Miche skrev:Nackdelen med särskolor är att de inte ger behörighet att studera vidare så den intelligens man har får man ingen nytta av utan den genererar bara ett liv i passivitet.

Yes. Därför jag inte sökte typ Höghammar. Alla jag känner som gått där är arbetslösa idag, lever på bidrag och har inte råd med ett liv..

Aha.. Jag visste inte att det var på det viset. Jag går nämligen på en specialskola för aspergare. Ingen av oss som går där har någon begåvningsnedsättning, och kommer givetvis ha rätt att plugga vidare om vi så vill.

Sådana specialskolor är en annan sak. Men bara för att vidmakthålla förvirringen lär det finnas någon som oklokt nog annonserar sig som "särskola", eller vad det nu var jag läste i någon tråd häromveckan...

Nefarious skrev:Aha.. Jag visste inte att det var på det viset. Jag går nämligen på en specialskola för aspergare. Ingen av oss som går där har någon begåvningsnedsättning, och kommer givetvis ha rätt att plugga vidare om vi så vill.

Det låter för bra för att vara sant, men det är väl skillnad på specialskola och särskola (som Zombie så vist påpekade).

Miche skrev:Det låter för bra för att vara sant, men det är väl skillnad på specialskola och särskola (som Zombie så vist påpekade).

Jag hade ingen aning om det.

Nefarious skrev:Aha.. Jag visste inte att det var på det viset. Jag går nämligen på en specialskola för aspergare. Ingen av oss som går där har någon begåvningsnedsättning, och kommer givetvis ha rätt att plugga vidare om vi så vill.

.. Jo.. När jag tänker efter står det ju på höghammars hemsida att man får behörigheterna man behöver och så..

Danderyd är ju en specialutformad skola för Asperger. den räknas inte som särskola. . Så det är skillnad på olika..
Fast jag har aldrig förstått den stora skillnaden..

Dark_Solitude skrev:.. Jo.. När jag tänker efter står det ju på höghammars hemsida att man får behörigheterna man behöver och så..

Danderyd är ju en specialutformad skola för Asperger. den räknas inte som särskola. . Så det är skillnad på olika..
Fast jag har aldrig förstått den stora skillnaden..

Så länge man får behörighet, den hjälp man behöver och trivs så spelar det väl ingen roll om det är vanlig eller särskola.

Nefarious skrev:Så länge man får behörighet, den hjälp man behöver och trivs så spelar det väl ingen roll om det är vanlig eller särskola.

Har man tänkt att studera vidare men inte får möjligheten pga att man gått i särskola så spelar det en jävligt stor roll!

Miche skrev:

Nefarious skrev:Så länge man får behörighet, den hjälp man behöver och trivs så spelar det väl ingen roll om det är vanlig eller särskola.

Har man tänkt att studera vidare men inte får möjligheten pga att man gått i särskola så spelar det en jävligt stor roll!

Titta nogrannare.

Nefarious skrev:

Miche skrev:

Nefarious skrev:Så länge man får behörighet, den hjälp man behöver och trivs så spelar det väl ingen roll om det är vanlig eller särskola.

Har man tänkt att studera vidare men inte får möjligheten pga att man gått i särskola så spelar det en jävligt stor roll!

Titta nogrannare.

Ja, jo, men särskola är en diskriminering utan like, inte minst för elever som faktiskt är tillräckligt intelligenta för att klara av att studera vidare.

Särskola => endast särgymnasium och inga universitetsstudier.

Dark_Solitude skrev:

vadloink skrev:hävda att har man inte asperger så har man inte asperger. Då är det något annat.

Hur menar du då?
Det finns ju grader av asperger.

Det finns grader av problem. Men antingen har man asperger eller inte. Jag kan ha jävligt fel, men för mig är det som att vara gravid. Antingen så är du på smällen eller inte, men sen kommer du ju att bli allt tjockare med tiden, men du är ju egentligen lika gravid hela tiden.

Jag har på många sätt extremt små problem av min asperger. Men jag är inte ett dugg mindre aspergare för det. Men jag tackar nej till en massa insatser, just för att jag verkligen inte behöver dem.

vadloink skrev:

Dark_Solitude skrev:

vadloink skrev:hävda att har man inte asperger så har man inte asperger. Då är det något annat.

