Är det "aspigt" att få kortslutning i hjärnan när man blir arg och ledsen, eller är det något "annat fel" på mig?
Härom dagen skulle jag se en film som jag längtat sååå efter att få se. Men den gick inte att spela på datorn!
Vad skulle en vanlig person ha gjort? Förmodligen svurit, googlat problemet och laddat ned ett program som gjorde det möjligt att se filmen.
Vad gjorde jag? Bröt ihop, slog mig själv, grät, skrek, ylade....
Efter att ha varit totalt förkrossad och haft total kortslutning i hjärnan, samlade jag mig, googlade problemet och fick hjälp här, så att jag kunde se min film (tack!).

Saken är den att jag får psykbryt för minsta sak. Det kan räcka med att jag tappar bort en halsduk och sedan slår tårna i en stol så bryter jag ihop totalt och vill dö. Dessutom är jag fruktansvärt paranoid. Inte så att jag tror att folk strålar mig i duschen, utan mer att jag får för mig att alla stirrar på mig och att jag på något sätt förvandlas till Elefantmannen när de ser mig. Jag får för mig att det skall börja pipa när jag går ut ur affären och att butiksdetektiver skall kasta sig över mig och kroppsvisitera mig. Jag får för mig att småbarn på bibblan skall skrika: "FET TANT! FET TANT!" efter mig (har varit med om liknande).
Jag får för mig att hela världen är en konspiration mot mig, fast jag vet att det är helt sjukt. Jag är så fylld av självhat att jag bara vill gråta.

Men ägnar jag mig åt mina idoler eller andra specialintressen, då laddas jag med så mycket positiv energi att jag blir helt "spattig". Jag har dock bara upplevt "mani" på allvar en enda gång, och det var när jag åt Fluoxetin. Då var jag fullständigt hög som ett höghus i Hässelby Gård i en månad. Jag sjöng, spelade, målade, trodde att jag kunde bli operasångerska, lyssnade på gamla plattor, grät oförklarligt! När någon till slut sade: "Nu är du otäck, du är ju manisk!" började jag landa. Det var inte roligt längre. Hjärnan kändes helt utbränd och till slut däckade jag. Sedan slutade medicinen verka.

Låter det här som bipolär sjukdom?

Hm, den enda gången då jag blir riktigt arg och får riktiga utbrott är när något i just datorn inte fungerar. HATAR när firefox uppdateras och någon tillgäggsmodul inte längre fungerar. Då vill man inte vara i samma rum som mig kan jag lova. Annars är jag lika lugn som en vägg med torkande färg...

Jag känner igen mig, jag är inte bipolär. Men jag har nog damp. Har periodvis lidit av svåra tankestörningar och perioder av raseri. Har låg frustrationströskel.

Hela dagen kan bli förstörd av att en sak ändras, som att jag inte får igång en hemladdad film, eller att någon ringer och ändrar en inbokad tid.

Min reaktion kan bli raseri, besvikelse, apati, självmordstankar eller bara ångest. Beroende på hur jag mår innan händelsen. Vid samtidig pms kan saker gå sönder och folk mordhotas.

Kahlokatt, ett visst mått av sådan kortslutning är nog aspigt, men när det går så långt som du beskriver låter det som någonting annat, exakt vad vet jag dock inte.

Om flouxetinet kan ha orsakat manin (jag vet tyvärr ingenting om Flouxetin) så tycker jag snarare att det verkar finnas någonting särskilt som tyder på att det är just ett bipolärt tillstånd du har.

Du kanske borde ta upp problemen med någon psykolog eller psykiatriker? Inte för att de alltid är så bra som de borde vara, men de borde i alla fall veta mer än vi om sådana där problem.

Jag har försökt prata med min psykolog (hon är egentligen psykiatrisyrra), men hon tog mig inte på allvar.

På'na igen!

Man får tjata sig fram i vården ibland, stå på dig och be om en utförlig förklaring på varför det inte kan vara så, får du ingen men ändå nekas utredning eller liknande byt psykolog en gång.

Be om en riktig psykolog! Insistera!

Få din psykiater att förstå att du blir allvarligt handikappad av det här.

Kahlokatt skrev:Är det "aspigt" att få kortslutning i hjärnan när man blir arg och ledsen, eller är det något "annat fel" på mig?
Härom dagen skulle jag se en film som jag längtat sååå efter att få se. Men den gick inte att spela på datorn!
Vad skulle en vanlig person ha gjort? Förmodligen svurit, googlat problemet och laddat ned ett program som gjorde det möjligt att se filmen.
Vad gjorde jag? Bröt ihop, slog mig själv, grät, skrek, ylade....
Efter att ha varit totalt förkrossad och haft total kortslutning i hjärnan, samlade jag mig, googlade problemet och fick hjälp här, så att jag kunde se min film (tack!).

Saken är den att jag får psykbryt för minsta sak. Det kan räcka med att jag tappar bort en halsduk och sedan slår tårna i en stol så bryter jag ihop totalt och vill dö. Dessutom är jag fruktansvärt paranoid. Inte så att jag tror att folk strålar mig i duschen, utan mer att jag får för mig att alla stirrar på mig och att jag på något sätt förvandlas till Elefantmannen när de ser mig. Jag får för mig att det skall börja pipa när jag går ut ur affären och att butiksdetektiver skall kasta sig över mig och kroppsvisitera mig. Jag får för mig att småbarn på bibblan skall skrika: "FET TANT! FET TANT!" efter mig (har varit med om liknande).
Jag får för mig att hela världen är en konspiration mot mig, fast jag vet att det är helt sjukt. Jag är så fylld av självhat att jag bara vill gråta.

