Jag fascineras över hur "Aspergerförfattare" kan komma ihåg så ofantligt mycket av barndomen. I deras böcker kan man läsa om nästan hela deras liv, med mycket detaljerade beskrivningar av både känslor, upplevelser och intryck.

Det är nog framförallt det som gör att jag har haft svårt att känna igen mig i den självbiografiska AS-litteraturen.
Jag kommer bara ihåg vissa delar av min barndom som möjligtvis kan innehålla vissa delar av AS-kriterier. Det är dessutom svårt att avöra om olika händelser innehåller något som tyder på AS hos mig eller om det berodde på något annat.
Jag skulle med andra ord ha fasligt svårt att skriva en självbiografisk bok utifrån ett AS-perspektiv. För att klara av det skulle jag behöva anta eller gissa, helt skoningslöst.


Kommer ni ihåg mycket av er barndom? Och framförallt, har ni lätt att urskilja typiska AS-relaterade beteenden i er barndom?

Jag skulle helst vilja glömma.

Jag kommer inte ihåg mycket från barndomen. Jag tror att det är ingen som kommer ihåg särskilt många sammanhang som vuxen. Dvs jag tror inte att hjärnan fungerar exakt så. Man kompenserar nog mycket med fantasin om saker fattas utan att komma ihåg att det inte är helt rätt.

Det jag kommer ihåg mest är sånt som jag under åren bearbetat och diskuterat, dvs hela tiden använt. Tex jag minns en legoborg jag fick som liten i julklapp. Jag minns att jag byggde ihop den, men inga sammanhang av dagar utan bara en massa detaljer av hur den såg ut och hur bitarna kändes. Bildminnen från händelsen är utifrån tredje person, men eftersom jag inte studerat mig själv utifrån så är det nog mest något rekonstruerat i efterhand ^^...

Annars finns det delar som är traumatiska som jag kommer ihåg och även där är det bitvis som konflikten mellan mig och mina föräldrar när jag vägrade ta pencillin mot lunginflammation. Där minns jag mer, men det är ett utarbetat trauma så jag har tänkt på det mycket.

Truly, jag kunde kunna ha skrivit ditt inlägg. Känner igen mig precis.

Fick just tanken att man kanske minns starka känslor mer än svaga? Bara en idé. Om det stämmer skulle det förklara varför jag inte har så många känslominnen från barndomen - det fanns helt enkelt inte så många starka känslor!

Min mamma har epilepsi sedan födseln. På den tiden när hon fick barn (jag och min storasyster) var ep-medicinerna inte så bra på att ta ner anfallen så när hon fick anfall stöp hon direkt i backen med noll balanssinne. Många sjukhusbesök blev det. Man kan undra varför de öht skaffade barn. Men så blev det.

Något som jag aldrig kommer att få veta men som jag ofta undrar är ifall hon någon gång tappade mig eller min syrra i golvet när vi var spädbarn. Det låter inte osannolikt att det skulle kunna ha hänt med tanke på hur stora hennes anfall var på den tiden. Det skulle isf kunna förklara varför jag blev funtad som jag blev... (många forskare tror att NPF kan uppstå även efter födseln genom fysiskt våld mot huvudet)

Kort sagt: alla visste att hon fick anfall när hon blev stressad eller emotionellt upprörd. Alltså: alla vi i familjen skulle hålla ner våra känslor till ett minimum. Inga utbrott, inga höjda röster, allt skulle sopas under mattan. Man fick alltså tassa på tå runt henne och svälja alla invändningar man eventuellt hade.

Både jag och storasyrran mådde nog inte bra av detta, allra minst jag själv. Min syrra blev någorlunda normal (även om hon inte direkt har ett jättebehov av vänner) och har kunnat jobba under alla år. Vilket jag själv också gjorde fram till mina kriser.

Detta kan låta fruktansvärt och det är det också på ett sätt. Men samtidigt hade vi turen att ha en varm, snäll och humoristisk pappa vilket gjorde att vi inte gick under.

