Lära sig tåla beröring / kroppskontakt.
92 inlägg
• Sida 1 av 4 • 1, 2, 3, 4
Lära sig tåla beröring / kroppskontakt.
Jag ogillar när folk tar på mig. Kort och gott. Och jag hatar att det är så.
På senaste tiden har jag mer och mer "upptäckt" vilka brister jag har när det gäller just det här. Anser mig i övrigt inte vara speciellt 'lidande' av min asperger, i princip allting fungerar normalt i vardagen. Men detta med beröring... är ett kapitel för sig.
Det jobbigaste är att man inte heller tänker INNAN att det kommer att vara jobbigt att krama någon, det sköljer över en samtidigt som det händer. Och efteråt känner jag mig äcklig och otillräcklig som (antagligen) utstrålar en sådan kyla och okänslighet för en sådan enkel sak som en kram...
Ansiktet är värst dock. Igår på en fest lade en tjej händerna på mina kinder, och jag ballade ur fullständigt. Efteråt förstår jag att det var en vänlig gest, men precis när det händer, då fylls hela min kropp från topp till tå av obehag.
Hur gör ni för att bli bättre? Vill ni ens bli bättre? Eller resonerar ni inget kring hurvida det vore fint att kunna uppskatta beröring, bara konstaterar att det är så?
Nyfiken. Vi AS:are har mer olikheter än icke-diagnostisterade tycks det, så förväntar mig blandade svar...
Moderator mnordgren: förtydligade rubriken.
På senaste tiden har jag mer och mer "upptäckt" vilka brister jag har när det gäller just det här. Anser mig i övrigt inte vara speciellt 'lidande' av min asperger, i princip allting fungerar normalt i vardagen. Men detta med beröring... är ett kapitel för sig.
Det jobbigaste är att man inte heller tänker INNAN att det kommer att vara jobbigt att krama någon, det sköljer över en samtidigt som det händer. Och efteråt känner jag mig äcklig och otillräcklig som (antagligen) utstrålar en sådan kyla och okänslighet för en sådan enkel sak som en kram...
Ansiktet är värst dock. Igår på en fest lade en tjej händerna på mina kinder, och jag ballade ur fullständigt. Efteråt förstår jag att det var en vänlig gest, men precis när det händer, då fylls hela min kropp från topp till tå av obehag.
Hur gör ni för att bli bättre? Vill ni ens bli bättre? Eller resonerar ni inget kring hurvida det vore fint att kunna uppskatta beröring, bara konstaterar att det är så?
Nyfiken. Vi AS:are har mer olikheter än icke-diagnostisterade tycks det, så förväntar mig blandade svar...
Moderator mnordgren: förtydligade rubriken.
Senast redigerad av Ihålig 2011-05-04 14:06:17, redigerad totalt 1 gång.
Att ta någon i ansiktet är en väldigt intim handling som man absolut inte bör göra med någon man inte är ihop med, förälder till eller på annat sätt står väääldigt nära. Alltså var det hon som var 'inappropriate' och inte du.
Hur kändes det när hon gjorde det? Vad menar du med att du ballade ur?
Själv resonerar som så att om jag upptäcker att jag har en sån egenhet som du beskriver så accepterar jag den och försöker förklara för folk att jag är känslig eller tycker det är obehagligt och sen hoppas jag att de visar hänsyn och inte tafsar eller kramas utan att ha kollat med mig först om det är OK (det kan vara ok ibland).
När jag ser att andra respekterar mina uttalade behov av att slippa kroppskontakt och medvetet håller igen sina impulser att kramas så kan jag ibland översvämmas av ömhet för dem och vilja kramas, men då gör jag det av fri vilja och blir inte utsatt för det utan att ha något val. På så vis blir det ett sorts närmande varandra från båda håll. Båda försöker vi bjuda till och möta den andre på halva vägen. Det känns rimligt tycker jag.
