Hej, har nyss funnit detta forum och såg ingen introduktions del, så lättar lite på mitt hjärta här och hoppas på det bästa. Har svårt att hålla mig kortfattad för det kan lätt kan bli missförstånd så hoppas folk orkar ta sig tid att läsa igenom och ge konstruktiv feedback.

Jag är en kille på 25 år, som 2008 gjorde en diagnostisk utredning för ADD. Efter att "min symptom" varit bekräftat gick mitt liv mer eller mindre i spillror. Istället för att fortsätta försöka med utbildningar och socialverksamhet på olika folkhögskolor osv, så blev jag allt mer och mer passiv. Från början hade jag stora förhoppningar på att medicinering skulle fungera och ge en positiv inverkan på mitt liv (för att jag tidigare kommit i kontakt med amfetamin som gjorde under för mig, vilket inte skedde regelbundet varken före, eller i dagsläget) men medicinerna, Ritalin/Concerta osv, gjorde mig inget gott alls. För mig var det som att dricka 20 koppar kaffe, eller proppa i sig en hel snusdosa och inte det inre lugn jag trodde jag skulle få. Istället för att känna mig tillfreds vart jag sönderstressad istället, kunde inte äta alls, och kände mig stressad/pressad att åstadkomma något i vardagen vilket jag inte gjorde utan satt istället på en stol och kunde inte sluta skaka på benen. Det blev bara värre helt enkelt, sen slutade jag med medicin efter ett år, och efter allt tappat kontakten helt med VPM. Har iaf fått allt löst för mig på det ekonomiska planet fram tills nästa sommar åtminstone, aktivitetsersättning eller vad det heter. Vilket har gjort att jag fått skaffat egen lägenhet och allt, men jag utför inte direkt någon form av aktivitet alls i min vardag. Inget jobb och har inga direkta framtidsutsikter. och den enda lilla form av social interaktion jag får är när jag besöker några av mina få vänner kanske, en gång varannan vecka, oftast helger (då de såklart har egna liv, med jobb och flickvänner). Förutom det har jag nästan bara kontakt med min mor och folk över nätet.

För några dagar sedan ansåg min mor att jag skulle kolla upp om jag inte hade Asperger, mest för att "då kan man få mer konkret hjälp i samhället". Så jag gjorde 3 olika Asperger tester som alla sa att jag hade det. Ska försöka kontakta VPM igen och se om de kan få igång en utredning. Och något som jag kommer ihåg från min utredning av ADD var en form av logiska test, sådant man kan se i tex. Illustrerad vetenskap, där jag tror att jag hade alla rätt, han som utredde frågade mig tom vid en specifik fråga varför jag svarade som jag gjorde på ett problem, och jag förklarade exakt hur det var. Han sa att jag var den enda som verkligen förstått den uppgiften och inte bara gissat. Vilken får mig i efterhand att tänka på att det skulle kunna varit ett Asperger drag. dvs att jag som det står i utredningen har en "Mycket god förmåga till logisk slutledning".

Men iaf, anledning till att jag skriver här, eller överhuvudtaget känner att jag måste göra något snart. är att jag blev så skärrad av nått jag läste tidigare idag. Om en person med asperger som skrivit i en tråd på flashback att han skulle hänga sig, vilket han också gjorde. Läste igenom det han skrev och kunde bara känna igen mig och blev så rädd, för det är bara en rädsla för döden som kan hålla en ifrån att ta självmord vilket han hade lyckats komma över. Och om jag bara förlorar rädslan skulle det lika gärna kunna varit jag. Så nu känner jag mer och mer press av att försöka åstadkomma någon form av positiv inverkan på mitt liv, även om jag på ett pessimistiskt sätt endå aldrig kommer ändras, eller? Har inte kommit i kontakt med något som fått mig att känna annorlunda änsålänge iallafall. Där jag bor finns det inte direkt någon konkret hjälp, det enda jag kan komma på är organisationen Attention, men de är mest riktade mot folk med ADHD och är i sig mer snack än verkliga lösningar. Och Nej, jag är inte en överdeprimerad person även om jag på ett sätt kanske är deprimerad. Förstår bara inte hela grundkonceptet med den existens vi har och hur sorgligt männskligtbeteende i den stora massan är. Men jag gillar min sfär av livet, där man kan utesluta alla "idioter". Min vardag omfattas i princip enbart av att ... först lyckas vakna, sen kolla upp vilka tv-serier som gick natten innan och kolla, sen spela lite tv-spel, och surfa runt och kanske snacka med nån vän på msn. Men ja, mitt liv springer ifrån mig. Det känns som sand man håller i handen som långsamt glider ur och inget man kan göra för att stoppa det. Har svårt att leva i den tidsram vi är lärda att existera i. Även om jag är 25, känner jag mig inte en dag äldre än kanske 17, på vissa sätt. Och har svårt med delen av att växa upp och ta ansvar för på något masochistiskt sätt så bryr jag mig inte så mycket om vad som sker mig. Är mer intresserad av andras liv och alla möjligheter som finns, för i ens egna liv måste man ju fatta "ett val" och leva efter det. Så ja, åren går och man närmar sig 30 års ålder, och har bara ångest av att se framåt och hur jag kanske inte har ett jobb, en fru, några barn. Vet inte hur jag ska hantera allting, och vill hitta folk som förstår sig på min sits vilket jag inte lyckats med ännu.

