Dr Aspie har en intressant iakttagelse. För den som har svårt för sociala regler så borde det rimligtvis vara den informella samvaron med kollegor som är besvärlig - inte den ganska formellt reglerade imagen gentemot kunderna/klienterna eller vad det nu heter i ens egen yrkesgrupp där man i mycket högre grad är sin roll och sin funktion och inte sig själv.

Tror ni att det kan ligga något i detta?

Bjäbbmonstret skrev:Dr Aspie har en intressant iakttagelse. För den som har svårt för sociala regler så borde det rimligtvis vara den informella samvaron med kollegor som är besvärlig - inte den ganska formellt reglerade imagen gentemot kunderna/klienterna eller vad det nu heter i ens egen yrkesgrupp där man i mycket högre grad är sin roll och sin funktion och inte sig själv.

Tror ni att det kan ligga något i detta?

Mer än ligga nåt i tror jag. Jag skulle säga att det ÄR så, och inte bara i läkarrollen utan alla yrken där man har en roll som vad det nu är man har som yrke och en roll som kollega.

Rollen som kollega är mer otvungen och ledig, men ändå väldigt kringgärdad av oskrivna regler, precis som all samvaro med folk. Själva yrkesrollen är nog i sin förutsägbarhet lättare att räkna ut och klara. Fast jag ska sluta skriva nu, har inte fått te än, då brukar jag svamla värre än vanligt.

Bjäbbmonstret skrev:Dr Aspie har en intressant iakttagelse. För den som har svårt för sociala regler så borde det rimligtvis vara den informella samvaron med kollegor som är besvärlig - inte den ganska formellt reglerade imagen gentemot kunderna/klienterna eller vad det nu heter i ens egen yrkesgrupp där man i mycket högre grad är sin roll och sin funktion och inte sig själv.

Tror ni att det kan ligga något i detta?

Jag tror absolut att det kan vara en väldigt relevant iakttagelse! Det var spännande, jag har faktiskt inte tänkt på det tidigare.

Att sitta och dösnacka med kollegerna i tomma pauser kan mycket väl vara mycket mer ansträngande än att gå rond och/eller ha mycket patientkontakt. Patientkontakten omgärdas ju av mer rejäla formaliteter - läkaren är där för att ställa frågor och få patienten att berätta så mycket som möjligt om sina symptom. Att i den situationen ta till sitt aspergerintresse och ge en korrekt diagnos, kanske kryddad med intressant information kring denna, är ju mycket lättare än att dösnacka om semestervädret eller pelargoner.

Så ja, det är nog bättre och mer givande att välja en inriktning med mer patientkontakt. Det finns fler regler man kan hålla sej till. Mer formellt.

Dr Aspie, jag undrar om jag får paxa dej till min husläkare när du är klar. *skojar*

Dr Aspie, jag undrar om jag får paxa dej till min husläkare när du är klar. *skojar inte*

Dr Aspie skrev:Sorry att jag tar upp tråden igen...

Kom bara ett tänka på en grej. Kanske inte alls är så att röntgen och patologi (titta på röntgenbilder och i mikroskop) är den bästa specialiten för en läkare med AS. I dom specialiteterna jobbar man ju mycket själv och behöver knappast läsa några ansiktsuttryck för att klara jobbet, så det är ju bra. Men eftersom man inte träffar några patienter kan jag tänka mig att man fikar ganska mycket som man gör på kontor. Kanske sitter och snackar mycket skitsnack när man ser på rtg. bilder och så. Kommer ihåg när jag läste patologi och såg när dom fixade preparat till mikroskopen, nåt värre kafferep har jag aldrig sett. Just såna där sociala grejer jag har svårt för ju. Dom kanske skulle mobba ut mig totalt även om jag kan min grej för att jag är för udda.