När jag verkligen inte alls vill, så använder jag ibland den där skalan som jag nämnt i en tidigare post och gör ett snabbt överslag av hur glada/ledsna de andra skulle bli mot hur pass obehagligt det är för mig. Om de kan tänkas bli plus-8-glada och jag bara tycker det är minus-2-jobbigt så kan det gå an, men om jag har en känslig dag och det är minus-10-obehagligt för mig så respekterar jag min känsla och avstår hellre än att tvinga mig till något som ändå inte är uppriktigt menat, vilket de säkerligen också måste märka.
Hur kändes det när hon gjorde det? Vad menar du med att du ballade ur?
Själv resonerar som så att om jag upptäcker att jag har en sån egenhet som du beskriver så accepterar jag den och försöker förklara för folk att jag är känslig eller tycker det är obehagligt och sen hoppas jag att de visar hänsyn och inte tafsar eller kramas utan att ha kollat med mig först om det är OK (det kan vara ok ibland).
När jag ser att andra respekterar mina uttalade behov av att slippa kroppskontakt och medvetet håller igen sina impulser att kramas så kan jag ibland översvämmas av ömhet för dem och vilja kramas, men då gör jag det av fri vilja och blir inte utsatt för det utan att ha något val. På så vis blir det ett sorts närmande varandra från båda håll. Båda försöker vi bjuda till och möta den andre på halva vägen. Det känns rimligt tycker jag.
När jag verkligen inte alls vill, så använder jag ibland den där skalan som jag nämnt i en tidigare post och gör ett snabbt överslag av hur glada/ledsna de andra skulle bli mot hur pass obehagligt det är för mig. Om de kan tänkas bli plus-8-glada och jag bara tycker det är minus-2-jobbigt så kan det gå an, men om jag har en känslig dag och det är minus-10-obehagligt för mig så respekterar jag min känsla och avstår hellre än att tvinga mig till något som ändå inte är uppriktigt menat, vilket de säkerligen också måste märka.
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 14:06:17, redigerad totalt 1 gång.
Inger: Fast nu utgår du från Jag-perspektivet enbart. Vad jag menar är mer hur man lär sig att att uppskatta beröring, likväl spontan som avsiktlig.
Att inte rygga tillbaka när någon tar på en är inte normalt, är utgångspunkten ur mitt synsett. Kanske ska tilläggas att det var på fyllan som händerna på kind-grejen skedde, och det tycker jag inte på något sätt är för "intimt" (ur ett objektivt och rationellt synsett).
Problematiken ligger inte i att det sker, utan att jag tycker det är obehagligt. Att det antagligen finns dem som tycker att beröring är överflödigt för deras sociala liv respekterar jag dock, vi är ju som sagt väldigt olika
Att inte rygga tillbaka när någon tar på en är inte normalt, är utgångspunkten ur mitt synsett. Kanske ska tilläggas att det var på fyllan som händerna på kind-grejen skedde, och det tycker jag inte på något sätt är för "intimt" (ur ett objektivt och rationellt synsett).
Problematiken ligger inte i att det sker, utan att jag tycker det är obehagligt. Att det antagligen finns dem som tycker att beröring är överflödigt för deras sociala liv respekterar jag dock, vi är ju som sagt väldigt olika
Senast redigerad av Ihålig 2011-05-04 14:06:17, redigerad totalt 3 gånger.
Ihålig, om du verkligen vill lära dig tåla beröring, snarare än tips på hur man slipper, så finns det nåt som heter taktil massage som går ut på att just desensibilisera folk inom autismspektrun (om jag inte misstar mig). Har du kontakt med habiliteringen där du bor? De borde kunna hjälpa dig vidare med detta.
Som Ganesh antyder skulle jag nog ta det som en medveten eller omedveten kränkning om nån tafsade mig på kinderna i fyllan, även om de själva tyckte det var kul eller såg vänliga ut när de gjorde det. Lite svårt att avgöra vad det rörde sig om i det här fallet eftersom man inte var med, men det låter som om du utöver att lära dig tåla/uppskatta beröring även skulle behöva lära dig var gränser normalt går.
