Kom att tänka på en lustig detalj häromdagen.

Tänk er följande scenario:

A och B har ett meningsutbyte. A säger vad hon tycker/vill göra och B säger vad han tycker/vill göra. När A har sagt vad hon tycker/vill göra, börjar tankarna vandra, varpå B blir arg över att A inte lyssnar alternativt struntar i att diskutera vidare. A förklarar att hon sagt vad hon tycker/vill göra redan och undrar vad mer finns att diskutera.

Det är väl ganska uppenbart att jag refererar till mej själv som A. Vem B är kan vara lite olika. Oftast är det min pv.

För egen del känns det som om ämnet är utagerat när jag har sagt vad jag tycker/vill göra. Vidare diskussioner är onödiga för MIN del. Sen verkar det som om omgivningen känner att jag måste diskutera vidare något jag inte ser någon anledning att diskutera.
Det verkar liksom vara en slags grej, att jag måste berätta exakt hur jag kom fram till min åsikt. Det räcker inte med att jag har den. Ibland vet jag inte heller exakt varför jag tycker som jag gör; det är mer en diffus känsla att "jag borde göra såhär i den här situationen".* Att då överösas med massor av frågor om HUR och VARFÖR jag har en viss åsikt gör att jag blir skitstressad. Får jag däremot tänka efter ett tag visar det sej att den där "känslan" berodde på massor av bra anledningar.

Min fråga är; Är det fler som råkar ut för det här? Eller är det bara jag? Har jag dålig kommunikation? (Vad nu DET kan betyda...) Är det så att jag alltid måste kunna förklara mina handlingar, räcker det inte bara med att jag utför dem?
Jag menar, det är väl fasiken ingen som är hjälpt av att jag står och motiverar varför jag vill hjälpa nån ur ett brinnande hus? (Ja, extremt exempel...) Varför måste jag då hela tiden motivera mina andra handlingar/åsikter?


*Häpnadsväckande nog är den där känslan väldigt ofta en mycket bra vägledning till vad jag borde göra. Följer jag den INTE, brukar onda saker hända...

Ojojoj
Låter som det dagliga bråket här hemma.
-Du lyssnar ju aldrig på vad jag säger.
-Va???

Jag förklarar gärna min tanke bakom min åsikt, men om jag berättar något känner jag stort förtret när de är tvungna att upprepa och reflektera vidare på samma sak när jag ändå sammanfattat det. Det gäller också när jag har frågat någonting: de vill gärna prata om samma sak i överflöd. När jag har fått ett svar vill jag gå vidare. Det blir en hel del bytande av samtalsämne om jag får som jag vill.

Har försökt komma på om det här som weasley beskriver är vanligt, och det tror jag att det är. Om det är vanligare bland människor med autism av olika slag, npf i allmänhet eller NT vete tusan. Kan inte komma på någon definitiv slutsats just nu.

Hur som helst...

...jag kan förstå att en person blir stressad av frågor om den faktiskt inte vet, men då kan man förklara att man funkar på det sättet. Dvs. att man behöver ett tag för att komma på/ihåg varför man tycker/vill som man gör. För nog vet man väl egentligen innan varför man tycker/vill som man gör? Det är väl bara att det inte kommer upp till ytan just då?

För det mesta är jag nog precis tvärtom, även om det var betydligt vanligare när jag var yngre. Jag tycker ändå att det borde höra till normal hyfs att man kan motivera sina handlingar och åsikter, men att det, som sagt, inte behöver komma omedelbart om man har svårt för det.

Det känns dock lite respektlöst att förvänta sig att folk bara ska köpa vad man vill/tycker och att man dessutom inte vill lyssna på dem bara för att man själv tycker att diskussionen är slut. Även i små sammanhang så är en dialog ett ömsesidigt meningsutbyte, inte en envägskommunikation. Det finns risk för att det uppfattas som ordergivning och i privata mellanmänskliga sammanhang så är det beteendet inte uppskattat. Nära och kära är mer toleranta, men även de har sina gränser för vad de står ut med, kom ihåg det.

