Hej!
Jag har aldrig varit på ett forum förut, så vi får se hur det här går.

I vilket fall som helst så kontakta jag vårdcentralen om att jag (plus min vänskapskrets) tror att jag har asperger för ungefär än månad sen (en månad om 2 dagar), dem bad mig att ringa in till dem. Jag la till numret i telefonen, men kunde aldrig ringa då jag hatar att prata i telefonen mer så ringa någonstans. Idag tog jag ett nytt försök då min föreldrar inte var hemma, men sluta med att jag inte kunde. Istället tog jag mig online igen och skrev ett längre meddelande samt förklarar situationen gällande telefonsamtal. Käns nu lite konstigt att inte ha ringt istället, försökte efter utan att det gick dock. Med all hopp så hoppas jag på att dem inte ber mig ringa igen eller kanske att dem ringer så jag slipper. Är det någon annan som har svårt att ringa och prata i telefonen? Det blir väldigt jobbig när jag inte klara av det och samtidigt så är det en vanlig sak i vardagen.

Detta med att jag tror att jag har asperger har suttit i min hjärna i år nu. Vet inte ens hur länge, men ibland har jag stunder då jag skakar bort tanken. Nu har min lillebror blivit diagnoserad med Autism och ADHD och min morbror har asperger och ADHD, så det finns i släkten. Även min mormor som är psykologi har engång påpekat att jag kan ha det. Ändå så känns det som att ingen i släkten tar det seriöst. Som att jag blir lämnad på utsidan medans all andra får höras och bli till lyssnade till, om ni förstår. Jag skulle nog kunna rabla på om massa jobbiga saker, men texten börjar bli så lång nu. Vill mest säga hej.

Hej!

Förstår att det kan vara jobbigt att prata i telefon, det tycker jag också men jag kämpar mig igenom det de gånger jag ska ringa någonstans eller blir uppringd. Jag har dock inte svårt med att tala i telefon med familj utan enbart med människor jag inte känner. Jag läste också att du nu har skickat iväg ett meddelande så det kommer nog en tid i brevlådan snart ska du se. Sedan när du väl fått en tid hos en psykolog tala då om för han/henne att du inte känner dig bekväm med att tala i telefon så de vet det. Det kommer ordna sig, bra att du tagit kontakt med vården!

Du kanske inte har tillräckligt stora och uppenbara problem i vardagen för att bli uppmärksammad? För att ens kunna få diagnosen måste man ha problem med arbete eller studier inom autismspektrumproblematiken. En diagnos är bara ett ord på ett papper och innebär bara en viss hjälp av samhället.

Många med asperger har problem med telefonprat men det är nog väldigt vanligt bland icke autister också. Vad vill du få ut av en diagnos?

Jag är likadan, jag har jättesvårt för att prata i telefon.
Jag brukar själv skicka brev eller mejl till dom jag vill kontakta, vården exempelvis, och det brukar inte vara något problem.
Det löser sig ska du se

cocos skrev: För att ens kunna få diagnosen måste man ha problem med arbete eller studier inom autismspektrumproblematiken.

Sen när blev problem med arbete eller studier ett krav?

Kiaan skrev:

cocos skrev: För att ens kunna få diagnosen måste man ha problem med arbete eller studier inom autismspektrumproblematiken.

Sen när blev problem med arbete eller studier ett krav?

Sedan alltid som med alla diagnoser. Du blir inte diagnostisera om du inte har några problem i vardagen, eller väldigt få. Ofta blir du inte ens satt i kö för utredning.

cocos skrev:

Kiaan skrev:

cocos skrev: För att ens kunna få diagnosen måste man ha problem med arbete eller studier inom autismspektrumproblematiken.

Sen när blev problem med arbete eller studier ett krav?

Sedan alltid som med alla diagnoser. Du blir inte diagnostisera om du inte har några problem i vardagen, eller väldigt få. Ofta blir du inte ens satt i kö för utredning.

Vardagen - det är ett bättre uttryck tycker jag då det omfattar fler saker än enbart arbete eller studier.

Jag vet mycket om det där med att man måste ha ett problem i vardagen för att kunna få diagnosen. Att om man klarar sig, har ett jobb och stadig ekonomi så finns det ingen anledning till att ge diagnos. Men jag vet inte om jag klara mig i vardagen. Jag gick ut gymnasiet för två år sen och läser nu på komvux för att samt få upp alla ig jag fick och för att jag ska kunna försöka få något gjort på dagarna. Bor fortfarande hemma och har under dem två åren haft ett jobb som varade i en och en halv månad. Det ända jag själv kan säga nu, så vill jag bara starta någonstans.

