Hur känner ni för att resa med vänner/bekanta under flera dagar?

Blev nyss tillfrågad att hänga med en kompis och hans flickvän utomlands. Tanken är att han ska fira sin 30årsdag där. Han har också bjudit in fem andra vänner.
Jag känner mig ganska ångestladdad kring hela grejen. Att hänga med en större grupp människor (som dessutom är väldigt utåtriktadd och "spontana") känns som ett smärre mardrömsscenario.

Jag har provat liknande resor tidigare och det slutar nästan alltid illa. Vanligt sticker jag ut som "tråkig" inåtvänd person som inte passar in i gruppgemenskapen. Just att man hänger tillsammans i grupp gör dessutom att jag aldrig får andrum. Det hjälper inte heller att man befinner sig utomlands vilket gör det extra svårt att åka hem i förtid om det skulle bli för jobbigt.

Jag kan klara andra typer av resor. Har bott hos kompisar i andra städer under flera dagar. Då är det oftast trevligt. Det är liksom mer avslappnat och man slipper att hantera massa socialt bekräftelsebehov. Jag har oxå tältat på musikfestivaler flera gånger vklket också fungerat helt okej. Antagligen pga att det känns enklare att göra vad man vill utan att resten av medresenärerna orkar bry sig.

Jag kommer nog skippa resan ifråga. Jag klarar verkligen inte av den sociala pressen. Vid sidan av det har jag nog för stort rutinbehov för att riktigt orka med hela spektaklet.

Fungerar det bra annars med de som du skall resa med? Finns det något utbyte av dessa personer för dig? Finns det något intressant vid resmålet som du kanske vill undersöka på egen hand?

Om jag minns rätt av tidigare inlägg så kanske det är läge att försöka hitta annat umgänge som är mer på samma våglängd som dig själv.

Med mitt OCD skulle det bli jobbigt men på ett sätt också bra att få komma iväg och inte bara sitta instängd. Det med hygien skulle kännas jobbigast, dela toalett, dusch o.s.v men det kan jag slå av om jag är borta, det är mest närvarande hemma av någon anledning.

Att vara bland massa människor är såklart jobbigt, men det verkar NTs också tycka och det är väl därför folk dricker alkohol antar jag.

Men om du är med och det är jobbigt så håll dig undan lite? Antar att dina vänner inte sätter krav på din närvaro? Om jag hade folk som ställde krav på mig skulle jag skippa att, inte värt ångesten.

Har aldrig haft någon alls att varken resa eller umgås med under flera dagar, men det hade varit jättekul. Flera veckor i sträck hade också fungerat fint för den delen om jag tyckt om sällskapet, och i samma situation så skulle jag ha tackat ja till den där resan direkt utan minsta betänketid.

Sällskapet betyder förstås ganska mycket. Ssmtidigt tycker jag generellt inte om att resa under längre perioder. 3-4 dagar är typ antalet dagar som jag maximalt står ut med. Har aldrig förstått mig på vänner/bekanta som klarat av att resa runt i asien under en hel månad. Jag skulle aldrig stå ut med det, oavsett vilket sällskap jag hade.

Latmask skrev:Jag känner mig ganska ångestladdad kring hela grejen. Att hänga med en större grupp människor (som dessutom är väldigt utåtriktadd och "spontana") känns som ett smärre mardrömsscenario.

Jag tycker detta besvarar allt.

Du borde inte åka.

I mitt fall beror det på sällskspet. Jag åker inte med vilt främmande för det fixar jag inte. Däremot med min familj kan det vara tänkbart. Och sen beror det även på resmålet och vad man ska göra där. Men helst reser jag inte alls om jag slipper.

Det låter onekligen som om TS besvarat sina egna funderingar och inte bör åka.

För min del är resan, ankomst och vistelse på främmande plats en alldeles egen kategori stress och att lägga socialt umgänge på det blir alldeles för mycket.

Latmask skrev:Hur känner ni för att resa med vänner/bekanta under flera dagar?

Gud bevare .

Åker man med andra människor man knappast känner måste man ofta kompromissa eller anpassa sig, komma överens om olika saker , vara mån om den trevliga stämningen, det är mycket man måste tänka på .

Precis som ni säger har jag svarat på min egen fråga. Jag tyckte bara det vore intressant att se vad andra tycker/känner om ämnet. Nästan alla aspergare jag mött/känt verkar typ dela mitt obehag för resor med andra människor. Skulle bara vara intressant att läsa vad andra känner.

Jag har ett fåtal (2-3) vänner jag skulle kunna resa med. Generellt undviker jag sådant.

-Det beror på vilka jag åker med.

Om det är mänskor som är fältmässiga eller inte.

Effektiva människor som kan ta sig från A till B utan en massa krångel och fladder hit och dit är att föredra.

Den andra sortens människor, de som beter sig som yra höns, blånekar jag.

Mänskor som inte kan hålla reda på sig själva orkar jag inte med vid resande...i min flock vill jag ha välsorterade skärpta vargar som inte orsakar ständiga stopp och en massa strulande.

