Här kommer en till sådan där grej som jag tror är typiskt aspig hos mig, men jag vet inte. Kunde vara kul att höra om någon annan upplevt något liknande.

Hela mitt liv har jag alltid fått ut mycket av sinnesförnimmelser. Framförallt syn och känsel, men hörsel också. Exempel:

- Kan stå och stirra på saker i timmar utan att märka att tiden går tills fötterna somnar och jag ramlar ihop. Mindre nu som vuxen än när jag var barn. Naturscenerier var intressanta, men också att titta på myrbon, kraftnätsledningar, eller att titta på sandkornen på stranden på riktigt, rigtigt nära håll (och blåsa på de ibland på att de flyttar sig och rullar - skitkul!)

- Lyssnar mycket på musik och kan ibland tycka om att lyssna på folks röster ungefär som man lyssnar på intrumental musik, alltså bara lyssna på melodin, utan att ge sig på att tolka vad de faktiskt säger. händer då och då ofrivilligt mitt i samtal.

- Jag går en liten omväg till jobbet om morgnarna så att jag kan gå genom en park och passar på att känna på en del av träden där. Bladen är bra, men barken är bättre. Stenar funkar också bra, gärna med mossa på. Gillar helt enkelt strukturen av bark, blad, läder, sten. Inte metall, dock *yuck*.

- Tyckte som liten om att gå i folks garderober och fingra på kläder, speciellt grova med lite struktur, eller tapeter. Garnnystan och gamla krokiga spikar gillade jag också. Det fanns fler saker, jag har växt ifrån en del, men det är de här jag kommer på, på rak arm.

Gemensamt för allt det där är att om någon frågar "Vad gör du?" så kan jag inte riktigt svara. Jag samlade rostiga spikar som liten inte för att jag lekte, vilket en del vuxna fick för sig, utan bara för att jag gillade känslan av att hålla i dem. Jag tycker om sinnesintryck är väl bästa beskrivningen, och med risk för att verka helknasig undrar jag nu om någon upplevt någonting liknande. Sakta men säkert har jag nämligen fattat att ingen i min (lilla) NT-bekantskapskrets tycks uppleva något som liknar det där, i alla fall inte i lika hög grad.

Nu sedan jag fattade lite mer om min asperger (eller vad det nu är) tog jag mod till mig och berättade om det där med träd för några bekanta. Reaktion? "-Jo, men så har du ju också alltid varit lite annorlunda." *Mamma mia* I min enfald trodde jag det var fullständigt normalt att tycka om att klappa på träd. Är jag bara en klassisk drömmare eller är det där någonting typiskt aspigt (överkänsliga sinnen hör ju till - ARRGH för stadstafik och folk som slamrar med disken!!, så varför inte överkänslighet med en positiv touch också)?

Är jag hel eller bara halv-knäpp?
*letar förgäves efter en trädkramande emoticon*

/M

matilda!

jag tycker du är väldigt o-knäpp :-D fast det är ju bara jag :-D

jag kan inte få nog av att titta på saker som glänser. prismor, regnbågar, vatten som porlar i solen, etc. det är jättefint att ha vatten i glasflaskor i fönstret, då ser man hur det skimrar i dem... dessutom kan man alltid skylla på att det är bra vattenkannor till krukväxterna! ;-D när småligister har varit framme och krossat glas på trottoaren blir jag alldeles fascinerad och kan stå och se på hur det glänser jättelänge. höll på att bli påkörd en gång, för jag stannade mitt i gatan utan att tänka mej för, lol! jag har faktiskt några bitar från en krossad gatlykta här i en skål. de glittrade så vackert att jag inte kunde låta bli att plocka med mej några...

och så tycker jag om att ta på lena saker; mjukt garn, nektariner (kan stå och klappa nektariner i affären utan att tänka på det), sammetstyg, mm.

så du är inte ensam!

Nejdå, du är nog bara lite halv-knäpp*, ungefär som jag. För jag känner igen mig i absolut det mesta du har skrivit, förutom det där om metall och att lyssna på folks röster som om de vore musik.

Istället för rostspikar fastnade jag totalt för kastanjer. Kunde sitta och stirra på dem i timmar och fingra på dem för de kändes sköna att hålla i. Måste fortfarande stanna till om jag ser nedfallna gröna, oöppnade skal: knäcka dem och ta med mig kastanjerna i fickan. Och att leta kastanjer på hösten är förstås ett måste.

Så, nu har jag nämnt en av mina underligheter så du slipper känna dig hel- eller halv-knäpp i ensamhet!