"...hjälpa nån ur ett brinnande hus" är ett extremt exempel, men även där kan det vara bra att veta varför - innan. Resultatet av ditt ingripande kan bli antingen
a) du är en hjälte för du räddade en människa
eller
b) du är död för du insåg inte hur allvarliga riskerna var och därför dog två människor
eller
c) varianter på a och b med exempelvis enorma skador och långt lidande.

Om man skulle befinna dig i en sådan (eller annan, mer vanligt förekommande) situation och det finns människor runt omkring som lägger sig i ens beslut, så kan det vara bra att ha övat in ett litet tal om varför man gör si eller så. Man tränar in argument och prövar dem på sig själv, samt försöker komma på motargument så att man kan bemöta dem också.

Jag känner igen mig helt och hållet i vad weasley skrev.

Personer som anser att samtalet är avslutat bara för att de vräkt ur sig sina egna åsikter gör mig vansinnig. Jag kan börja slåss för sånt!

Bjäbbmonstret skrev:Personer som anser att samtalet är avslutat bara för att de vräkt ur sig sina egna åsikter gör mig vansinnig. Jag kan börja slåss för sånt!

Hehe jo det har ju hänt att man blir attackerad bara för att man inte lyssnar på alla egocentriska människor som tror de är viktigare än alla andra.

ufo skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Personer som anser att samtalet är avslutat bara för att de vräkt ur sig sina egna åsikter gör mig vansinnig. Jag kan börja slåss för sånt!

Hehe jo det har ju hänt att man blir attackerad bara för att man inte lyssnar på alla egocentriska människor som tror de är viktigare än alla andra.

Tack för den Ufo! Nej för att förstå någons åsikt och förhålla sig till den så kan den ibland behöva utvecklas. Ska man fatta ett gemensamt beslut om något så måste man resonera om det. Annars så blir den ena parten avstängd och det blir inte ett gemensamt beslut utan ett slags minsta gemensamma nämnare som ofta innebär att man inte gör någonting och det blir båda parter otillfredssställda av i längden. Eller kanske inte ni aspies?

I varje fall var jag under några år tillsammans med en grabb som kunde använda nästan hela semestern till att fundera på om han skulle åka iväg någonstans eller inte. Hade man tur kom man iväg någonstans sista veckan och då var man så lagom retlig av tristess redan.

Bjäbbmonstret skrev:

ufo skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Personer som anser att samtalet är avslutat bara för att de vräkt ur sig sina egna åsikter gör mig vansinnig. Jag kan börja slåss för sånt!

Hehe jo det har ju hänt att man blir attackerad bara för att man inte lyssnar på alla egocentriska människor som tror de är viktigare än alla andra.

Tack för den Ufo! Nej för att förstå någons åsikt och förhålla sig till den så kan den ibland behöva utvecklas. Ska man fatta ett gemensamt beslut om något så måste man resonera om det. Annars så blir den ena parten avstängd och det blir inte ett gemensamt beslut utan ett slags minsta gemensamma nämnare som ofta innebär att man inte gör någonting och det blir båda parter otillfredssställda av i längden. Eller kanske inte ni aspies?

I varje fall var jag under några år tillsammans med en grabb som kunde använda nästan hela semestern till att fundera på om han skulle åka iväg någonstans eller inte. Hade man tur kom man iväg någonstans sista veckan och då var man så lagom retlig av tristess redan.

Varsågod
Resonera om allt njaaa........
Jo vi aspies vill också diskutera saker. Men vi vill inte älta allt i oändlighet. Eller rättare sagt vi ältar andra saker än NT Eller så är det ingen AS/NT skillnad.
Men när det skall ältas saker man är fullständigt ointresserad av så kopplar jag bort.

Men vad jag påpekade var inte ältandet utan aggresiviteten vissa uppvisar när de inte får sista ordet. Jag skulle aldrig få för mig att börja slåss om motparten kopplar bort och avbryter samtalet. Då får idioten helt enkelt inte veta vad jag tänkte säga.

ufo skrev:Men vad jag påpekade var inte ältandet utan aggresiviteten vissa uppvisar när de inte får sista ordet. Jag skulle aldrig få för mig att börja slåss om motparten kopplar bort och avbryter samtalet. Då får idioten helt enkelt inte veta vad jag tänkte säga.

