Jag vaknade i morse och förundrade mig över vilken barnslig sak jag sa igår kväll. Igår var jag litet berusad och djupt engagerad av en vis situation men det har slagit mig att det inte vara därför jag sa som jag sa. Det "barnsliga" uttalandet var en genomtänkt formulering för att undvika sånt som jag inte kan säga utan att göra mig till ovän med folk.

När vanliga ungar spelar datorspel så är den fantasiaktiga spelvärlden dels häftig att titta på och dels till för att markera att härinne i spelet så gäller inte vanliga regler om normalt beteende. Något liknande gäller när de reser på semester till en exotisk miljö. För mig däremot har främmande miljöer och avspända uppföranderegler alltid varit modeller för hur verkligheten borde vara. Under årens lopp har jag insett alltfler komplikationer och omformulerat mina mål men principen är densamma. Samtidigt som jag på sätt och vis lever i en drömvärld så är jag på sätt och vis mer realistisk än människorna omkring mig; de vill leva vanliga liv även om de inser att de därmed bidrar till allt som gör världen till en allt sämre plats att leva på medan jag är helt inriktad på att hitta rätt sak att förändra världen till och ett fungerande sätt att göra det.

Naturligtvis förstår vanligt folk sällan poängen med vad jag säger när jag kommer med spontana reflektioner. Inte många av er heller känner igen sig i mig, eller hur?

Hur som helst så är det här forumet för diskussion om vad man ska göra för att verka bara lagom udda. För min del verkar tricket vara att aldrig vara riktigt sig själv inför andra (de skulle känna sig förolämpade och/eller finna en i bästa fall oförståelig). Nu funderar jag på hur man håller ihop sin egen identitet när man hela tiden spelar roller. Ska man undvika att bli kompis med folk man vet inte kan förstå en, oavsett hur mycket man tycker om varandras försynthet och liknande? Ska man finna sig i att vara mycket mer ensam än man vill eller ska man finna sig i att spela roller även inför sina "vänner"?

Andra som har kloka tankar om och/eller eller egna bekymmer med rollspelningsfenomenet?

/ J

Naturligtvis förstår vanligt folk sällan poängen med vad jag säger när jag kommer med spontana reflektioner. Inte många av er heller känner igen sig i mig, eller hur?

Jo jag förstår dig precis och det är en konstig känsla att ha när man blir accepterad i flocken men inte igenkänd.
Jag har försökt mig på det där med att försöka få killkompisar ända sen skolåldern och man försöker efterlikna hur andra konverserar och så gör man likadant själv med resultatet att man blir genomskådad efter ett tag.
Att vara spontan kan ha sina fördelar men de är få och risk för överdrivenhet när man ser en grej som funkar är stor.
Hur många gånger har man inte fått höra att man sagt något pinsamt men vadå? jag tycker ju inte det är pinsamt!
Min pappa har alltid gett mig rådet att "tänk innan du talar" jättebra råd tycker jag...
-Om man inte tänker för mycket innan man talar och försöker räkna ut utgången på samtalet.

Jag personligen undviker att bli kompis med folk som själva är osäkra och därför inte vågar lära känna mig.

Jag är mig själv, passar det inte någon så får det vara.

Något jag tänkt på är hur mycket folk försöker passa in i samhället genom att spela en roll.

Något jag tycker är synd är att ordet vuxen har förknippats med att man inte kan vara barnslig. Busa och ha skoj...

Vad gör det om folk tycker man är barnslig?
Ingenting, de som tycker det, känner mig inte.
Har de som försöker vara så allvarliga de kan roligt?
Nope, det ser inte ut så.

Något jag tycker är synd är även att inte ens barn får vara barn längre...

Det är ju deras val och jag vill säga det innan någon blir arg på mig igen att detta är ingen klagan på någon eller några.