*om man ens kan kalla det för det

ja! lägg till kastanjer på listan över lena saker som är mysiga att röra vid!

Weasley skrev:vatten som porlar i solen

Jag ogillar ljudet av porlande vatten.

Javisst, kastanjer och nektariner. De senare kan man ju lukta på också! Sedan kan jag väl lägga till moln, bastmattor, gamla trämöbler och krokiga saker.

/M

Moln gillar jag med att titta på. Jag brukar anse mig själv som väldigt visuel-spatial eller vad det heter, men nog inte lika mycket som vissa i denna tråden..utan tillräcklig motivation dvs..

Jag gillar dock att kommunicera med naturen. Gärna med insekter, djur eller växter. Eller med vinden och solljuset. Harmonin i allt. Det uppskattas här med.

Brukade tycka om det mer för några år sedan då man for runt i en exploderande sinneskavalkad till livsföring. Men även nu för tiden finner jag ögonblick då man tar sig tid att vara i det riktigt upplevande tillståndet som ofta infinner sig naturligt i naturen, tja det e nästan obeskrivligt..eller kanske tvärtom..

PLUR.

Jag gillade förr att kolla på vatten som rinner i diken. Bara att se hur det tar sig fram längs de saker som grenar och stenar som påverkar flödet. I bland kan jag se på vatten som rinner nedför asfalt för det beter sig också konstigt. Det pulserar fast jag inte kan se varför. Men vatten som rinner nedför asfalt orsakas oftast av regn som inte är trevligt att vara ute i så det blir inte så mycket tittande nuförtiden.

Det slog mig för ett tag sen att jag hade större förmåga att komma ihåg hur morgonblött (= dagg, jag vet =P) känns mot mina bara fötter, än att få med rätt böcker till skolan. Det är inte bara gräs, det är allt möjligt. Det är som att känslan av vissa (många) grejer sitter i fingrarna. Men inte skolböckerna

Det är som du säger, det finns bra saker och så finns det dåliga saker.
Vissa grejer kan jag sitta och pilla på hur länge som helst. Andra, dåliga saker, får mig att bli helt fnoskig.

Knäpp är du inte.

Att kunna meditera sådär spontant är nästan något jag beundrar. Sysslade lite med det förr, men känns som om man inte riktigt har tid med det nu för tiden.

Matilda skrev:- Lyssnar mycket på musik och kan ibland tycka om att lyssna på folks röster ungefär som man lyssnar på intrumental musik, alltså bara lyssna på melodin, utan att ge sig på att tolka vad de faktiskt säger. händer då och då ofrivilligt mitt i samtal.

Samma här, men antagligen av annat skäl (har beskrivit det tidigare på detta forum). Kan slå över till att endast lystra till det talade i inbillade frekvenser, amplituder, osv. Inte i enstaka fonem alltså, utan på en ännu lägre nivå. Det sagda lagras emellertid, för informationen kan liksom återvinnas och omtolkas i efterhand (vilket leder till att man rycker till lite ibland under tråkiga dialoger).

Annars... Moln är jag oerhört förtjust i. Förundrad över likväl. De är tidslösa skapelser av ofantliga, jordomspännande krafter/fenomen och försök till att begripa deras egentliga räckvidder (från marken) misslyckas gång på gång. Cumulusmoln tillhör mina favoriter; och nimbostratusmoln för att de ger regn. Plus, få se nu... *slår upp* cirrocumulusmoln.

Vatten inräknar jag också. Är tydligen inte den enda här som under långa perioder kan betrakta, ja... Vatten med gravitationen nedför en viss vinkel; det perifera spelar ingen roll. Hade något kort Japansk-trädgård-inspirerat projekt, tänkt som en tribut till ämnet med de tilltalande egenskaperna, men tyvärr sattes det på is över en evighet.

Tavlor kan man stirra in i en evighet ibland, speciellt när man ges möjlighet att simulera vart penseldrag; mollusker, leddjur, mm är alltför dunkla företeelser för att undgås; äldre böcker med elegant bindning och djup, mustig doft kan man fingra på ett bra tag. Dissekerar man flyter också ofta längre perioder förbi, då man stillsamt betraktar mycket vördnadsfullt det extremt avancerade maskineri man står inför (vilket är varför jag brukar resonera som så att dissektion är den högsta formen av livshyllning, men irrelevant här). Just ja - matematiska uträkningar kan också fängsla mig på avstånd, eller siffror i största allmänhet.