Hur menar du då?
Det finns ju grader av asperger.

Det finns grader av problem. Men antingen har man asperger eller inte. Jag kan ha jävligt fel, men för mig är det som att vara gravid. Antingen så är du på smällen eller inte, men sen kommer du ju att bli allt tjockare med tiden, men du är ju egentligen lika gravid hela tiden.

Jag har på många sätt extremt små problem av min asperger. Men jag är inte ett dugg mindre aspergare för det. Men jag tackar nej till en massa insatser, just för att jag verkligen inte behöver dem.

Jaja. Jag har inte sagt att jag nästan inte har diagnosen asperger. bara att jag har lite grann av den.

man kan vara gravid och höggravid..?

Så. då kan ju du tala om för mig, vad jag ska säga, när jag vill säga att jag har asperger, men att det inte innebär att jag är inkapabel att socialisera mig, ta hand om mig, ta ansvar och förstå saker..

Det där är svårt för mej också. Det är nog så att du har rätt på ett plan. Jag säger nåt om att jag inte är sån där som folk tror. Att det finns olika aspergare. Och det är lite som att jag säger att jag har lätt AS. Men inför mig själv så känner jag det som om att jag har asperger helt och hållet, men att andra har större funktionshinder eller problem.

Dark_Solitude skrev:Så. då kan ju du tala om för mig, vad jag ska säga, när jag vill säga att jag har asperger, men att det inte innebär att jag är inkapabel att socialisera mig, ta hand om mig, ta ansvar och förstå saker..

Säg exakt så.

Lysande!

Ja, absolut!

Det är ju en stor missuppfattning att diagnosen ska innebära problem med just att vara social över huvud taget, det är ju snarare hur stora problem man själv har av att "socialisera" som konstituerar den delen av diagnosen.

Och de kan ju vara jättestora om man klarar av att ge ett utåt sett "normalsocialt" intryck - just för att man har lyckats mer eller mindre automatisera att imitera en god social förmåga. Och tvärtom betydligt mindre för mången aspergare som inte ens klarar av att möta människor och verkligen alltid bara sitter på sin egen kammare och fnular med något specialintresse.

För /de flesta av/ oss själva är det elementärt, medan stora delar av omvärlden ofta aldrig riktigt har greppat detta, utan tror att det är just nivån att bara sitta på kammaren med sitt specialintresse och sakna intresse för socialt umgänge som konstituerar AS-problematik och att det därmed skulle vara bara den typen som är aspergare.

Det är ju därför så många av oss som inte stämmer in i den bilden är så vana vid det ständiga "Åh, har du Aspergers syndrom??? Det skulle man verkligen inte kunna tro!!!"...

Och i hög grad är det således detta problem kring vår diagnos som gör att så många av oss som utåt sett ser hyfsat normala ut spekulerar i att vi för vår del har något slags "lätt" Asperger.

Jag är ofta benägen att se det precis tvärtom. Jag har grannar i serviceboendet som mycket mer påtagligt har ett annorlunda och avvikande sätt för omvärlden, där vem som helst antagligen mer eller mindre tittar till en gång extra och genast noterar "åhåhå, honom är det visst något med".

De har aldrig fått samma förväntningar på sig som normalkapabla får, de har alltid uppfattats, bedömts och bemötts som annorlunda och fått cred för att de är de de är, och inte misstolkats som "normala".

Jag bedömer att den skillnaden i sig måste bidra till en väsentlig skillnad i hur svårt man behöver lida av sitt annorlundaskap, jämfört med när det i princip inte alls syns utåt och man i alla tänkbara sammanhang hela tiden blir tolkad som "normalkapabel" och får en massa förväntningar på sig, som man inte klarar av att leva upp till.

Det känns således som en närmast "lättare" Asperger om något!

Bra skrivet Pemer!

Miche skrev:Bra skrivet Pemer!

Instämmer. Väl formulerat om en sak som åtminstone jag ofta glömmer för att den har blivit för självklar.

