Visst handlar det om autism, men rätt mycket den sorten vi inte ser så mycket av, vi som bara umgås med "högfungerande" och/eller har "högfungerande" syskon etc.

Så jag tycker det hör till "Annat än Asperger". Känns som jag tittar in utifrån mer än känner mig som en vårdtagare i detta sammanhanget. Att det mer är ett "intresse" än något som rör mig.

Det jag tycker är mest intressant med denna föreläsningen, är att professorn måste ha iallafall lite aspergerdrag. För han säger som det är! Inga omvägar, inget trassel, sådant NT ställer till med. Därför tycker jag denna föreläsningen om hur man ska hantera autister typ i gruppboende och liknande är värd att lyssna på. Det känns som mina egna tankegångar jag brukar ha om saker, bara mer välformulerade. För mig var detta en fröjd att lyssna på.

https://urskola.se/Produkter/198406-UR- ... etod-del-1

https://urskola.se/Produkter/198407-UR- ... etod-del-2

Jag lyssnade på början av Hejlskovs föreläsning (han talar svenska och det är dessutom textat) men blev så provocerad att jag måste avbryta.

Han ansåg att det alltid var fel att lägga ner någon. Och det kan jag förstå när det gäller barn. Men hans exempel att om omgivningen protesterar så är det fel, det håller jag inte alls med om. Omgivningen har inte bakgrunden. Alla de gånger ordningsvakter lägger ner vuxna så tjafsar omgivningen utan att veta bakgrunden. I Hejlskovs eget exempel var det en vuxen autist på 120 kg som vill klappa isbjörnarna. Vad som helst för att stoppa honom tycker jag. De personer som befriade autisten var idioter.

Sen skiljer Hejlskov på vad som är lagligt och lämpligt. Men vad som är lämpligt kan man sannerligen ha olika åsikter om.

Kanske menar Hejlskov att det bara är fel att hålla fast/lägga ner just de som har autism el adhd. Men det vet ju inte alltid läraren, ordningsvakten, polisen.

Nödvärnsrätten gäller bara om man förhindrar något som är värre än det man själv gör. (En kvinna som skjuter/hugger ihjäl en man som försöker våldta henne ligger då pyrt till. Dråp är värre än våldtäkt. En man som slår ner någon som försöker bränna upp hans bil gör väl också fel.)

kiddie skrev:Det jag tycker är mest intressant med denna föreläsningen, är att professorn måste ha iallafall lite aspergerdrag. För han säger som det är! Inga omvägar, inget trassel, sådant NT ställer till med. Därför tycker jag denna föreläsningen om hur man ska hantera autister typ i gruppboende och liknande är värd att lyssna på. Det känns som mina egna tankegångar jag brukar ha om saker, bara mer välformulerade. För mig var detta en fröjd att lyssna på.

https://urskola.se/Produkter/198406-UR- ... etod-del-1

Efter att ha sett första filmen är jag smått irriterad på typen av föredrag. Oerhört stor del av första föredraget är i princip marknadsföring av metoden, med hjälp av en hel del retorik som dumförklarar den som tycker annorlunda. Så kan man inte göra på vetenskapliga möten där man vet att efter ens presentation kommer en frågestund där människor som förstår vartenda ord man säger kommer att nagelfara det som de inte gillade. Det är billiga tricks, IMHO. Det mesta går ut på att inte använda tvång, och förebygga användande av tvång - även milt, psykologiskt tvång som "om du inte gör som jag vill får du inte göra x".

Fann dock sista biten intressant. Från ca minut 40 pratar han om "affektsmitta" vilket jag tolkar som "starka känslors smittsamhet". Det är något som sker i kroppen: att i sin kropp smittas av andra känslor.

På en av Hejlskovs Powerpoint-bilder står det

Alla barn är födda med förmågan till affektsmitta.
Personer med autism utvecklar inte förmågan att särskilja egna och andras affekter lika bra som andra.

Det handlar om svårigheter i att skilja mellan jag och du. Han citerar nån studie där man låtit dels vanliga barn, dels barn med autism titta på en bild av någon annan (i exemplet drottning Elizabeth av England, så jag förmodar att studien gjordes i GBR) och resonera om vad hon har på sig, vad hon tänker göra osv, samt att resonera om sig själv. Sen mätte de var i hjärnan som detta tänkande sparkade igång extra aktivitet.

De vanliga barnen tänkte på sig själva resp. på andra i två olika delar av hjärna. Autistiska barn däremot tänkte både på andra och på sig själva, i den del av hjärnan där vanliga barn tänkte på andra.

Det sista är lite spännande. Autisterna tänkte på alla människor, inkl. sig själv, i samma del av hjärnan. Det tyder på att man inte riktigt skiljer mellan sig själv och andra, eller åtminstone inte gör det på samma sätt som vanliga barn. Okej. Men att de tänkte på alla människor inkl. sig själv inte i hjärnans "fack" för sig själv, utan för andra? Fascinerande. Undrar vad det medför.

Som en följd av detta, att autister inte riktigt skiljer mellan sig själv och andra på samma sätt som andra gör, blir affektsmittan mycket starkare hos autister. Det är slutklämmen, innan föreläsningen bryts för kaffe.