Om man är i en klinisk specialitet blir det ju givetvis en del socialt prat med, men kanske inte lika mycket. Typ ronder och sånt verkar det i alla fall som det går bra för mig. Man kanske pratar lite om nån fotbollsmatch eller nåt men mest pratar man ju om patienternas sjukdomar och mediciner etc., dvs. sånt som jag tycker är intressant och där man faktiskt får vara nördigt specialintresserad på detaljnivå. Om man blir överläkare och duktig på sin grej verkar det dessutom nästan vara accepterat att vara lite excentrisk. Träffat många överläkare som betett sig ganska tvivelaktigt, typ Dr House, men som ändå varit väldigt respekterade för att dom har mkt kunskaper. Underläkarna säger typ "Han är lite speciell, så ta inte åt dig om han säger nåt elakt. Men han är jätteduktig, så försök ronda med honom, då lär du dig mycket."

Vad tror doc frasse? Mycket socialt snack på rtg. och patologen?

Vidhåller att du bör fundera allvarligt på psykiatri och/eller allmänläkare. Jobbade med en läkare (Bengt Artén) som hade dubbelkompetens, mycket bra.

Min mormor är läkare och har troligen asperger. Hon kan verka lite kylig, men blev en omtyckt läkare för att hon var ambitiös, kompetent och hårt arbetande. Hennes sambo ( inte min morfar som tur är ) skulle jag klassa som psykopat, men han var också en omtyckt läkare. Han är ganska elak och obehaglig privat, men dolde antagligen de sidorna på jobbet för hans patienter uppfattade honom som förtroendeingivande och medicinskt kunnig. Vi har flera andra halvskumma typer i släkten som också är läkare.

Läkare var förresten mitt drömyrke som barn. Jag gillar medicin och sjukhus, har inga empatiproblem som märks men är tyvärr alldeles för opraktisk och omständlig för att klara utbildningen.

Dr Aspie skrev:
Vad tror doc frasse? Mycket socialt snack på rtg. och patologen?

Ingen aning, faktiskt. Däremot tror jag absolut (vilket du antyder) att aspisar kan lyckas väl om de hittar sin nisch, där de kan bli (obestridliga) auktoriteter. Universitetskliniken borde i de flesta fall bättre passa aspisen än vårdcentralen. Möjligheten att nörda loss på allvar samt att få tala om, syssla med, forska om och föreläsa kring sitt specialintresse talar starkt för det förra alternativet. Och som du säger: är man bra (eller förvisso rik) kallas man excentrisk. Är man det inte riskerar man hellre kallas omöjlig. Det krävs nog avsevärt mer normalitet för att lyckas väl inom allmänmedicin.

Bra poäng. Allmänmedicin är kanske inte min grej då.

Vad tror du om nån internmedicinsk subspecialitet? Det jag tycker är mest intressant också. Tyvärr gillar jag inte kirurgi så mycket, annars hade väl det varit idealiskt kanske, känns som det finns många kirurger som inte har det bästa sociala kompetensen men är väldigt respekterade.

Absolut! Internmedicin har god aspergerpotential. Du ska inte sörja över att du inte gillar kirurgi - om du inte ständigt vill stå med pekfingret i vilt främmande människors stjärtar. Och ständigt fråga folk om frekvens, konsistens och smak på deras avföring. Urrk!

Internmedicin är ju mycket detaljer, så det är ju schyst. Undrar bara om det där med att jag har svårt att läsa mellan raderna och läsa ansiktsuttryck kommer ställa till det för mig...

Har inte hört att det skulle vara problem i för sig men man vet ju aldrig. Hör ju till sakens natur att man inte märker subtila vinkar om man har Asperger...

Svårt som fan att veta. Men det är klart, att sitta på distrikt och prata med gamlingar som inte är så sjuka men grymtpratsjuka är kanske inte idealiskt. Nog otacksamt vara allmänläkare rent generellt tror jag. Svårt kunna allt. Lätt att få kritik.

Jag vidhåller med skärpa att väljer man som läkarstuderande med asperger bort patientkontakter, ska man inte göra det för att man diskvalificerar sig själv som social person.
Vulgärbilden av aspergaren som socialt farlig i känsliga situationer är felaktig, det finns för många faktorer som spelar in när man tar på sig en yrkesroll för att en "NT" ska löpa mindre risk att göra farliga misstag, och vulgärbilden som "empatilös" är direkt felaktig - åtminstone så länge man inte generaliserar den till alla människor.

