg att han inte alls var som alla andra Han tänkte mycket snabbare och djupare än de. Allt gick så mycket snabbare i hans hjärna. Han tänkte snabbt igenom sin framtid: "Jag kommer inte att kunna gifta mig, skaffa barn, villa, Volvo etc. Nej, jag klarar inte sånt ansvar! Det är ju något allvarligt fel på mig."

Därefter försökte han ta sitt liv, men misslyckades. Sedan testade han droger i stället, blev knäpp, blev medicinerad med neuroleptika i flera decennier och orkade då inte göra någonting alls av sitt liv.

En dag upptäcktes hans ADHD. Neuroleptikan togs bort och Concertan in. Han upptäckte då att han hade ett helt liv att ta igen. Han skyndade sig att gifta sig och bygga en musikstudio samt realisera all musik inne i han överintelligenta hjärna.

Fick han en bil? Nej. Fick han till sist ett bra liv? Ja. Var han egentligen oförmögen att skapa sig ett liv? Nej! Han var bara intelligentare än andra och väldigt rädd. Men, om han inte hade varit så rädd för livet? Det låg ju där och väntade på honom hela tiden. Tur att han upptäckte det till sist!