Det är knepigt och har många vinklingar det där. I vissa sammanhang kanske man faktist måste spela en roll i viss mån för att passa in, t.ex. på en arbetsplats. Det behöver ju inte betyda att man ger upp sin personlighet helt, men en viss anpassning kan faktiskt krävas för att man ska fungera på sin arbetsplats. Samtidigt finns det naturligtvis många som spelar roller för att imponera på chefen och försöka avancera genom rollspel snarare än prestation, och det ligger kanske inte riktigt för oss aspergare i allmänhet.

Även i övriga livet kanske det är lämpligt att i viss mån spela roller för att passa in, i alla fall bland folk man inte känner så väl. Men däremot är det förstås väldigt tråkigt och jobbigt om man måste spela roller även när man är bland sina bästa vänner eller sina närmsta släktingar. I de situationerna är det förstås skönt om man kan få en fristad och får vara sig själv. Fast jag tror nog att de flesta av oss undermedvetet spelar roller lite grann även i de situationerna, fast inte så mycket.

Sedan tror jag att det ingår i den normala utvecklingen till och i början av vuxenlivet att man provar att spela olika roller för att hitta ett sätt att passa in och förhålla sig. Man kanske delvis kopierar vissa personer i sin omgivning som man försöker ha som förebilder. Jag misstänker att vi aspergare kanske oftare och ännu mera gör så, just för att vi har så svårt att förstå omvärlden och andra människor att vi upplever det ännu svårare att passa in och vara oss själva. Så provar vi olika roller beroende på i vilka situationer i livet vi befinner oss och vilka personer vi för tillfället har som förebilder för hur vi ska passa in. Med tiden hittar vi förhoppningsvis en egen identitet som vi känner oss tillräckligt trygga i för att våga vara oss själva oftare. Men den identiteten har då på vägen påverkats av samhället och människorna omkring oss så att vi faktiskt tycker att det är naturligt att bete sig lite annorlunda än vi tyckte som barn. Så finns förstås de som överhuvudtaget inte bryr sig om hur andra uppfattar dem och varken reflekterar över det eller lider av det, utan som helt enkelt är omedvetna om att de avviker och uppfattas som konstiga. Det är på gott och ont. På ett sätt är det naturligtvis en styrka att kunna vara sig själv fullt ut, men i vissa fall kan det bli lite för mycket för ofta, så att det leder till problem. Min far är en sådan person som aldrig har brytt sig om vad andra människor kan tänkas tänka om honom, men det har gjort att min mor ofta har skämts för honom och lidit. I extremfall kan det ju sådana beteenden också leda till att man själv får problem, t.ex. inte lyckas få och behålla jobb. Kanske kan det vara så att vi aspergare lätt dras åt extremerna här, att vi antingen kämpar väldigt hårt med att kopiera folk i omgivningen i ett försök att förstå vår omvärld, eller att vi helt struntar i hur andra uppfattar oss.

Jag håller dock med Dunderbar om att vuxenhet och barnslighet inte behöver utesluta varandra. Jag har själv skrivit i någon tidigare tråd att man är vuxen först när man vågar vara barnslig. Fast förutsättningen är då förstås att man har passerat allvarlighetsstadier på vägen, så att man kan vara allvarlig och seriös när det behövs, och är så trygg i sin vuxenroll att man vågar vara barnslig i situationer där det går att vara det. Att bara fortsätta vara barnslig sedan barndomen leder förstås inte i sig till någon vuxenhet.

rattlelizard skrev:...
Min pappa har alltid gett mig rådet att "tänk innan du talar" jättebra råd tycker jag...
-Om man inte tänker för mycket innan man talar och försöker räkna ut utgången på samtalet.

* varning för extremt cynisk humor *

”Att tänka innan man talar är som att torka sig i röven innan man skiter” - Arne Anka

/Barracuber

barracuber skrev:

rattlelizard skrev:...
Min pappa har alltid gett mig rådet att "tänk innan du talar" jättebra råd tycker jag...
-Om man inte tänker för mycket innan man talar och försöker räkna ut utgången på samtalet.