Det ligger i vårt intresse att fler aspergare blir läkare med patientkontakt eller kontakt med forskningsobjekt - särskilt i de specialiteter som berör oss - men också annars - för det är enda sättet att möjligen stävja den utdiskriminering som diagnosen har banat väg för, som uppenbarligen pågår, och som, om den med vidhängande rädsla och okunnighet får fortgå, mycket väl kan sluta i att man formellt utesluter oss från såväl den här yrkesbanan som andra där det är viktigt att vara omdömesgill i den grad det är "allmänt känt" att vi inte är.

Herregud, det här problemet fanns inte innan diagnosen slog igenom. Jag är varken läkare eller medicinhistoriker, men jag har läst och hört mig till såpass att jag lugnt kan säga att yrket förr var i rätt hög grad ett tillhåll för "excentriker", varav många bortom rimligt tvivel var kvalificerade för en AS-diagnos eller närapå, och att många av dem blev framstående läkare. Även i många fall omvittnat omtänksamma mot patienter. Samt att många av de mer "normala" blev dåliga läkare. Arroganta, fördömande och oempatiska till exempel.
Det man ska använda diagnosen till nu när den finns är att bedöma svårdigheterna och hitta vägar runt eller genom. Inte införliva i sig de fördomar om sin egen oduglighet man möter runt sig och avbryta studierna eller stänga in sig i ett ofarligt forskningslabb som man inte ens skulle ha övervägt annars.

Exempelvis tror jag mig själv om att vara mer än tillräckligt lyhörd, omtänksam och känslig för både kroppsliga och själsliga "vibbar", och att ha varit det redan i tjugoårsåldern, i varje fall med en yrkesroll att falla tillbaka på. Jag vet att jag redan då var ödmjukare inför det jag varseblev och mindre fördomsstyrd än de flesta "NT" - läkare och andra. Min praktiska tafatthet, i den mån den "beror på" mitt AS, vet jag hur jag kan långsamt och systematiskt lära mig mota genom att bygga upp en struktur av kunskap och handlingsprocedurer. Sedan hade jag fått bedöma vad ansträngningen att hålla mig lyhörd osv. i patientkontakterna hade kostat mig och om jag hade behövt hålla den delen av jobbet måttlig i omfattning eller skaffa mig ett tankställe någon annanstans. Men någon inkompetens är det inte frågan om.

Dr Aspie skrev:Hej,

Jag läser till läkare och har just förstått att jag har Asperger.

Jag blir minst sagt ledsen när jag tänker på min framtid. Kan det vara möjligt att funka med patienter trots att man har Asperger tror ni? Har fått höra att jag inte kan läsa av människor och kan inte läsa mellan raderna. Jag har inga vänner. Jag kan babbla på om mina specialintressen i evighet, men inget jag gör med patienter förstås. Jag har läst hela utbildningen och gör AT nu. Jag har aldrig fått någon kritik från handledare om att jag skulle ha dålig patientkontakt, men ofta säger ju inte handledare något negativt.

Vad tror ni, är det röntgen och patologi som gäller?

Hej Dr Aspie - först! - du kanske inte alls behöver bli ledsen om din framtid som läkare!

...när jag läser det du skriver och vad andra svarat, ser jag tvärtemot att du verkar ha riktigt hyggliga, om inte rent av riktigt goda framtidsutsikter såsom en praktiserande läkare vad du än väljer!
Tyckte att Aspkvinna och Kvasir och Zombie (och många andra!) har bra synpunkter i deras inlägg - bla.om att bli bra på patientkontakter (genom insiktsfull träning och observation) och inte utvecklas till en cyniker, som Aspkvinnan skriver!

jag tror att du kan bli en fantastisk läkare Dr Aspie och inte behöver du tala om att du är AS - redan nu när jag läser vad du skriver här på forumet - får jag intrycket att du är bra i din förhållningssätt till uppgiften och om inte rentav bättre än vissa andra kolleger som jag träffat genom åren (men de kanske bara hade en dålig dag eller så..!) och det känns fint att du tänker aktivt över din patientkontaktsförmåga - hursomhelst - Go for it! You can surely make it all the way!