Jag reser helst ensam. Reser jag i sällskap är det viktigt att det finns utrymme för egen tid.

Det är väldigt omständigt att resa. Så det måste helt enkelt vägas upp av resmålet och de människor man reser med eller kommer att möta. Annars finns det mer givande aktiviteter.

En fördel med resa är att man dock oftast kan gå runt i egentid hela tiden eftersom ingen känner en och man kan gå runt i sin egen bubbla rätt obehindrat.

låter ju trevlig....häng på.
jag förstår ju att det kan vara svårt med sådant men har du något bättre alternativ?
har du en förstående kompis?

jesusiscool skrev:låter ju trevlig....häng på.
jag förstår ju att det kan vara svårt med sådant men har du något bättre alternativ?
har du en förstående kompis?

Kruxet ligger nog mest kring resesällskapet. Är egentligen bara "tajt" med en av personerna. Samtidigt så är jag ganska säker på att en annan av resenärerna tycker ganska illa om mig som person.

Jag skulle annars antagligen kunnat stå ut med resan i annat sällskap. Just nu känns det bara som ett fem dagar långt övningsscenario där jag måste göra mitt bästa för att dölja mina aspergerdrag till varje pris.

Latmask skrev:

jesusiscool skrev:låter ju trevlig....häng på.
jag förstår ju att det kan vara svårt med sådant men har du något bättre alternativ?
har du en förstående kompis?

Kruxet ligger nog mest kring resesällskapet. Är egentligen bara "tajt" med en av personerna. Samtidigt så är jag ganska säker på att en annan av resenärerna tycker ganska illa om mig som person.

Jag skulle annars antagligen kunnat stå ut med resan i annat sällskap. Just nu känns det bara som ett fem dagar långt övningsscenario där jag måste göra mitt bästa för att dölja mina aspergerdrag till varje pris.

det går väl bra att vara en aspergare på resor? eller har jag fel?

Om det är med personer jag känner mig bekväm med så har jag absolut inga problem med det.

När jag var yngre tyckte jag att organiserade gruppaktiviteter oftast var väldigt jobbiga. Ofta slutade det med att jag backade ur i sista sekunden, eller kroknade och kände mig avvikande /asocial under aktivitetens gång, eller kollapsade av social utmattning när jag kom hem.
Nuförtiden går det bättre. Det beror gissningsvis mest på att jag fått mer erfarenhet av hur människor funkar - såväl andra som jag själv. Men jag behöver fortfarande ofta ett par dygns egentid för att återhämta mig efter mera omfattande sociala aktiviteter, som resor.

För mig skulle det bara funka under vissa förutsättningar. Att jag hade intresse av resmålet. Att bara åka bort för att dega på stranden och hänga i en bar går bort. Eller shoppingresor! Ryser.

Sedan måste det vara införstått att jag inte hänger med gänget hela tiden utan jag gör som jag vill och sen träffar jag dem en viss tid för en viss grej, typ aktivitet eller äta.

Mina vänner har dragit på resor och jag har alltid stått över. Dels vill de inte splittra gruppen (accepteras inte av mig), dels håller de ett för högt tempo för mig. Sen bränner de för mkt pengar oxo. Dessutom anses allt vad jag vill göra som nördigt och mesigt av vissa i gruppen... Så bara deras grejer skulle göras.

Ovanstående resa verkar för intensiv och social för mig. Jag skulle iaf säga nej till den.

kiddie skrev:Dessutom anses allt vad jag vill göra som nördigt och mesigt av vissa i gruppen... Så bara deras grejer skulle göras.

Då gör man sina grejor oavsett och så får de gilla läget

Har testat i andra mindre situationer. Jäklar vilket liv det blir. Du förstööör för oss! Vi vill ju ha meeed dig fattar du väl! Det är inget roooligt utan diiig. Etc etc...

Jag är en sådan som inte orkar med tjat. Det är tillräckligt tjatigt när jag säger nej till själva resan.

kiddie skrev:Har testat i andra mindre situationer. Jäklar vilket liv det blir. Du förstööör för oss! Vi vill ju ha meeed dig fattar du väl! Det är inget roooligt utan diiig. Etc etc...

Jag är en sådan som inte orkar med tjat. Det är tillräckligt tjatigt när jag säger nej till själva resan.

Ja herregud. Jsg hatar såna kommentarer främst för att dem oftast är så extremt tillgjorda. Minns tex en klassåterträff som jag blev inbjuddn på. Jac sade att jag inte kunde komma. Och dä fick man höra kommentarer i stil med "men alla vill ju att du ska komma", "det blir inte detsamma utan dig" etc. Då bör jag tillägga att jag inte hade någon relation med några av klasskamraterna under studietiden. Om jag ska kunna slappna av i sociala situationer, så får det inte kännas anstfängt och tillgjort.

@kiddie, "Oj jag tappade visst bort er"
Bäst är att ordna separat boende så att man kan fysiskt vägra tjatstruntet.