Just nu är jag kvar i Sthlm till den 10:e men efter det när jag åker hem så kommer nog det jobbigaste perioden, fixa, flytta saker mm. samt begravningen.

Ska titta på böckerna i sommar, försöker fixa så mycket i skolan som möjligt nu så här i slutet. Tack för boktipsen.


MsTibbs , Försöker hitta dig på 127.0.0.1 men du bor inte där .
mm, försöker tänka framåt. Nu finns inte längre den här måste besöka henne varje sommar känslan kvar, tyvärr kan jag aldrig mer träffa henne, men hur blir man mer "säker på sig själv?"

När jag växte upp så var det mycket "håll dig borta "#"%&%/%#&¤.
Idag känner jag mig bara osäker på mig själv, vad kan jag, duger jag? mm

Förmodar det beror mycket på det här med asperger , adhd. Misstänker jag har båda problemen. Det här med att läsa av hur andra täbker, känner.

Emoo, Är som du lite, det här med att vara på fest med NT människor, de utan problematik. Då jag har problem med de sociala koderna signalerr jag säkert samma som du. Dvs ibland drar jag mig bort utan att säga något och då får väl de ett intryck av en som tråkig men vi är som vi är.

Skulle gärna vilja vakna, och bara känna att hela ens liv varit en dröm. Att man är precis som alla andra. Att man kunde leva livet fullt ut utan att känna en ångest. Känna en riktig glädje. Att man kunde beskriva precis vad man känner.

När man nu tänker framåt känns allt bara skrämmande. Vad kommer dyka upp på en utredning. Hur kommer ens liv se ut framöver. Vill ju kunna ha riktig lön, kunna lägga undan pengar varje månad.

Har hela livet misslyckats på psykologi tester, allmänbildningstester. Dvs se komplexa problem, lösa dem.

Jag har nog aldrig varit särskilt allmänbildad, däremot uppfattar många mig som klart mer tekniskt kunnig än jag faktiskt är.
Ok, jag kan mycket men när jag säger att jag skulle vilja bygga en rymdstation så betyder det inte att jag kan det redan, det betyder att jag vill.

Dessutom vet jag hur jag ska hitta relevant data för att kunna göra det men det har jag ju inte sagt, det är ju bara något jag råkar ha koll på.
Likaväl verkar det som att rätt många antar att jag kan allt jag vill göra.

Min syster är däremot allmänbildad, hon minns och kan typ allt hon hör och ser.

Jag vill göra världen bättre är väl också ett mål?
Tycker det känns fel att några ska ha superminne medan man själv inte ens vet vad man ska säga.

Ska vi bygga en gemensam rymdstation?
En aspie planet?

Där vi skapar normen för samhället . Motsatsen till hur det är i dagens samhälle?

marcus1979 skrev:MsTibbs , Försöker hitta dig på 127.0.0.1 men du bor inte där .

marcus1979 skrev:Jag vill göra världen bättre är väl också ett mål?
Tycker det känns fel att några ska ha superminne medan man själv inte ens vet vad man ska säga.

Ska vi bygga en gemensam rymdstation?
En aspie planet?

Där vi skapar normen för samhället . Motsatsen till hur det är i dagens samhälle?

Ja, vilken generellt bra ide, fast jag skulle iofs vilja att alla får vara med.
Fast man får bara vara snäll, och är man inte snäll får man stanna på rummet tills man blir snäll.

Skulle kunna bygga en solcellsfabrik i rymden som gör solceller av asteroider så vi har gott om el och en atmosfär som innesluts av ett nät av högspänd elektrisk laddning så atmosfären inte försvinner.
Atmosfär så att det inte blir någon fara att det kommer små meteoriter.
Hoppas det inte blir strömavbrott bara för då försvinner snabbt atmosfären
Nåja det finns nog fler sätt o läsa det där med meteoriter.

Jäpp, en planet där atmosfären gör att alla är lika. All negativitet försvinner. Alla är positiva , glada och hjälpsamma.

En perfekt värld utan krig, offer utan att alla har lika värde både teoretiskt och pratiskt.

Vore kul om man kunde komma på en ide och kunde realisera den. Lösa ett probelm för miljarder människor, någon som har en ide?

Jag har aldrig känt något ö h t när någon jag känner dött. Det kan vara ett problem det med..
Inte förrän i vissa stunder (långt efteråt) kan jag komma på att jag verkligen saknar någon, om jag gör något som jag relaterar till den personen, just då (alltså när/om minnen av vederbörande väcks hos mig.)
Jag har aldrig gråtit på en begravning. Antar att det är för att jag känner att det ändå är "för sent" när jag ju inte kan göra något längre (dvs när personen i fråga redan är död.)