Om den jag talar med kopplar bort och avbryter samtalet när det ärnågot viktigt känner jag mig avvisad och blir antingen arg och upprörd eller ledsen och känner mig förvirrad.

Detta särskilt under förutsättning att den jag pratar med är någon jag respekterar och tycker om.

I slutänden handlar det väl ändå om att högst en person i en diskussion kan ha rätt. Kan man bevisa att man har rätt är ju all vidare diskussion bara slöseri med tid.

Att man sen i de flesta fall inte har helt rätt är en annan sak.

nallen skrev:I slutänden handlar det väl ändå om att högst en person i en diskussion kan ha rätt. Kan man bevisa att man har rätt är ju all vidare diskussion bara slöseri med tid.

Att man sen i de flesta fall inte har helt rätt är en annan sak.

Det är inte alltid en diskussion handlar om att ha rätt eller inte. Det kan ju exempelvis handla om att man ska bestämma sig för att göra något tillsammans eller att köpa något ihop och vad som rätt då är i så fall vad båda tycker är ett bra beslut.

Bjäbbmonstret skrev:Det är inte alltid en diskussion handlar om att ha rätt eller inte. Det kan ju exempelvis handla om att man ska bestämma sig för att göra något tillsammans eller att köpa något ihop och vad som rätt då är i så fall vad båda tycker är ett bra beslut.

Va måste man tycka och ha en åsikt i allt???
Nä skall det köpas något hemma tex en ny micro så inte faan vill jag vara med och bestämma vilken micro. Det beslutet får någon annan ta annars blir det ingen alls.

ufo skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Det är inte alltid en diskussion handlar om att ha rätt eller inte. Det kan ju exempelvis handla om att man ska bestämma sig för att göra något tillsammans eller att köpa något ihop och vad som rätt då är i så fall vad båda tycker är ett bra beslut.

Va måste man tycka och ha en åsikt i allt???
Nä skall det köpas något hemma tex en ny micro så inte faan vill jag vara med och bestämma vilken micro. Det beslutet får någon annan ta annars blir det ingen alls.

Nej men man kanske vill veta om den andre tycker att man över huvud taget ska ha en micro eller inte och tror att han kommer att använda den i så fall.
Eller hur mycket mikron ska kosta om man ska dela på kostnaden.
Och det finns ju saker som har större betydelse för hur det ser ut i hemmet eller som innebär större ekonomiska kostnader än en mikro.

Hade jag en partner som inte alls deltog i den typen av diskussioner skulle jag känna mig frustrerad och som om han inte tog sin del av ansvaret för det gemensamma hemmet.

ufo skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Det är inte alltid en diskussion handlar om att ha rätt eller inte. Det kan ju exempelvis handla om att man ska bestämma sig för att göra något tillsammans eller att köpa något ihop och vad som rätt då är i så fall vad båda tycker är ett bra beslut.

Va måste man tycka och ha en åsikt i allt???
Nä skall det köpas något hemma tex en ny micro så inte faan vill jag vara med och bestämma vilken micro. Det beslutet får någon annan ta annars blir det ingen alls.

A: "Skall vi köpa en ny micro?
B: "Jag tycker inte vi behöver en micro, men om du vill ha en ny micro så köp en."

Samtalet avslutas. Med Bjäbbis ord "kopplar A bort och avbryter samtalet". B blir frustrerad. Med Bjäbbis ord "känner sig avvisad och blir antingen arg eller upprörd och känner mig förvirrad".

Håller med Ufo. Hur ser agendan ut? Vad pratar vi om? Såna saker måste vara klara först. Antingen kan vi prata om ny micro. Och mina åsikter om eventuell micro har inte i någon mening med mina känslor för dig att göra. Det är ett övergrepp att påstå att mitt obefintliga intresse för ny micro, och mitt senare obefintliga intresse för att diskutera mitt obefintliga intresse har inånting alls att göra med min stora kärlek till dig Bjäbbis. Och detta scenario gör mig förvirrad.