* varning för extremt cynisk humor *

”Att tänka innan man talar är som att torka sig i röven innan man skiter” - Arne Anka

/Barracuber

[img]http://filoffen.dk/Wordpress/wp-content/2006/12/arne01.gif[/img]

Roller suger. Bokstavligt talat. Suger musten ur en så man till slut varken vet ut eller in.

Jag la ner det där med att försöka låtsas till slut. Tycker jag att jag vill hoppa hage så går jag och gör det. Vill jag diskutera det senaste franska lagförslaget om moms på potatismjöl så sätter jag mej och gör det. Det är MITT liv, jag lever bara en gång och det gör jag för MEJ själv, inte för andras skull.

Naturligtvis måste man anpassa sej på en arbetsplats. En anpassning som innebär att alla galna ideer jag får inte kan utföras. Men jag tänker aldrig aldrig mer sätta mej och låtsas vara någon jag inte är.

Någon här nämnde att man antingen anstränger sej till extremism eller är omedveten om att man avviker. Jag vet att jag avviker men jag tänker inte anstränga mej. Någonstans mittemellan alltså.

barracuber skrev:

rattlelizard skrev:...
Min pappa har alltid gett mig rådet att "tänk innan du talar" jättebra råd tycker jag...
-Om man inte tänker för mycket innan man talar och försöker räkna ut utgången på samtalet.

* varning för extremt cynisk humor *

”Att tänka innan man talar är som att torka sig i röven innan man skiter” - Arne Anka

/Barracuber

Precis så är det!
Men så finns det ju en anledning till att vi inte har så bra kontakt heller...
Jag menar om jag ska ringa han och så säger vi hej till varandra sen en lång paus * båda tänker* sen ha det så bra så säger vi väl så då!

Vi har fått till ett exempel på vad jag skriver om - ett trevligt sådant. Betraktelser och bekymmer om vartannat har lagts till tråden precis som jag inbjöd till, fortsätt så. För mig är det å andra sidan än så länge än en bekräftelse på att få känner igen sig i mig.

rattlelizard skrev:

Naturligtvis förstår vanligt folk sällan poängen med vad jag säger när jag kommer med spontana reflektioner. Inte många av er heller känner igen sig i mig, eller hur?

Jo jag förstår dig precis och det är en konstig känsla att ha när man blir accepterad i flocken men inte igenkänd.

...

Att vara spontan kan ha sina fördelar men de är få och risk för överdrivenhet när man ser en grej som funkar är stor.

Tyvärr, rattlelizard så misslyckades jag där, faktiskt. Jag menade att jag knappast tror att någon känner igen sig i första delarna av min trådinledning. Du kände igen dig rent allmänt i att få sina spontana reflektioner missförstådda men dina spontana reflektioner kanske inte är avvikande på det sätt som jag beskrivit? Av vad du skriver så verkar det inte så.

Nu var jag litet brutalt uppriktig mot dig. I vanliga fall skulle jag oftast ha valt att spinna vidare på din poäng som tack för vänligheten att du försökte spinna vidare på min. Jag går alltså in i en eller annan roll. Ett annat alternativ är att säga något i stil med "hmm, vi talar nog om varann", vilket oftast dödar konversationen. Ett tredje alternativ är att låtsas missförstå att den andra talat om något annat än man själv och att svara med att fortsätta att tala om sitt eget ämne i förhoppningen att den andra börjar haja. Ytterligare ett slags rollspel.

Jag slutar abrupt här.

"Man är inte vuxen förrän man vågar vara barnslig" Under förutsättning det som Kvasir skrev i sista stycket!

Otroligt bra & sant uttryck, Barracuber. Har hört det förut, men gillar det ändå lika mkt. varje gång jag hör eller ser det.