Men ägnar jag mig åt mina idoler eller andra specialintressen, då laddas jag med så mycket positiv energi att jag blir helt "spattig". Jag har dock bara upplevt "mani" på allvar en enda gång, och det var när jag åt Fluoxetin. Då var jag fullständigt hög som ett höghus i Hässelby Gård i en månad. Jag sjöng, spelade, målade, trodde att jag kunde bli operasångerska, lyssnade på gamla plattor, grät oförklarligt! När någon till slut sade: "Nu är du otäck, du är ju manisk!" började jag landa. Det var inte roligt längre. Hjärnan kändes helt utbränd och till slut däckade jag. Sedan slutade medicinen verka.

Låter det här som bipolär sjukdom?

Spontant - det låter *inte* som att du är bipolär. Som någon redan svarat i denna tråd, du bör vända dig till en psykiatriker!

"Mani" orsakad av Fluoxetin är inte någon riktig mani. Många blir "maniska" av anti-depp, men det är då inte fråga om någon riktig mani, utan om biverkningar av anti-depp. Detta som klassas som "bipolär 3" av psykiatrin, men kan knappast betraktas som någon egentlig bipolär sjukdom.

Kahlokatt skrev:Jag har försökt prata med min psykolog (hon är egentligen psykiatrisyrra), men hon tog mig inte på allvar.

Har hon nån AS-kompetens?

Det är väl allt möjligt (och omöjligt) som egentligen inte har nåt med AS att göra som ändå kräver AS-kompetens eftersom det yttrar sig (eller kanske snarast beskrivs) annorlunda för de som har AS?

Alexandra skrev:
"Mani" orsakad av Fluoxetin är inte någon riktig mani. Många blir "maniska" av anti-depp, men det är då inte fråga om någon riktig mani, utan om biverkningar av anti-depp. Detta som klassas som "bipolär 3" av psykiatrin, men kan knappast betraktas som någon egentlig bipolär sjukdom.

Vad intressant. Det är första gången jag hör detta. Jag trodde tvärtom att man kunde få bevis för att nån var bipolär om den fick SSRI och utvecklade mani genom detta. Det är nåt däråt jag hört hittills. Men jag är inte så insatt i just det här, så det är mest hörsägen.

alfapetsmamma skrev:

Alexandra skrev:
"Mani" orsakad av Fluoxetin är inte någon riktig mani. Många blir "maniska" av anti-depp, men det är då inte fråga om någon riktig mani, utan om biverkningar av anti-depp. Detta som klassas som "bipolär 3" av psykiatrin, men kan knappast betraktas som någon egentlig bipolär sjukdom.

Vad intressant. Det är första gången jag hör detta. Jag trodde tvärtom att man kunde få bevis för att nån var bipolär om den fick SSRI och utvecklade mani genom detta. Det är nåt däråt jag hört hittills. Men jag är inte så insatt i just det här, så det är mest hörsägen.

Det är ett faktum att bipolär 3 är just det. Jag blev själv lite smått chockad när jag först läste om detta. Uppenbarligen är det många som, på olika sätt, mår dåligt av anti-depp.

Alla manodepressiva blir dock inte maniska av anti-depp, jag blir det inte. Men det är alltså väldigt vanskligt att ge en person med bipolär sjukdom anti-depp, det KAN utlösa mani, men måste inte göra det.

Jag tycker INTE att det låter som att Kahlokatt har BS, men precis som MiaM skriver, så är det berättigat att fråga sig om psykiatrisyrran har AS-kompetens...vi med autistiska drag beter oss nog lite annorlunda, jämfört med de bipolära som ej har AS eller AS-drag.

Jag har "Asperger syndrom". Känner igen mig. Men jag är man så jag är tränad att bita ihop. Jag blir dock RASANDE på allt som inte går vägen. Fast jag använder ilskan till att snabbt lösa problemet. Så det blir konstruktivt.

Om jag laddar en film och den inte funkar bryts "rutinen" och jag blir upprörd. Det är väl lite "aspie".

Men din EXTREMA reaktion låter som om det är något utöver AS.

Paranoia har nog alla med AS också. Dom flesta iallafall.


En ändring av något som är planerat = Min värld rasar samman = Skitkul

Tack för era svar, allihop! Jag är glad att framför allt Alexandra skrev att det inte låter om om jag är bipolär. Vill liksom inte ha ytterligare en diagnos ovanpå AS och OCD...
Jag vet inte hur pass mycket min "psykolog" (som är psykiatrisyrra) vet om Asperger. Nu efter att jag fått min diagnos har hon sagt till mig att hon misstänkt det under många år, men inte ville, typ, "ge mig en stämpel".
Fattar hon inte hur mycket extra bekymmer hon kunde ha besparat mig om jag fått diagnosen vid, låt säga, 21 års ålder i stället för 26!? Jag har ändå fått min barndom och tonårstid förstörd av all j-a skit i huvet som ingen förstod sig på.

Paranoian är nog symptom på OCD. Jag har troligen OCD, och jag har t.ex trott att min mat var förgiftad eller att jag var dödssjuk, dock visste alltid en del av mig att det inte var så.

Andas in genom näsan tills lungorna är en 80% fyllda.

Håll andan ett tag.

Andas långsamt ut genom munnen.

Nu borde hjärnan ha lugnat ned sig.