tahlia skrev:...
Att många får diagnos kam vara så enkelt som att många faktiskt har diagnos. Innan diagnoserna uppmärksammats och kunskapen om dem spridits är siffrorna över hur många som har diagnos felaktiga. Det är först när det uppmärksammas som de reella siffrorna börjar visa sig.
...

Kunskapen? Här är en färsk artikel om hur läget ser ut:

DN - ”Oacceptabla skillnader i behandlingen av adhd”
Publicerad 2015-12-16

Rapport i dag, onsdag. Diagnosen adhd har ökat kraftigt de senaste 25 åren. Men skillnaderna i diagnostik och behandling är stora över landet. Både under- och överdiagnostik av adhd är problematiskt ur ett etiskt perspektiv. För att råda bot på de många kunskapsluckor kring adhd krävs mer forskning, skriver Statens medicinsk-etiska råd.

De olika synsätt som har funnits och fortfarande finns på adhd väcker frågor om vilka beteenden som är acceptabla i vårt samhälle. Vilket spektrum av beteenden och personlighetsdrag ska få finnas inom gränserna för vad vi kallar normalt? En relaterad fråga är om det finns samhällsstrukturer som driver på behovet att förklara kognitiva svårigheter i termer av psykiatriska diagnoser.

Smer anser det vara tveksamt att använda termen ”neuropsykiatri” som ett paraplybegrepp där bland annat adhd ingår, eftersom det antyder att biologiska mekanismer här spelar större roll än vid andra psykiatriska diagnoser. Forskning visar förvisso på en medicinsk bakgrund vid adhd, men den är ännu inte helt klarlagd och det är troligt att den varierar från person till person samt att psykosociala faktorer har stor betydelse för hur påtagliga symtomen är. Smer menar således att begreppet har ett begränsat värde och att man bör överväga att på sikt utveckla en annan terminologi för de aktuella diagnoserna.

I artikeln poängteras också att "diagnosen adhd förutsätter noggranna och högkvalitativa utredningar som utförs av ett multiprofessionellt team inom den specialiserade vården." samt att diagnosen också kan behöva omprövas med jämna mellanrum, särskilt hos unga personer stadda i utveckling, men även hos vuxna, det är alltså inte alltid frågan om något livslångt tillstånd.

Tycker dock att det är lite märkligt att man föreslår mer forskning då det redan har forskats mycket om ADHD, verkar inte finnas mycket att ta på med andra ord.

DN - ”Oacceptabla skillnader i behandlingen av adhd”

I problemkomplexet kring adhd finns frågan om vad det betyder för individen att få en diagnos. Mycket talar för att en tidig diagnos ger bästa förutsättningar till effektiv hjälp och behandling, vilket kan minska risken för ett socialt utanförskap och senare problem i skola och yrkesliv.

Bara den där meningen tycker jag gör det hela mindre illa att det råder överdiagnostisering av ADHD/ADD. Hjälper det individerna att inte hamna utanför eller få (större) problem i skolan och på jobbet.

Citatet som jag dessvärre har glömt vem det var som sa: "det är lättare att bygga starka barn än att laga trasiga vuxna" tycker jag passar in bra här. Alltså att hjälpa och uppmärksamma barns problem i tidig ålder är bättre än att vänta tills dom blir vuxna och kan söka vård själv.

Sen om det verkligen är föräldrars första instinkt att tvinga på sina barn neurologiska undersökningar (vilket jag är tveksam till för som andra har sagt så är det väntetid osv. som ställer till det) så är det ju såklart inte bra men då är det väl snarare svenskars sätt att uppfostra och vårda våra barn som är problemet och inte diagnoserna.

Wine skrev:

alixha skrev:

Toblerone skrev:Det är klart, att det kan finnas knäppa föräldrar. Men det funkar INTE! Man får inte bättre betyg för att man har medicin, om man inte ens har ADHD.

Nej, poängen var att han skulle få mer hjälp och längre tid på proven för att förhoppningsvis kunna få bättre betyg, jag förstår att man inte får bättre betyg automatiskt.

Ja, en lärare på en skola i Djursholm uttrycker sig på detta sätt angående användningen av neuropsykiatriska diagnoser:

”Vi slår i taket med diagnostiserade elever. ’Varför blir det inte MVG?’ I stället för att säga som det är, att eleven inte är begåvad nog eller inte arbetar hårt nog, ger man honom eller henne en diagnos”. En dyslexidiagnos, till exempel, ger den enskilde eleven fördelar i form av förlängd provtid och möjlighet till att göra prov muntligt. På en av toppskolorna i Djursholm hade man länge till och med en dyslexikvot, som till slut blev så populär bland föräldrar och elever att man var tvungen att ta bort den.

