Jag är redo närhelst jag får tillfälle... det är bara det där med att hitta dem som har behov av att gå på en föreläsning, och dem som har behov att arrangera den, för det är ju inte något man bara drar ihop själv i en handvändning för att man känner "jag vill ut och föreläsa". Det finns http://www.biljettplatsen.se men då måste du åtminstone själv ha lokal och en lösning så att du inte går back på lokalhyran om det kommer för få.

Det här känns som ett problem. De etablerade arrangörerna hävdar också så fort man hör av sig att de redan har scheman lagda så långt framåt att de inte kan ta emot spontananmälningar just like that, hela den branschen verkar bygga på att de ska upptäcka talangerna själva... men hur f-n ska det gå till, om talangerna bara sitter på sin kammare och inte vet hur i helsefyr man ska komma igång? Halkar alla in i sådant här mest på ett bananskal?

Jag har försökt förstå det länge, men jag hajar inte...

I min stad föreläser både experter på NPF och NPF:are själva. Ett exempel:

”Det är inte jag som sitter här bakom, det är ni som står utanför”
Föreläsare: Håkan Jansson
Håkan diagnostiserades för fem år sedan med Aspergers syndrom / högfungerande
autism samt ADHD och bipolär sjukdom.
Våren 2007 publicerades hans första bok ”Jag och mina diagnoser” som handlar om hans funktionsnedsättningar och hur det är att leva med dem i vardagen. Numera föreläser han, skriver på en ny bok och vill ge andra en förståelse för bl.a. den autistiska värld han lever i och hur den ter sig i ett inifrånperspektiv. Håkan berättar om sitt liv, sina diagnoser och alla svårigheter det medför. Han berättar om depressioner, djup sorg, alienation och utanförskap. Om att alltid ha uppfattats som annorlunda, att inte kunna delta i det sociala "spelet", att aldrig kunna känna tillhörighet, aldrig bli "bekräftad" som människa, att alltid kämpa, att inte orka… Men han ger också exempel på positiva konsekvenser av sina funktionsnedsättningar och inte minst den enorma stolthet han trots allt känner som "aspergare".

Det är en enhet inom kommunen som anordnar dessa föreläsningar, för föräldrar, personal och alla intresserade.

kontaktperson känns lite obekvämt eller fel på nåt vis för min egen del
ville ha en förut och när jag fick en så ångrade jag mig typ efter ett tag

OT: anledningen till mitt ytterst lilla sociala liv med nästan inga vänner beror mest på att just behovet är ytterst litet, samt att intressanta människor inte växer på träd

alltså beror det egentligen inte så mycket på dålig förmåga till att få riktiga vänner även om den faktorn också finns med

däremot anser jag att AS-träffar är ypperligt bra och behövande för alla AS:are om vill ha nya vänner
man fungerar ju bäst med de man är mest lik i sin grundpersonlighet

markera nu dock att jag inte på något sätt försöker tala för alla här, utan mest för mig själv

Blir förhoppningsvis beviljad kontaktperson.
Var hos biståndshandläggaren i torsdags.

Hur ser era liv ut vad gäller social kontakt?
Den kontakt jag har med människor idag "non-mediated face to face" är bara på föreläsningar någon timme några dagar i veckan samt då jag extrajobbar lördagar då o då. Annars är jag jämt ensam.

Har väl ca 5000 filmer i bokhyllan så någon egentligen nöd går det väl inte på en men hade varit kul med lite mer att prata , umgås med.

Har inga vänner.

Dagens musiktips:
Cry for freedom med White lion
samt Broken heart med White lion

Moderator: Slog ihop med en tidigare tråd om samma ämne.

Kontaktperson är riktigt roligt, jag är jätteglad för tjejen som stöttar mig och drar ut mig på roliga saker .

Jag har inte många vänner alls, känner inte många i området där jag bor heller (jag har nån skum vana att flytta till orter där jag inte känner en enda person...). De få vänner jag har håller jag dock hårt i, för de är helt fantastiska!

Det som får mig att "tvingas" vara social är min häst orsak till . Det är faktiskt t o m så att jag tidigare i veckan flyttade honom till min kontaktperson! Där är det mycket folk, men bara hästmänniskor = människor jag har något gemensamt med och det är ett ämne jag är förbannat bra på och har mycket att tillföra. Så nu kommer det sociala nog igång så smått igen!

Med andra ord är jag oftast ensam...men trivs ganska bra med det. Hemma har jag en katt som sällskap, vilket iofs inte är så lite. Det finns inte några vänner som är så trogna som de med 4 ben...

hur ofta träffas ni?