Finns så mycket mer jag känner att man behöver inkludera så att folk får en bra inblick i mitt liv och kan ge bra feedback. Men ja, är ganska säker på att jag har Asperger tillsammans med mina andra "symptoner" men vad jag undrar är vad det finns för hjälp rent konkret. Mediciner, stödpersoner/grupper, osv. Vad jag är rädd för är att jag tar och gör utredningen och sen blir det bara en extra sympton som tynger ens axlar, för ja. Mitt liv innan jag fick min diagnos så kunde jag ha bättre interaktioner med folk istället för att jag på ett sätt måste förklara att Ja jag är som jag är för att jag har ADD. och därmed får de en annan uppfattning än vad de annars hade haft. Och min självkänsla körs mer och mer i botten. Vill ha hjälp som som faktiskt hjälper och inte får en att känna sig underminerad. Gillar ensamhet samtidigt som den gör mig galen, får ryck ibland då jag kontaktar alla jag känner men numren blir allt färre och färre, och det blir svårare att träffa nya människor dessto mer isolerad som människa jag blir. Och tiden rinner ut för mig att komma på vad jag egentligen vill göra. Så... Kan hålla på hur länge som helst med att förklara saker och ting, men det är nog dags att trycka på skicka knappen och se vad forumet här har att bjuda på...

Hej jag har länge haft en asperger diagnos utan att egentligen vetat om det. jag har aldrig läst på om det för än nu... på "äldre" dar. levt mitt liv med andra utan diagnos.. som har väl gått sådär... men samtidigt ändå bra.
jag har alltid haft några nära vänner men på senare tid även en hel del bekanta. tacka vetja facebook och för din del verkar det vara msn. ;9

dock har det blivit som dig med mig. som också känner mig mer som 17 än min egentliga ålder som är snarlik din ålder. att många kommer på vad de egentligen vill. och försvinner lite ifrån en och man själv blir lite passiv. kommer inte på vad man vill bli själv.. för det känns fan inte som man vuxit klart än... haha. åren går och man hinner inte med. fler och fler skaffar barn. en har till och med gift sig (!)

jag tycker också om ensamheten. dock blir jag galen på den för jag är beroende av människor. umgås i lagom doser för att sedan varva ner hemma. själv med tv.n en bok kan jag inte koncentreara mig på.

gillar öppna snälla människor...

känns det bättre. och du om självmord. fan livet leder med mil! skippa de planerna... tänk dig vad mycket man kan hitta på... så förstår du.

men skönt att veta att det går att stoppa det... slippa allt en dag... men det skulle aldrig hända... dock är det skönt att tänka hur än illa det kan se ut är det aldrig värst...

Ville inte få det att framstå som att jag var självmordsbenägen, även om jag oftast pratar om det på ett löst vis och min "bipolära" mor oroar sig för det hela tiden. Det är bara ofrivilliga tankar, och mitt "logiska" tänkande som ibland spökar och säger att det kanske hade varit bättre för mig. Men ja, jag lever ju än och vill uppnå min ålderdom, men inte som en bitter gamling utan som barnet man fortfarande är . Men jag blev rörd av det som skedde han jag nämnde och hade full förståelse, och vill ju såklart inte känna så.

Är som du, gillar också öppna människor men där har jag blivit allt mer cynisk på senare år också, då när man försöker ha seriösa konversationer med folk på internet, så finns det alltid dem som ska trolla och hålla på. Får-mentalitet har jag så svårt för, stora massor av folk utan individuellt tänkande.

Men ja, problemet kvarstår, vad vill man göra, satsa på... Välja. fyfan.

Snuffz skrev:Ville inte få det att framstå som att jag var självmordsbenägen, även om jag oftast pratar om det på ett löst vis och min "bipolära" mor oroar sig för det hela tiden. Det är bara ofrivilliga tankar, och mitt "logiska" tänkande som ibland spökar och säger att det kanske hade varit bättre för mig. Men ja, jag lever ju än och vill uppnå min ålderdom, men inte som en bitter gamling utan som barnet man fortfarande är . Men jag blev rörd av det som skedde han jag nämnde och hade full förståelse, och vill ju såklart inte känna så.

Är som du, gillar också öppna människor men där har jag blivit allt mer cynisk på senare år också, då när man försöker ha seriösa konversationer med folk på internet, så finns det alltid dem som ska trolla och hålla på. Får-mentalitet har jag så svårt för, stora massor av folk utan individuellt tänkande.

Men ja, problemet kvarstår, vad vill man göra, satsa på... Välja. fyfan.

m3n 25 = barnrumpa fortfarande... sååå dont panic vännen... har en kompis som är som tre basst fast hon är 32

Jo, men det är svårt att inte få panik/känna sig pressad till att uppnå något. Speciellt nu när jag känner att "tiden" bara går fortare och fortare, förra året uppnådde jag ingenting alls tex. Inget för att försäkra en oviss framtid. Och det känns fortfarande som att det var igår jag vakna upp och det var julafton förra året. Just nu lever jag på bidrag för att kunna "ta det lugnt" och lista ut vad jag vill göra, men det är bara fram tills nästa sommar, och den är här när jag vaknar imorgon. Problemet är ju något som inte existerar ännu, det är en ovisshet inför framtiden. Men ack så övervällande att jag inte kan få ut något vettigt svar. Har svårt att formulera exakt vad jag menar, känner. Behöver nog någon form av livscoach som inte får mig att känna underminerad, utan kan hjälpa mig förstå vad jag vill få uträttat.