Jag kunde inte bestämma mig om jag skulle skriva ett blogg inlägg, skita i det,twittra eller skriva här..det får bli här.

Är det bara jag som reagerar på följande:


-Från dagen man fått diagnos och framåt, står man oftast på egen hand, dvs, vi får diagnos och sen är det upp till oss att arbeta med det och söka hjälp.

-Stor del av diverse dokumentation, på nätet eller i bokform men också i media och i stora webben är riktat till antingen barn, barns uppväxt eller föräldrar..

-Den skaran av autister ökar, vi syns och hörs mer men i sanningens namn känns inte att varken vi eller NT's blir så mycket mer medvetna för det.
Istället verkar snarare fördomarna öka mer än minska.

-Åtminstone As har bara senaste året (troligast senare åren) blivit en trend runt om i världen men något som också börja synas mer även i Sverige. Ser man bara här i forumet så kan jag bara säga ur min synvinkel att det verkar som medlemsantalet ökat en aning på inte så lång tid.

-Bara för att vi syns och hörs mer idag än troligast några år sedan, verkar inte direkt att antal "specialister" ökat.

-Kvinnor med As var sagt en gång förut var något ovanligt i spektrat men att idag så kan iaf jag se rätt många framträdande kvinnor med diagnosen. Kunskapen om hur As inverkar i våra liv däremot ser fortfarande rätt dystert ut.

-Autism=stigma. Hur mycket det än "peppas" hit eller dit så får jag mycket intryck om att det stöd man ofta finner runt om i samhället är mer bekräftelse på det man redan visste, att man inte är som alla andra.
Det ÄR eller vad det verkar, aningen mer sällan man finner läsning eller hör om direkta FRAMGÅNGAR.

"Det här har AS TILLFÖRT mitt liv" hör man allt sällan, istället hör/läser man ofta "Hur kan jag/andra hantera livet med AS"

Kanske låter mycket negativ men min poäng är lite att jag tycker vi ger oss varandra för lite positiv pepp för det vi är.
Vi bekräftar ofta varandra in i vår diagnos till sådan längd att vi blir diagnosen mer än det blir en del av oss vilket det är, eller hur?

Väldigt många kanske redan tänker i term att As är en del av en men jag tror knappast vi inte påverkas av vår omgivning till sådan grad att vi inte märker stigmatismen krypa oss in allt närmare in på skinnet.

Jag tror att många av oss vill vara lite "som alla andra", orka, aktivera och kanske till och med tänka lite som Nt's ibland, "för det är lättare" men jag tror knappast ens Nt's själva har det så enkelt.
Vi har en orsak till en rad av våra problem men, iaf jag, vill lära mig leva med det och kunna på riktigt säga högt och stolt, jag är inte ett missfoster för jag har as utan as är en del av mig och det gör mig till en vinnare. (och verkligen kunna tro på det)


När jag var på biblioteket som är just riktat för handikapp och autism, var det då inte mycket läsbart om "hur det blev sen" utan jag fann mycket "hur det var förut". Det är bra att dela med sig det som var, vad som inte fungerat men vore lite skönt att kunna få ta del av det som gått bra också. Inte bara för barnen, för föräldrarna eller tonåringarna men också för de som fått diagnoser sent i ålder, under medelåldern, under studierna etc etc.

Eller är jag ensam om dessa tankegångarna?

Nej du är inte ensam om dessa tankegångar.

Vem är det som formulerat om psykiatrins negativa kriterier till något positivare, är det Tony Attwood? Man kanske kunde utgå ifrån hans arbete..

Vi kan titta på eller göra något åt saken, vad kan vi göra åt saken?

Jag undrar fortfarande varför man vill vara stolt över något som ställer till ett helskotta.

Faktiskt. Jag är uppriktigt intresserad av den tankegången.