Intressant. Har också någon slags rewind-funktion som kan kopplas in ibland, även om jag suttit och tänkt på något annat och inte tittat/lyssnat på ett TV-progam, ett samtal eller nåt liknande. (Fast jag haft ögonen riktade åt det hållet). Så att med lite ansträngning kan man ta in meningen i det som passerade medans man var borta.

Ohh - matematiska uträkningar *gåshud* Där kan man hyperfokusera i dagar ibland

/M

Matilda skrev:Intressant. Har också någon slags rewind-funktion som kan kopplas in ibland, även om jag suttit och tänkt på något annat och inte tittat/lyssnat på ett TV-progam, ett samtal eller nåt liknande. (Fast jag haft ögonen riktade åt det hållet). Så att med lite ansträngning kan man ta in meningen i det som passerade medans man var borta.

*nickar* samma här

Såg om den härliga filmen Equilibrium för någon vecka sedan. Den handlar om människor som tar en drog för att slippa känslor och bli totalt kallsinniga och logiska, och om vad som händer en person som slutar ta den (han blir kär, arg, osv). Egentligen borde det ju beskriva en person som går från AS till NT så att säga, men jag känner ändå igen mig i den. Där är speciellt en scen när killen precis har slutat ta drogen och tar av sig ena handsken bara för att testa känslan av att fingra på en ledstång. Får mig att böla nästan varje gång

/M

Det går i vågor för mig. Men jag har absolut liknande tendenser. Jag tror att denna förmåga kan ge väldigt goda resultat inom skapande verksamhet. Jag kan fastna vid enstaka detaljer i naturen. Mossa på stenar är en favorit.

Matilda skrev:Här kommer en till sådan där grej som jag tror är typiskt aspig hos mig, men jag vet inte. Kunde vara kul att höra om någon annan upplevt något liknande.

Hela mitt liv har jag alltid fått ut mycket av sinnesförnimmelser. Framförallt syn och känsel, men hörsel också. Exempel:

- Lyssnar mycket på musik och kan ibland tycka om att lyssna på folks röster ungefär som man lyssnar på intrumental musik, alltså bara lyssna på melodin, utan att ge sig på att tolka vad de faktiskt säger. händer då och då ofrivilligt mitt i samtal.

Jag brukar lyssna på fransk radio bara för att få höra språket, ungefär som musik, eftersom det ändå är för svår franska för att jag ska kunna förstå den.

Jag har letat efter just en sånhär tråd för att kunna visa en liten film jag har. Jag spelade in den förra veckan. Jag är också väldigt fascinerad av vatten som rinner när snön smälter och liknande saker. Rök kan också vara väldigt vackert och fascinerande, i detta fall rök från rökelse. Spelade in en liten bit. Tyvärr blir det inte lika fint på film som i verkligheten, men på det här stället kanske folk iaf kan förstå min fascination för det. Kan titta på det hur länge som helst. Så, här är filmen:
http://s191.photobucket.com/albums/z63/ ... okelse.flv

Att över huvud taget titta på livets små, små vackra detaljer är nog det som ger mig störst lugn och glädje här i livet.

Jag tar också väldigt mycket inspiration från alla små detaljer i världen när jag målar mina tavlor.

ling0n skrev:
Jag brukar lyssna på fransk radio bara för att få höra språket, ungefär som musik, eftersom det ändå är för svår franska för att jag ska kunna förstå den.

OMG!!!! Du är den första person (förutom mig själv) som jag hört att h*n gör sådant!!!
Jag brukade (och gör det fortfarande då och då) lyssna på isländsk och färöisk radio bara för att lyssna på språkets melodi och uttal. Spelar ingen roll om jag förstår pyttelite isländska och enstaka (om några alls) färöiska ord. Jag njuter ändå. Fascineras av det.
Har även lyssnat på finska och samiska program av samma anledning. Och norska, men norska förstår jag ganska bra beroende på var i Norge personerna kommer ifrån.

Jag har letat efter just en sånhär tråd för att kunna visa en liten film jag har. Jag spelade in den förra veckan. Jag är också väldigt fascinerad av vatten som rinner när snön smälter och liknande saker. Rök kan också vara väldigt vackert och fascinerande, i detta fall rök från rökelse. Spelade in en liten bit. Tyvärr blir det inte lika fint på film som i verkligheten, men på det här stället kanske folk iaf kan förstå min fascination för det. Kan titta på det hur länge som helst. Så, här är filmen:
http://s191.photobucket.com/albums/z63/ ... okelse.flv

Att över huvud taget titta på livets små, små vackra detaljer är nog det som ger mig störst lugn och glädje här i livet.

Jag tar också väldigt mycket inspiration från alla små detaljer i världen när jag målar mina tavlor.