Vill dock tillägga att vi har en tredje grupp, som är uppenbart konstig och ofrivilligt förvisad till sin kammare, eller som åtminstone får mentalt stryk så fort de visar sig bland folk. Särskilt bland yngre; en del av dem kanske med åren lär sig hur man bär sig åt, men då kan orken vara slut för mycket av det de hade velat göra i livet; eller också lär man sig inte det så lätt numera, när diagnosen stänger av en från att alls försöka det normala livet?

Dark_Solitude skrev:Så.
Sammanfattningen av det ni skrev blir alltså att:
¤ Att säga att man bara har lite asperger är fel.
¤ Att tro att psykoterapi kan träna bort lite av ens asperger är fel.
¤ Att dessutom tro att högfungerande autism är samma sak som lättare asperger är fel.
¤ Autister behöver inte vara mindre begåvade eller någonting alls.
¤ Forskningen för asperger ser riktigt pissig ut just nu.

Bra. Då vet jag. Nästa gång slipper jag känna mig korkad som fan. Tack.

Men det gav mig bara mer problem..
För då finns det ingenting jag kan säga som får världen att fatta, att jag inte är totalt blåst för att jag har asperger. Att säga att man har sociala handikapp betyder exakt samma sak, i vanliga människors ögon.
Så hur jag än gör kommer alla att tro att det är allvarliga fel på mig.

Skolan vill ständigt veta vad man har för svårigheter. Exakt vad det heter.
Det är alltså tvunget att folk ska tro att man är en korkad, störd, sjuk människa som inte kan tas på allvar. För asperger betyder att man egentligen hör hemma på särskola idag.

Då finns det ju inget sätt längre att försvara sig mot alla korkade misstolkningar. Inget sätt att få folk att förstå, utan att behöva stå och prata i 45 minuter...

Det här är seriöst inte roligt längre.
Jag förstår det ni skriver. Men det fuckade just upp allt litet hopp jag hade om att saker inte skulle vara så förbannat jävla omständigt i framtiden..

Tycker inte du ska ta det på det sättet. Vi aspergere är lika olika som NTs kan vara olika- vi ingår i en spektrum störning- som en gradstock från minus grader till plus grader.

Forskningen har gått oerhört fram de senaste åren kring asperger, och det finns teorier om att med rätt verktyg och terapi så kan man minimera de olika svårigheter som en aspergare kan ha.

Asperger är ju till en stor del en personlighets störning, det är en del av ens personlighet. Men bara för att det är en del av ens personlighet, så betyder ju inte det att man kan "minska" delar av sina asperger drag genom terapi/samtal med psykolog.
Jag har fått många insikter om mig själv sedan jag fick min AS diagnos, och genom större insikt så kan jag också enklare gräppa de verktyg jag behöver för minska de problem jag brottas med. Detta hade jag inte klarat av utan samtal med min psykolog.

Inte därmed sagt att psykoterapi kan hjälpa alla aspergere, det beror ju lite på hur långt man har kommit när det kommer till kritisk tänkande (vilket behövs för att få självdistans, självinsikt- som behövs om man önskar att träna bort lite av ens asperger).

Sen är det ju så att de flesta av oss är mer eller mindre duktiga på att anpassa oss i större eller mindre utsträckning. Ibland anpassar vi oss för mycket och blir utbrända...men bara det faktum att vi kan anpassa oss visar ju på att vi kan växa som människor- vilket i sin tur visar på att psykoterapi kan vara nyttig.

Så ser åtminstone jag på saken. Jag önskar inte att använda min diagnos som en ursäkt att förbli som jag är, utan en förklaring på varför jag är som jag är- för att sedan försöka så gott jag kan göra det bästa utifrån det.

Men kanske någon tycker jag är ute och cyklar nu?

Safek skrev:...
Sen är det ju så att de flesta av oss är mer eller mindre duktiga på att anpassa oss i större eller mindre utsträckning. Ibland anpassar vi oss för mycket och blir utbrända...men bara det faktum att vi kan anpassa oss visar ju på att vi kan växa som människor- vilket i sin tur visar på att psykoterapi kan vara nyttig.

Så ser åtminstone jag på saken. Jag önskar inte att använda min diagnos som en ursäkt att förbli som jag är, utan en förklaring på varför jag är som jag är- för att sedan försöka så gott jag kan göra det bästa utifrån det.

Men kanske någon tycker jag är ute och cyklar nu?

Nej inte det minsta. Hela inlägget var klockrent!

