Ja, du får trycka på att du inte vill ha "snälla" svar utan uppriktiga; annars kan du ju inte förbättra dig. Patienterna kanske är för snälla el inte van vid bättre, men handledarna kan väl våga kritisera.

Eftersom en medicine studerande kan bli dels forskare, dels patolog etc som inte har så mycket med (levande) patienter att göra, så tycker jag det vore diskriminering att hindra aspergare från att läsa medicin. Undrar hur det ska gå till? Ska man vara tvungen att visa sin läkarjournal innan man får påbörja utbildningen? Eller ska det avslöjas på intervjun? Tänk om en aspergare är extra noga och samvetsgrann, det är ju bara till patienternas bästa?

Intervju kan vara bra som komplettering till betygen, samtidigt är jag rädd för att en begåvad psykopat lätt skulle kunna lura intervjuarna. Den dömde mördaren Hellekant var det ingen som stoppade heller ...

Dr Aspie skrev: Antar att jag får försöka fråga handledare och patienter och säga att jag verkligen uppskattar ett ärligt svar. Jag behöver nog inte nämna AS, men jag ju säga att jag tycker jag är dålig på patientkontakt eller nåt bara.

Jo. Jag förstår de invändningar du har mot mitt tidigare förslag, men jag tyckte ända att förslaget behövdes att ta ställning till, men att man sedan kan leta medelvägar, t.ex. som du nu själv säger. Om du själv misstänker att patienten kan ha upplevt dig konstig eller du själv tycker du hade svårt att förstå patienten, fråga då någon i personalen som verkar pålitlig och som har sett något av det hela. Nu är det förstås vanligt att läkare och patient träffas ensamma, men i vissa sammanhang finns ju även någon ytterligare person, t.ex. en sköterska, med. Utnyttja sådana personer. Du behöver som sagt inte säga något om din AS, utan det räcker ju att skylla på din AT , och att du ännu är lite osäker på hur patienter upplever dig.

Som AT, och även ST, förekommer ju också att du är med handledare ibland när de träffar patienter. Passa på att försöka studera hur de bemöter patienten och hur själva samtalet fungerar utöver vad som sägs. Om nu handledaren verkar lämplig förebild, vill säga.

Inte fasiken ska du behöva titta på röntgenplåtar eller karva lik bara för att du har AS. Eventuella brister i patientkontakt väger du säkerligen upp med andra goda och användbara egenskaper, som NT inte brukar ha.

Dr Aspie skrev:
Men om man inte kan läsa människor, är det inte lätt att det blir missförstånd då? Patienter som inte vågar fråga om något men jag som aspie ser inte att patienten är orolig. Jag har aldrig märkt nåt sånt i för sig, men det hör ju till AS att man inte läser av det andra människor känner.

Tja, jag var väldigt dålig på att läsa av andra människor som barn. Men nu är jag rätt duktig på det. Det går bra att fråga patienten något i stil med: Var det någonting annat du ville ta upp? Har du några frågor? Så gör ofta läkare, och då får man ju tillfälle att tänka efter och ställa den där frågan man inte vågade fråga för att man inte ville vara till besvär tex.

Introverta läkare som koncentrerar sig på sjukdomen istället för att prata väder och vind är de bästa tycker jag.

För att komma in lite på mitt specialintresse, djur, så tänkte jag nämna lite om min favoritveterinär. Veterinärer är ju en slags läkare, så jag anser att det tillhör topic .

Min favoritveterinär anses av många vara kylig, icke pratsam, berätta för lite om vad han gör under behandlingen av djuret, folk tycker han är sur, tvär och kort i tonen.

Jag tror han kan vara en Aspie jag. Jag har gått dit med djur sedan åttiotalet, och han har aldrig någonsin varit sur mot mig. Han pratar aldrig väder och vind. Men oj, vad han skiner upp när man börjar prata om vilken kennel ens hund kommer ifrån och när jag berättar lite om hunden eller kattens personlighet. Jag har tom sett honom le några gånger .