Jag vet inte om det märks lite hemma eller runt släkten för att symptomerna inte syns eller för att min släkt helt och hållet har mycket att tänka på i allmänhet. Hemma så vet jag att det är mycket annat runt omkring som spelar storroll i att jag inte lägs märke till. Som jag sa så vart min lillebror nyss diagnoserad på papper och mina föräldrar har mycket åt att anpassa sig i det, plus att mina två systrar tar stor plats, varav en av dom har ADHD och den andra försöker få uppmärkasamhet av att vara mellan barnet, i alla fall vad min mamma har sagt. Jag själv håller mig alltid undan då istället, sitter på mitt rum och går bara ut darifrån när det är dax för mat eller om jag måste på toa.

Kiaan skrev:
Vardagen - det är ett bättre uttryck tycker jag då det omfattar fler saker än enbart arbete eller studier.

Fast nu innebär vardagen i ett i-land som Sverige arbete eller studier i huvudsak.

Jag tror det är lätt att det blir knas om man söker vård för att få en viss diagnos. Vissa inom vården blir bara irriterade om en patient säger sig ha en viss diagnos.
Mitt råd är att du söker hjälp för de problem du har, sen låter en eventuell diagnos bli vad den blir.

Om du talar om för läkarna vad du har för diagnos kan jag nästan garantera att de kommer att jobba hårt för att hitta andra förklaringar till dina problem.
Det är i alla fall mina erfarenheter.

cocos skrev:

Kiaan skrev:
Vardagen - det är ett bättre uttryck tycker jag då det omfattar fler saker än enbart arbete eller studier.

Fast nu innebär vardagen i ett i-land som Sverige arbete eller studier i huvudsak.

Man kan ha problem med familjen, partner och vänner (el att hitta partner och vänner). Man kan också ha perceptionsproblem som försvårar vardagen.

Har du provat att skriva ett telefonmanus där du kan använda dig av redan skrivna repliker? Jag hade också oerhört svårt att ringa förut. Men jag började lätt med att ringa till en pizzeria och beställa mat och boka in en taxi. Myndighter tycker jag fortfarande är krångliga att ringa till man blir slussad mellan massa olika personer om man har otur eller sätts i telefonkö.

Öva dig på någon kundtjänst. T.ex Telia, banker, mobiloperatörer osv..
Prova att göra bort dig. Våga misslyckas. När du gjort allt fel så vet du till slut vad som fungerar.

Det med att skriva ner repliker låter inte helt fel. Tack för tipset! Ska göra det och öva mig framåt.

cocos skrev:

Kiaan skrev:
Vardagen - det är ett bättre uttryck tycker jag då det omfattar fler saker än enbart arbete eller studier.

Fast nu innebär vardagen i ett i-land som Sverige arbete eller studier i huvudsak.

Gäller det även barn?

Social interaktion är d som jag har o har haft svårast med i vardagen. D har ställt till d mkt i skolan och på jobb. Vidare umgås jag inte speciellt mkt med andra, vilket delvis orsakas av mina svårigheter på d sociala planet.

LittleAlien skrev:Det med att skriva ner repliker låter inte helt fel. Tack för tipset! Ska göra det och öva mig framåt.

Ingen orsak. Glad att jag kan hjälpa till.

cocos skrev:

Kiaan skrev:
Vardagen - det är ett bättre uttryck tycker jag då det omfattar fler saker än enbart arbete eller studier.

Fast nu innebär vardagen i ett i-land som Sverige arbete eller studier i huvudsak.

Detta gäller långt ifrån alla. Sedan så behöver man inte alls ha problem med arbete, det kan tex bero på vad man arbetar med och där behöver problem inte alls existera så där kan man trivas alldeles perfekt.

Är tvärt om, gillar att ringa, har ringt åt en o annan forummedlem förut, fast nu känner jag inte dig så det kanske blir lite konstigt om jag gör det åt dig, samtidigt anar jag att det är ett stort problem för dig så på grund av att det är så lätt för mig så säger jag så här.
Skulle kunna ringa dem o säga åt dem att ringa dig.

nano skrev:Är tvärt om, gillar att ringa, har ringt åt en o annan forummedlem förut, fast nu känner jag inte dig så det kanske blir lite konstigt om jag gör det åt dig, samtidigt anar jag att det är ett stort problem för dig så på grund av att det är så lätt för mig så säger jag så här.
Skulle kunna ringa dem o säga åt dem att ringa dig.

Vilket fint initiativ nano!

Det vald gulligt av dig. Kan medela att jag nu i morse fick en tid om 3 veckor. Behövde aldrig ringa in tack vara online funktionen och att dem faktiskt tog tid till att förstå. Men som sagt, väligt gulligt och fint! Tack!