Jag har aldrig spelat så mkt.roller det funkar ganska bra än då (efter som jag ligger på gränsen mellan AS. & NT.) Men det händer att jag spelar roller då jag kom i grupp tillsammans med nya människor tex. i skolan eller tex. när man skulle åka till "fisförnäma" släktingar. Anledningen var inte bara AS. utan mer min dåliga självkänsla. Idag vet jag om att jag har AS. + att jag blivit starkare, vilket gör att att det går lättare o. jag oftare vågar vara mig själv numera men tyvärr blir det ännu jobbigt i vissa nya gruppsammanhang. Där jag lite anstränger mig o. försöker passa in genom att bl.a. småprata oxå blir det konstlat ibland, men samtidigt blir det att jag är mig själv iom. att den osäkra o. blyga delen ibland lyckas i tränga sig igenom i gruppsällskap med nya människor. Otroligt energikrävande o. jag kan i sådana sit. inte eller knappt fokusera på det jag borde fokusera på dvs. det det pratas om.

En annan jobbig grej är när jag ska försöka reda ut en grej via mail (eller telefon) o. den o. jag missförstår varandra utan att jag förstår det. när det är långa utredningar via mail o. ibland tfn .(Dock går det bra för mig med mailväxling där saker inte ska redas ut.) När jag sedan berättar för en tredje person hur det var säger den ibland; aha ni misförstod varandra o. jag tänger gjorde vi? Jag märker inte det o. tro att den andra var korkat och/eller ovillig o. blir irriterad på köpet. Sån`t è jobbigt. Tur att det inte händer så ofta. En idè är att jag slutar maila om invecklade saker utan tar upp luren o. ringer, men problemet är då att jag in bland inte hänger med i resonemanget. Jag har lättare för att få lång/mkt information i skrift än i tal, men utredningar via mail kan bli svåra. Hmm, får försöka hitta en lösning.

Jonsch, det kanske faktiskt är svårt att få någon att förstå eller känna igen sig på en så abstrakt beskrivning som du gav? Det kanske faktiskt krävs att du konkretiserar exemplet med vad du faktiskt sade och något om hurdan situationen var? Om du verkligen vill se om någon känner igen sig, vill säga.

Tack för påpekandet Kvasir, som jag misstänkte så gick det att missförstå även mitt påpekande till rattlelizard.

Det kanske faktiskt krävs att du konkretiserar exemplet med vad du faktiskt sade och något om hurdan situationen var?

Till rattlelizard skrev jag dumt nog "den första delen av trådiledningen", vilket verkar ha lurat dig, kanske alla, att tro att mitt allra första stycke döljer min huvudpoäng. Absolut inte, det är bara några inledande ord. Jag skulle naturligtvis ha klippt in såhär istället:

"Tyvärr, rattlelizard så misslyckades jag där, faktiskt. Jag menade att jag knappast tror att någon känner igen sig i den här biten:

När vanliga ungar spelar datorspel så är den fantasiaktiga spelvärlden dels häftig att titta på och dels till för att markera att härinne i spelet så gäller inte vanliga regler om normalt beteende. Något liknande gäller när de reser på semester till en exotisk miljö. För mig däremot har främmande miljöer och avspända uppföranderegler alltid varit modeller för hur verkligheten borde vara. Under årens lopp har jag insett alltfler komplikationer och omformulerat mina mål men principen är densamma. Samtidigt som jag på sätt och vis lever i en drömvärld så är jag på sätt och vis mer realistisk än människorna omkring mig; de vill leva vanliga liv även om de inser att de därmed bidrar till allt som gör världen till en allt sämre plats att leva på medan jag är helt inriktad på att hitta rätt sak att förändra världen till och ett fungerande sätt att göra det.

Du kände igen dig rent allmänt i att få sina spontana reflektioner missförstådda men dina spontana reflektioner kanske inte är avvikande på det sätt som jag beskrivit? Av vad du skriver så verkar det inte så."

Sen fortsätter jag att använda mitt svar till rattlelizard som exempel på varför jag spelar roller även inför mina kompisar och närmaste.