Exemplet med mikron är jättebra. Jag ska försöka använda det för att illustrera det jag menar. Jag gör nämligen inte så att jag "vägrar lyssna" på vad B har att säga. Inte medvetet åtminstone!

B: Tycker du vi ska köpa mikro?
Jag: Ja, en bra.

Här anser jag oftast att diskussionen är avslutad. Jag har uttryckt min åsikt. Punkt. B vet var jag står i frågan. Om B handlar en mikro blir jag glad. Om B inte handlar en mikro spelar det inte så stor roll; då fortsätter jag värma maten på spisen, det har folk klarat i tusentals år innan mej.

Men. Nu kommer frågekaskaden.

Hur ska mikron se ut?
Hur mycket ska den kosta?
Ska vi dela på pengarna?
Var ska den köpas?
Varför vill jag ha en BRA mikro?
HUR är en BRA mikro?
Hur stor ska den vara?
Vilka funktioner ska finnas?

Etc etc etc.... Blir det för många frågor av det här slaget blir jag stressad för jag har inte alltid några svar!

Mikro-exemplet kan översättas till en reell händelse som inträffade i julas: Jag kom tillbaka från julfirande några dagar tidigare än planerat, eftersom jag hånkade på brorsans bil mot sthlm för att slippa åka tåg.

Varför kom jag tillbaka tidigare?
Vad tänkte jag på då?
Jag hade ju sagt att jag skulle vara i ua först på fredagen, varför kom jag på tisdagen?

Blanda detta med diverse frågor av liknande art och upprepa några ggr.

Sånt blir jag jättestressad av. Särskilt när jag känner att jag svarat på frågan redan.

weasley skrev:Hur ska mikron se ut?
Hur mycket ska den kosta?
Ska vi dela på pengarna?
Var ska den köpas?
Varför vill jag ha en BRA mikro?
HUR är en BRA mikro?
Hur stor ska den vara?
Vilka funktioner ska finnas?
Etc etc etc....

Ett Ufo trummar för sina öron och springer iväg tjutandes buähähähähähäääääää
Exakt på pricken vad som hände när vår micro behövde bytas ut.

Det är dessa följdfrågor som jag inte förstår vad de skall vara bra för.
Som när man kommer hem med en kasse fina nyplockade kantareller.
-Jaha och vad har du tänkt göra med dom?
Vadå tänkt? De stod ju där i skogen då plockar man dom. Måste jag ha en hel armada med avsikter och planerade måltider bara för att jag råkade snubbla på några kantareller?
Är det konstigt att man kommer hem slänger en påse med svamp i ansiktet på sin älskling och fräser "Varsågod här har du tio liter svamp att kasta åt helvete".

weasley skrev:Men. Nu kommer frågekaskaden.

Hur ska mikron se ut?
Hur mycket ska den kosta?
Ska vi dela på pengarna?
Var ska den köpas?
Varför vill jag ha en BRA mikro?
HUR är en BRA mikro?
Hur stor ska den vara?
Vilka funktioner ska finnas?

Etc etc etc.... Blir det för många frågor av det här slaget blir jag stressad för jag har inte alltid några svar!

Mikro-exemplet kan översättas till en reell händelse som inträffade i julas: Jag kom tillbaka från julfirande några dagar tidigare än planerat, eftersom jag hånkade på brorsans bil mot sthlm för att slippa åka tåg.

Varför kom jag tillbaka tidigare?
Vad tänkte jag på då?
Jag hade ju sagt att jag skulle vara i ua först på fredagen, varför kom jag på tisdagen?

Blanda detta med diverse frågor av liknande art och upprepa några ggr.

Sånt blir jag jättestressad av. Särskilt när jag känner att jag svarat på frågan redan.

Den första frågekaskaden skulle kunna vara min. Jag är så van vid att alltid vilja konstiga saker av skäl som ingen begriper, lägg därtill kronisk trötthet och ett par tre nervceller för exekutiva funktioner. Jag vill inte gå och köpa en mikro som den andra sedan inte accepterar.
Så kanske man kan känna även av mer normala skäl än mina - särskilt om man själv är normal och den andra kufisk. (Allmän reflexion, ingen adress till dig och din pv som jag inte känner.)