En annan lärare:

”Om man sätter fel betyg i elevens ögon kommer först gråtattacken, sedan föräldraattacken.” Det handlar om att föräldrar och elever försöker förmå enskilda lärare att sätta höga betyg, även om sakliga skäl talar för att de inte är värda det.

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdeba ... h-meriter/

Hos många föräldrar verkar det vara en utväg att försöka få till en neuropsykiatrisk diagnos till ett barn som inte har den mentala och intellektuella kapaciteten de önskar att barnet hade.

Känner du till Djursholm? Jag praktiserade en gång i Danderyd, Djursholm ligger i närheten men är ännu mer extrem. Det du har där, det har du nog ingen annanstans i Sverige. Det är bara så extremt! Det kan du väl inte generalisera för hela Sverige!

När jag praktiserade där hade jag bl.a. en klass med mattesnillar från hela Sverige ("riksintag specialmatte" gymnasiet). Och det var flera stycken där som verkade ha ADHD eller Asperger. En tjej som bara var 14 läste samtidigt på universititet, men tittade aldrig någon i ögonen och omgicks inte med någon. Helt klart en autistisk mattesnille. En annan pratade oavbrutet och följde efter mig i korridorerna för att fortsätta prata matte. Som jag inte alls begrep mig på, på den nivån.

Vad jag menar är: Det finns nog många med NPF där också. Och jag har också hört många såna kommentarer från kollegor där de faktiskt hade fel. Många lärare kan tyvärr inte NPF särskilt bra.

Tantaly skrev:

Wine skrev:
Hos många föräldrar verkar det vara en utväg att försöka få till en neuropsykiatrisk diagnos till ett barn som inte har den mentala och intellektuella kapaciteten de önskar att barnet hade.

Väldigt sant. Så fort någon är lite dålig i skolan ska man genast utredas, få en snabbt ihopslängd diagnos och medicinering direkt. ADHD/ADD har blivit en trendig diagnos och jag är övertygad om att många är feldiagnostiserade.

Det är lärarnas, föräldrarnas och skolverkets ansvar att se till att miljön i skolan är bra och att eleverna tar till sig det som skall läras. Disciplin måste komma från start.

Så är det INTE. Oftast avvaktar man, och avvaktar och avvaktar. Tills barnet går ut 9:an. Eller t.o.m. gymnasiet. Fast ofta droppar de ju ut innan de är klara.

Varför hittar ni på, istället för att kolla med folk som vet? Jag påstår inte att jag personligen vet allt det där, men det finns ju också andra kunniga människor. Lite källkritisk får man väl vara!

Och jag tycker det är väldigt synd att man fortfarande inte har lärt sig - även folk här som själva har NPF - att barn med ADHD inte per automatik är de som stör i skolan och uppför sig illa. Det är inte så med alla, inte ens med dem flesta, skulle jag tro.

Toblerone skrev:Jag påstår inte att jag personligen vet allt det där, men det finns ju också andra kunniga människor.

Fin källkritik. Vi länkar rapporter i alla fall.

Wine skrev:

tahlia skrev:...
Att många får diagnos kam vara så enkelt som att många faktiskt har diagnos. Innan diagnoserna uppmärksammats och kunskapen om dem spridits är siffrorna över hur många som har diagnos felaktiga. Det är först när det uppmärksammas som de reella siffrorna börjar visa sig.
...

Kunskapen? Här är en färsk artikel om hur läget ser ut:

DN - ”Oacceptabla skillnader i behandlingen av adhd”
Publicerad 2015-12-16

Rapport i dag, onsdag. Diagnosen adhd har ökat kraftigt de senaste 25 åren. Men skillnaderna i diagnostik och behandling är stora över landet. Både under- och överdiagnostik av adhd är problematiskt ur ett etiskt perspektiv. För att råda bot på de många kunskapsluckor kring adhd krävs mer forskning, skriver Statens medicinsk-etiska råd.

De olika synsätt som har funnits och fortfarande finns på adhd väcker frågor om vilka beteenden som är acceptabla i vårt samhälle. Vilket spektrum av beteenden och personlighetsdrag ska få finnas inom gränserna för vad vi kallar normalt? En relaterad fråga är om det finns samhällsstrukturer som driver på behovet att förklara kognitiva svårigheter i termer av psykiatriska diagnoser.