Just gränslöshet är tyvärr rätt vanligt bland aspergare, vilket inbjuder till allehanda övergrepp och utnyttjanden från respektlösa och predatoriska personer.
Som Ganesh antyder skulle jag nog ta det som en medveten eller omedveten kränkning om nån tafsade mig på kinderna i fyllan, även om de själva tyckte det var kul eller såg vänliga ut när de gjorde det. Lite svårt att avgöra vad det rörde sig om i det här fallet eftersom man inte var med, men det låter som om du utöver att lära dig tåla/uppskatta beröring även skulle behöva lära dig var gränser normalt går.
Just gränslöshet är tyvärr rätt vanligt bland aspergare, vilket inbjuder till allehanda övergrepp och utnyttjanden från respektlösa och predatoriska personer.
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 14:06:17, redigerad totalt 1 gång.
Bara mycket goda vänner får ge mej en kram. (DVS: jag tar emot kramen men står och är stel som en pinne...)
Ännu färre goda vänner får en kram av mej.
På något sätt märker folk att jag inte gillar att kramas, så jag behöver inte stå ut särskilt ofta, ja, om det inte handlar om att vara hos doktorn då och det har jag ju själv valt - då är jag ju orolig för min hälsa och doktorns tafsande är ett övergående nödvändigt ont som har det goda med sej att jag får reda på att jag är frisk.
Ännu färre goda vänner får en kram av mej.
På något sätt märker folk att jag inte gillar att kramas, så jag behöver inte stå ut särskilt ofta, ja, om det inte handlar om att vara hos doktorn då och det har jag ju själv valt - då är jag ju orolig för min hälsa och doktorns tafsande är ett övergående nödvändigt ont som har det goda med sej att jag får reda på att jag är frisk.
Senast redigerad av weasley 2011-05-04 14:06:17, redigerad totalt 1 gång.
Jag har en fråga.
Varför vill du lära dig tycka om/acceptera/klara av fysisk beröring? Är det för att du egentligen vill ha fysísk kontakt med andra personer, eller är det för att passa in (alternativt för att bli accepterad/inte såra folk)?
Om du inte får något ut av fysisk kontakt och ogillar det så starkt och inte har något egentligt behov av det, så förstår jag inte varför du skulle vilja "programmera" om dig. För mig är det så att jag mår dåligt av fysisk kontakt (undantaget mina barn) och jag ser därför ingen anledning att utsätta mig för detta eller att försöka "bota" det. Jag har ju inget behov av det.
Om man vill klara något för att inte andra ska bli sårad så kan jag förstå tanken, men jag har mått dåligt över andra människor så länge, att jag fått nog och tänker inte ta ansvar för om de blir sårade när de (som jag ser det) hoppar på mig utan förvarning med kramar eller genom att lägga armen om mig och jag skakar av mig dem.
Om man vill klara av det för att passa in så har det en sorglig sida, för det betyder att man på något sätt känner sig utanför och inte accepterar den man är och inte heller trivs med den personen.
Så fråga är alltså, var passar din önskan in?
Varför vill du lära dig tycka om/acceptera/klara av fysisk beröring? Är det för att du egentligen vill ha fysísk kontakt med andra personer, eller är det för att passa in (alternativt för att bli accepterad/inte såra folk)?
Om du inte får något ut av fysisk kontakt och ogillar det så starkt och inte har något egentligt behov av det, så förstår jag inte varför du skulle vilja "programmera" om dig. För mig är det så att jag mår dåligt av fysisk kontakt (undantaget mina barn) och jag ser därför ingen anledning att utsätta mig för detta eller att försöka "bota" det. Jag har ju inget behov av det.
Om man vill klara något för att inte andra ska bli sårad så kan jag förstå tanken, men jag har mått dåligt över andra människor så länge, att jag fått nog och tänker inte ta ansvar för om de blir sårade när de (som jag ser det) hoppar på mig utan förvarning med kramar eller genom att lägga armen om mig och jag skakar av mig dem.