Den andra kanske också. Kanske inte av kontrollbehov, men för att jag blir desorienterad.

Och om jag fick samma frågor, så skulle nog jag känna mig snärjd och kontrollerad...
------------------------------------------------------------------------------------
Jag börjar få litet svårt med folk här som säger "vi aspies"... (inte dig, Weasley!) Vi är litet för olika för det, vi också.

"Inte lyssna": jag har rätt ofta fått höra att jag inte lyssnar. Det gör jag, så till förbannelse (och jag vet vad lyssna är). Jag kan inte koppla av det när jag måste. Ett stort skäl till att jag blir så trött som jag blir av folk. Ibland ser och känner den andra det, ibland tydligen inte.

(lemur) "vanlig hyfs": så lagom lätt att vara hyfsad, när hyfsen anses kräva ord, man inte har sådana, och den andra - eller hela gänget - står där och trummar med fingrarna och försöker låta bli att explodera i ansiktet på en. Jag förstår inte NT:s (se där, nu generaliserar jag själv) ordberoende överhuvudtaget. De flesta tycks utgå ifrån att utan ord, ingen tanke - orden kommer först. Mina tankar är nästan som regel begreppsmässigt klara, men inte klädda i ord. Jag får översätta dem. Ibland upptäcker jag att jag har använt ett begrepp som jag inte känner till något ord för.

weasley skrev:Exemplet med mikron är jättebra. Jag ska försöka använda det för att illustrera det jag menar. Jag gör nämligen inte så att jag "vägrar lyssna" på vad B har att säga. Inte medvetet åtminstone!

B: Tycker du vi ska köpa mikro?
Jag: Ja, en bra.

Här anser jag oftast att diskussionen är avslutad. Jag har uttryckt min åsikt. Punkt. B vet var jag står i frågan.

Vet han verkligen det? Du har sagt att du vill ha en bra micro, men du har inte preciserat vad du menar med bra... (kvalitet, finesser, osv...) Jag skulle nog också bli förvirrad, om jag var B, och komma med samma frågekaskad...

weasley skrev:Om B handlar en mikro blir jag glad. Om B inte handlar en mikro spelar det inte så stor roll; då fortsätter jag värma maten på spisen, det har folk klarat i tusentals år innan mej.

Du skulle kanske sagt detta också, så han vet att han har "fria tyglar" att köpa den micro han själv vill ha - bara den är "bra" - och att han också får ordna med det själv, eftersom du inte är intresserad...

weasley skrev:Mikro-exemplet kan översättas till en reell händelse som inträffade i julas: Jag kom tillbaka från julfirande några dagar tidigare än planerat, eftersom jag hånkade på brorsans bil mot sthlm för att slippa åka tåg.

Varför kom jag tillbaka tidigare?
Vad tänkte jag på då?
Jag hade ju sagt att jag skulle vara i ua först på fredagen, varför kom jag på tisdagen?

Blanda detta med diverse frågor av liknande art och upprepa några ggr.

Sånt blir jag jättestressad av. Särskilt när jag känner att jag svarat på frågan redan.

Har han också AS och behöver förbereda sig på allt...? Där tycker jag nog att ditt svar borde ha varit tillräckligt... (Dvs, om du faktiskt sa det som jag fetmarkerat...)

Jag blev intervjuad för radio en gång. Det måste ha varit den sämsta intervjuen som gjorts. Radiomannen frågade mig en fråga. Jag behövde tänka igenom den saken så jag var tyst medan jag tänkte. Tiden gick, han förlorade tålamodet och frågade en annan fråga. Här måste jag försöka lägga bort den gamla frågan jag funderade på och fundera på en ny. Vilket gjorde att jag behövde tänka på den frågan också. Jag tyst. Sedan kom en annan fråga. Jag kände att det började bli skämmit, så jag försökte svara vilket lät helt fel mot det jag hade tänkt at säga. Jag blev väldigt negativ, mot just den frågan han ställde, för jag var negativ mot just den saken. Men inte de andra frågorna han hade ställt tidigare. Så det lät som jag var helt missnöjd med allt, vilket jag inte var.

