Om jag säger till mitt barn: Det finns ingen Gud! eller Det finns en Gud! så har jag väl i båda fallen hjärntvättat barnet?

Jo, men det finns mig veterligen ingen "ateistkanal". Hade de TV-program som gick ut på att bevisa Guds icke-existens genom att hjärntvätta barn, skulle jag tycka att det var lika hemskt.

Förresten läste jag nyligen att det är mindre risk att man tillfrisknar om man vet att någon ber för en; detta troligen för att man känner en större press på sig att bli frisk!
I en undersökning (jag har tyvärr inga källor här, men det stod i "Berättelser om det okända" av Clas Svahn) blev procenten tillfrisknanden större bland de som inte fick några böner eller inte visste att någon bad för dem än bland de som visste att folk bad för dem eller trodde det.
Visst kan bönen ha en positiv kraft också, men tror man att allt skall fixa sig bara man ber till Jesus (eller någon annan religiös person) och att ett nej betyder att man inte bett tillräckligt intensivt eller att Gud vill straffa en, då kan man nog bli knäpp. Det finns personer som blivit sinnessjuka i Livets Ord.

När jag gick i lågstadiet gick en tjej i min klass som var pingstvän. Hon var jättejuste och försökte aldrig övertyga andra om sin tro - däremot undrar jag om det var hennes föräldrar som med jämna mellanrum såg till att Pingstkyrkan kom till vår skola för att berätta om Gud, spela kristen barnteater och dela ut barnböcker. Och det här var en kommunal skola! Nu i efterhand förstår jag inte hur i helsike det kunde vara tillåtet. Jag tror knappast att någon skulle ha tillåtit att t.ex. några unga muslimer eller för den delen ett gäng från Humanisterna kommit till skolan för att berätta om t.ex. Allahs kärlek eller Guds icke-existens. Skulle man kanske tillåta att Vänsterpartiet kom och berättade om de stygga Moderaterna eller att Moderaterna kom och berättade sagor om det onda Kommunistiska Spöket?

Jag tycker det är otäckt att lära barn att de t.ex. skall bli botade om de ber. Vad skall ungen tänka om det inte fungerar? "Varför botade Gud Lisas skavsår, men lät farfar dö? Tycker Gud inte om mig? Tyckte Gud inte om farfar?"

Manar skrev:

Debbido skrev:Om jag säger till mitt barn: Det finns ingen Gud! eller Det finns en Gud! så har jag väl i båda fallen hjärntvättat barnet?

Vad sägs om, "studera världen och vad vi vet om den, och fatta sedan beslut om du tror det finns en Gud eller inte"
Det var det rådet jag fick som liten.

Jag tror det är svårt för en aktiv kristen/muslim/buddist/ateist/hindu etc att vara neutral i fråga om barnuppfostran. Det är oundvikligt att visa vad man tror. Men självklart måste man också förmedla att barnet är en egen individ som måste få välja själv - och det gör ju de flesta i tonåren ändå så...det problemet behöver ju inte vara så stort!

Om man inte tvingat fram något är det troligt att barnet också finner en trygghet i att ha en Inre Kraft att tillgå. Har man levt ut en otrevlig religion revolterar tonåringen sannolikt.

Kahlokatt skrev: Det finns personer som blivit sinnessjuka i Livets Ord

Fullt så illa är det oftast inte, men illa nog. Själv har jag varit sjuk i 33 år och under den tiden i hög grad besökt frikyrkor. Men ju sjukare jag blev desto mer åt det nyktra hållet var jag tvungen att gå: typ Missionskyrkan, Sv. kyrkan etc. Jag tilläts liksom inte vara sjuk. Det var fel på min tro, på mig, på mitt sätt att leva - ja på allt! Jag kämpade för min rätt att vara sjuk. Fast jag ville ju bli frisk men jag visste bara inte hur? Väldigt förvirrande situation.

I de mindre känslosamma kyrkorna slapp jag bli påhoppad, fast jag passade dåligt in där med, eftersom jag är så känslosam.

Nåväl. Jag har numera min egen tro: Gud är hjärtat som bultar, luften jag andas, livet självt. Om jag tänker mig att jag är en liten del av Gud så blir det plötsligt MIN uppgift att verka för fred i världen, rättvisa och godhet på olika plan. Vem ska man sedan skylla världseländet på? Min gudsbild är intern, inte extern.