Jag jobbar i ett socialt yrke, så jag måste ha kontakt med människor dagligen... Detta gör att jag inte orkar eller vill ha kontakt med någon annan än min sambo (som har förmodad autismspektrumstörning) och min släkt (2 pers med AS). Är helt slut i huvudet om kvällarna.

Jag skulle vilja vara som min sambo; social och utåtriktad, men samtidigt så vet jag att det verkligen inte är jag. Min sambo får energi av att träffa vänner - min energi dräneras. Jag är bara bekväm då jag umgås med personer som jag har känt i åtminstone ett års tid - orkar de med mig ett år, då släpper jag mina spärrar. Jag klarar heller inte av småprat; att "ta en fika" är för mig otänkbart eftersom jag då bara sitter tyst och är otroligt obekväm i situationen! Att någon har köpt nya jeans intresserar mig helt enkelt inte. Jag måste få prata om intressanta saker för att ha någonting att säga.

I övrigt så har jag 4 nära vänner som bor utspritt i landet. 3 av dem har en eller flera NPF. Vi träffas när vi orkar och har tid.

Skulle vilja ha ett it supportjobb. Ena studen är det dött i telefonen, då och då ringer rekryterare men får aldrig någon tjänst. De går till mer sociala.

Att ta en fika har jag inte svårt med. De är för mesta shyssta.
Hur fick du ditt sociala jobb?

marcus1979 skrev:hur ofta träffas ni?

Avtalet vi har skrivit på gäller telekontakt 1 gång/vecka och 1 träff/månad.
Nu kommer vi att träffas flera ggr varje vecka, men vi har ju ändå en dag reserverad till annat.

Man kan säga att jag halkade in på ett bananskal. Trodde aldrig att jag hade någon som helst chans att få jobbet, därför gick jag till anställningsintervjun mer avslappnad än jag brukar vara. Jag tog mig igenom intervjun genom att använda ren logik och en påklistrad, "inlärd social fasad".

I jobbet lyckas det så pass bra att jag inte framstår som helt och hållet onormal. Fasaden krackelerar ibland, men ingen har klagat än så länge, vad jag vet... Tror bara att de ser mig som excentrisk och lite småförvirrad. Jag håller även på med en del administration, och det är ju skönt. Mina resultat är i varje fall mycket goda, och jag har en mycket förstående och trevlig chef.

Hur många timmar träffas ni på era träffar?

Beviset rekryteraren ville ha för att anses social var att man är aktiv i fõreningar. Kanske ja aktiv roll där.

Ställer din asperger till det någon gång i ditt jobb? Du har inga exelutiva svårigheter?

Har ni sånna?
Vad gör ni för aktiviteter??

Moderator: Slog ihop två trådar med samma ämne.

Jajamensan, jag har en kontaktperson! Jag hade som turen en person sedan tidigare, som jag kunde förutslå som just kontaktperson, då man inte behöver 'få en lss' kontakt.

Jag gick på ett arbetsmarknadspolitiskt program här i skövde för ungdomar som hade hamnat lite mellan stolarna, hamnat på sne, så att säga. En utav de handledarna på detta programmet var en person jag låg på samma våglängd med, han hade större förtåelse för autismspektrumtillståndet än någon person, bortsett ifrån min utredningpsykolog, jag mött innan.

Du kan göra lite allt möjligt med din kontaktperson faktiskt. Jag har under min tid sett på bio, kört go-cart ett antal gånger, promenerat, käkat ute, och nu senast, då vintern biter tag, är en och annan stärkande dryck inne på Harry's inte helt fel heller. Tack och lov underviker vi den stora skaran runt 21-22.00 snåret, då har vi redan gått där ifrån sedan länge.

Men som sagt, jag vet inte om man kan göra det sistnämnda med kontaktpersoner från LSS's sida, eller ens om du själv vill göra så, men allt annat övrigt ser jag inte som något problem.

Jag ser det viktigt i att poängtera; Andra liknande frågor har dykt upp, och den här tråden är inte på något sätt invalid p.g.a det, men för att dra lärdom från andra trådar - Kontaktpersoner är ungefär som en kompis, anställd från LSS, för att hjälpa dig att ha en regelbunden kontakt med 'utsidan', och att främja ditt sociala välmående. Det är av yttersta vikt att du och den personen går bra överense, annars faller hela principen. Du ska kunna se den bra sidan/nytta/att det är roligt, att träffa personen. Du har rätt att byta ut personen, ifall du känner att det skulle vara nödvändigt.