Nu har jag inte varit ihop med någon att bråka om en mickro med. Men jag hade nog velat veta vad min partner tyckte var en bra mickro, så att vi inte köpte något som den personen inte var nöjd med. Men jag hade nog släpat med personen in vid datorn och tittat på mikrosar för att veta vad personen gillade.

Zombie skrev:(lemur) "vanlig hyfs": så lagom lätt att vara hyfsad, när hyfsen anses kräva ord, man inte har sådana, och den andra - eller hela gänget - står där och trummar med fingrarna och försöker låta bli att explodera i ansiktet på en. Jag förstår inte NT:s (se där, nu generaliserar jag själv) ordberoende överhuvudtaget. De flesta tycks utgå ifrån att utan ord, ingen tanke - orden kommer först. Mina tankar är nästan som regel begreppsmässigt klara, men inte klädda i ord. Jag får översätta dem. Ibland upptäcker jag att jag har använt ett begrepp som jag inte känner till något ord för.

Som jag skrev först, så är jag långt ifrån övertygad om att det här är ett AS- eller npf-relaterat "problem". Hade någon sagt detta som weasley och andra beskrivit för tio-tjugo år sedan, så skulle jag ha sagt att det är ett typiskt manligt beteende att inte förstå behovet hos sin fru/flickvän/barn att diskutera saker. Inte enbart manligt, men övervägande.

Jag skrev också att det borde tillhöra normal hyfs att kunna motivera sina handlingar och åsikter och jag tillade att det inte behöver komma direkt om man har svårt för det - i de fall och av de orsaker som du och weasley tagit upp.

Vad jag menade var att de flesta människor, enligt min erfarenhet, har oerhört svårt att göra just det: motivera. Jag har fått intrycket att viktiga och mindre viktiga beslut fattas på oerhört svaga grunder, som t.ex. "så har vi alltid gjort", "alla andra gör så", "det är modernt" o.dyl. och det är väldigt vanligt att folk blir stressade och aggressiva om man försöker få någon form av förklaring (kort eller lång beroende på sammanhang och person).

Uttryck av typen "Jag bara tycker så" är något av det värsta jag vet och ger i alla fall mig budskapen att personen ifråga dels ger fullständigt faderullan i mina behov av ömsesidig kommunikation, dels praktiskt taget skryter med sin brist på intellektuell förmåga.

Om man har AS och samtidigt reagerar såhär på frågor som faktiskt är avsedda att ha ett konstruktivt syfte, så måste man - om man är rädd om sin relation - vara medveten om det och klart och tydligt informera sin partner/vän/släkting om hur man funkar. Och vara beredd på att anpassa sig litegrann, även om det är jobbigt, precis som den andre får lov att göra.

God kommunikation är A och O i vilket förhållande som helst, men hur den kommunikationen ska se ut finns det ingen standardmall för, utan det måste man fixa tillsammans. Ge och ta, ömsesidigt.

Kommunikation är helt klart viktigt, det är jag med på. Problemet är att jag liksom inte gör mej förstådd trots att jag tycker att jag kommunicerar!

Ytterligare ett exempel, den här ggn taget ur verkliga livet:

PV: Vad ska vi äta idag?
Jag: Jadu, jag vet verkligen inte. Det spelar ingen roll.
PV: Vaddå "spelar ingen roll?" Det måste väl spela roll?
Jag: Nä. Ge mej mat och jag äter, ge mej inte mat och jag äter nåt jag hittat på själv.
PV: Men du måste du vilja ha NÅGOT?
Jag: (tänker) Jo, jag skulle vilja ha ugnsbakad öring med purjolök.
PV: (grinigt) Men det kan du ju inte vilja ha! Det går ju inte att få tag på vid den här tiden!
Jag: Nä, alltså spelar det ingen roll.
PV: (arg) Du är hopplös!

JAG tycker att jag har kommunicerat min önskan, klart och tydligt. Jag har redogjort för exakt vad jag tycker: DET SPELAR INGEN ROLL.