Å vad jag känner igen mig!
Vacker film! När jag var liten gillade att titta på rök från cigaretter och eld i kaminen. Vatten fascineras jag fortfarande av. Gillar titta på hur älven här i staden flyter och hur ytan ser olika ut från dag till dag och i olika stunder inom samma dagen. Älskar det när vattnet glittrar i solen.

Jag målar inte tavlor... men jag upplever att livets små detaljer ger mig lugn, glädje, hopp och en ljuspunkt i (psykiskt) mörka dagar.
Är enormt tacksam att jag fått just den gåvan, att få vara en sådan som glädjs åt detaljer

Eftersom jag också tycker mycket om att titta på sånt så är jag ganska irriterad på att det sällan finns ro i mig för det.

Att gilla att titta på sånt är för all del kanske inte särskilt aspigt, eller så är det kanske ännu ett exempel på att aspighet är en egenskap som finns hos alla människor, i varierande grad. Jag tänker just nu på scenen i "Amarican beauty":

"Vill du se det vackraste jag nånsin filmat?"

*Visar en plastpåse som dansar runt i en virvelvind mot bakgrund av en röd tegelvägg i varm belysning*

"Den flög runt där i 20 minuter."

Underbart bra film. Det är dessutom väldigt avslappnande att titta på när vinden drar med olika objekt.

earlydayminer skrev:Underbart bra film. Det är dessutom väldigt avslappnande att titta på när vinden drar med olika objekt.

mmmmmmmmmm, indeed...

att lyssna på vindens susning genom träden är skönt också.

att titta på löv medan de faller
och att titta på färgerna på löven nu när hösten är här...

Kan inte hålla med någon mer!

TheBoxSaysNo skrev:
OMG!!!! Du är den första person (förutom mig själv) som jag hört att h*n gör sådant!!!

Å vad jag känner igen mig!
Vacker film! När jag var liten gillade att titta på rök från cigaretter och eld i kaminen. Vatten fascineras jag fortfarande av. Gillar titta på hur älven här i staden flyter och hur ytan ser olika ut från dag till dag och i olika stunder inom samma dagen. Älskar det när vattnet glittrar i solen.

Jag målar inte tavlor... men jag upplever att livets små detaljer ger mig lugn, glädje, hopp och en ljuspunkt i (psykiskt) mörka dagar.
Är enormt tacksam att jag fått just den gåvan, att få vara en sådan som glädjs åt detaljer

Hehe. Nu förstår jag visserligen en hel del franska när den skrivs, men den kanal jag brukar lyssna på har mycket högre nivå, så jag kan både försöka förstå, och bara lyssna för njutnings skull.


Kul att du gillade filmen! Rekommenderar dig att tända rökelse isånafall och bara tittaaaa... *dreggel*

Inser nu att det var väldigt länge sen jag faktiskt tittade ordentligt på små detaljer i naturen som jag gjorde förr. Måste nog göra det igen, så kanske jag blir mindre deprimerad...

jonsch skrev:Att gilla att titta på sånt är för all del kanske inte särskilt aspigt, eller så är det kanske ännu ett exempel på att aspighet är en egenskap som finns hos alla människor, i varierande grad. Jag tänker just nu på scenen i "Amarican beauty":

Men å andra sidan kan man väl säga att den killen också var lite... speciell? Även tjejen. Kanske de faktiskt skulle ha AS om de var verkliga personer? Det vet man ju inte.

Just den scenen var väldigt fin hur som helst.

Känner igen mig här också. Känns som för mycket att skriva om och jag är trött osv. som vanligt, men hur skulle jag ha klarat mig utan min sinnlighet? Jag fattar inte vad de "normala" lever i för värld, som inte verkar förundras av hur en solstråle skiner genom luften, avfärdar träd, stenar, insekter utan att ge dem en chans (eller åtminstone stå för att de inte gör det)... nöjer sig med tanken att ens eget spädbarn bara är en liten enkel behovsmaskin, om också en man älskar... eller... allt möjligt. Hur står de ut? Hur torftig blir världen nästan utan det sinnet? Jag har fått intryck att där finns en reell skillnad mellan mig och några till och "de flesta" - att det inte bara är jag som "visar det mer", "är långsammare" eller "har mindre annat i huvudet samtidigt".
Eller som TheBox: ensam så länge om att lyssna på språk bara för att höra hur de låter? En så självklar sak !

Eller är det ändå bara jag som är litet väl enkelt funtad, är man normal kan man ta in på en sekund i ögonvrån/bakgrunden/utan att ta i vad jag inte fattar efter närkontakt i minuter?