Han svarar snällt på frågor om vilket preparat han just gav, vad behandlingen kommer att kosta, ja allt tänkbart. Jag upplever honom som mycket sympatisk och lugn. Han är som en filbunke, och alla djur känner sig trygga med honom. Han utstrålar lugn och självsäkerhet och är mycket skicklig.

Kan tänka mig att det är glättiga väder och vindpratare som tycker han är otrevlig. Men man går inte till veterinären för att socialisera, man går dit för att vaccinera, kastrera och plåstra om sjuka djur för bövelen!

Samma sak gäller hur man känner förtroende för läkare. Börjar läkaren prata väder och vind och säga oh, vilken ball t-shirt du har, då tänker jag liksom whoa, vad kommer det här att leda till. Och det kan jag tala om vad det har lett till. Jag sitter med skadade hornhinnor pga att han inte ville ge mig en remiss till en ögonläkare. Jag hamnade på psyket (inlåsta modellen) för att han inte gav mig en remiss till psykiatrin. För att han in absurdum försökte behandla mig med antidepressiva och gaggade om varma bad i flera års tid, när det jag behövde och bad om var en remiss till psykiatriska kliniken.

Så mycket för leenden, glättiga tillrop och så kallad empati

Avslutningsvis åter till veterinärmedicin... En glad och glättig ständigt leende veterinärska diagnosticerade en hunds dermoid sinus som insektsbett. Hade hon koncentrerat sig på att kolla mer noggrant på hålet och strängen jag försökte visa henne hade den hunden sluppit lida eftersom man antingen avlivar eller opererar denna medfödda svåra defekt.

Dr Aspie skrev:Hej,

Jag läser till läkare och har just förstått att jag har Asperger.

Jag blir minst sagt ledsen när jag tänker på min framtid. Kan det vara möjligt att funka med patienter trots att man har Asperger tror ni? Har fått höra att jag inte kan läsa av människor och kan inte läsa mellan raderna. Jag har inga vänner. Jag kan babbla på om mina specialintressen i evighet, men inget jag gör med patienter förstås. Jag har läst hela utbildningen och gör AT nu. Jag har aldrig fått någon kritik från handledare om att jag skulle ha dålig patientkontakt, men ofta säger ju inte handledare något negativt.

Vad tror ni, är det röntgen och patologi som gäller?

Jag är läkare och har AS. Kan berätta att det dräller av aspisar inom min specialitet, psykiatri, såväl bland patienter som läkare. De flesta jag känner som är psykiatrer och har AS är mycket bra läkare, en och annan urusel. De/n jag tänker på som usel skulle inte för en sekund reflektera som du gör över sin egen roll i samspelet med andra. Att du inte råkat i trubbel ännu under AT är ett gott tecken.

Som jag ser det är nyckeln till framgång/assimilering för oss aspisar acceptans av funktionshindret, d.v.s. att vi inte mörkar för oss själva att vi har det. Och så krävs kunskap - mycket kunskap - om vårt funktionshinder, dels rent allmänt och dels hur det tar sig uttryck hos oss själva.

Jag skulle som handledare inte oroa mig för ditt fall så som du framlägger saken.

Väljer du att jobba som psykiater med neuropsykiatri kan du utgå från att de flesta kollegor har samma funktionshinder som du, alternativt AD/HD.

Lycka till!

Jo jag känner en person som kommer från en läkarsläkt där fler släktingar har misstänkt AS.

Men läkarnas generellt sett bristande "sociala kompetens" har jag alltid trott berott på stress och på att fel saker premieras i utbildningen, att fel personer blir läkare etc. Att många blir läkare på grund av att det är ett bra och intressant jobb med status och lön utan att vara inresserade av människor.
Ska man nu börja tro något annat i stället?

AS eller inte, jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att man skulle vara urusel på empati pga AS och OM det nu är att vi inte har det naturligt med oss att läsa av, vilket inte känns självklart rätt, så ser jag inga problem med att lära oss "en annan väg" till att förstå andras känslor. Du har i alla dina inlägg som jag ser det användt det som behövs mest, eftertänksamhet och ödmjukhet. Du är i mål med den inställningen och om du känner dig osäker kan du kanske ta en terapeut utanför som ingen vet om att du går till och gå på djupet med dina svåritheter som du upplever själv. Lycka till!