Vad gäller barndomsminnen så minns jag hus, gator, adresser, kompisars namn (till och med deras telefonnummer), var de bodde. Var föräldrarna jobbade. Vilka bilar vi ägde (t.o.m. regnummer!). Hur rummen låg i husen minns jag. Såna saker minns jag. EDIT: Det kanske inte är så unikt.

Men inte speciellt mycket känslor som sagt. Och heller inte speciellt många människor, även om det fanns människor omkring oss - mina föräldrars vänner, arbetskollegor, skolkompisar, spelkompisar. Men många var det inte och jag kände mig alltid ensam och som en outsider. Annorlunda. En klasskompis sa till och med till mig en gång när jag var 15 att: "om du fortsätter vara så här utanför kommer du att få mentala problem". Ok. Tack för den. Och vad visste jag på den tiden?

Jag vet att jag mådde ganska bra trots allt tack vare mina intressen. Det var inte bara enskilda intressen utan jag var med i en förening för astronomi (ett stort intresse). Men det fanns specialintressen - Egypten, faraoner, programmering, matematik, musik, noter - som jag inte delade med någon annan.

Långt slingrigt svar.

Truly skrev:Kommer ni ihåg mycket av er barndom?

Minns ungefär ingenting alls och har inga associationer till platser.
Barndomen för mig kan ha slutat vid när jag var 12-13 år. Först då började jag bli medveten om mig, andra och världen i allmänhet.

Några få situationer kommer jag ihåg. Som den gången i 5:an, mitt dåliga engelska bildskämt som jag visade för fel klasskamrat, jag blev öppet utskälld av läraren mitt i lektionen eftersom klasskamraten tog det som ett personangrepp och skvallrade.

I min barndom umgicks jag med en massa konstiga typer. De benämns som NT. De var grymt konstiga och galna tyckte jag. Så jag kommer bara ihåg min barndom i stora drag. Det var verkligen hemskt att låtsas vara galen som de jag umgicks med.

Nu lever jag i NUET för det mesta, så min barndom är ej relevant längre. Tack och lov. Den var ett helvete.

AS-beteende hos barn: Tycka de flesta människor är konstiga typer.

Jag kommer bara ihåg fragment. Det är också svårt att veta om det jag minns är mina minnen, eller om det är sådant jag hört förtäljas eller sett på foto.

En sak som jag lär komma ihåg, är när "min" första hund dog när jag var ett år. Vi begravde henne i en svart sopsäck nere på vårt badberg. När jag var ca fyra och en människa dog, så frågade jag om man begravde människor i svarta sovsäckar också. Visst hade de talat med mig om att Kicki låg under stenen vid badberget, men ingen lär ha nämnt sopsäcken.

För mig är barndomen lagrat som ett fotografiskt minne i hjärnan, minns ofantligt mycket (även kanske om barndomen kanske i viss mån pågår ett tag till).

Ångrade mig, det blev för personligt...

Minns mest fragment fram till tredje klass då det började påpekas för mig att jag var udda och skolan kontaktade mina föräldrar för att höra om jag var autistisk. De blev arga och jag försökte skärpa mig. Såhär efteråt kan jag ju tycka att det är lite intressant med tanke på att jag inte fick min diagnos förrän i vuxen ålder.

Danne skrev:Jag skulle helst vilja glömma.

Då är vi två om den saken. Att minnas är inget problem.

Kommer ihåg "allt" som är relevant, dvs allt bara jag tänker på det.. Svårt att förklara, vad som helst känns det som att jag kommer ihåg bara jag tänker på det, det är såklart inte sant men jag har som tur är inte ägnat särskilt mycket tid åt att fundera över vad som jag gjort "rätt" eller "fel" ur ett diagnostiskt perspektiv.

Barndomen tror jag förföljer en hela livet, oavsett om det var bättre eller sämmre. Förtränga verkar ganska dumt.

Parvlon skrev:Kommer ihåg "allt" som är relevant, dvs allt bara jag tänker på det.. Svårt att förklara, vad som helst känns det som att jag kommer ihåg bara jag tänker på det, det är såklart inte sant men jag har som tur är inte ägnat särskilt mycket tid åt att fundera över vad som jag gjort "rätt" eller "fel" ur ett diagnostiskt perspektiv.