Om man vill klara av det för att passa in så har det en sorglig sida, för det betyder att man på något sätt känner sig utanför och inte accepterar den man är och inte heller trivs med den personen.
Så fråga är alltså, var passar din önskan in?
Senast redigerad av tahlia 2011-05-04 14:06:17, redigerad totalt 1 gång.
Jag har känt mig väldigt otypisk som aspie, i och med att jag har lätt för beröring och tycker om det. Men jag hade också svårt med kroppsberöring när jag var yngre - något som i mitt fall ändrades som i ett trollslag jag vet inte ens när.
Så jag har känslan att alla kan utvecklas på den punkten, och lära sig uppskatta närhet och beröring som något mysigt.
Eftersom jag vet hur jag själv upplevde det, och numera har ändrat inställning, så får jag ju åtminstone själv intrycket att det är ett slags hämning man kan lära sig komma över.
Jag vill verkligen inte trampa någon på tårna med att hävda det. Men så tolkar i alla fall jag saken. Och finns det dessutom sådant som taktil massage för att man ska lära sig slappna av bättre, så talar det väl också en smula för samma linje...
Så jag har känslan att alla kan utvecklas på den punkten, och lära sig uppskatta närhet och beröring som något mysigt.
Eftersom jag vet hur jag själv upplevde det, och numera har ändrat inställning, så får jag ju åtminstone själv intrycket att det är ett slags hämning man kan lära sig komma över.
Jag vill verkligen inte trampa någon på tårna med att hävda det. Men så tolkar i alla fall jag saken. Och finns det dessutom sådant som taktil massage för att man ska lära sig slappna av bättre, så talar det väl också en smula för samma linje...
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 14:06:17, redigerad totalt 1 gång.
En snygg tjej har jag definitivt inga problem att ha fysisk kontakt med, i övrigt undviker jag helst kramar och övrig fysisk kontakt. Om den fysiska beröringen inte utförs av en attraktiv person av motsatt kön har den enligt mig inget syfte och är då enbart obehaglig.
Senast redigerad av iceman 2011-05-04 14:06:20, redigerad totalt 1 gång.
Inger skrev:Just gränslöshet är tyvärr rätt vanligt bland aspergare, vilket inbjuder till allehanda övergrepp och utnyttjanden från respektlösa och predatoriska personer.
Det här är ett av mina stora problem och det har verkligen ställt till det för mig under åren. Jag har oerhört svårt att läsa av kroppskontakt "rätt" dvs så som avsändaren menat. Jag kramas helst inte annat än med mina barn men det är egentligen inte främst för att jag ogillar det utan för att jag inte kan tolka det. Betyder det något - och i så fall vad?
Jag tillhör dem, som tar en kram som en sexuell invit från en man och som något obegripligt från en kvinna (eller möjligen detsamma även om jag inte är lagd åt det hållet). Under utredningen fick jag en fråga om jag kände mig tröstad av en kram eller något i den vägen. Det föreföll mig så uppenbart orimligt (även om mina barn blir det men se DET är ett helt annat kapitel) att jag inte ens minns hur frågan var ställd. Han såg min uppriktiga förvåning, jag hade inte ens tänkt mig det så, och släppte snabbt frågan. Jag hade gärna sett att han utvecklat det lite men så blev det inte.
Jag kan känna mig gränslös, jag har svårt att sätta gränser kring mig själv och mest rent fysiskt. En kram innebär ett löfte om mer/eller ett hot/ och jag har oftast inget emot det. Kroppsberöring överhuvudtaget är en sexuell invit - när man passerat handskakningsstadiet. Inte vet jag om det egentligen är så fel?
Men en hel del sociala problem medför det, helt klart. Jag har förstått så mycket som att många andra har andra gränser och att jag - som vanligt - anses "fel".
Senast redigerad av Titti 2011-05-04 14:06:20, redigerad totalt 1 gång.