Smer anser det vara tveksamt att använda termen ”neuropsykiatri” som ett paraplybegrepp där bland annat adhd ingår, eftersom det antyder att biologiska mekanismer här spelar större roll än vid andra psykiatriska diagnoser. Forskning visar förvisso på en medicinsk bakgrund vid adhd, men den är ännu inte helt klarlagd och det är troligt att den varierar från person till person samt att psykosociala faktorer har stor betydelse för hur påtagliga symtomen är. Smer menar således att begreppet har ett begränsat värde och att man bör överväga att på sikt utveckla en annan terminologi för de aktuella diagnoserna.

I artikeln poängteras också att "diagnosen adhd förutsätter noggranna och högkvalitativa utredningar som utförs av ett multiprofessionellt team inom den specialiserade vården." samt att diagnosen också kan behöva omprövas med jämna mellanrum, särskilt hos unga personer stadda i utveckling, men även hos vuxna, det är alltså inte alltid frågan om något livslångt tillstånd.

Tycker dock att det är lite märkligt att man föreslår mer forskning då det redan har forskats mycket om ADHD, verkar inte finnas mycket att ta på med andra ord.

Min erfarenhet är att utredningarna ÄR multiprofessionella och högkvalitativa. Däremot kan man som förälder få kämpa för att de verkligen gör det som ska göras.

Att man forskar mycket om ADHD beror på att det är så mycket mer invecklad än vad man trodde. Man trodde i början på ETT gen. Nu har man redan hittat ett hundratal som verkar vara involverade och det verkar finnas många fler och hur de sedan påverkar varandra, och om de kan aktiveras eller avaktiveras (epigenetik) - det är klart att det är mycket att forska om. Det var inte så enkelt som man trodde.

Är det bara jag här som har barn i min omgivning som uppenbarligen har ADHD men föräldrarna vägrar se det? Om skolan säger något så viftar föräldrarna bort det. I de fall jag tänker fick en elev hjälp och diagnos men först efter att något väldigt traumatiskt hänt henom, för att hen inte kunde styra sina impulser. Då var hen redan på högstadienivå. En annan har både ADHD och dyslexi men föräldrarna vägrar se det, ungen hade problem i skolan redan som liten och sedan blev det bara värre och värre med mer och mer misslyckanden. Skulle bli väldigt förvånad om hen inte blev kriminell.

Tantaly skrev:

Toblerone skrev:Jag påstår inte att jag personligen vet allt det där, men det finns ju också andra kunniga människor.

Fin källkritik. Vi länkar rapporter i alla fall.

Källkritik är fel ord här. Du menar att du saknar en källa? När det gäller egen erfarenhet behöver man förstås ingen källa. Jag har tröttnat lite på att leta fram källor, har gjort det i så många år. Och därifrån är min erfarenhet att folk ändå bara vill ha populärvetenskapliga artiklar som ofta inte verkligen ger rätt bild.

Och jag utgår ifrån att viss fakta bör vara känd i nuläget. Annars får folk själva googla och läsa på. Ärftligheten vid ADHD är ju ett faktum och det tyder ju på en biologisk grund och alla dessa grundläggande saker tänker inte jag leta fram info om. Det förutsätter jag helt enkelt att man vet om man ger sig in i diskussionen.

Toblerone skrev:
Min erfarenhet är att utredningarna ÄR multiprofessionella och högkvalitativa. Däremot kan man som förälder få kämpa för att de verkligen gör det som ska göras.

Då kan du läsa SBU:s rapport på 600 sidor jag länkade tidigare som ifrågasätter kvalitéten rejält på utredningarna. Din åsikt säger nada.

kiddie skrev:Är det bara jag här som har barn i min omgivning som uppenbarligen har ADHD men föräldrarna vägrar se det? Om skolan säger något så viftar föräldrarna bort det. I de fall jag tänker fick en elev hjälp och diagnos men först efter att något väldigt traumatiskt hänt henom, för att hen inte kunde styra sina impulser. Då var hen redan på högstadienivå. En annan har både ADHD och dyslexi men föräldrarna vägrar se det, ungen hade problem i skolan redan som liten och sedan blev det bara värre och värre med mer och mer misslyckanden. Skulle bli väldigt förvånad om hen inte blev kriminell.