Som jag ser det kan man vara stolt över den man är (dvs ens värderingar, åsikter och handlingar) utan att samtidigt vara stolt över att inte kunna fungera på ett sätt som man då (kanske) vill och önskade man kunde.

tahlia skrev:Jag undrar fortfarande varför man vill vara stolt över något som ställer till ett helskotta.

Faktiskt. Jag är uppriktigt intresserad av den tankegången.

Som jag ser det kan man vara stolt över den man är (dvs ens värderingar, åsikter och handlingar) utan att samtidigt vara stolt över att inte kunna fungera på ett sätt som man då (kanske) vill och önskade man kunde.

Min tanke är inte att vara stolt över det som ställer till besvär utan att finna det som INTE är besvär utan istället det som kommer som styrka med det.
Precis som du säger att vara stolt över den man är och asperger är väl en del av hur man är.
I diskussionerna pratar man sällan om det som en del av ens personlighet utan det blir "jag är jag och så har jag asperger" som "jag har pest".

Jag känner bara att för egen del, om jag ska orka kämpa vidare så kommer jag inte klara av det om jag inte finner en bättre orsak än att jag ska bara acceptera att jag är som något slags samhällsmissfoster, för även om det inte används just de orden är det nästan så det blir i slutändan.

clivia skrev:Precis som du säger att vara stolt över den man är och asperger är väl en del av hur man är.
I diskussionerna pratar man sällan om det som en del av ens personlighet utan det blir "jag är jag och så har jag asperger" som "jag har pest".

Ahh... nu förstår jag var jag tappar bort mig i tankegången. Jag skiljer på min personlighet (den jag är) och AS. För mig är det inte en och samma sak. Min personlighet är jag, medan AS är det som (i mitt fall) begränsar min kapacitet i olika sammanhang. Saker som social utmattning, koncentration, svårighet med beröring etc.

Det är anledningen till att jag konsekvent hävdar att jag inte skulle ha något emot att använda ett botemedel mot AS om sådant fanns. Jag ser bara fördelar med det eftersom jag inte känner att min AS och min personlighet är en och samma sak. Jag skulle ha allt att vinna på det.

Det är här vi sinsemellan också måste förstå varandra inom kollektivet.

Många av oss känner AS-dragen som en grundbult i vår personlighet och att vi är just de personer vi är. Andra ser det inte så. Den diskussionen borde kunna läggas till handlingarna en gång för alla.

Vi i den första gruppen ser ju åtminstone bristerna i kunskap och insikt hos omvärlden och vill diskutera vad som går att göra åt detta. Det är ju trots allt stora delar av AS-problematiken som är hinder just för att omgivningen inte är anpassad till att man kan fungera dels som de gör, dels som vi gör. För många av oss, men inte alla, ligger svårigheterna till största delen just i detta.

Kan medvetandegraden ökas om detta skulle många av oss i den gruppen kunna få väldigt mycket mer att fungera. Det tycker nog vi skulle vara av godo. Sedan skulle vi kunna jobba vidare med att sprida mer information om de övriga sidorna av AS-problematik och bidra till att underlätta så mycket som möjligt för den andra gruppen.

Kan således de två "halvorna" av AS-gruppen lära sig förstå varandra i det här avseendet, tror jag att vi alla skulle kunna vinna i längden på att nå bättre ut i samhället med bättre information. Ingen vinner på att vi splittras upp och att den sistnämnda grupp lägger ständig energi på att käbbla om det här.

Jag delar clivias analys i startinlägget, tycker den är klockren.

OA är ju ett exempel på att försöka samlas och gemensamt försöka jobba för mer information i samhället, arrangera aktiviteter och träffar och tillsammans försöka göra något. Som det finns många som ser mer fel än bra i. Vissa som åtminstone själva gör en del, mer som enmansrace, och verkar tro mer på den formen, och andra som knappast direkt gör något alls.