Ihålig skrev:Och efteråt känner jag mig äcklig och otillräcklig som (antagligen) utstrålar en sådan kyla och okänslighet för en sådan enkel sak som en kram...
Jag brukar också känna mig otillräcklig när det gäller kramande, inte bara kramar utan konstiga känsloyttringar överhuvudtaget. Jag var och hälsade på morsan för ett tag sen och hade inte träffat henne på länge. Och självklart ska det kramas och hållas på och visst det har jag väl inga större problem med, men sen tänker jag på det så mycket efteråt och blir så ledsen för att jag antagligen verkar kylig och obrydd. Det kräver så mycket av mig att visa uppskattning på sätt som inte känns naturliga för mig, jag kan snacka om allvarliga känslogrejer, jag kan lyssna och trösta och alla möjliga såna där avancerade grejer. Men det kräver enormt mycket av mig att visa uppskattning eller att man har saknat någon genom att ställa sig och krama den och jag känner mig alltid så jävla ondskefull och otillräcklig efteråt för att jag är rädd att jag har sårat någon bara genom att inte visa tillräckligt mycket känslor.
Det här gäller såklart om det är någon som betyder mycket för mig. Ytligt bekanta eller t.o.m. mer okända än så som ska hålla på med kroppskontakt är ju bara förargligt.
Senast redigerad av antikropp 2011-05-04 14:06:20, redigerad totalt 1 gång.
Jag tycker beröring av mig generellt är överflödigt om det inte är en person jag ska ha sex med.
Jag rör aldrig på eget initiativ vid någon annan än min sambo.
Undantaget var när jag kramade min mamma och höll henne om axlarna när hon hade fått en stroke och vi väntade på ambulansen. Det kändes liksom rätt. Det var nog första gången jag kramade henne sedan jag var liten och fick godnattkramar.
Jag är ganska glad för att jag är uppvuxen i en kylskåpsfamilj . Inget onödigt kramande där inte. För kramar kan ofta vara falska. Typ om jag träffar en ytlig bekant eller en gammal klasskamrat och hon ba: Heeej gumman! *kram*. Onödigt och läskigt. Spanjorer och Greker är rätt jobbiga, kramar, kindpussar etc och då av personer man träffar för första gången .
Om en väldigt kramsjuk person vill kramas så kan jag gå med på det, men jag visar också tydligt att detta är inte kutym i min värld. Så det blir en kort men stadig. Ungefär som vid handskakningar, ingen sladdrig fiskhand som ligger kvar i den andres hand tills den liksom glider ur av sig självt. Se där, nu associerar jag till sex igen känner jag, slak ölsnopp vs hård åderpåle, alltså nej, jag har ingen önskan att lära mig tåla mer beröring.
Jag rör aldrig på eget initiativ vid någon annan än min sambo.
Undantaget var när jag kramade min mamma och höll henne om axlarna när hon hade fått en stroke och vi väntade på ambulansen. Det kändes liksom rätt. Det var nog första gången jag kramade henne sedan jag var liten och fick godnattkramar.
Jag är ganska glad för att jag är uppvuxen i en kylskåpsfamilj . Inget onödigt kramande där inte. För kramar kan ofta vara falska. Typ om jag träffar en ytlig bekant eller en gammal klasskamrat och hon ba: Heeej gumman! *kram*. Onödigt och läskigt. Spanjorer och Greker är rätt jobbiga, kramar, kindpussar etc och då av personer man träffar för första gången .
Om en väldigt kramsjuk person vill kramas så kan jag gå med på det, men jag visar också tydligt att detta är inte kutym i min värld. Så det blir en kort men stadig. Ungefär som vid handskakningar, ingen sladdrig fiskhand som ligger kvar i den andres hand tills den liksom glider ur av sig självt. Se där, nu associerar jag till sex igen känner jag, slak ölsnopp vs hård åderpåle, alltså nej, jag har ingen önskan att lära mig tåla mer beröring.
Senast redigerad av sugrövmanövern 2011-05-04 14:06:20, redigerad totalt 1 gång.