Finns ju en jäkla massa fördelar med en AS-personlighet också! Man får ju för bövelen inte bara fokusera på problemen. Problemen går alltid att lösa, även om det innebär att vissa saker kanske tar mer tid än för de flesta andra. Jag vet ännu inte om jag blir diagnosticerad AS ur allmän medicinsk synvinkel (vilket jag troligen blir) men jag är hursomhelst en jäkligt aspig person med snäva intressen och sociala svårigheter. Det sociala spelet har jag fått öva upp, hela tiden medveten om att det kostar mig en massa energi, men allra oftast kan jag spela en social och utåtriktad person om det verkligen behövs. Fortfarande är jag inte så bra, för att inte säga urusel, på att ta kontakt med människor men det behöver man ju inte göra om man är praktiserande läkare... folk bokar ju tid och kommer dit liksom.

Fördelar som jag kan se med en asperger-läkare som brinner för medicin är att han/hon kommer att vara noggrann, känna till detaljer som andra kanske skulle missa och lägga sin själ i sitt jobb. Jag skulle personligen ha fullt förtroende för en sådan läkare. Kanske till och med föredra det...

Rannsaka dig själv och känn efter om du vill hjälpa människor.
Är du tveksam till det så byt yrke!
folk vill gärna sitta här och säga tvärtom för att de tycker synd om dig,men det gör inte jag.
släng även ut de läkare som är uppenbart psykopater och helt empatilösa.
Jag har träffat på minst en sådan läkare och även om de kanske inte är vanliga så utgör de en större fara för sina patienter än en läkare som har Aspergers enligt min åsikt.
Jag har själv läst om hur man vill införa olika test för att kolla hur empatisk en sökande till läkaryrket är och det är inte helt fel för det är inte bara de höga betygen och intresset för medicin och anatomi som ska styra om man ska vara en läkare utan även att man kan känna och sätta sig in i andra människors svårigheter.

Det är ju synd om du lagt ner hela din själ på detta och mycket pengar och tid...MEN

OM du känner att du inte kan känna och sätta dig in i andras svårigheter så för guds skull byta yrke för ingen patient vill ha en sådan läkare,tyvärr!

rattlelizard skrev:
OM du känner att du inte kan känna och sätta dig in i andras svårigheter så för guds skull byta yrke för ingen patient vill ha en sådan läkare,tyvärr!

Hej,

Tack för ett uppriktigt svar. Mitt problem är att läsa av människor, förstå folks intentioner etc. Det är svårt för mig att veta hur bra jag är på att sätta mig in i andras situation eftersom jag inte provat att vara någon annan. Självklart förstår jag att det är fruktansvärt att få ett cancerbesked etc., men jag kan inte läsa av subtila signaler i ansiktsuttryck etc.

Jag tänker inte byta yrke, det är bara att glömma. Frågan är bara om jag kanske borde satsa på röntgen, patologi eller forskning för att hålla mig borta från patienter. Det finns många i samhället som har olika typer av problem, det är jag knappast ensam om. Det viktiga är ju att hitta något jobb som passar.

tt jag pga. min AS skulle bli förtidspensionär samtidigt som det är brist på patologer och röntgenläkare är idioti. Man behöver inte kunna läsa av ett enda ansiktsuttryck för att läsa röntgenplåtar. Sen kommer den sociala interaktionen runt fikabordet inte vara den bästa, men det blir den inte på någon arbetsplats för mig.

Disse och sugis har uttryckt det hela så bra att jag inte kan annat än applådera!