Safek skrev:Sen är det ju så att de flesta av oss är mer eller mindre duktiga på att anpassa oss i större eller mindre utsträckning. Ibland anpassar vi oss för mycket och blir utbrända...men bara det faktum att vi kan anpassa oss visar ju på att vi kan växa som människor- vilket i sin tur visar på att psykoterapi kan vara nyttig.

Så ser åtminstone jag på saken. Jag önskar inte att använda min diagnos som en ursäkt att förbli som jag är, utan en förklaring på varför jag är som jag är- för att sedan försöka så gott jag kan göra det bästa utifrån det.

Men kanske någon tycker jag är ute och cyklar nu?

Nej, bra formulerat.

Jag känner igen mig mycket i Dark Solitudes beskrivning av sig själv, bortsett från att jag faktiskt också har en del goda vänner (de flesta också lite outsiders). Och precis som Pemer beskriver blir jag bemött med att jag väl inte kan ha asperger. När jag läser inlägg som dem i början av tråden blir jag djupt sårad. Jag är nog en sådan som en del trådskrivare skulle uppfatta som utan större problem. Jag är tacksam om ni läser hela inlägget innan ni blir provocerade, för det kommer att framgå att det ändå finns reella problem. Jag kommer också att adressera frågan om hur skattepengarna används.

Under rätt förutsättningar går det att i viss utsträckning lära sig att hantera vissa svårigheter (vilket INTE skall tolkas som att "alla kan lyckas bara de tar sig i kragen"). Lägger man ner mycket energi på detta, är det sannolikt att man lyckas bättre med detta än om man inte gör det, allt annat lika - men återigen måste förutsättningarna vara rätt för att man skall orka göra det. Inte minst är det viktigt att omgivingen är vidsynt och att man har stöd. Det går att lära in en väldig massa saker som man utan asperger klarar mer eller mindre automatiskt. Frågan är - till vilket pris? Det går inte att komma ifrån att det kräver en hel del energi, och att energin är begränsad. Jag "klarar av" en hel del, men det kostar. Det priset betalar jag med återkommande psykisk ohälsa.

Det går också att lära sig att leva med de följdproblem som asperger kan innebära. Terapi kan vara ett sätt, för en del, att minska den psykiska ohälsa som utmaningarna med asperger kan medföra. Det har varit väldigt värdefullt för mig (i kombination med höga doser antidepressivt), även om jag aldrig kommer att komma undan grundproblematiken. Jag försöker att anpassa kraven på mig själv och inte utsätta mig för mer än vad jag klarar av, men samtidigt hela tiden tänja på gränsen litegrann. Det har gått långsamt, men idag klarar jag sådant som jag för tio år sedan inte trodde skulle vara möjligt under min livstid, t.ex. att föreläsa utan att hyperventilera och få sådan ångest att jag hellre vill dö. Jag har varit tvungen att lära mig detta för att ha det jobb jag har (ett jobb som också tillåter mig att stänga in mig på mitt kontor och vara asocial när jag behöver det, och t.o.m. jobba på natten under perioder då jag föredrar det, och inte minst ägna mig åt specialintressen).

Det går (åter: under gynnsamma omständigheter) också att anpassa sig så att man utåt sett inte har några allvarliga problem (och då menar jag verkligen utåt sett). Jag är oförskämt lyckligt lottad på vissa sätt. Det gick bra för mig i skolan, jag hade toppbetyg. Men jag var en outsider som folk fnissade och himlade med ögonen åt, eller hånade öppet och trakasserade. Under hela mitt liv har jag upplevt stor osäkerhet i sociala situationer. Jag har missförstått spelreglerna då jag inte har kunnat läsa mellan raderna och själv inte har varit bra på att lämna saker mellan raderna i sammanhang då jag tydligen skulle ha gjort det. Jag har känt mig utanför. Dock har jag haft förmånen att kunna läsa vidare, och i universitetsvärlden kan man välja sitt umgänge mer, söka sig till grupper med stor acceptans för det som är annorlunda. Jag hittade min väg, efter många kringelikrokar som fått mig att må dåligt, och det gör att jag idag har ett arbete som jag trivs väldigt bra med och som gör att jag inte har ekonomiska svårigheter. Det går dock inte att komma ifrån att det tar väldigt mycket energi. Och fortfarande far jag illa i många sammanhang där folk ägnar sig åt flockbeteende.