Barndomen tror jag förföljer en hela livet, oavsett om det var bättre eller sämmre. Förtränga verkar ganska dumt.

Håller med de meningar jag strykit under. Även om jag inte tror att det är fysiskt möjligt att ö.h.t. förtränga ett minne.

Jag kan minnas allt som hänt i mitt liv från 5 års ålder. Ibland även datum. Detta förutsätter att jag faktiskt känt till datumet när dagen ifråga inträffat.

Får man förresten göra paranteser i paranteser utanför matematiken ?
Google ger mig inget svar.

Tack för alla svar!
Intressant med så många olika betraktelser.
Återkommer, måste bara äta frukost först.

Danne skrev:Jag skulle helst vilja glömma.

Det låter som om din barndom var jättetuff.
Jag hade väl en ganska odramatisk/allmängiltig barndom överlag (tror jag). Så jag ska inte säga något käckt och klyschigt nu. Bara acceptera att du helst vill glömma.

carl skrev:Jag kommer inte ihåg mycket från barndomen. Jag tror att det är ingen som kommer ihåg särskilt många sammanhang som vuxen. Dvs jag tror inte att hjärnan fungerar exakt så. Man kompenserar nog mycket med fantasin om saker fattas utan att komma ihåg att det inte är helt rätt.

Ja precis, det du säger om sammanhang. Hur vet man att det är det ena som leder till det andra om man bara har sitt minne som källa. JAG vågar definitivt inte förlita mig på enbart mitt minne.

Ett exempel på en händelse(minne) som jag delat upp i 7 sekvenser:

1. Vid 4-5 års ålder hällde jag sand i en dockvagn. Dockvagnen tillhörde en flicka som bodde ovanför mig i trapphuset.
(Det här kan jag utan tvekan berätta - det är ett solitt minne.)

2. Jag gjorde det för att jag fick sån lust att testa hur mycket sand man kunde hälla i en dockvagn.
(Det är vad jag tror. Jag har ett minne av detta men är det verkligen ett pålitligt minne eller är det en förklaring av mitt beteende som kommit till senare, kanske i vuxen ålder?)

3. Jag kände ett slags tvång att fylla dockvagnen ända upp till kanten. Inte en millimeter fick undvaras.
(Det här är också ett minne, men kan jag vara säker på det? Det kan ju lika gärna vara så att jag nu i efterhand – när jag är pedantisk och allt måste vara exakt – har gett detta minne det här sambandet?)

4. Flickan som var ägare till dockvagnen blev jättearg. Jag försökte köra iväg med dockvagnen in i trapphuset och uppför trapporna. Vi bråkade om dockvagnen så att vi tappade taget om handtaget och vagnen rullade ned för trapporna och den välte ut sanden nere på golvet i fallet. Jag såg hur sanden välde ut över hela stengolvet och en känsla av lyckorus fyllde min kropp eftersom det var så mycket sand. Jag trodde verkligen inte att så mycket sand skulle få plats i en dockvagn.
(Det här känns som ett riktigt minne, men samtidigt så låter det inte så som ett barn skulle tänka. Hur kan jag vara säker på att det var det jag kände? Kanske är det något som jag tillskrivit historien i efterhand?)

5. Jag förstod inte varför hon var så arg på mig. Hon skulle ju få tillbaka sin dockvagn efter mitt experiment.
(Jag är helt säker på att vi bråkade med varandra och att jag körde in dockvagnen i trapphuset. Men jag kan inte vara helt säker på vad det egentligen var vi bråkade om. Jag antar - nu i vuxen ålder - att hon var skitförbannad på att jag hade fyllt dockvagnen med sand och att jag då inte kunde förstå hennes ilska, men detta är INTE ett pålitligt minne eftersom jag lika gärna kan ha sett detta samband som vuxen och därför lagt till det i mitt minne.)