Som läkare ska du vara

noggrann
kunnig
påläst
klok
kunna det här med "thinking outside the box"
tycka om att hjälpa andra
kunna förstå att patienten har problem

Om du kan allt detta finns det inget, jag upprepar INGET, som hindrar dej att bli läkare inom vilken specialitet det nu månde vara! Den där "omedelbara" förståelsen som kallas empati är inte absolut nödvändig, för det första:

Måååååååååååååååååååånga läkare hoppar helt över detta, speciellt allmänläkare på stressiga arbetsplatser. För det andra:

Genom att göra såsom tidigare föreslagits, genom att göra det till standard att fråga "Var det något mer? Har jag missat något du vill ta upp? Hur känner du dej?" så finns det alltid möjlighet för patienten att berätta det du kanske tidigare missat pga EVENTUELLA svårigheter att upptäcka minspel etc. För det tredje:

Som sugis berättade: Man går till läkaren för man har ett PROBLEM, man är SJUK och man vill bli FRISK! Det hjälper INTE patienten att man som läkare sitter där och empatiserar och pratar om vädret, det hjälper patienten att man -behandlar- patienten, att man intresserar sej för dennes SJUKDOM. Genom att vara noggrann, påläst och klok. Och om du slänger in de där frågorna många har tipsat dej om så kommer det inte vara några som helst problem!

Så. Var inte orolig. Är du kunnig och intresserad av medicin och att hjälpa andra så kommer du bli en bra läkare. Visst kanske en del kan tycka att du är lite udda, men det finns så många som tycker så mycket om så konstiga saker att man baxnar.

THERE IS NO SPOON!

Man får ta många smällar också för sin uppriktighet men det är det värt hoppas jag i slutändan.

Du har ju utbildningen och jag tycker faktiskt du verkar vara inne på rätt spår själv.
Jag tror att de ämnesområdena du nämner samt det kvasir nämde om forskning är det rätta för dig.

Om jag hade varit i din situation så hade jag förmodligen satt mig ner och funderat på vilket område inom sjukvården som jag brinner mest för och sedan sökt mig dit helt enkelt.
Jag ser att vissa här skriver att de själva som har Aspergers skulle vilja ha en läkare med den diagnosen men det är en skär lögn eftersom det innebär antagligen en krock direkt för ett sådant läkare/patientförhållande.

Som sugis berättade: Man går till läkaren för man har ett PROBLEM, man är SJUK och man vill bli FRISK! Det hjälper INTE patienten att man som läkare sitter där och empatiserar och pratar om vädret, det hjälper patienten att man -behandlar- patienten, att man intresserar sej för dennes SJUKDOM. Genom att vara noggrann, påläst och klok. Och om du slänger in de där frågorna många har tipsat dej om så kommer det inte vara några som helst problem!

Att prata om väder och vind har väl inget med empati att göra?

Alltså tydligen har vissa här inte träffat på en läkare som är helt känslokall...
Det är ingen trevlig upplevelse det kan jag garantera och då pratar jag inte om att man pratar väder och vind eller kramar varandra.

Det handlar ju om kanske att komma till en läkare som till exempel förvägrar dig rätt behandling med tanke på ekonomiska direktiv och sitt eget ansiktslösa prestigetänkade.
Nu måste ni vakna upp!
Eller har jag haft en sjuhelsikes otur och andra jag känner som råkat få se sidor som tydligen ingen här vill kännas av.

weasley skrev:Som sugis berättade: Man går till läkaren för man har ett PROBLEM, man är SJUK och man vill bli FRISK! Det hjälper INTE patienten att man som läkare sitter där och empatiserar och pratar om vädret, det hjälper patienten att man -behandlar- patienten, att man intresserar sej för dennes SJUKDOM. Genom att vara noggrann, påläst och klok. Och om du slänger in de där frågorna många har tipsat dej om så kommer det inte vara några som helst problem!

Huvudet på spiken! En AS-person tenderar ju att vara mer intresserad av det som är konkret problemlösning än socialt flummeri. En inte helt tokig egenskap om man behöver hjälp...

Disse skrev:

weasley skrev:Som sugis berättade: Man går till läkaren för man har ett PROBLEM, man är SJUK och man vill bli FRISK! Det hjälper INTE patienten att man som läkare sitter där och empatiserar och pratar om vädret, det hjälper patienten att man -behandlar- patienten, att man intresserar sej för dennes SJUKDOM. Genom att vara noggrann, påläst och klok. Och om du slänger in de där frågorna många har tipsat dej om så kommer det inte vara några som helst problem!

