Jag befinner mig i sluttampen på litteraturkursen där vi tränar på att "läsa mellan raderna" (eller att läsa kritiskt) i kurslitteraturen och det slog mig; borde inte detta vara något som aspergare har svårt för? Att läsa en skönlitterär bok och utläsa vad den faktiskt handlar om? T.ex. att uppfatta ironin och samhällskritiken som förekommit i vissa av de böcker vi läst.

Eller hårdrar jag betydelsen av "att läsa mellan raderna" och aspergares sagda oförmåga att göra just detta?

Själv så tycker jag kursen varit väldigt rolig och givande, jag är t.ex. inte lika avogt inställd till poesi längre och jag har lärt mig (inbillar jag mig iaf) att läsa böcker "med andra ögon" och att se mer än bara texten.

Vad är era åsikter och erfarenheter? Någon som läst litteraturkunskap/vetenskap eller liknande här inne?

Inte minst framgår det här med "mellan raderna" i böcker som är skrivna i sk isbergsteknik. Djupet framgår inte av själva texten, det finns mellan raderna, i det som inte sägs. Man anar en känsla under texten.
Och nej, jag kan inte se att aspergare skulle ha svårare att förstå skönlitteratur än andra.

I mitt fall är det tvärtom, jag har betydligt lättare för att förstå litteratur än gemene man. Har alltid varit mer lagd åt humaniora än naturvetenskap, matematik, teknik.

Ju mer du läser ju mer förstår du och litteraturen erbjuder hur mycket som helst att upptäcka!

Det sägs fortfarande så mycket generaliserande skit om oss, även av experter. Vad jag har sett så minns rätt många av oss inte att de någonsin skulle ha haft svårt med bildliga uttryck och/eller undermeningar. Annars kan vi också lära oss att kompensera intellektuellt (något experter av lägre dignitet har haft notoriskt svårt att begripa i praktiken, även om de vet det teoretiskt – dålig empati?); vi kan utvecklas med åren även rent kognitivt och känslomässigt (dito); vi kan rentav utvecklas genom träning, även om vi lätt skadas mer än det är värt när den inte sker på våra villkor.

För min del var det väl mycket jag missade som barn, men vet inte vad av det som "bara var normalt". Läste ju saker som man inte skulle läsa i den åldern. Det jag har missat som vuxen, vad jag vet, har väl mest varit på nivån "konventioner att uttrycka sig så hovsamt att udden knappt märks" i finare debattetikett och annat som mera hör till samtalskonventioner, och som jag har svårt för irl också.

Verkar vara mycket generaliseringar överlag om jag förstått saken rätt.

Själv har jag alltid varit en bokslukare av stora mått. Jag kan inte påstå att jag läst böcker som legat över min åldersnivå (som en del som läser Sagan om ringen när de är 10 år), men jag har alltid läst mycket. Både serier och böcker.

Det jag har gillat bäst med litteraturkursen hittills är att jag kommit i kontakt med författare vars böcker jag inte skulle ha rört vid med en tång förut (Margaret Atwood och Cormac McCarthy t.ex.). Jag ser fram emot poesin i B-kursen med skräckblandad förtjusning.