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
Jag har egentligen inget emot beröring men då ska den betyda något. Det ska liksom vara att personen är glad att se just mej just nu och vill förmedla detta genom en kram. Är det bara ytliga bekantskaper (och särskilt såna på fyllan!) så är kramen helt meningslös, den betyder inget!
För mej personligen handlar det inte om inviter eller sådant - det är mer en känsla av att jag känner att personen ifråga bryr sej om mej, respekterar den jag är och uppskattar vem jag är. Det brukar alltså ta väldigt lång tid innan jag kan förmå mej att ta emot en kram av någon.
Det finns väldigt få sådana personer för övrigt.
Ibland, när jag verkligen VET att det är en kram som verkligen bara är snömos, kan jag - för att situationen kräver det - ge någon en kram baraföratt. Men det är sällan.
För mej personligen handlar det inte om inviter eller sådant - det är mer en känsla av att jag känner att personen ifråga bryr sej om mej, respekterar den jag är och uppskattar vem jag är. Det brukar alltså ta väldigt lång tid innan jag kan förmå mej att ta emot en kram av någon.
Det finns väldigt få sådana personer för övrigt.
Ibland, när jag verkligen VET att det är en kram som verkligen bara är snömos, kan jag - för att situationen kräver det - ge någon en kram baraföratt. Men det är sällan.
Senast redigerad av weasley 2011-05-04 14:06:20, redigerad totalt 1 gång.
Pemer skrev:Jag har känt mig väldigt otypisk som aspie, i och med att jag har lätt för beröring och tycker om det. Men jag hade också svårt med kroppsberöring när jag var yngre - något som i mitt fall ändrades som i ett trollslag jag vet inte ens när.
Så jag har känslan att alla kan utvecklas på den punkten, och lära sig uppskatta närhet och beröring som något mysigt.
Eftersom jag vet hur jag själv upplevde det, och numera har ändrat inställning, så får jag ju åtminstone själv intrycket att det är ett slags hämning man kan lära sig komma över.
Jag vill verkligen inte trampa någon på tårna med att hävda det. Men så tolkar i alla fall jag saken. Och finns det dessutom sådant som taktil massage för att man ska lära sig slappna av bättre, så talar det väl också en smula för samma linje...
Fast jag undrar om inte du är en kramig och taktil person i grunden, men att det tog dig ett tag att komma på det bara? Jag upplever dig i alla fall som en naturligt kramgo person, medan jag inte upplever mig själv eller de flesta andra Aspergare på det viset.
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 14:06:20, redigerad totalt 1 gång.
Jag håller i stort sett med Titti på förra sidan. För mig är det bara gradskillnader, En kram är ett slags hångel, hångel är ett slags (förstadie till) sex.
EDIT: Fast, det händer nog att jag kramas ändå. Mina systerdöttrar t.ex. Då blir det ju en annan sak.
EDIT2: Jag undrar varför det är så... en gissning är att jag uppfattar det som sex när hjärnan är med, men inte nödvändigtvis annars. Kanske.
EDIT: Fast, det händer nog att jag kramas ändå. Mina systerdöttrar t.ex. Då blir det ju en annan sak.
EDIT2: Jag undrar varför det är så... en gissning är att jag uppfattar det som sex när hjärnan är med, men inte nödvändigtvis annars. Kanske.
Senast redigerad av nallen 2011-05-04 14:06:20, redigerad totalt 1 gång.
sugrövmanövern skrev:Se där, nu associerar jag till sex igen känner jag, slak ölsnopp vs hård åderpåle, alltså nej, jag har ingen önskan att lära mig tåla mer beröring.
Hahaha!
tahlia: Precis, och jag förstår att en del (många) aspergare känner precis som du. För mig handlar det om att jag _vill_ kunna hantera fysisk kontakt utan att min kropp/hjärna aktiverar en reflex som känner "oh my god, någon nuddade dig! Fly för ditt liv!"
taktil massage låter intressant, har ingen kontakt med vuxenrehab. men är iaf inskriven så kan kanske höra med dem.
