Så svårt att starta en rubrik, och så svårt att börja skriva, vet inte egentligen vad jag har tänkt att skriva. Hoppas bara att jag la det här rätt!

Jag har kollat runt på det här forumet ett tag men inte idkat med att registrera mig förrens idag - orsak och anledning till varför kan jag inte förklara riktigt, mer än att jag måste skriva av mig. Hursomhelst...

är 19, man, bor hemma, sjukskriven från skola/jobb sen 16års ålden men sporadiskt deltagande i utbildning och jobb har givit mig vissa relationer till personer som jag skulle våga kalla för vänner, även om dom börjar försvinna från mig då jag har börjat bli alltför antisocial.

Är i definetion en missbrukarperson - då jag missbrukar allt jag kommer över och som jag skulle anse vara tillräckligt intressant att fördjupa sig i.

Finns inget mellanläge - alltså, antingen så är det 0 eller 100. Vilket har bidragit till komplikationer i vardagen.

Vilket jag antar är rätt naturligt (iallafall för mig), exempelvis så går jag inte i skolan för jag helt enkelt inte bryr mig, vilket såklart oroar mig, vilket skapar ångest, vilket skapar sug efter verklighetsflykt, vilket antingen utspelar sig i ett gravt datorspel eller drog beroende.

Har utöver det här exemplet såna extrema problem med att starta eller slutföra saker att jag vissa dager inte ens går och utför bas behov, så som att äta, just för att jag är så absorberad av verklighetsflykt(datorspel, ovs) - vilket såklart oroar min familj, och mig själv.

Jag har gått till diverse hjälpcenter för arbetshjälp för psykiskt sjuka (även om jag inte har ett NP problem på papper), men där behandlar man mig som efterbliven, och där verkar dom ställa sådana enorma krav - exempelvis så sa en eventuell handledare till mig att om jag sket i att träffa han så skulle han komma hem till mig och bokstavligttalat montera ner dörren. Inte riktigt rätt metod anser jag då, jag tycker att jag inte behöver hjälp med det sociala eller det ekonomiska, men faktum är att jag behöver det - och ju mer jag förnekar detta för mig själv desto större kommer problemet bli.

Nuförtiden går jag inte ut utan att droga ner mig. Helst ska det vara tyngre droger, just pga av att min ångest problematik har blivit såpass grav. Fasar just nu ut 60mg mirtazapin som jag gått på i 9 månader. Utöver detta är min (officiella) medecinering 15mg stesolid, 10mg stilnoct per dag.

Min inofficiella självmedecering (för de drog intresserade) ter sig oftast i antingen subutex, andra bensodiazepiner och amfetamin (eller amfetamin liknande substanser). Jag använder dock detta bara när jag måste göra saker, vilket tyvärr är i princip är varje dag. Utan dessa saker så, jag citerar en som beskriver mina isoleringsperioder rätt intressant, "drar jag mig täcket över huvudet och väntar på döden".

Som tidigare skrivits, så har jag påbörjat en utredning om Asperger och ADD, som jag själv bestyrkat till min nyblina psykoteraput (som delvis kommer vara med i utredningen) att jag misstänker att jag har. Anledningen till att jag misstänker att jag har det är väldigt många anledningar. Väldigt många, så många att jag på senaste tiden har gått från att gå ut ibland till att aldrig gå utanför dörren och bara sitta och tänka på detta - vilket gör väntan på att utredningen ska bli klar oerhört jobbig, samt tankar som att "om jag nu inte har Asperger, vad i helvete är felet på mig då, och vad ska jag göra då" kommer upp. Vilket nog egentligen är anledningen till att jag skriver här.

dom grundläggande problemen jag har är ångestproblematik, som uppstår när jag ska utföra saker - det kan handla om vad som helst, träffa någon myndighet eller nära vän, vänta på bussen, gå på bussen, äta mat med andras närvaro.