Det är vanligt. Skolan får inte skicka ett barn till utredning utan att föräldrarna godkänner det. I regel (i dem flesta kommunerna) är det t.o.m. så att föräldrarna måste ansöka och t.ex. skolläkaren kan skicka med nån kommentar för att styrka det. Så det är upp till föräldrarna. Och jag har sett några fall där de har sagt nej. Antigen för att de inte ville se det eller för att de är rädda att barnen ska få en "stämpel". Sedan har du föräldrar från vissa kulturer där det är skamligt om det är något "fel" på barnet. De vill inte heller utreda.

Tantaly skrev:

Toblerone skrev:
Min erfarenhet är att utredningarna ÄR multiprofessionella och högkvalitativa. Däremot kan man som förälder få kämpa för att de verkligen gör det som ska göras.

Då kan du läsa SBU:s rapport på 600 sidor jag länkade tidigare som ifrågasätter kvalitéten rejält på utredningarna. Din åsikt säger nada.

Det har jag tyvärr inte tid med nu. Men det förvånar mig inte. Jag tror säkert att det inte omsätts så bra överallt. Min son utreddes tre gånger för att jag inte var nöjd med kvaliteten. Men nånstans kan jag också tycka att föräldraengagemang hör till också. Det där är en typisk svensk grej att lita på att allt blir gjort perfekt utan att man själv måste hålla koll. Så har jag inte tänkt, så.....

Min poäng är: Man KAN få en noggrann utredning om man inte nöjer sig med mindre.

Toblerone skrev:

Wine skrev:

alixha skrev:
Nej, poängen var att han skulle få mer hjälp och längre tid på proven för att förhoppningsvis kunna få bättre betyg, jag förstår att man inte får bättre betyg automatiskt.

Ja, en lärare på en skola i Djursholm uttrycker sig på detta sätt angående användningen av neuropsykiatriska diagnoser:

”Vi slår i taket med diagnostiserade elever. ’Varför blir det inte MVG?’ I stället för att säga som det är, att eleven inte är begåvad nog eller inte arbetar hårt nog, ger man honom eller henne en diagnos”. En dyslexidiagnos, till exempel, ger den enskilde eleven fördelar i form av förlängd provtid och möjlighet till att göra prov muntligt. På en av toppskolorna i Djursholm hade man länge till och med en dyslexikvot, som till slut blev så populär bland föräldrar och elever att man var tvungen att ta bort den.

En annan lärare:

”Om man sätter fel betyg i elevens ögon kommer först gråtattacken, sedan föräldraattacken.” Det handlar om att föräldrar och elever försöker förmå enskilda lärare att sätta höga betyg, även om sakliga skäl talar för att de inte är värda det.

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdeba ... h-meriter/

Hos många föräldrar verkar det vara en utväg att försöka få till en neuropsykiatrisk diagnos till ett barn som inte har den mentala och intellektuella kapaciteten de önskar att barnet hade.

Känner du till Djursholm? Jag praktiserade en gång i Danderyd, Djursholm ligger i närheten men är ännu mer extrem.
...

Ja, jag har bott alldeles i närheten av Djursholm kan man säga, på gångavstånd rättare bestämt, så man kan nog säga att jag känner till Djursholm samt omgivningar, inklusive Danderyd och Täby, ganska så bra.

Kolla i en skola en en liten lantlig ort. Se hur mycket diagnoser du har där där folk fortfarande tycker diagnoser är skam och mesigt. Inte så många.

kiddie skrev:Kolla i en skola en en liten lantlig ort. Se hur mycket diagnoser du har där där folk fortfarande tycker diagnoser är skam och mesigt. Inte så många.

Min uppfattning är att diagnosen ADHD är ganska socialt accepterad, det är väl ingen som direkt höjer på ögonbrynen om någon säger att den har ADHD. Det har blivit ungefär som med tatueringar, tidigare var det mest lite halvskumma individer, kriminella eller sjömän som hade tatueringar, nu har var och varannan en tatuering. Känns som att det är på ungefär samma sätt med vissa psykiatriska diagnoser, de är nästan som accessoarer, något ytterligare man kan "smycka" sin persona med.

Wine skrev:

kiddie skrev:Kolla i en skola en en liten lantlig ort. Se hur mycket diagnoser du har där där folk fortfarande tycker diagnoser är skam och mesigt. Inte så många.

Min uppfattning är att diagnosen ADHD är ganska socialt accepterad, det är väl ingen som direkt höjer på ögonbrynen om någon säger att den har ADHD. Det har blivit ungefär som med tatueringar, tidigare var det mest lite halvskumma individer, kriminella eller sjömän som hade tatueringar, nu har var och varannan en tatuering. Känns som att det är på ungefär samma sätt med vissa psykiatriska diagnoser, de är nästan som accessoarer, något ytterligare man kan "smycka" sin persona med.