6. Några dagar senare kom hennes tre äldre bröder och skällde ut mig med olika hot. De kallade mig jävla skitunge och liknande. De sa att jag skulle passa mig för annars skulle de kräva hämnd om jag gjorde något liknande.
(Det här är ett tydligt minne, men kan jag vara säker på att det verkligen hör ihop med dockvagnsepisoden? Den här flickan och jag var ju i luven på varandra vid andra tillfällen så det kan ju ha varit något som de sa fler månader senare och hör kanske inte alls ihop med dockvagnsepisoden?)

7. Jag blev ganska rädd när tre så stora killar kom fram och hotade mig med sina starka röster och sina mörka blickar. Men det ledde ändå inte till att jag vaktade min tunga senare, då jag vid ett tillfälle längre fram berättade för samma killar att de skulle sluta dra upp blommorna ur gårdsplanteringen som min pappa hade fixat. De fick INTE förstöra blommorna och jag var arg på dem eftersom de gjorde det.
(Hur kan jag vara säker på att den här händelsen inte hände långt innan dockvagnshistorien? Är mitt minne korrekt eller har jag kompenserat eller tillskrivit saker för att få en röd tråd i mina minnesbilder eller för att det borde vara så pga. att jag nu har diagnosen AS och som Aspergare håller man inte inne med sin åsikt även om man har 3 stora stygga killar framför sig?)

carl skrev:Det jag kommer ihåg mest är sånt som jag under åren bearbetat och diskuterat, dvs hela tiden använt. Tex jag minns en legoborg jag fick som liten i julklapp. Jag minns att jag byggde ihop den, men inga sammanhang av dagar utan bara en massa detaljer av hur den såg ut och hur bitarna kändes. Bildminnen från händelsen är utifrån tredje person, men eftersom jag inte studerat mig själv utifrån så är det nog mest något rekonstruerat i efterhand ^^...

Det här är nog mitt största problem. Jag har ingen pålitlig källa. Jag har ingen tredje person som kan verifiera mina minnen. Och det var också ett problem under utredningen.
Mina föräldrar minns nästan ingenting. Jag har heller ingen gammal lärare som kan intyga något. Mina föräldrar hade fullt upp med mina yngre syskon som var betydligt mer utåtagerande. Jag glömdes liksom ofta bort eftersom jag var så pass lugn och aldrig sa om något var läskigt, om jag kände mig mobbad, ensam eller hade ont osv. Detta innebar ju att mina föräldrar - till psykologen i utredningsteamet - i stort sett sa att jag var ett ”änglabarn” utan några problem i barndomaen. Och det ledde också till att teamet tog hela 5 månader på sig från det att alla undersökningar var gjorda fram tills det att jag fick min diagnos i form av en lunta papper i handen.

carl skrev:Annars finns det delar som är traumatiska som jag kommer ihåg och även där är det bitvis som konflikten mellan mig och mina föräldrar när jag vägrade ta pencillin mot lunginflammation. Där minns jag mer, men det är ett utarbetat trauma så jag har tänkt på det mycket.

Ja, sådana minnen kommer jag också ihåg mycket mer tydligt. I mitt fall handlade om sprutor.

barracuber skrev:Truly, jag kunde kunna ha skrivit ditt inlägg. Känner igen mig precis.

Fick just tanken att man kanske minns starka känslor mer än svaga? Bara en idé. Om det stämmer skulle det förklara varför jag inte har så många känslominnen från barndomen - det fanns helt enkelt inte så många starka känslor!

Min mamma har epilepsi sedan födseln. På den tiden när hon fick barn (jag och min storasyster) var ep-medicinerna inte så bra på att ta ner anfallen så när hon fick anfall stöp hon direkt i backen med noll balanssinne. Många sjukhusbesök blev det. Man kan undra varför de öht skaffade barn. Men så blev det.