” Nu var jag litet brutalt uppriktig mot dig. I vanliga fall skulle jag oftast ha valt att spinna vidare på din poäng som tack för vänligheten att du försökte spinna vidare på min. Jag går alltså in i en eller annan roll. Ett annat alternativ är att säga något i stil med "hmm, vi talar nog om varann", vilket oftast dödar konversationen. Ett tredje alternativ är att låtsas missförstå att den andra talat om något annat än man själv och att svara med att fortsätta att tala om sitt eget ämne i förhoppningen att den andra börjar haja. Ytterligare ett slags rollspel.”

Klarare nu, Kvasir, vad som får mig att verka främmande för folk och hur det ställer till det för mig?

Jag noterade nogsamt att du nosar i en mindre besvärlig version av vad jag skrev om. Du nämner att det ju är förjäkligt om man måste spela roller även bland sina kompisar och än mer närstående men att de flesta av oss nog gör så litet grand trots allt.

/ J

OK, så är din huvudpoäng alltså att du inte vill anpassa dig till vad som betraktas som normalt och inte tycker att det är någon bra norm för samhället? Det tror jag nog många av oss kan skriva under på, men sedan vi har helt oliks idéer om hur det ska konkretiseras.

Aha, du menar så!
jamen dåså, jag gillar också dataspel

Hmm ni två, jag tror att rattlelizard uttrycker min poäng bäst. Visserligen gillar jag inte dataspel eftersom de som jag skrev använder fantasi som ett sätt att fly verkligheten helt och hållet. Jag vill använda fantasi och "exotiska" upplevelser som modeller och exempel på vad världen bör (eller inte bör) förändras till. Därför vill jag göra fantasin realistisk och få in den och det "exotiska" i vardagslivet. I motsats till det brukliga så vill jag hitta den enklaste, innersta sanningen om verklighetens vardag så att alla komplikationer kommer med i modellen/fantasin och så att det "exotiska" binds ihop med vår vardag på riktigt, utan att behöva ekonomisk konstgjord andning fräån turismindustrin eller från konserverade skillnader i lönenivåer etc. .

Nästan inga konstnärsverk är tillräckligt verklighetsanknutna eller har tillräcklig inre konsekvens för min smak (men Kvasir, din autläggningar om framtidens musik är bra nära!) så sådant har jag svårt att prata med folk om, utan att spela roller.

Nästan inga betraktelser över samtid och vardag är både tillräckligt träffande och pretentiösa för min smak (även om jag ibland blir fullt ut nöjd härinne) så sådant har jag svårt att prata med folk om, utan att spela roller.

Det är ett elände att vara jag, voj voj.

Hur är det att vara ni, sa ni nu igen?

Att spela roller tar oerhört mycket energi. Kan man dra ner lite på rollspelandet är det skönt.

Håller med vad flera av er har skrivit redan i den här tråden.
Bland annat att man inte är helt vuxen före man vågar vara barnslig.

Men jag tänker som så att jag är den jag är, då och då är jag barnslig på stan, visst, jag känner hur folk glor på mig som om jag vore en gorilla som satt och lekte med en banan i en mur.
De kanske tror och tänker både det ena och det andra.....

Men vad gör det?
Det är mitt liv och det ger mig inget att bry mig om ifall någon person tror något om mig som inte stämmer.

weasley skrev:Roller suger. Bokstavligt talat. Suger musten ur en så man till slut varken vet ut eller in.

Jag la ner det där med att försöka låtsas till slut. Tycker jag att jag vill hoppa hage så går jag och gör det. Vill jag diskutera det senaste franska lagförslaget om moms på potatismjöl så sätter jag mej och gör det. Det är MITT liv, jag lever bara en gång och det gör jag för MEJ själv, inte för andras skull.

Jag arbetar just nu på det.

Jag är helt färdig.

jonsch

Du skriver så luddigt att jag faktiskt inte begriper vad du är ute efter. Jag kan läsa orden men innebörden går mej helt förbi.