Ändå kommer det massor av följdfrågor, och det hela lyckas sluta med att pv blir ARG på MEJ - och den efterföljande märkliga stämningen ska på något vis vara "mitt fel" eftersom jag "svarar så konstigt på frågorna" och kanske tom "försöker vara rolig". Framförallt är jag "orealistisk" eftersom jag vill ha öring när jag "VET ATT DET INTE FINNS vid den här tiden på dygnet/året".

Jag som bara har svarat på hans frågor!

Jag blir i sanning inte klok på världen. Jag misstänker att de här märkligheterna säkert har pågått ett längre tag, men att min pv har påpekat dem för mej så jag blivit medveten om dem på ett annat sätt än tidigare. Han förklarade för mej att man inte "kan" svara att jag vill ha öring när man "förväntas" svara att man vill ha en burgare - jag blir alldeles förvirrad!

weasley skrev:Exemplet med mikron är jättebra. Jag ska försöka använda det för att illustrera det jag menar. Jag gör nämligen inte så att jag "vägrar lyssna" på vad B har att säga. Inte medvetet åtminstone!

Väldigt bra med konkreta exempel. Förut kände jag mig helt förvirrad och förstod inte alls vad den här tråden handlade om.

Exemplet med mikron känner jag mycket väl igen. Jag har varit gift i 14 år och ungefär så här gick det ofta till. (Vi ändrar nu i exemplet så att B är min före detta fru och "jag" är Mats, inte weasley.

weasley skrev:B: Tycker du vi ska köpa mikro?
Jag: Ja, en bra.

Så långt är det klockrent.

weasley skrev:Här anser jag oftast att diskussionen är avslutad. Jag har uttryckt min åsikt. Punkt. B vet var jag står i frågan. Om B handlar en mikro blir jag glad. Om B inte handlar en mikro spelar det inte så stor roll; då fortsätter jag värma maten på spisen, det har folk klarat i tusentals år innan mej.

OK, för mig får B gärna fortsätta diskussionen så länge hon tillför den något nytt...

weasley skrev:Men. Nu kommer frågekaskaden.

Hur ska mikron se ut?
Hur mycket ska den kosta?
Ska vi dela på pengarna?
Var ska den köpas?
Varför vill jag ha en BRA mikro?
HUR är en BRA mikro?
Hur stor ska den vara?
Vilka funktioner ska finnas?

Etc etc etc....

Också klockrent. Det som brukade hända då var detta:

Jag: Vad finns det för alternativ?
B som är 100% NT har vanligtvis inte gjort någon som helst research och kan inte svara på min fråga men finner sig snabbt:
B: Kan vi åka och titta på mikrovågsugnar på lördag?
Jag: Ja, det kan vi.
Frågan är nu bordlagd tills på lördag och frid råder i hemmet. (Sedan på lördagen när jag står i affären och har ett begränsat antal mikrovågsugnar att välja bland brukar det inte vara så svårt att ha en åsikt.)

weasley skrev:Blir det för många frågor av det här slaget blir jag stressad för jag har inte alltid några svar!

Med min motfråga lyckades jag ofta slippa både egen stress och dålig stämning. I stället var B ofta förväntansfull och såg fram emot lördagen.

weasley skrev:Mikro-exemplet kan översättas till en reell händelse som inträffade i julas: Jag kom tillbaka från julfirande några dagar tidigare än planerat, eftersom jag hånkade på brorsans bil mot sthlm för att slippa åka tåg.

Varför kom jag tillbaka tidigare?
Vad tänkte jag på då?
Jag hade ju sagt att jag skulle vara i ua först på fredagen, varför kom jag på tisdagen?

Blanda detta med diverse frågor av liknande art och upprepa några ggr.

Sånt blir jag jättestressad av. Särskilt när jag känner att jag svarat på frågan redan.