Som Titti påpekar är nog 'gränslösheten' ett problem för vissa, men det motsatta är nog vanligare... kommer dock ihåg en kille som besökte våran aspergerklass på gymnasiet, han gick runt och kramade folk han inte kände på måfå och tafsade (!) på en handledare. Han var dock en ganska extrem personlighet...
Senast redigerad av Ihålig 2011-05-04 14:06:20, redigerad totalt 1 gång.
Jag får intrycket att det allra flesta egentligen inte tycker illa om beröring i sig, utan problemet är den osäkerhet som uppstår kring vad beröringen betyder i olika sammanhang. Vi AS har väl förmodligen betydligt svårare att lära oss förstå detta, men jag har många gånger observerat en stor osäkerhet hos andra människor och det är så pass ofta att det knappast handlar om att alla dessa personer har AS. Man kan nog alltså utgå från att även många NT har problem att förstå detta, men kanske inte lika stora problem.
Sedan är det ju väldigt skillnad mellan kulturer. I vissa länder hälsar man genom att kyssa varandra på kinderna, medans man i andra länder nätt och jämnt tar varandra i hand. Det brukar ibland skojas om när amerikanska och ryska politiker möts. Ryssar vill stå väldigt nära inpå varandra när de diskuterar och amerikaner vill ha behörigt avstånd. Ibland blir det då så att amerikanen hela tiden försöker ta ett steg bakåt för att öka avståndet, varpå ryssen hela tiden följer efter för att minska avståndet.
Sedan är det ju väldigt skillnad mellan kulturer. I vissa länder hälsar man genom att kyssa varandra på kinderna, medans man i andra länder nätt och jämnt tar varandra i hand. Det brukar ibland skojas om när amerikanska och ryska politiker möts. Ryssar vill stå väldigt nära inpå varandra när de diskuterar och amerikaner vill ha behörigt avstånd. Ibland blir det då så att amerikanen hela tiden försöker ta ett steg bakåt för att öka avståndet, varpå ryssen hela tiden följer efter för att minska avståndet.
Senast redigerad av Kvasir 2011-05-04 14:06:20, redigerad totalt 1 gång.
Inger skrev:Fast jag undrar om inte du är en kramig och taktil person i grunden, men att det tog dig ett tag att komma på det bara? Jag upplever dig i alla fall som en naturligt kramgo person, medan jag inte upplever mig själv eller de flesta andra Aspergare på det viset.
Så kan det förstås vara... Det är sant!
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 14:06:20, redigerad totalt 1 gång.
iceman skrev:En snygg tjej har jag definitivt inga problem att ha fysisk kontakt med, i övrigt undviker jag helst kramar och övrig fysisk kontakt. Om den fysiska beröringen inte utförs av en attraktiv person av motsatt kön har den enligt mig inget syfte och är då enbart obehaglig.
Känner väl igen mig (men det börjar bli lite bättre!), men för min del ska det vara en akttraktiv kille då jag är tjej o. hetrosexuell.
Om någon vän skriver "kram" istället för hälsnigar skriver jag hälsningar tillbaka iaf. för jag gillar inte att man skriver "kram" som hälsning om det inte är förhållande eller liknande på G. Men är för feg att meddela det, men kommer det upp till disk. säger jag det. Jag är eg. väldigt ärlig annars med mina åsikter, men vad gäller lite känsligare saker säger jag inte i första taget vad jag tycker/känner.
Jag fattar innebörden av "kram istället för hälsningar" det, men inte meningen med det.
Senast redigerad av sommar 2011-05-04 14:06:20, redigerad totalt 1 gång.
sugrövmanövern skrev:Om en väldigt kramsjuk person vill kramas så kan jag gå med på det
Finns det ett sätt att känna igen den sjuke innan det är för sent...?
jag menar så man kan fly
Senast redigerad av rattlelizard 2011-05-04 14:06:20, redigerad totalt 1 gång.