Huvudet på spiken! En AS-person tenderar ju att vara mer intresserad av det som är konkret problemlösning än socialt flummeri. En inte helt tokig egenskap om man behöver hjälp...

Men då tycker jag att den läkaren kan ha dig som patient.
Man får också tänka på att huvuddelen av patienterna är NT och de kan ju inte göra sin röst hörd i detta forumet.

rattlelizard skrev:Men då tycker jag att den läkaren kan ha dig som patient.
Man får också tänka på att huvuddelen av patienterna är NT och de kan ju inte göra sin röst hörd i detta forumet.

Tja, som jag skrev i ett tidigare inlägg så skulle jag inte ha något emot det. Man är ju inte förståndshandikappad som AS-begåvad, tvärtom är man ofta duktigare än andra på det som ligger inom ens intresseområde.

Jag tycker du visar all den ödmjukhet, insikt om problemet (det eventuella) och självkännedom som du behöver för att det ska bli bra. Ser inga problem alls med att du skulle jobba med människor.

Gunilla Gerland, Gunilla Brattberg och Iris Johansson (alla med AS) har alla i sina självbiografier berättat hur deras annorlundahet gjorde att de klarade sånt som andra inte klarade, som att jobba med svåra ungar på dagis, sura kärringar och gubbar på hem eller bittra smärtpatienter på sjukan.

Själv har jag samma erfarenhet från när jag jobbat med service, jag kunde ibland ha ett oändligt tålamod med svåra kunder, eftersom de inte kom åt mig på samma sätt som de kunde komma åt mina kollegor.

Ser inte varför du skulle behöva skylta med att du har AS för att ändå fråga sånt som du föreslagits här. Kanske kan du säga Jag är ny på det här och vill gärna göra rätt, kan jag fråga dig vad DU tycker är viktigt i läkarkontakten, så ska jag försöka tänka på det.. Nåt sånt skulle jag verkligen uppskatta som patient!

Däremot är den bild du ger av dina kollegor eller blivande kollegor vidrig, och kunde fler gå ut med att de har npf och ändå är dugliga läkare och annat så kanske bilden av efterblivna mördarwannabes ändras så småningom?

Jag skulle iaf gärna gå till Ola Lundin (tror jag han heter) som är specialist på npf och själv har AS. Då skulle iaf JAG räkna med mer acceptans och förståelse än från t ex en av mina släktingar som är psykiater men som missar uppenbara diagnoser (för att de inte passar hennes världsbild) och däremellan självdiagnosticerar alla i sin omgivning och delar med sig av sin bild.. Inte särskilt vare sig proffsigt eller empatiskt...

Gunilla Gerland, Gunilla Brattberg och Iris Johansson (alla med AS) har alla i sina självbiografier berättat hur deras annorlundahet gjorde att de klarade sånt som andra inte klarade, som att jobba med svåra ungar på dagis, sura kärringar och gubbar på hem eller bittra smärtpatienter på sjukan.

Man kanske skulle ta och läsa upplevelser som patienter har skrivit och inte läkare!
Såna böcker måste väl ändå vara viktigare än böcker där läkare skriver om hur just de kunnat lösa problem.
En läkare lär ju aldrig skriva en bok om hur en patient tog livet av sig efter ett besök hos DR. kall.

Men man kan ju alltid prova och ta emot patienter och har man bara "engångspatienter"= patienter som bara dyker upp en gång sen aldrig mer så bör man nog tänka om.

I mitt jobb (jag är psykolog, har inte Asperger) har jag träffat en läkarstuderande aspergerperson. Förutom stressmomentet kan jag inte se att det skulle bli ett jätteproblem för denna person att jobba som läkare. Jag tror att det för denne person handlar mycket om att hitta rätt arbetsplats, en rörig akutmottagning är nog inte det bästa.

Hur ser det ut under AT-tjänstgöringen? Kan man påverka sin arbetssituation så mycket då eller är man bara tvungen att göra som man blir tillsagd och "stå ut"? Det skulle väl i så fall kunna vara ett problem för den person jag träffat.