Något som jag aldrig kommer att få veta men som jag ofta undrar är ifall hon någon gång tappade mig eller min syrra i golvet när vi var spädbarn. Det låter inte osannolikt att det skulle kunna ha hänt med tanke på hur stora hennes anfall var på den tiden. Det skulle isf kunna förklara varför jag blev funtad som jag blev... (många forskare tror att NPF kan uppstå även efter födseln genom fysiskt våld mot huvudet)

Kort sagt: alla visste att hon fick anfall när hon blev stressad eller emotionellt upprörd. Alltså: alla vi i familjen skulle hålla ner våra känslor till ett minimum. Inga utbrott, inga höjda röster, allt skulle sopas under mattan. Man fick alltså tassa på tå runt henne och svälja alla invändningar man eventuellt hade.

Jag känner igen din situation med att undertrycka känslor. Det kanske är därför jag har dåligt med känslominnen också?
Man fick väldigt gärna känna glädje i min familj. Men känslor som anses vara negativa som ilska, sorg, ledsamhet osv skulle tas bort direkt. Mina minnen är mest från tonåren och framåt. När jag blev arg så klarade mamma inte av min ilska. Hon stängde dörren och ville inte prata med mig. Pappa var bättre på detta. Han och jag kunde sitta och diskutera upprört i flera timmar över småsaker som vi tyckte olika om.
Men eftersom mamma var ledargestalten i familjen så gjorde de flesta som hon sa. Vi tippade alltså på tå på för henne på samma sätt som din familj gjorde för din mor.
Idag har jag tagit igen det, vilket gör att jag har en ganska dålig relation till min mamma eftersom varje småsak som hon säger blir ofantligt stora för mig och jag blir envis som en åsna.

barracuber skrev:Både jag och storasyrran mådde nog inte bra av detta, allra minst jag själv. Min syrra blev någorlunda normal (även om hon inte direkt har ett jättebehov av vänner) och har kunnat jobba under alla år. Vilket jag själv också gjorde fram till mina kriser.

Detta kan låta fruktansvärt och det är det också på ett sätt. Men samtidigt hade vi turen att ha en varm, snäll och humoristisk pappa vilket gjorde att vi inte gick under.

I mitt fall var det nog min mormor som blev min räddning. Men hon dog tidigt. Fast jag bodde länge hos henne då hon fortfarande var i livet. Jag funderar på om hon inte hade en hel del AS-drag? Hon var inte så sentimental utan mer korrekt och hjälpsam på ett mer konkret sätt. När jag mådde dåligt (vilket hon måste ha sett) så spelade vi kort. Det gillade jag.

barracuber skrev:Vad gäller barndomsminnen så minns jag hus, gator, adresser, kompisars namn (till och med deras telefonnummer), var de bodde. Var föräldrarna jobbade. Vilka bilar vi ägde (t.o.m. regnummer!). Hur rummen låg i husen minns jag. Såna saker minns jag. EDIT: Det kanske inte är så unikt.

Jag har svårt för namn, så vad kompisar och deras föräldrar hette (heter) kommer jag inte ihgå. Bara de från tonåren och frammåt.
Siffror kommer jag däremot ihåg. Jag minns alla mina gamla telefonnummer från olika boplatser i Sverige och även adresser till både mig och andra.

barracuber skrev:Men inte speciellt mycket känslor som sagt. Och heller inte speciellt många människor, även om det fanns människor omkring oss - mina föräldrars vänner, arbetskollegor, skolkompisar, spelkompisar. Men många var det inte och jag kände mig alltid ensam och som en outsider. Annorlunda. En klasskompis sa till och med till mig en gång när jag var 15 att: "om du fortsätter vara så här utanför kommer du att få mentala problem". Ok. Tack för den. Och vad visste jag på den tiden?

Jag kommer inte ihåg mina föräldrars vänner, inga vuxna ansikten finns i mitt minne förutom mina föräldrar och mina mor- och farföräldrar.
Jag kände mig aldrig som en outsider. Jag tror inte jag funderade i de banorna. Jag var mycket ensam, men jag tänkte nog inte så mycket på det. Jag kommer inte ihåg att jag funderade på någonting alls som barn, jag godtog nog det mesta och tänkte inte ens att "saker" kunde förhålla sig på något annat sätt. Jag har i varje fall inga direkta minnen av ensamhet. Tanken på att jag var lite annorlunda andra kom inte förrän i tonåren. Innan dess var jag bara blyg sa mina föräldrar och lärare. Och jag trodde väl att det stämde.

barracuber skrev:Jag vet att jag mådde ganska bra trots allt tack vare mina intressen. Det var inte bara enskilda intressen utan jag var med i en förening för astronomi (ett stort intresse). Men det fanns specialintressen - Egypten, faraoner, programmering, matematik, musik, noter - som jag inte delade med någon annan.