Men du DAMP är ju ett skällsord eller att säga att någon är Dampig när dom får ett utbrott. Så jag tror inte att ADHD är särskilt socialt accepterat, jag vet inte om du själv har barn men föräldrar brukar muttra om att den där ungen har nog ADHD om barnet röjer runt.

Wine skrev:Tycker dock att det är lite märkligt att man föreslår mer forskning då det redan har forskats mycket om ADHD, verkar inte finnas mycket att ta på med andra ord.

Det finns det. Det finns en enorm mängd dysfunktionsforskning om ADHD som totalt saknar relevans för att anpassa t.ex. skolan till alla barns behov. Hela den neuropsykiatriska forskningen är ett skämt då den utgår från fel i hjärnan isf att undersöka mänsklig variation och sedan omsätta mänsklig variation till lämplig metodik i skolan.

Toblerone skrev:Att man forskar mycket om ADHD beror på att det är så mycket mer invecklad än vad man trodde. Man trodde i början på ETT gen. Nu har man redan hittat ett hundratal som verkar vara involverade och det verkar finnas många fler och hur de sedan påverkar varandra, och om de kan aktiveras eller avaktiveras (epigenetik) - det är klart att det är mycket att forska om. Det var inte så enkelt som man trodde.

Fel slutsats. Om man finner att något är relaterat till 100-tals gener så kan man vara säker på att man definierat något på fel sätt. I det här fallet diagnosen ADHD.

rdos skrev:

Toblerone skrev:Att man forskar mycket om ADHD beror på att det är så mycket mer invecklad än vad man trodde. Man trodde i början på ETT gen. Nu har man redan hittat ett hundratal som verkar vara involverade och det verkar finnas många fler och hur de sedan påverkar varandra, och om de kan aktiveras eller avaktiveras (epigenetik) - det är klart att det är mycket att forska om. Det var inte så enkelt som man trodde.

Fel slutsats. Om man finner att något är relaterat till 100-tals gener så kan man vara säker på att man definierat något på fel sätt. I det här fallet diagnosen ADHD.

Själv är jag med i ett forskningsprojekt om ADHD och fick göra en till utredning för att fastställa diagnosen, sedan fick jag lämna blodprov, urinprov och även en MRI men hoppade över testet där dom ville ta ett ryggmärgsprov.

Wine skrev:

kiddie skrev:Kolla i en skola en en liten lantlig ort. Se hur mycket diagnoser du har där där folk fortfarande tycker diagnoser är skam och mesigt. Inte så många.

Min uppfattning är att diagnosen ADHD är ganska socialt accepterad, det är väl ingen som direkt höjer på ögonbrynen om någon säger att den har ADHD. Det har blivit ungefär som med tatueringar, tidigare var det mest lite halvskumma individer, kriminella eller sjömän som hade tatueringar, nu har var och varannan en tatuering. Känns som att det är på ungefär samma sätt med vissa psykiatriska diagnoser, de är nästan som accessoarer, något ytterligare man kan "smycka" sin persona med.

Jag gissar att du bor i storstad.

Wine skrev:

kiddie skrev:Kolla i en skola en en liten lantlig ort. Se hur mycket diagnoser du har där där folk fortfarande tycker diagnoser är skam och mesigt. Inte så många.

Min uppfattning är att diagnosen ADHD är ganska socialt accepterad, det är väl ingen som direkt höjer på ögonbrynen om någon säger att den har ADHD. Det har blivit ungefär som med tatueringar, tidigare var det mest lite halvskumma individer, kriminella eller sjömän som hade tatueringar, nu har var och varannan en tatuering. Känns som att det är på ungefär samma sätt med vissa psykiatriska diagnoser, de är nästan som accessoarer, något ytterligare man kan "smycka" sin persona med.

Ja, jag säger bara det, att numera verkar det som var och varannan person ska ha NPF-diagnos. Det är ju trendigt med aspergers eller ADHD diagnoser numera.

slackern skrev:

rdos skrev:

Toblerone skrev:Att man forskar mycket om ADHD beror på att det är så mycket mer invecklad än vad man trodde. Man trodde i början på ETT gen. Nu har man redan hittat ett hundratal som verkar vara involverade och det verkar finnas många fler och hur de sedan påverkar varandra, och om de kan aktiveras eller avaktiveras (epigenetik) - det är klart att det är mycket att forska om. Det var inte så enkelt som man trodde.