Vänliga hälsningar
T

Zombie skrev:Samt att många av de mer "normala" blev dåliga läkare. Arroganta, fördömande och oempatiska till exempel.

instämmer! har egna erfarenheter som tyvärr fortfarande känns...

T

Dr Aspie skrev:
Bra poäng. Allmänmedicin är kanske inte min grej då.

Det är nog fel som generellt påstående. Det är nog individuellt. Den Springande punkten är vad man brinner för. Eller på aspie-språk vad man har för specialintressen. Och då blir det väsentliga ju var nånstans man kan få störst utrymme för det. Personligt intresse/specialintresse är nog en viktigare faktor än något annat, men som -frasse säger, på ett universitetssjukhus är nog möjligheterna större. Vare sig det är klinisk verksamhet eller forskning man inriktar sig på.

Om man skall hitta principer för yrkesval för aspiesar är nog möjligheterna att utnyttja sina specialintressen den springande punkten.

Har du funderat på neurologi, antingen neuromedicin eller neurokirurgi? Neuropsykiatri?

Hur som helst är nog små/mindre arbetsplatser ett sämre alternativ. Vare sig det är en vårdcentral eller ett litet/mindre sjukhus. Och det påverkar ju valet av specialitet/subspecialitet.

För övrigt kan kanske Gunnel Norrös bok "Arbetsboken" vara ett tips. Den är iofs "en handbok när man anställer människor som har Aspergers syndrom". Men jag håller på att att läsa den och den verkar vara bra även om man funderar på vad för jobb man skall kvalificera sig för.

Ganesh skrev:För övrigt kan kanske Gunnel Norrös bok "Arbetsboken" vara ett tips. Den är iofs "en handbok när man anställer människor som har Aspergers syndrom". Men jag håller på att att läsa den och den verkar vara bra även om man funderar på vad för jobb man skall kvalificera sig för.

Jag har ju inte läst den men jag känner alltid att det finns en risk med att man blir en steriotyp "och hit hör du för du är AS" precis som en författare som skrivit i roman och sen är fast och absolut inte kan skriva något annat sen.

Vill man läsa en bok om AS och jobb rekommendar jag ... vänta, jag måste hitta titeln..

Autism, asperger syndrom och arbete : 25 berättelser av Andersson, Torbjörn och Zandén, Håkan

Mycket intressant!

Och vill man läsa om läkaryrket och att ha AS så rekommenderar jag Enastående och Guide till helvetet av Gunilla Brattberg. Också mycket intressant, men då är det bäst att vara lite taggad och peppad innan, för de är minst sagt dystra.

docfrasse skrev:

Dr Aspie skrev:
Vad tror doc frasse? Mycket socialt snack på rtg. och patologen?

Ingen aning, faktiskt. Däremot tror jag absolut (vilket du antyder) att aspisar kan lyckas väl om de hittar sin nisch, där de kan bli (obestridliga) auktoriteter. Universitetskliniken borde i de flesta fall bättre passa aspisen än vårdcentralen. Möjligheten att nörda loss på allvar samt att få tala om, syssla med, forska om och föreläsa kring sitt specialintresse talar starkt för det förra alternativet. Och som du säger: är man bra (eller förvisso rik) kallas man excentrisk. Är man det inte riskerar man hellre kallas omöjlig. Det krävs nog avsevärt mer normalitet för att lyckas väl inom allmänmedicin.

Äh allmänmedicin är ju helt sjukt att syssla med, hur tänker man? Då har man fler steg man ska ta. Allmänläkare är geriatiker och barnläkare, samt ger ngn en voltaren. Skitjobb du aldrig får vara "House" på.

Jag är en omöjlig idiot, men jag har kommit lustigt väl överens med många höga läkare. Småläkarna slåss jag alltid med, förolämpar, läser forskningsrapporter i detalj och frågar varför han inte använder rätt begrepp, varför ger han mig inte min medicin etc.

Har en riktigt trevlig nu, men han ska bytas mot en arab eller rumän eller ngt, ingen svensk vanlig läkare i Sverige, tyder på dumhet, alla bra läkare drar härifrån, om de inte får vara "House".