Brist på att visa vad jag egentligen känner och extrem brist på socialt samspel (som jag under en 2års period försökte lösa genom extremt festande, knarkande, supande... ovs - gud vet hur förstörd jag blev av det, och vad för problem som uppstod pga av detta vågar jag inte ens tänka på, socialt då - lärde ju inte direkt lära känna "normala" människor)

Känner mig konstant "allienerad", dvs, alltid utanför. Ironiskt nog förutom när jag är med en vän som har diagnosen mild Autism/asperger, som jag träffade för något år sedan. Jag sa till han för kanske 3 månader sedan att jag misstänkte att jag nog hade någon störning i liknelse med autism/asperger, då avslöjar han att har haft den diagnosen sen han var 9 eller 10.

Chockad blev jag minst sagt, då vi alltid kommer bra överrens, struntar totalt i vad som anses normalt att diskutera och vi gör som vi vill. Även om vi är lika så är vi också väldigt olika på många sätt, vilket dock kan bero på åldern. Jag är 19 och han är 25.

Idag vet jag inte vad jag ska tro, om jag har AS eller om jag bara är jävligt knäpp.

Vet inte mer vad jag ska skriva, vet inte ens vad för slags svar jag förväntar mig... och jag antar att det finns många lösa trådar i denna massiva text som till 95% bara består av självömkan och därför inget att relatera till...

Grammatiska fel och så vidare finns säkert i massor, har försökt att kolla igenom det men koncentrationen att orka fixa till dem börjar försvinna nu så jag hoppas att ni försöker ha överseende

edit: Jag har läst FAQ och så vidare, och jag vet själv av erfarenhet att långa texter som är självcentrisk, med mycket självömkan och extremt analyserande över ens reaktioner och så vidare... extremt tråkigt att läsa om, så jag förväntar mig inga svar värda att notera som intressanta, ville mest bara skriva av mig. Jag har dock gjort en ansträngelse till att hålla allt så informativt och så anti självegoistiskt som möjligt. Svar uppskattas dock!

Jag tycker inte det var någon självömkande text däremot intressant och informativ.

Jag har tyvärr inga råd att ge men vill hälsa dig välkommen hit !

snuggelhund skrev:Jag tycker inte det var någon självömkande text däremot intressant och informativ.

Jag har tyvärr inga råd att ge men vill hälsa dig välkommen hit !

Tackar,

Hehe, jag undvek i största mån att skriva på ett sätt som jag vet inte uppskattas, dvs "åå det är så synd om mig, för det är så och så"...

Som sagt, eller skrivit, är att jag faktiskt inte vet varför jag skrev... Kände bara att det var en nödvändighet - jag vet att de flesta undviker att svara och bara läser, men jag är ändå nyfiken på om någon också fått ökade ångest och isolations tendenser innan "man hittat hem", dvs fått en diagnos, rätt medecin och rätt sorts hjälp överlag.

Jag känner igen det du beskriver och upplever, till stor del. Jag har gått in och ut från sociala kretsar och kompisar genom åren (jag är 24), experimenterat med droger i hopp om att bli lika dum i huvudet som alla andra (grovt förenklat), men upplever ändå alltid en ständig ångest i slutet på dagen oavsett hur bra den gått, och hur väl jag presterat. Därför tenderar jag att alltid söka mig till ensamheten, där det är lugnt och behagligt och man inte behöver tänka på hur man beter sig jämt med allt vad det innebär.

Problemet har alltid varit för mig att känna mig nöjd med saker. Jag orkar inte ens med att spela dator- och tvspel, allt är likadant och lika meningslöst i slutändan. Det blir samma sak varje gång jag intresserar mig för någonting nytt, så snart jag börjar glimta toppen på berget och förstått helheten, så faller intresset bort på en gång och jag är tillbaka på passiviteten igen. Möjligen med lite ny information att röra om monologerna i huvudet med iaf.


Aja, nu blev även detta en liten fortsättning på egocentralism-temat i detta ämne, jag ville inte vara sämre jag. Ja jag ja.

Summa sumarum: Mycket depp och liten verkstad har det varit och tenderar att alltid vara, men nu har jag åtminstone fått AS diagnos, hoppas på förändrade förutsättningar till det bättre. AMS kan köra upp sig själva i röven.
Det blir nog att börja studera och/eller försöka hitta någon aktivitet att sysselsätta mig med framöver så jag inte behöver spendera alla dygnets timmar i mitt eget huvud iaf.