Fel slutsats. Om man finner att något är relaterat till 100-tals gener så kan man vara säker på att man definierat något på fel sätt. I det här fallet diagnosen ADHD.

Själv är jag med i ett forskningsprojekt om ADHD och fick göra en till utredning för att fastställa diagnosen, sedan fick jag lämna blodprov, urinprov och även en MRI men hoppade över testet där dom ville ta ett ryggmärgsprov.

Såna där prover tar de väl för att se om de hittar några gemensamheter. Än så länge har de ju inte hittat dem.

Wine skrev:

Toblerone skrev:

Wine skrev:
Ja, en lärare på en skola i Djursholm uttrycker sig på detta sätt angående användningen av neuropsykiatriska diagnoser:



En annan lärare:



http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdeba ... h-meriter/

Hos många föräldrar verkar det vara en utväg att försöka få till en neuropsykiatrisk diagnos till ett barn som inte har den mentala och intellektuella kapaciteten de önskar att barnet hade.

Känner du till Djursholm? Jag praktiserade en gång i Danderyd, Djursholm ligger i närheten men är ännu mer extrem.
...

Ja, jag har bott alldeles i närheten av Djursholm kan man säga, på gångavstånd rättare bestämt, så man kan nog säga att jag känner till Djursholm samt omgivningar, inklusive Danderyd och Täby, ganska så bra.

Då vet du väl att det inte går att dra slutsatser från det om resten av Sverige? Det är extrem överklass.

Men det kan vara så att det faktiskt är så när man kommer upp på den nivån. Dvs. om hela klassen har MVG (numera har vi ett annat betygsystem, så det skulle vara ett A nu) så känner sig en unge som bara har VG jättedåligt och man måste utreda varför inte barnet också får MVG. Det är klart att ungarna påverkas. Och att föräldrarna tycker att man måste ge barnet samma chanser. Och när det gäller "högre" betyg - kanske är det så att medicinen då kan hjälpa från VG till MVG. Men bara om man har ADHD, annars bör man ju bli ofocuserad och hyperaktiv av den. Och som sagt, i resten av landet är det inte riktigt så.

Wine skrev:

kiddie skrev:Kolla i en skola en en liten lantlig ort. Se hur mycket diagnoser du har där där folk fortfarande tycker diagnoser är skam och mesigt. Inte så många.

Min uppfattning är att diagnosen ADHD är ganska socialt accepterad, det är väl ingen som direkt höjer på ögonbrynen om någon säger att den har ADHD. Det har blivit ungefär som med tatueringar, tidigare var det mest lite halvskumma individer, kriminella eller sjömän som hade tatueringar, nu har var och varannan en tatuering. Känns som att det är på ungefär samma sätt med vissa psykiatriska diagnoser, de är nästan som accessoarer, något ytterligare man kan "smycka" sin persona med.

Kanske om man är tonåring och vill låta intressant. Inte om man är vuxen och ska ha ett jobb och ett liv för övrigt. Förutom jobbet - där det är ett reellt problem, förutom om man är konstnär eller liknande - är det också som föräldrar som man inte tas på allvar. Andra föräldrar, lärare, läkare, m.m. tar inte en riktigt på allvar om de vet att man har ADHD-diagnos.

slackern skrev:

Wine skrev:

kiddie skrev:Kolla i en skola en en liten lantlig ort. Se hur mycket diagnoser du har där där folk fortfarande tycker diagnoser är skam och mesigt. Inte så många.

Min uppfattning är att diagnosen ADHD är ganska socialt accepterad, det är väl ingen som direkt höjer på ögonbrynen om någon säger att den har ADHD. Det har blivit ungefär som med tatueringar, tidigare var det mest lite halvskumma individer, kriminella eller sjömän som hade tatueringar, nu har var och varannan en tatuering. Känns som att det är på ungefär samma sätt med vissa psykiatriska diagnoser, de är nästan som accessoarer, något ytterligare man kan "smycka" sin persona med.

Men du DAMP är ju ett skällsord eller att säga att någon är Dampig när dom får ett utbrott. Så jag tror inte att ADHD är särskilt socialt accepterat, jag vet inte om du själv har barn men föräldrar brukar muttra om att den där ungen har nog ADHD om barnet röjer runt.

Så är det. Min son försökte som tonåring ibland att tala om för jämnåriga hur det verkligen är. Fördomarna var att ungar med ADHD bråkar och är våldsamma. Det var den uppfattningen som tonåringar hade om ADHD.