Jag kan inte sätta mig in i den här sortens sorg som folk ofta försöker beskriva för mig med ord. Kan förstå den rent teoretiskt, men inte känna den.

missbutterfly skrev:Jag har aldrig känt något ö h t när någon jag känner dött. Det kan vara ett problem det med..
Inte förrän i vissa stunder (långt efteråt) kan jag komma på att jag verkligen saknar någon, om jag gör något som jag relaterar till den personen, just då (alltså när/om minnen av vederbörande väcks hos mig.)
Jag har aldrig gråtit på en begravning. Antar att det är för att jag känner att det ändå är "för sent" när jag ju inte kan göra något längre (dvs när personen i fråga redan är död.)

Jag kan inte sätta mig in i den här sortens sorg som folk ofta försöker beskriva för mig med ord. Kan förstå den rent teoretiskt, men inte känna den.

Tror du att du inte skulle känna den sortens sorg även om din dotter dog?

Jag har storbölat på varenda en av de två begravningar jag varit på.
Bägge gångerna stålsatte jag mig för att inte gråta.
Men det var helt ok.

snyggsmartosexig skrev:

missbutterfly skrev:Jag har aldrig känt något ö h t när någon jag känner dött. Det kan vara ett problem det med..
Inte förrän i vissa stunder (långt efteråt) kan jag komma på att jag verkligen saknar någon, om jag gör något som jag relaterar till den personen, just då (alltså när/om minnen av vederbörande väcks hos mig.)
Jag har aldrig gråtit på en begravning. Antar att det är för att jag känner att det ändå är "för sent" när jag ju inte kan göra något längre (dvs när personen i fråga redan är död.)

Jag kan inte sätta mig in i den här sortens sorg som folk ofta försöker beskriva för mig med ord. Kan förstå den rent teoretiskt, men inte känna den.

Tror du att du inte skulle känna den sortens sorg även om din dotter dog?

Ussch jag vill inte ens tänka den tanken. Hon är kanske den enda jag hyser väldigt väldigt starka känslor för. Det är ett speciellt band mellan oss (kanske delvis eftersom jag var så ung när jag fick henne).

Om något hände henne så skulle jag ta mitt liv. (Och om någon annan orsakat det så hade jag torterat den personen till döds. Långsamt..)

missbutterfly skrev:

snyggsmartosexig skrev:

missbutterfly skrev:Jag har aldrig känt något ö h t när någon jag känner dött. Det kan vara ett problem det med..
Inte förrän i vissa stunder (långt efteråt) kan jag komma på att jag verkligen saknar någon, om jag gör något som jag relaterar till den personen, just då (alltså när/om minnen av vederbörande väcks hos mig.)
Jag har aldrig gråtit på en begravning. Antar att det är för att jag känner att det ändå är "för sent" när jag ju inte kan göra något längre (dvs när personen i fråga redan är död.)

Jag kan inte sätta mig in i den här sortens sorg som folk ofta försöker beskriva för mig med ord. Kan förstå den rent teoretiskt, men inte känna den.

Tror du att du inte skulle känna den sortens sorg även om din dotter dog?

Ussch jag vill inte ens tänka den tanken. Hon är kanske den enda jag hyser väldigt väldigt starka känslor för. Det är ett speciellt band mellan oss (kanske delvis eftersom jag var så ung när jag fick henne).

Om något hände henne så skulle jag ta mitt liv. (Och om någon annan orsakat det så hade jag torterat den personen till döds. Långsamt..)

Tror du inte att du kan sätta dig in i den sortens sorg genom att tänka på hur det skulle kännas om din dotter dog?

Fast det är klart. Vill du inte tänka tanken så kan du ju inte sätta dig in i det. Då verkar det som om du egentligen kan känna den känslan väldigt starkt, så starkt att du inte ens vill tänka på det som skulle kunna orsaka den. Eller har jag fel?

För mig är jag rätt känslig. Kan få tårar bara jag ser något sorgligt på tv. Egentligen är det ju rätt konstigt då man som kille ska uppfattas som att man inte gråter. Har det med deppression eller asperger att göra?

När min pappas begravning var kunde jag inte ens se gästerna i ögonen, utan grät .

Tycker inte det är särskilt konstigt, och att man som AS-person inte ska kunna känna med någon eller iaf inte så mycket har nog mer med vad den normale NT-personen läser in i vårt beteende.
Som flera påpekat så kanske AS-personen inte tröstar så mycket utan är den som hämtar plåster eller gör något som löser orsaken till ledssamheten.

Kan intyga att jag själv storgråtit på begravningar.
Ser inget fel i det hur jobbigt det än är.
Man kan gråta av att något är fint alt någon gjort något fint också, det är enligt mig alldeles härligt men till en del ganska jobbigt med.