Det här exemplet känns mycket otrevligare än exemplet med mikron. Det känns som ett korsförhör. Nu har det aldrig hänt att jag har kommit hem tre dagar tidigare än planerat så jag vet inte hur B skulle reagera på det. Men om hon hade reagerat enligt ovan hade nog ungefär föjlande inträffat:

B: Varför kom jag tillbaka tidigare?
Jag: *glad* Jag fick skjuts av min bror så jag slapp åka tåg.
B: Vad tänkte du på då?
Jag: *förvirrad, jag förstår inte frågan* Menar du vad jag tänkte på medan jag åkte bil? Jag tänkte nog inte på något särskilt. Jag satt och tittade på landskapet plus att jag följde med lite grann på kartan var vi befann oss. Det brukar jag göra när jag åker bil.
B: Du hade ju sagt att du skulle vara i Visby först på fredagen, varför kom du på tisdagen?
Jag: *förvånad, det frågade hon ju nyss* För att jag fick skjuts av min bror...
B: Så varför kunde du inte komma tillbaka på fredagen som du hade sagt från början?
Jag: *irriterad* Det har jag redan svarat på två gånger. Vad är det du inte förstår?
B: Varför du kom tillbaka tidigare...
Jag: *försöker hålla mig lugn* Vad svarade jag de första två gångerna du ställde den frågan?
B: Du sa nåt om att du fick skjuts av din bror...
Jag: *fortfarande ansträngt lugn* Och EXAKT VAD i det svaret är det du inte förstår?

Jag tror inte jag skulle lyckas rädda husfriden i det fallet, men det beror nog på att jag verkligen inte förstår motivet bakom att hålla ett sådant korsförhör.

Mats skrev:B: Varför kom jag tillbaka tidigare?
Jag: *glad* Jag fick skjuts av min bror så jag slapp åka tåg.
B: Vad tänkte du på då?
Jag: *förvirrad, jag förstår inte frågan* Menar du vad jag tänkte på medan jag åkte bil? Jag tänkte nog inte på något särskilt. Jag satt och tittade på landskapet plus att jag följde med lite grann på kartan var vi befann oss. Det brukar jag göra när jag åker bil.
B: Du hade ju sagt att du skulle vara i Visby först på fredagen, varför kom du på tisdagen?
Jag: *förvånad, det frågade hon ju nyss* För att jag fick skjuts av min bror...
B: Så varför kunde du inte komma tillbaka på fredagen som du hade sagt från början?
Jag: *irriterad* Det har jag redan svarat på två gånger. Vad är det du inte förstår?
B: Varför du kom tillbaka tidigare...
Jag: *försöker hålla mig lugn* Vad svarade jag de första två gångerna du ställde den frågan?
B: Du sa nåt om att du fick skjuts av din bror...
Jag: *fortfarande ansträngt lugn* Och EXAKT VAD i det svaret är det du inte förstår?

Ja!

Exakt!

Det var PRECIS sådär! Till slut blev jag så stressad att jag bara ville åka hem igen. Det kändes som om jag gjort fel som kom tillbaka tidigare än jag sagt. Dessutom, att få alla dessa konstiga frågor när jag -redan hade svarat!- var så bisarrt!
Det kanske bör tilläggas att jag inte blivit utsatt för dessa frågekaskader förut, detta trots att jag hängde ihop med en snubbe i sex år tex.

Det var någon som skrev om kontrollbehov förut, och jag har sagt det till pv (OBS!! Jag använder exempel med min pv just nu, men det beror bara på att det är lätt! De här grejerna dyker upp med andra personer OCKSÅ, de blir bara inte lika tydliga då!) men han hävdar att det inte har att göra med kontrollbehov. Han hävdar att JAG svarar "konstigt" och att han därför måste ställa massa extrafrågor för att fatta vad jag säger.

lemur
Jag försöker verkligen motivera, men som du ser på mina exempel så tas inte motiveringen på allvar.... eller så anses den vara konstig, eller kanske tom som att jag driver med personen som frågar.

Ensamflickan
Ja, jag sade precis som det var: Att bror skulle åka mot sthlm och det var enklare för mej att hänga på då och få skjuts ända hem till dörren istället för att kånka runt på massa väskor på överfulla tåg. Mats beskrev nästan exakt hur ordväxlingen gick till!

Mats skrev:Jag tror inte jag skulle lyckas rädda husfriden i det fallet, men det beror nog på att jag verkligen inte förstår motivet bakom att hålla ett sådant korsförhör.

Måste säga att dina eleganta finter i mikrofrågan var beundransvärda! Ska försöka ta dem till mej.