Frågande skrev:I mitt jobb (jag är psykolog, har inte Asperger) har jag träffat en läkarstuderande aspergerperson. Förutom stressmomentet kan jag inte se att det skulle bli ett jätteproblem för denna person att jobba som läkare. Jag tror att det för denne person handlar mycket om att hitta rätt arbetsplats, en rörig akutmottagning är nog inte det bästa.

Hur ser det ut under AT-tjänstgöringen? Kan man påverka sin arbetssituation så mycket då eller är man bara tvungen att göra som man blir tillsagd och "stå ut"? Det skulle väl i så fall kunna vara ett problem för den person jag träffat.

Ja, ni kan ju prova.
Men det blir ju dina psykologkolleger som får ta smällen om några patienter skulle bli felbehandlade.
Måste alla blanda in känslor i detta?
Kan man inte bara inse att det finns andra områden inom medicin att jobba med om man tvekar på sin egen förmåga att känna empati?

Frågande skrev:I mitt jobb (jag är psykolog, har inte Asperger) har jag träffat en läkarstuderande aspergerperson. Förutom stressmomentet kan jag inte se att det skulle bli ett jätteproblem för denna person att jobba som läkare. Jag tror att det för denne person handlar mycket om att hitta rätt arbetsplats, en rörig akutmottagning är nog inte det bästa.

Hur ser det ut under AT-tjänstgöringen? Kan man påverka sin arbetssituation så mycket då eller är man bara tvungen att göra som man blir tillsagd och "stå ut"? Det skulle väl i så fall kunna vara ett problem för den person jag träffat.

Under AT går man placeringar på olika avdelningar och akuten, samma för mig som för alla andra förstås. Precis som många andra unga läkare trivs jag på akuten. Det är där man får diagnostisera och man lär sig mycket. Jag har inte fått någon kritik där. Under utbildningen hade vi även samtal med patienter där en handledare övervakade. Fick ingen kritik där heller, mer än småsaker. Dock har jag sett andra studenter som verkligen inte gjort bra ifrån sig i patientsituationer utan att få kritik heler, så jag är inte övertygad.

Skulle generellt säga att man får för lite kritik och återkoppling under läkarutbildningen. Detta gäller alltså inte bara för mig utan även för studenter som varit uppenbart dåligt pålästa etc.

rattlelizard skrev:

Gunilla Gerland, Gunilla Brattberg och Iris Johansson (alla med AS) har alla i sina självbiografier berättat hur deras annorlundahet gjorde att de klarade sånt som andra inte klarade, som att jobba med svåra ungar på dagis, sura kärringar och gubbar på hem eller bittra smärtpatienter på sjukan.

Man kanske skulle ta och läsa upplevelser som patienter har skrivit och inte läkare!
Såna böcker måste väl ändå vara viktigare än böcker där läkare skriver om hur just de kunnat lösa problem.
En läkare lär ju aldrig skriva en bok om hur en patient tog livet av sig efter ett besök hos DR. kall.

Men man kan ju alltid prova och ta emot patienter och har man bara "engångspatienter"= patienter som bara dyker upp en gång sen aldrig mer så bör man nog tänka om.

Du låter så arg?

Så väl Gerland som Brattberg skriver massor om hur missförstådda de blivit i vården, t ex har de fått skopvis med feldiagnoser innan de fick AS-diagnosen, så deras berättelser kvalar gott in som patientberättelser.

alfapetsmamma skrev:Gunilla Gerland, Gunilla Brattberg och Iris Johansson (alla med AS) har alla i sina självbiografier berättat hur deras annorlundahet gjorde att de klarade sånt som andra inte klarade, som att jobba med svåra ungar på dagis, sura kärringar och gubbar på hem eller bittra smärtpatienter på sjukan.

Själv har jag samma erfarenhet från när jag jobbat med service, jag kunde ibland ha ett oändligt tålamod med svåra kunder, eftersom de inte kom åt mig på samma sätt som de kunde komma åt mina kollegor.

Ytterligare en bra egenskap som läkare!