Jag kan inte komma ihåg ens några direkta intressen. Jag måste bara ha gått runt och gjort något som jag inte kommer ihåg. Legointresset kom inte förrän i vuxen ålder. Jag hade inte ens lego som barn. Jag gillade ju visserligen att spela piano, dansa, skriva och måla så det var ju ett stort intresse. Och barbiedockor gillade jag också. Men inga speciella faktaintressen. Jag samlade på väldigt många olika saker också, och jag förvarande mina samlingar i olika lådor med snygga etiketter. Mitt rum var överbelamrat med lådor i olika färger för olika samlingar. Jag hade farmors gamla kassaskåp fullt med gamla tablettaskar.

barracuber skrev:Långt slingrigt svar.

Helt OK, jag är långskrivande och slingrig jag med!

minns bara några få minnesbilder, och vissa saker man brukade göra fast jag knappt har bilder från det.

tex har jag ett minne av gammelfarfar (vi blir gammal i släkten) när han står bredvid vedlådan i mossebo men det kan lika gärna var från en bild.

sen vissa saker minns jag, tex att vi använde ett träd som "hiss", att jag fick hemläxa att stutsa en boll och att vi lekte tjuv och polis hos gammelmormor.

men som sagt vissa asaker tror jag jag "minns" pga en bild eller att folk har berättat saker för mig.

i ungefär åttan har jag mer minnen men det blir svårare och svårare att minnas saker från åttan ju äldre jag blir (fyller 23 snart så det är ju inte så jättelängesen)

Har mer issues med min barndom än vad jag skrev i mitt förra inlägg. Hade druckit ett par öl, tydligen bra för självförtroendet.

Kan bli förbannad när jag tänker genom viss utveckling. Tänker inte gå in i detalj dock, förstår inte varför man väljer att posta en sådan här tråd i de öppna avdelningarna om man har tillgång till den privata. Men är man inte mån o att vara anonym så..

Parvlon:

Om du vill så kan du ju lägga upp en liknande tråd inne på privata om du vill berätta mer om ditt liv (eller så kan jag göra en tråd där?). Att jag la den här frågan här på öppet forum är pga. att det är många fler som kan svara här än i den privata delen.

Jag har inga problem med att berätta öppet om mitt liv. Jag skulle nog aktat mig mer om jag hade lagt upp foton, samt skrivit mitt riktiga namn och min hemort i presentationen.

Jag tänkte mer på att man kommer åt det publika forumet via google. Men whatever.. jag kan inte starta trådar i privata eftersom jag inte får läsa eller skriva där.

Jo, men allt vi skriver i det öppna/publika forumet kommer man ju åt via google. De som vill svara svarar ju, de som inte vill lämna ut sig svarar inte.

Äh, jag förstår nog helt enkelt inte hur du menar.


Du kan ju PM:a mig om du vill diskutera. DET kommer inte ut via google.

Jag minns ganska mycket från tidigt i min barndom, även om jag knappast skulle kunna skriva hela fyra kapitel bara om åren före jag började lekis, som Gunilla Gerland gjorde. Min mamma minns också väldigt mycket från tidigt i sin barndom (hon minns till exempel sin mormor, fast hon dog redan när hon bara var tre år gammal), så jag har nog ärvt det från henne. Så jag kan intyga att man kan minnas saker från tre fyra års ålder. För det mesta kan man nog till och med lita på, att ens barndomsminnen stämmer, såvida inte något direkt motbevisar det.

***

Jag har nog förträngt stor del av barndomen eftersom den innehåller väldigt mycket stress, svek, psykiskt våld/övergrepp och förvirring.