De båda anhöriggrundade och hitintills anhörigdominerade föreningarna gör mycket också. Personligen stödjer jag båda två också med åtminstone medlemskap. Jag önskar så klart att alla som vill göra någonting skulle vilja stödja den neurodiversitetssyn som ligger bakom OA, åtminstone med ett medlemskap. Det skulle utan tvivel ge mer än 500 medlemmar och rätt till statsbidrag, det stora ekonomiska försteg som Attention och AAF har...

Sedan tror ju att även alla som inte själva ser sin AS som synonym med sin personlighet har käpprätt fel, och att de inte heller har en aning om vem i herrans namn de skulle ha varit utan AS-drag, lika lite som "oss andra".

Pemer skrev:Sedan tror ju att även alla som inte själva ser sin AS som synonym med sin personlighet har käpprätt fel, och att de inte heller har en aning om vem i herrans namn de skulle ha varit utan AS-drag, lika lite som "oss andra".

Låt oss, för en sekund, förutsätta att din version är rätt. Det skulle inte ändra något för min del. Jag skiter fullständigt i vem i herrans namn jag skulle vara utan AS-drag, det jag bryr mig om är att jag då skulle fungera på flera områden som, idag, bara är ett stort jäkla hinder. Botemedlet skulle jag gladeligen slänga i mig oavsett vilken version som är rätt.

Jag kan dock undra hur AS skulle ha lyckats skapa mina åsikter och värderingar....

Mitt problem med att eventuellt inta ett hypotetiskt botemedel om det hade funnits något är väl just att jag inte är så himla säker på att jag skulle ha föredragit ett NT-inordnat liv, och egentligen aldrig varit i närheten av ett sådant.

Även jag drömde ju initialt om någon att få älska och bli älskad av och att få skaffa några goa ungar, och har nästan inte gett upp det än, men det är väl nästan under det allra sista året, kanske de sista två åren, jag har börjat inse mina begränsningar och börja känna att det nog varit bäst som skett och känns som att det skulle kosta mer än det smakade att försöka om chansen mot fömodan skulle dyka upp nu.

Den syn på din AS du verkar ha är väl i princip den som rätt många får som får diagnosen tidigt och hatar att få höra att de är avvikande eller handikappade... eller om man som du råkade passera såpass bra som NT att allt som hör till ett NT-liv kom igång från start och man blev sittande i ett NT-aktigt liv och därför har ett "normalt" NT-liv som måttstocken.

Typ 99% kvinnor med AS och kanske bortåt 20% av männen kommer ju såpass in i ett typiskt NT-liv. Och har man väl fått smak på det känns det väl med nödvändighet som den måttstock man hade velat leva efter. För oss som aldrig riktigt varit där är det inget vi smakat på och kan sakna. Där ligger väl en stor del av skillnaden.

Faktum är att det egentligen inte spelar någon som helst roll vilken diagnos eller vilket "problem" som orsakar begränsningarna i min kapacitet. Det handlar inte om NT och NT-liv (gud så jag hatar den där benämningen) alls egentligen. Jag önskar mig inte en drös vänner eller att springa på fester eller annat sådant som man kanske skulle kunna lägg in i det begreppet.

Det jag önskar mig är att vara funktionsduglig nog för att klara ett arbete, för att kunna göra något med de idéer som dyker upp och för att kunna studera sådant jag haft en vilja att studera större delen av mitt liv (för att nämna några delar).

Barn har jag, som du vet, lyckats få till "trots" min diagnos. Tyvärr såg jag samtidigt till att föra vidare diagnoseländet med mina gener, något som det skulle varit mindre risk för om jag inte haft AS själv.
Relationer har jag också lyckats ha (och har i skrivande stund).

Jag inser att det antagligen sticker de ensamma i ögonen. Ja, det faktum att jag inte är nöjd trots att min familj- och relationsbas funkar. Och jo, jag är oerhört tacksam för båda mina barn och för min partner. Frågan är om det är meningen att mitt liv enbart ska gå ut på att städa, diska, damma, tvätta... vilket blir kontentan av att jag inte klarar mycket mer än så.