Det finns även teser över om att det skulle kännas som att det skulle vara 'o-äkta' på något sätt. Kanske, men bara till en början. Ifall ni går bra överense, blir det mer utav en vän kontakt, än betalt kontakt.
Jag hade ju även förmånen att kunna välja person jag gick bra med redan från början.

Ifall det är så att du känner att du måste komma i kontakt med mer människor, då ditt sociala nät inte är upp till dina förväntningar, fråga LSS var de kan göra för dig, och vad de kan göra gällande kontaktpersoner.

En bra kontaktperson kan fungera lika bra som en 'prata-av' sig session, och hjälpa till med habiliteringen.


Edit; Ändrade mindre stavfel

M.v.h Peter

Heishi skrev:Det finns även teser över om att det skulle kännas som att det skulle vara 'o-äkta' på något sätt.

För mig hade det känns väldigt konstigt, och jag har därför sagt att jag inte vill ha en kontaktperson.

Min lillasyster har däremot en kontaktperson, och de brukar bland annat gå på bio eller åka och träna på Step In.

Men vad du gör med din kontaktperson är ju främst upp till dig. Vad du gillar att göra och vad som passar dig.

Jag har kontaktperson, men inte genom LSS. Var 14 när socialtjänsten bestämde att jag skulle ha en kontaktperon, idag är jag 22 och hon finns fortfarande kvar.
Har väl varit alltifrån att man gått ut och ätit och gått på bio till att hon hjälpt mig få ordning på räkningar osv...

Nu behöver jag inte henne i samma utsträckning då jag har en man som är NT, men hon hjälper mig med praktiska saker ibland ändå. Så händer det väl att hon tar mig med ut på saker nu också eftersom jag lätt isolerar mig.

Jag tror att jag skulle ha nytta av en kontaktperson.

Kan man få någon som hjälper upp situationen så vore det ju jättebra.

Men jag står lite tvekande inför vad man skall "satsa på". Får kolla tråden lite igen.

Jag har "söndervittrande" verklighet p.g.a min schizofreni - det är därför jag är nyfiken på vad "reality" egentligen är. Psykos och kvanmekanik - hänger det ihop?

Jag har nämligen läst att i en psykos, så kan den "yttre verkligheten" ändra på sig.

Men hur man få tag på personer som "klarar" detta, det vet jag inte riktigt.

Hej alla, återupplivar en gammal tråd.

Jag är på gång och ska ta tag i mitt liv, det är så mycket som
gått fel att jag måste ta itu med mina problem och få lite frid
i livet, sitter och tänker på hur den perfekte kontaktpersonen
skulle vara om jag fann en.


Jo jag tänker mig en kontaktperson som kan följa med till simhallen,
följa med ut på stan om man vill ha lite sällskap då man shoppar och
gör ärenden men i mitt fall då jag är ensam och lever utanför känns
det som, jag skulle vilja ha en kontaktperson som kan se helheten och
som kan stötta mig, en som kan ta sig tid att lära känna mig och mina
intressen, i bästa fall är det en som har bra kunskap och kan lära mig
mer om sånt jag vill lära mer om - eller så kan vi ta reda på fakta
tillsammans och lära oss nya saker tillsammans.

Varför inte ha 2 kontaktpersoner?
Kan det vara en fördel?

Jag ska nu sätta presss på samhället att få den hjälp jag behöver,
ska förordna att folk ska börja lyssna på mig och inte bara titta på
regler och principer.

Självklart skulle två kontaktpersoner kunna komplettera varann och göra mer än en, men man är bara berättigad till en vad jag vet.

Däremot kanske det går att skaffa andra typer av kontakter via samhället typ god man, personal från psykiatrisk öppenvård, boendestödjare etc. Förhoppningsvis kan nån av dom där vara typen som man har lite gemensamt med. När man jobbar på boenden så är det inte alls ovanligt att ens huvudsakliga syssla blir att helt enkelt vara sällskap en stund. Men samhället hårdnar tyvärr och resurserna minskar.

På kort sikt antar jag att du ska hitta ett alternativ till självmord.

Anastasia skrev:

Alien skrev:Vad krävs av en kontaktperson? Är det en ”vanlig människa som vill hjälpa till och tycker om människor"?

Ja, det är en "vanlig människa", det krävs alltså ingen utbildning för att bli kontaktperson. Man kan själv få välja vem man vill ha i viss utsträckning, och säga till om personkemin inte stämmer. Den vanliga människan kan ju såklart också vara en aspergare som inte berättar att den har AS.

Alien skrev:Vad är era erfarenheter och åsikter?

varför skulle kontaktpersonen inte berätta om hon/ han har as?

Jag har kontaktperson på Psyk. De är lite av nyckelpersoner.