DN skrev:Ofta upptäcker de att samma råd funkar även med deras andra barn. Det gjorde att han skrev boken ”Barn som bråkar, att hantera känslostarka barn i vardagen” (Natur och kultur) tillsammans med författaren och journalisten Tina Wiman.

Han berättar att en chef en gång påpekade att han försörjer sig på folks maktlöshet.

– Det kanske låter respektlöst, säger han och skrattar, men det är faktiskt det jag gör.

Vilka är då de vanligaste felen som vuxna gör?

– Utskällningar, säger han utan att tveka.

En del menar att barn behöver lära sig att ta emot en ordentlig tillrättavisning. Då brukar Bo ställa en motfråga: ”Tycker du att det behövs en rejäl utskällning i ett äktenskap också?”

– Då brukar de förstå vad jag menar, säger Bo och hänvisar till modern forskning som visar att utskällningar motverkar sitt syfte.

https://www.dn.se/arkiv/insidan/utskall ... ara-varre/

Som alldeles vanlig förälder undrar jag om man ens får säga till barnet att det gör fel. Hejlskov tycks inte skilja på "tillrättavisning" och "utskällning".

Det förekommer säkert utskällningar mot den äkta hälften/sambon också, när någon känner sig illa behandlad.

Dessutom är det en klassfråga och en kulturfråga. Arbetare måste vara lika lågmälda som medel- och överklassen. Inget skrik och gap här inte! Alla sydlänningar etc måste vara lika tystlåtna som det nordiska idealet.

Fann film 2, fortsättningen efter kursdeltagarnas lunch, mer intressant än första filmen.

Fokus är hur personal bemöter personer med beteendeproblematik exv. autister. Man bör därför inte dra för mycket slutsatser av exempel tagna ur det sammanhanget.

De fasthållningar han argumenterar emot har orsakat personers död. I föredrag två nämner han situationer där personal gripit tag - och sen fort bör släppa, för att inte eskalera situationen. 120-kilosmannen borde förmodligen ha hindrats från att försöka klättra in till isbjörnarna, men betyder det att det är rätt att sen hålla fast honom på marken? Ingen av oss var där. Poängen med det exemplet var att de metoder man arbetar efter - alltså som personal - ska uppfattas som motiverade och rimliga av samhället i stort. (Ungefär. Det var inte exakt så det formulerades. Den som vill kan enkelt kolla upp.)

Vad jag förstår är Hejlskovs metoder okontroversiella, och låter verkligen mycket bra, för de grupper de från början konstruerades för: som arbetsmetoder för personal som jobbar med personer med beteendeproblematik, exv. på deras boende. På många sätt liknar det hur man jobbar med dementa. När metoderna flyttas ur den kontext de är skapta för är de inte alltid lika klockrena. Där har väl konflikten stått det senaste året. Att låta en person kasta stolar tills den är trött inne i sin lägenhet är en sak, men en annan i ett klassrum. Där är väl grundproblemet egentligen att en person som kastar stolar i ett klassrum förmodligen inte borde gå i en vanlig skolklass.

Min uppfattning om dagens svenska föräldrar är att de flesta är för mesiga och borde sätta lite mer gränser. Ungarna får för sig att de är världens centrum. Vilken chock de småningom måste få, när de upptäcker att så inte är fallet. (Men så är jag också en surgrinkärring som inte är särskilt förtjust i barn.)

Marjatta skrev:Min uppfattning om dagens svenska föräldrar är att de flesta är för mesiga och borde sätta lite mer gränser. Ungarna får för sig att de är världens centrum. Vilken chock de småningom måste få, när de upptäcker att så inte är fallet.

Det är väl det största problemet med dagens samhälle i stort, inte minst skolan - att folk inte fått lära sig att det i många (de flesta?) sammanhang är någon annan som bestämmer. Detta, samt att lära sig förstå vem som har bestämmanderätten i olika sammanhang borde vara förskolans huvuduppgift. D.v.s lära ungarna att sitta stilla, hålla käften och jobba, - att deras åsikt om det som görs inte har den minsta betydelse så länge inte den som bestämmer frågar efter den.

Alien skrev:Som alldeles vanlig förälder undrar jag om man ens får säga till barnet att det gör fel. Hejlskov tycks inte skilja på "tillrättavisning" och "utskällning".

Om du menar i citatet du gav från DN så tror jag man får läsa "mellan raderna" och "ordentlig tillrättavisning" där betyder "utskällning". Har inte lyssnat eller direkt läst nåt annat av materialet dock.

Bump!

Jag tror fortfarande inte på "lågaffektivt bemötande" när det gäller bråk i den vanliga skolan. Ja, det är förstås bra att personalen inte tappar humöret. Men mesighet gentemot bråkmakare straffar sig.

Expressen 29 maj 2021 skrev:En annan skola på Järvafältet som har dragits med allvarliga problem är Hjulsta grundskola. Efter att en tidigare skolledning införde metoden ”lågaffektivt bemötande” mot utåtagerande elever utbröt en explosion av hot- och våldsincidenter på skolan.

I början av 2019 slog skyddsombudet larm till Arbetsmiljöverket om situationen. Listan över allvarliga händelser på skolan var chockerande: Stenkastning, cykling inomhus, dödshot, knuffar och knytnävsslag mot lärare, välta bänkar, stryptag mot andra elever med mera.

https://www.expressen.se/ledare/anna-da ... h-hjulsta/