Jag fick min diagnos i måndags, efter två och ett halvt års kö, och jag kan inte ens beskriva min lättnad. Äntligen kommer jag att kunna få hjälp med att strukturera upp mitt liv! För även om jag klarar mitt jobb, t. o.m. i vissa avseenden väldigt bra, så klarar jag inte min vardag. Min lägenhet ser ut som en knarkarkvart nu igen, och stinker av sopor jag inte orkat slänga, för att bara ta ett exempel.

Min hjälp kommer inte att kosta samhället mycket. Själva utredningen tog några timmar. Jag kommer aldrig att komma i fråga för någon form av ekonomisk ersättning. Någon personlig assistent eller kontaktperson kommer jag inte att överväga att ansöka om. Däremot kommer jag att se till att hålla mig på fötter, med precis den nivå av hjälp jag behöver. Därmed kommer jag att kunna betala in en hel del skattemedel. Jag kommer att orka vara en bra mamma för min son, som nu är aktuell för utredning, så att han kan få en mer gynnsam start i livet. Jag kommer oftare att orka med beröring, så att min särbo (också med asperger) får ett lyckligare kärleksliv. Och jag kommer i mitt arbete att försöka att, i den mån jag kan, göra världen lite lite bättre (jag har t.ex. haft möjlighet att stötta studenter med asperger).

Nu tänker jag högt. Jag tycker att den här diskussionen är extremt intressant.

Man glömmer lätt att aspergare faktiskt både kan förändras och anpassa sig. Jag levde ju 46 år som normal och ingen tyckte att jag var direkt konstig eller avvikande.

Det kan ju vara så att vissa av oss, om jag får generalisera, liksom bär det sociala handikappet på insidan, medan andra inte gör det. Vi som uppfattas som lättare aspergare, eftersom vi "fungerar", är kanske inte mindre aspergare än våra kamrater som inte får till det sociala.

I mitt fall så är det tydligt att jag betalar priset själv, liksom. Jag klarar till och med rätt komplicerade sociala sammanhang och är i jobbet väldigt socialt utsatt under perioder. Telefonen skrämmer mig enormt. Ibland krävs det en promenad runt kvarteret med inre peppning innan jag pallar kolla mejlen. Jag har varit gift en gång och innan dess sambo under lång tid med en annan kvinna, men skiter nästan på mig om en kvinna visar intresse för mig på riktigt.

Jag kan lätt stå inför tusentals människor och prata utan manus. Jag kan intervjua människor om de känsligaste av ämnen. Jag kan mingla runt på fester och möta folks blick. Men det kostar. Fy satan vad det kostar. Ofta när jag har haft ett möte öga mot öga med någon går jag in i ett mörkt rum och ligger där ett dygn. Jag lever i skräck för att det ska hända något otrevligt. Jag kan inte bedöma vad som är socialt rimligt. Har ingen susning. Nu ska ju aspergare inte klara metaforer, men det är som att stå i ett hockeymål utan skydd, utan kläder.

Jag ligger minst en dag i veckan och gråter i mörkret. Ägnar timmar åt att försöka förstå något som har hänt. För problemet med automatisering är att det ständigt dyker upp nya situationer som inte stämmer med programmeringen. Och lever man som jag, i en fullt utvecklad social värld så dyker det upp nya situationer rätt ofta.

Social skam och en enorm trötthet intill gränsen för vad en människa klarar. Nu drabbas jag inte längre av depressioner, men innan diagnosen låg jag utslagen i veckor minst ett par gånger per år. Och inga mediciner hjälpte. Det gör de inte nu heller. Jag vet inte vad som är "light" med allt detta. Ingen aning.

Det är därför som jag faktiskt tar illa upp när folk säger att jag har Asperger light. I min lägenhet, bland mina gitarrer och böcker, tillsammans med mina barn så har jag måhända AS light. Men så fort jag en dålig dag tvingar mig utanför dörren med bultande hjärta och torr mun så är det heavy vi snackar om.

Och Tintomara, ditt inlägg fick mig att gråta! Av igenkännande och medkänsla.