Kolla löner i Tyskland, i arabvärlden och USA samt England. Specialisera dig på ngt det är internationell brist på, helst bli riktig DR. Röntgen är intressant. Jag uppmanar dig att läsa en bok om framtidens sjukvård, hundläkarna har inte mkt att göra, det kommer att analyseras på helt andra sätt.

Zombie skrev:Exempelvis tror jag mig själv om att vara mer än tillräckligt lyhörd, omtänksam och känslig för både kroppsliga och själsliga "vibbar", och att ha varit det redan i tjugoårsåldern, i varje fall med en yrkesroll att falla tillbaka på. Jag vet att jag redan då var ödmjukare inför det jag varseblev och mindre fördomsstyrd än de flesta "NT" - läkare och andra. Min praktiska tafatthet, i den mån den "beror på" mitt AS, vet jag hur jag kan långsamt och systematiskt lära mig mota genom att bygga upp en struktur av kunskap och handlingsprocedurer. Sedan hade jag fått bedöma vad ansträngningen att hålla mig lyhörd osv. i patientkontakterna hade kostat mig och om jag hade behövt hålla den delen av jobbet måttlig i omfattning eller skaffa mig ett tankställe någon annanstans. Men någon inkompetens är det inte frågan om.

OK. Det låter ju bra. Tyvärr är det inte så för mig. Jag har svårt att fatta fina vinkar. Dessvärre märker man det ju inte själv och ingen säger det ju till en om man missförstått. Ingen utan min flickvän. Hon får liksom tolka i sociala situationer ibland. Jag fattar ju en del ansiktsuttryck och sånt förstås, men missar en del med.

Frågande skrev:
I mitt jobb (jag är psykolog, har inte Asperger) har jag träffat en läkarstuderande aspergerperson.

Jag tror det blir allt fler läkare med asperger, det har väl bland annat visat sig i försäkringskassans inställning när det gäller automatisk förtidspension när man har asperger. Jag fick höra att deras egen läkare på min kassa själv var aspergare och verkligen ifrågasatte vad de sysslade med. Bra tycker jag!

Min läkare har med största säkerhet asperger, om han är medveten om det eller ej vet jag ej, men jag har fått en kalasläkare som vet hur jag fungerar och behandlar mig med både respekt och förståelse. En bättre allmänläkare kunde jag inte fått

Sanna

Jag uppskattar formella läkare som inte läser mellan raderna. Jag tror att det är en väldigt bra egenskap hos just läkare att man håller sig till det som verkligen är uttalat och att man är ödmjuk inför att man kanske inte uppfattat allt korrekt. Den som ser sig själv som en människokännare och lägger in sina egna subjektiva tolkningar i allt är ingen vidare läkare.

Jag tror att det är bra att ställa frågor som "Menar du såhär:...?", "Känner du igen dig i den här beskrivningen?"," Är det något mer du vill tillägga som jag inte uppfattat?" till sina patienter. Det tror jag gäller för alla läkare. Jag tror inte att du ska berätta om din asperger vare sig för patienter eller kollegor förän möjligtvis den dagen du är en framstående överläkare.

Själv skulle jag inte trivas som t.ex. kirurg just för att det är så viktigt med samarbete och kommunikation där. Att ha stenkoll och kunna prioritera rätt när det är mycket som händer och olika intryck tycker jag skulle vara en mardröm. Jag skulle tycka det var lättare med mycket patientkontakt och ett och annat sansat möte med kollegorna.

Lycka till!

Se fördelarna istället. Visst kommer empatibristen vara ett problem: att ha svårt att "läsa" patienterna är ju aldrig bra. Men det finns ju andra kvaliteter som väger upp för det. Personer med AS har ofta en större känsla för detaljer t.ex. Känner du till serien House? nu är ju han en fiktiv karaktär men min poäng är ändå densamma: även fast man är asocial - eller som i House fall: antisocial - så behöver inte detta betyda att man är en dålig läkare.

En annan fiktiv läkarserie är Doc Martin som är en läkare med Asperger, mycket mer patientkontakt än House, men en väldigt kunnig läkare som är väldigt rakt på sak.