Om det kommer någon och är sur och grinig tror jag det är lättare för en del att "ta åt sej" av negativiteten. De kallas nog NT, här på forumet. Det är lättare att behandla en patient om man kan avskärma sej lite från dess grinighet och veta att det inte har med en själv som läkare att göra; att det kan bero på tex saker som patienten upplever (svår värk, svår hemsituation, etc).

alfapetsmamma skrev:Ser inte varför du skulle behöva skylta med att du har AS för att ändå fråga sånt som du föreslagits här. Kanske kan du säga Jag är ny på det här och vill gärna göra rätt, kan jag fråga dig vad DU tycker är viktigt i läkarkontakten, så ska jag försöka tänka på det.. Nåt sånt skulle jag verkligen uppskatta som patient!

Ytterligare bra förslag! Att visa en sådan ödmjukhet i sin roll som läkare ger (åtminstone för mej) intrycket av att läkaren lyssnar på vad jag som patient har att säga! Något som är nog så viktigt för att vara en bra läkare!


Jag tror även att förmågan till noggrannhet och att vilja vara korrekt gör att du som läkare med AS har lättare för det jag kallade "thinking outside the box" - lite prestigelöshet som jag tror gynnar patienten eftersom den då lättare kan få korrekt diagnos, inte bara den diagnos som är mest populär för tillfället. Om du förstår hur jag menar.


rattlelizard har många åsikter om empatilösa och känslokalla läkare, men jag tror att SÅNT kan man vara både med och utan AS - det finns inget som säger att Dr Aspie måste bli sådan, tvärtom tycker jag Dr Aspie visar alla goda egenskaper man kan tänka sej. VILJAN att vara till nytta och glädje skiner igenom, det är jag helt övertygad om. Och nu har ju Dr Aspie fått med sej massor av goda råd, så jag känner mej övertygad om att det kommer att gå väldigt bra!

*i hast, hinner inte just läsa tråden sedan sist*

Nej, Rattlelizard, jag har också både läst och sett tillräckligt för att hålla med Brattberg, Gerland, Johansson och Alfapetsmamma.
Ingen läkare kan vara bra med alla patienter, men det finns flera bra sätt att möta folk på. Kyla: vad jag har märkt (nu tar jag risken att förenkla) så är det problemet snarast större bland "NT" än bland AS. AS är oftare renhjärtade och frågan är om inte godhjärtade med. (Och vad munlädersmörjan beträffar så är massor med NT lättsamma mot främlingar på ett väldigt osäkert och konstlat sätt!!!)
Dr Aspie råkar dessutom vara en person som vill ta reda på sina begränsningar och jobba med sig själv. Vilket ovanligt löfte för framtiden!

rattlelizard har många åsikter om empatilösa och känslokalla läkare, men jag tror att SÅNT kan man vara både med och utan AS - det finns inget som säger att Dr Aspie måste bli sådan, tvärtom tycker jag Dr Aspie visar alla goda egenskaper man kan tänka sej. VILJAN att vara till nytta och glädje skiner igenom, det är jag helt övertygad om. Och nu har ju Dr Aspie fått med sej massor av goda råd, så jag känner mej övertygad om att det kommer att gå väldigt bra!

Ja har man träffat såna så vill man ju inte bidra till att de bli fler iallafall.
Men det är ju klart att det inte kommer att gå bra för DR. Aspie om Aspergers problematiken gör så att vanliga NT patienter känner noll förtroende.

Du låter så arg?

Så väl Gerland som Brattberg skriver massor om hur missförstådda de blivit i vården, t ex har de fått skopvis med feldiagnoser innan de fick AS-diagnosen, så deras berättelser kvalar gott in som patientberättelser.

Ja lite irriterad blir man av alla som tycker synd om DR aspie.
Jag tror att det är inga problem för en som klarat sig så långt som han tydligen gjort och blivit läkare att förstå att han kanske ska jobba med annat inom medicin.

Så då skulle era råd till läkaren vara de rätta?
Då kan ni ju tydligen inte råkat ut för en helt osympatisk läkare för
då hade ni inte velat ta den risken.
Jag har själv stora problem med att känna sympati och skulle därmed inte vilja se mig själv sitta med patienter.