Längesen jag skrev något på det här forumet även om jag tittar in och läser vad som skrivs till och från. Nåväl, jag känner mig som många andra här verkar det som osäker i många, eller vissa, sociala sammanhang. Vissa situationer kan jag med ganska bra vid det här laget men i många fall är jag helt lost och känner emellanåt djup ångest över eventuella konsekvenser av mitt agerande. Nedan är några exemplen;

Exempel 1: På din arbetsplats ingår ett visst förarbete och plats att utföra detta på är i ett rum med tre bord. Vid ett av dem sitter några arbetskamrater du är bekant med och ni brukar småprata med varandra ibland, i grupp eller enskilt. Problemet är att vid det bordet finns ingen mer plats för någon att sitta. Du har då alternativen
1. Att sätta dig vid ett nära beläget bord och känna sig utanför samt få menande/konstiga blickar av dem vid bordet intill. Efteråt kommer nån fram till dig och "sympatiumgås" pga att du ger dem dåligt samvete. Men det är förmodligen ingenting mot vad du själv känner.
2. Sätta dig vid ett bord beläget på andra sidan rummet med en främling dock riskera att folk slutar hälsa/ignorerar dig i fortsättningen. Snea blickar här med.
3. Lämna rummet och utföra dina sysslor någon annanstans. Förlora gemenskapen.
4. Stänga in dig på toaletten och låtsas göra nummer 2 länge nog tills situationen känns lättare att lösa.

Ibland har jag sett till att komma så sent att jag helt enkelt inte har tid att umgås utan helt och hållet ägna min koncentration åt mina arbetssysslor. Jag är inte ensam med att göra så här men man blir ju inte precis populär. Hur löser man den här situationen bäst?

Exempel 2: Du sitter vid ett bord vid en gemensam bjudning och någon tar upp ett samtalsämne alla finner mycket fascienerande och har många erfarenheter/intressanta fakta att dela med sig utav. Själv sitter du utan den blekanse aning om vad de snackar om. Till en början försöker du ge intrycket av att lyssna intensivt och hålla med men ju längre tiden fortlöper hamnar du mer och mer i skymundan och du får allt svårare att ta dig in i gruppen igen. Värst känns det när samtalet liksom nått sitt klimax och en pinsam uppstår där du tycks utgöra mittpunkten. Du blir "Den där" konstige/blyge/obildade som aldrig säger något. Hur undviker man detta alternativt räddar upp situationen på bästa sätt? Några sätt jag kan komma på är
1. Försöka styra samtalet någonstans i mitten så att det leder till min egen fördel. Dock inte alltid det lättaste.
2. Fly fältet tillfälligt; hämta en öl, göra nummer 2 etc., och hoppas de pratar om något annat när jag väl återvänt.
3. Ljuger ihop något om dig själv alternativt skruvar till det kraftigt som nödlösning bara för att stanna kvar i samtalet. Har dåligt samvete resten av kvällen.
4. Du upptäcker till din lättnad att personen intill dig inte heller verkar ha en blekaste aning om torskbeståndet i östersjön och ni börjar tala om något annat. Men, ja, i det här fallet har du ju egentligen bara tur.

Antar att det här kanske är lite en fråga om vilken personlighetstyp man är men det finns ju vett och ettikett att följa i sådana här sammanhang.

Så, svar uppskattas. Hoppas mina exemplen inte verkar alltför korkade.

Tycker det låter rätt allmänmänskligt imho.

Exempel 1: Sätter mig på första bästa stol och börjar göra det jag ska göra. Kanske utbrister en hälsningsfras kort efter jag äntrat rummet om folket lägger märke till mig. Fokus på jobbet alltså.

Hur upplevs detta beteende av andra? .. undrar jag. Jag ger såna människor precis lika mycket plats som alla andra iaf.

Svar på svarsalternativen:
1. Varför ska man känna sig utanför?
2. Varför skulle folk titta snett och varför skulle man må dåligt av ett par snea blickar? Varför skulle de kända arbetskamraterna sluta hälsa? Varför skulle arbetskamraterna frysa ut dig ö.h.t?
3. Gemenskap? Det är ett arbete. Är rummet störigt går man därifrån så man kan få nåt gjort anser jag.

Är människor verkligen så jävla grisaktiga över sådana minimala småsaker? (jag hoppas svaret är ett "nej", om "ja" så borde jag kanske revidera min världsbild igen)

Exempel 2: Ingen aning. Har jag inget att säga så har jag inget att säga. Det finns inga "måsten" i ett läge som detta.

Det jag absolut inte förstår är dessa extratolkningar. Varför ska man lägga energi på att bry sig om vad andra tycker? Varför belägga sitt samvete med en massa småtrams? Genom att göra det så är psykbrytet oundvikligt i det långa loppet.

Svar till imperativ exempel 1: Möjligt att jag överanalyserar väl mycket. Men om huruvida folk hakar upp sig om sådana småsaker- jo, så upplever jag det åtminstone. Som om man sviker folk eller bryter någon oskriven regel om man inte tänker sig för noga. Åtminstone i alternativ 1 och 2 känner jag oro över att folk tror att jag dissar dem. Visserligen är de inte mer än arbetskamrater, ej nära vänner, men det finns ju sociala koder hit och dit man är rädd för att bryta. Arbetet i sig utförs enskilt så egentligen borde jag kanske bara sköta mitt jobb kanske skita i att bry mig men blir alltid nojig då liknande situationer uppstår.

Nej, hälsosamt är det förstås inte. Men verkar vara så jag fungerar. Jag vet inte. Antingen bryr man sig inte och får ta en massa skit från folk, eller så får man gå som katten kring het gröt för det mesta och ha magsår. Känns som pest eller kolera för min del. Och jag har inte råd att förlora jobbet pga att jag verkat obekväm eller liknande.

HISOKA skrev:Möjligt att jag överanalyserar väl mycket.

Vissa människor har en tendens att göra det. Aspergare tror jag är väldigt "bra" på det - NT-personer brukar bara stånga vidare.

Med mitt inlägg ville jag inte föringa dina känslor. Jag själv fungerar precis som du. Och vi aspergare lider mer av sånt än NT som jag nämnde nyss. Jag kanske ville förtränga det

barracuber skrev:

HISOKA skrev:Möjligt att jag överanalyserar väl mycket.

Vissa människor har en tendens att göra det. Aspergare tror jag är väldigt "bra" på det - NT-personer brukar bara stånga vidare.

Med mitt inlägg ville jag inte föringa dina känslor. Jag själv fungerar precis som du. Och vi aspergare lider mer av sånt än NT som jag nämnde nyss. Jag kanske ville förtränga det

Förstod det. Och ditt inlägg fick mig att tänka till lite. Självklart behöver det inte vara AS typiskt att känna osäkerhet i vissa sociala situationer men som du skriver kan grubblandet bli än värre för oss. Man börjar liksom ta för givet att allt man säger och gör skulle vara annorlunda mot majoriteten när så förmodligen inte alls är fallet. Problemet är dock att veta när det verkligen är det.

Exempel 1
Oftast kan man ta en stol ifrån ett annat bord och sätta sig. Annars kan man försöka komma samtidigt som de andra. Är man för många för ett bord så brukar det bli så att man delar upp sig .

Exempel 2
Alternativ vara tyst och vänta på bättre tider samtidigt som man kan lyssna på de andra för att vara bättre förberedd nästa gång ämnet kommer på tal.