hej hopp!

I helgen träffade jag en kille. Eller ja.. Jag har ju träffat han för 2 månader sen -det är min granne!
Tidigare har jag bara pratat med han som flyktigast & jag har alltid tyckt att han är super trevlig.
Dem andra grannarna berättade för mig att han har Asbergers, men för min del så stör det mig absolut inte då jag själv har ADHD.
Känns konstigt att sätta stämpel på någon som man inte känner så ja..
Självaste grejen är väl att ja... kommer dit sen!

Jag är nyinflyttad hit (har bott här för 15 år sen) jag har 4 vuxna barn & ett barnbarn.
& självklart så är det inte många här som vet om att jag har just ADHD-pga skit snacket.

I helgen när vi hade en pytte liten fest knackade det på dörren & han kom in.
Lite blyg? -Ja, men absolut inte asocial!
Senare fick jag veta att han även har ADD.

Det sjuka är väl egentligen att vi fann varandra direkt!
Släppte inte varann på hela kvällen ..-eller ja... hela helgen. Inte mer än att han skulle till sin lägenhet för att fixa lite & så.

Han blev lite obekväm när en av mina ungar kom in -(han träffade även henne första gången han var uppe)- & började ställa massa frågor om oss.
Gick upp en stund men kom tillbaka sen.

Vi hade sagt tidigare att vi skulle ligga väldigt lågt och se hur allt blir och så. men ja... Vi har inte skyltat med något - det har ju gått bara 2 dagar!

Personligen så älskar jag hans lugna sätt. Vet inte om det kan bero på min diagnos eller vad det kan vara.
Så nu undrar jag om man kan komplettera varandra på något sätt?
Det är ju som en + & - pol.
Alla vet ju att 2 + eller 2 - poler funkar inte så bra ju?!

Vi mår bra i varandras sällskap. Är liksom väldigt avslappnade och han har sagt att han känner sig trygg.

Men lite kaos har jag då i huvudet. Dels för att det skiljer några år mellan oss -jag är snart 44 och han 31.
och så har fyra st vuxna barn och ett barnbarn. Det är ju mycket liv och rörelse.
Jag vet inte hur han kommer att uppleva när det är som mest liv och ungarna kommer och går?
Dem har alltid fått komma hur dem har velat.

Nu är inte han så inåtvänd utan säger hur han upplever saker -eller jag har åtminstone fått för mig det.

Men jag vet att jag vill inte mista han -just för att jag kommer ner lite och för att jag trivs i hans sällskap!

Hoppas att någon kan hjälpa mig!

Ljuva Livet skrev:Men lite kaos har jag då i huvudet. Dels för att det skiljer några år mellan oss -jag är snart 44 och han 31.
och så har fyra st vuxna barn och ett barnbarn. Det är ju mycket liv och rörelse.
Jag vet inte hur han kommer att uppleva när det är som mest liv och ungarna kommer och går?

Jag tycker inte att du ska se åldern som ett hinder. Åldern säger ingenting om en människa.

Jag vet inte heller hur han kommer uppleva det när det blir livat hos dig. Som jag förstår det så har ni nyligen träffats, så detta kommer ju att visa sig med tiden. Du ska fortfarande låta dina ungar komma och gå som du/de vill. Alla är ju olika men personligen tror jag att jag kunde vänja mig vid det förutsatt att alla accepterar mig som jag är. Jag kan tycka det är mysigt med mycket folk och liv men då kanske jag vill vara vid sidan av lite för mig själv och läsa t ex. Vill liksom vara "med" men ändå för mig själv.

Om ni låter honom dra sig undan när han vill kommer det säkert inte vara några problem. Det värsta jag vet om jag vill dra mig undan och folk börjar ifrågasätta, "men måste du redan gå?", "kan du inte vänta lite" osv..

Lycka till!

Tack!
Här är det nog ingen som ifrågasätter någonting vad det gäller beteende. Dem är ju vana vid min adhd & nu har även den äldsta fått diagnosen.

Nä.. åldern i sig skiter jag nog i. och det gör han med.

Man får väl hoppas på det bästa. och jag behöver något som bromsar mig då jag envisas med att inte äta medicin.

Ljuva Livet skrev:... och jag behöver något som bromsar mig då jag envisas med att inte äta medicin.

AS och ADHD Komplettera varann? Tror jag definitivt! Och du skrev det själv så bra ovan att du "behöver något som bromsar dig" - det är precis det det handlar om.

På motsvarande sätt kan han behöva någon som sätter lite eld i baken på honom ibland. Det vet jag själv eftersom jag är aspig och lite trög medan min fru är en livlig, företagsam och nästan ADHD:ig NT! Utan henne hade det ofta inte blivit mycket gjort hemma! Det är hon som håller koll på packning, ryggsäckar, matsäckar, listor, planering, översikt, allmän koll osv. Jag tror iofs att om jag hade mått bättre än jag gör hade jag kunnat vara med delaktig i sånt där.

Dessutom - delvis OT kanske - kan AS och ADHD ibland "komplettera" varandra i en och samma person också, med ibland lite svårutredda följder. AS:en kan dämpa ADHD-dragen och därmed göra de svårupptäckta. Och tvärtom - ADHD:en kan göra att personen verkar mera social än h*n egentligen är. Detta är ett stort problem iom att AS och ADHD så ofta förkommer tillsammans.

Tänkte på dina barn. Nu är ju de vuxna men de måste ändå tänka på att visa honom hänsyn. Men det borde väl funka?

Hej och välkommen, Ljuva Livet!

Jag tycker det låter som en bra matchning och tror säkert ni kan komplettera varandra. Bara att gratulera!

(Men jag skulle rekommendera att ni behåller era respektive lägenheter så att han har kvar sin tillflyktsort om det skulle bli för livligt hos dig.)

Jag håller med ovanstående om att det är viktigt för honom att kunna dra sig undan när han behöver det (det är ganska många män som har det behovet, än vanligare och oftare direkt nödvändigt bland Aspisar).

Du ska prata med honom rakt och sakligt (inga omskrivningar, väldigt många med Asperger förstår inte uttryck som andra kan tycka vara självklara, eftersom de ofta tar en direkt på orden, även om man vid hans ålder troligen har lärt sig en hel del uttryck).

Var beredd på att han kan vara ärlig (kanske för ärlig) och kanske säga saker som fan vad här ser ut (vilket är lätt hänt i en lägenhet full av ungar) eller du passar inte i den där klänningen för att han faktiskt menar det och definitivt inte för att såra dig.

Använd hans ärlighet till något positivt, eftersom han verkar tycka om dig (vilket han trots sin ärlighet kan ha väldigt svårt att säga eftersom det är vanligt att Aspisar har dålig kontakt med sitt känsloliv) så tror jag att han uppskattar att bli en del av ditt (och din familjs) liv och därför inte har något emot att hjälpa dig med praktiska göromål. Räkna dock inte med att han kanske vet automatiskt hur man gör vissa saker som för många sker rent automatiskt, en del saker måste du kanske lära honom hur han ska göra.

Om du ställer en fråga så som kan du damma så kan du få svaret nej för att han faktiskt inte vet hur han ska göra för att damma, men du kan även få svaret ja för att han mycket väl vet hur man rör upp dammråttor, men även om han vet hur han ska göra så kanske inte han gör det ändå för du har bara frågat om han kan och faktiskt inte bett honom att göra det.

Lycka till.

31 och 44 ser jag inte som någon issue
Hade detta varit för 10 år sedan när ni var 21 och 34 hade det höjt mer ögonbryn tror jag.