Har du konkreta exempel på det du vill ha sagt? Prova att delge dem så kanske du inser att du är mer förstådd än du tror. Den största anledningen att du känner dej missförstådd misstänker jag beror på ditt överanvändande av fluff och lull-lull och utsvävande i språket.

Vi kommunicerar med skrift här. Då gäller det att vara tydlig. Även när man försöker vara tydlig kan det uppstå missförstånd. Om man inte ens försöker vara tydlig går det kanske inte att veta helt om man är missförstådd eller inte, av den enkla anledningen att mottagarna funderar vad fasiken det är man skriver egentligen.

Tack du också, weasley! Jag tror att jag faktiskt är tydlig men kanske inte trots allt.

Låt oss säga att vi spelar rollspel (live eller brädspel). För mig är det nästan meningslöst ifall man inte kan komma fram till något om den riktiga världen. Merdelen av den tid man lägger ner på spelet (utrustning ska skaffas och arrangeras o.s.v.) ska vara så integrerad i vardagen att man lika gärna hade kunnat använda tiden till att skaffa saker till hushållet och arrangera dem. Leken ska inte vara tidsfördriv, den ska vara en del av livet, för att jag ska finna den meningsfull men så är det inte för dem flesta.

Jag håller med om att leken ska ge guldkant på livet men jag menar att den ska göra det genom att fullständigt ersätta en del av livet. Den ska inte vara något utöver, inte något som man måste göra tråkiga saker för att ha tid och råd att göra.

Likadant med konst, likadant med nöjesresor och andra nöjen. För mig ska allt, för alla människor, vara lek och allvar samtidigt för att jag ska vara helt tillfredsställd och jag förväntar mig att inte lyckas med det till särskilt stor del.

Jag anpassar mig för jag är en yttterst sällskaplig person som inte står ut utanför samhället. Jag söker ett vanligt jobb och jag leker lekar med mina kompisar på deras premisser. Jag spelar roller nästan i varje konversation jag för - låtsas intresserad av saker som egentligen känns till stor del meningslösa för mig. Det gör alla, till viss del men det verkar inte vara ett väldigt hinder i allas liv. Jag klarar mig, allt bättre dessutom men just nu har det här med det eviga rollspelandet kommit upp i ljuset. Därav tråden.

/ J

Jag tycker att det Jonsch skriver är fullständigt glasklart... tror jag...

Jag har inte förstått varför man ska låtsas vara något man inte är.
Jag vet ju själv hur ont det kan göra när någon lismar och är trevlig, för att i nästa sekund tala skit om samma person som man tidigre varit trevlig mot.

Om man inte tycker om en person behöver man ju inte heller låtsas att man gör det, det sårar mycket mer än att säga det rakt ut.

Dunderbar skrev:Jag har inte förstått varför man ska låtsas vara något man inte är.
Jag vet ju själv hur ont det kan göra när någon lismar och är trevlig, för att i nästa sekund tala skit om samma person som man tidigre varit trevlig mot.

Om man inte tycker om en person behöver man ju inte heller låtsas att man gör det, det sårar mycket mer än att säga det rakt ut.

Tror inte att det är riktigt det som menas (om jag förstod joncsh inlägg rätt) utan snarare det där sociala spelet. Att föra en konversation, vara trevlig och social och följa de sociala reglerna - som man egentligen inte ens riktigt förstår sig på.
Visst kan man argumentera om att man borde kunna vara sig själv och skita i vad andra tycker. Men att skaffa ett jobb, att skaffa vänner och/eller partner samt det mesta inom den kategorin blir i det närmaste omöjligt om man inte spelar rollen som "socialt belevad", en roll som oftast inte stämmer överrens med personen som har AS.

Jag kan hålla med om att man ska ha en chans att få ett jobb så är det bra att spela roll som passar ihop med det jobb man söker.

Men när det gäller partner är det inte det bästa att spela roll.
Ska man bo ihop blir det väldigt jobbigt om man måste spela roll hela livet.