- rattlelizard
- Inlägg: 453
- Anslöt: 2008-04-06
- Ort: nordvästra skåne
Jag är också väldigt avståndstagande till beröring (med undantag för sex, men även där väldigt kräsen på vad som går an och ej).
Jag tror dock att man kan lära sig tycka om det till en viss grad. Kanske inte från ytligt bekanta, men från vänner.
Min familj har sällan kramat mig sedan jag visade avståndstagande till detta i puberteten, och det har passat mig bra. De senaste åren har dock mamma börjat krama mig igen. I början kändes det obehagligt och konstigt, men nu kan jag ibland söka upp henne för en kram.
Samma sak med en god vän som jag lärde känna för 2 år sedan som är väldigt kramig av sig. Jag lärde mig att uppskatta det.
Jag avskyr dock att bli kramad av personer som bara är bekanta, eller inte så nära vänner. Förutom obehaget känns det dessutom som om de gör det bara för "att det ska vara så" och att de kan tänka "jävla subba" medan de kramar mig.
Sen finns det ju annan beröring än just kramar. Jag har t.ex. väldigt svårt för när personer rör mitt hår (förutom frisören), eller ska fingra/pussa mig i ansiktet/öronen, även min pojkvän. Smågosande och sitta och plocka på varandra i soffan är avskyvärt. Dessvärre respekterar inte min pojkvän detta, men det är en annan historia.
Mental beröring; Folk som tittar på mig sexuellt får mig att må skitdåligt. Det är skilnad på en uppskattande blick och på en sliskig "svepa-över-brösten"-blick. Många kvinnor väljer att ha djupa urringningar och det är givetvis deras sak, men jag skulle inte klara av det. Även när folk tittar på mig "vanligt" kan få mig att känna obehag, som att de trampar in på mitt privatliv.
Tror jag flummade ut lite, men nånting gick säkert fram.
Jag tror dock att man kan lära sig tycka om det till en viss grad. Kanske inte från ytligt bekanta, men från vänner.
Min familj har sällan kramat mig sedan jag visade avståndstagande till detta i puberteten, och det har passat mig bra. De senaste åren har dock mamma börjat krama mig igen. I början kändes det obehagligt och konstigt, men nu kan jag ibland söka upp henne för en kram.
Samma sak med en god vän som jag lärde känna för 2 år sedan som är väldigt kramig av sig. Jag lärde mig att uppskatta det.
Jag avskyr dock att bli kramad av personer som bara är bekanta, eller inte så nära vänner. Förutom obehaget känns det dessutom som om de gör det bara för "att det ska vara så" och att de kan tänka "jävla subba" medan de kramar mig.
Sen finns det ju annan beröring än just kramar. Jag har t.ex. väldigt svårt för när personer rör mitt hår (förutom frisören), eller ska fingra/pussa mig i ansiktet/öronen, även min pojkvän. Smågosande och sitta och plocka på varandra i soffan är avskyvärt. Dessvärre respekterar inte min pojkvän detta, men det är en annan historia.
Mental beröring; Folk som tittar på mig sexuellt får mig att må skitdåligt. Det är skilnad på en uppskattande blick och på en sliskig "svepa-över-brösten"-blick. Många kvinnor väljer att ha djupa urringningar och det är givetvis deras sak, men jag skulle inte klara av det. Även när folk tittar på mig "vanligt" kan få mig att känna obehag, som att de trampar in på mitt privatliv.
Tror jag flummade ut lite, men nånting gick säkert fram.
Senast redigerad av Nilale 2011-05-04 14:06:20, redigerad totalt 1 gång.
rattlelizard skrev:sugrövmanövern skrev:Om en väldigt kramsjuk person vill kramas så kan jag gå med på det
Finns det ett sätt att känna igen den sjuke innan det är för sent...?
jag menar så man kan fly
Nej, men å andra sidan så smittar det sällan.
Senast redigerad av Kvasir 2011-05-04 14:06:20, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Att leva som Aspergare