Hej. Har ett problem jag skulle vilja prata om
eftersom ingen verkar förstå mig i min närvaro, inte till 100% i alla fall.

Vi tar det lite från början. Jag har alltid vetat om att det varit något speciellt med mig.
och jag har inte varit den som varit sen att hoppa på andra som är speciella också.
Så när jag fick min diagnos (Asperger) så kändes jag helt tom på något sätt,
visst. Det förklarar det ena och det andra, men det känns fortfarande jobbigt också.

Jag har under lång tid haft problem med att verkligen sköta mig som andra förväntar sig.
Under hela min skolgång så har jag fått lidit och i de tidiga åren blivit lite mobbad.
Jag klarade skolan med G i allt ungefär, för mer klarade jag inte av. Det räckte med att ha uppgifter att göra och att behöva ta sig ut och vara i det sociala. Jag kom alltid hem och var så gott som klar för dagen, och då menar jag "jag orkar inte mer, nu stänger jag av hjärnan för resten av dagen".
Vilket resulterade i att jag spenderat sjukt mycket tid framför spel och datorer (som är mitt intresse också).
Personligen så känner jag att jag inte passar in någonstans, och mitt självförtroende är extremt dåligt. Jag orkar helt enkelt inte tro på mig själv.

När jag slutade skolan så vill självklart samhället att jag ska ha ett jobb och eget boende så småningom. Men jag har inte kunnat hålla någon praktik plats/jobb på ~3 år nu.
De flesta gångerna så har det varit missförstånd, eller jag som bara inte kunnat acceptera att vissa saker är som det är. Och ärlighet uppskattas tydligen inte ^^
Nu på senaste tiden så testade jag att gå i skolan ett tag, vilket gjorde att jag är inne i en depression, och jag ska eventuellt testa medicin.
Jag skulle troligtvis behöva prata om mina problem med en psykolog, man seriöst. det går inte. Det är något som är så jävla skruvat med mig, jag kan inte prata om något. Jag känner ibland hur jag vill prata om saker, och så har jag det "perfekta"-talet i huvudet. men jag förmår mig inte att säga det, det känns som en stor klump i bröstet och jag får inte fram ett enda ord.

Och det har gjort att psykologen jag har nu blir frustrerad. (professionellt värre!)
Jag känner ofta hur bägaren rinner över, jag känner mig ofta ledsen, arg, förvirrad.
Jag kan känna flera gånger hur jag är på väg att få en tår i ögat, men tänker då: "ge dig förfan, ta ett djupt andetag och skärp dig".
samma sak när jag blir arg. Jag kan bli så arg att jag vill slå sönder något. Tex ta upp en slägga och slå sönder handfatet tex. (Jag får sådana bilder i huvudet)

Men ännu en gång så händer inget.
Jag orkar bara inte helt enkelt, och ingen jävel i hela den här världen förstår att jag inte kommer fixa att jobba hela dagarna hela veckan.
Speciellt inte nu, kanske aldrig?


Är det någon annan som har problem med nostalgi förresten, eller oförklarliga saker som gör er ledsna?

Jag försöker undvika nostalgi för att det gör så ont, det känns som en tid
då nästan allt var perfekt. Men nu förväntas det saker av mig som jag inte kan leva upp till.
Och hur normalt är det på en skala att bli ledsen av att titta på stjärnhimmelen, eller få dåligt samvete om man lyckats döda en liten insekt?

Som ni märker så är det inte bara ett fel, hela min "existens" är fucked up just nu.

Dystert dystert.
Förlåt för wall-of-text osv.
Ber om ursäkt om det är lite off-topic, men ville skriva någonstans.

Vad tycker ni? Jag har funderat på vissa saker om min framtid som kanske skulle kunna göra att jag får leva som jag vill/orkar med. Men det kommer ta ett tag innan jag kommer till det skedet. och jag vet inte hur jag ska hålla borta lejona under tiden (AF :p)

Moderator Alien: Ändrade rubriken något.

DM5EQ skrev:Hej. Har ett problem jag skulle vilja prata om
eftersom ingen verkar förstå mig i min närvaro, inte till 100% i alla fall.

Känns igen, kanske 30%

DM5EQ skrev:Vi tar det lite från början. Jag har alltid vetat om att det varit något speciellt med mig.
och jag har inte varit den som varit sen att hoppa på andra som är speciella också.
Så när jag fick min diagnos (Asperger) så kändes jag helt tom på något sätt,
visst. Det förklarar det ena och det andra, men det känns fortfarande jobbigt också.

Jag har under lång tid haft problem med att verkligen sköta mig som andra förväntar sig.
Under hela min skolgång så har jag fått lidit och i de tidiga åren blivit lite mobbad.
Jag klarade skolan med G i allt ungefär, för mer klarade jag inte av. Det räckte med att ha uppgifter att göra och att behöva ta sig ut och vara i det sociala. Jag kom alltid hem och var så gott som klar för dagen, och då menar jag "jag orkar inte mer, nu stänger jag av hjärnan för resten av dagen".
Vilket resulterade i att jag spenderat sjukt mycket tid framför spel och datorer (som är mitt intresse också).
Personligen så känner jag att jag inte passar in någonstans, och mitt självförtroende är extremt dåligt. Jag orkar helt enkelt inte tro på mig själv.

Känns igen det här, man tenderar att fly in i en alternativ verklighet. Självförtroendet kan arbetas upp om du hittar likasinnade och märker att du inte är ensam.
Jag önskar dig välkommen hit till detta forum.

DM5EQ skrev:När jag slutade skolan så vill självklart samhället att jag ska ha ett jobb och eget boende så småningom. Men jag har inte kunnat hålla någon praktik plats/jobb på ~3 år nu.
De flesta gångerna så har det varit missförstånd, eller jag som bara inte kunnat acceptera att vissa saker är som det är. Och ärlighet uppskattas tydligen inte ^^
Nu på senaste tiden så testade jag att gå i skolan ett tag, vilket gjorde att jag är inne i en depression, och jag ska eventuellt testa medicin.
Jag skulle troligtvis behöva prata om mina problem med en psykolog, man seriöst. det går inte. Det är något som är så jävla skruvat med mig, jag kan inte prata om något. Jag känner ibland hur jag vill prata om saker, och så har jag det "perfekta"-talet i huvudet. men jag förmår mig inte att säga det, det känns som en stor klump i bröstet och jag får inte fram ett enda ord.

Skriv ned! på papper och ta med till mötet. Vänta inte till sen utan försök att skriva ned direkt när du känner att du har det perfekta talet redo. Jag talar av egen erfarenhet i det här fallet.

DM5EQ skrev:Och det har gjort att psykologen jag har nu blir frustrerad. (professionellt värre!)
Jag känner ofta hur bägaren rinner över, jag känner mig ofta ledsen, arg, förvirrad.
Jag kan känna flera gånger hur jag är på väg att få en tår i ögat, men tänker då: "ge dig förfan, ta ett djupt andetag och skärp dig".
samma sak när jag blir arg. Jag kan bli så arg att jag vill slå sönder något.
Tex ta upp en slägga och slå sönder handfatet tex. (Jag får sådana bilder i huvudet)

Ja det är vanligt förekommande, har varit så för mig med. Ta en paus och försök lugna ner dig. Jag vet det låter säkert stereotypt eller så, men slå inte sönder en massa grejer, förstår du?

DM5EQ skrev:Men ännu en gång så händer inget.
Jag orkar bara inte helt enkelt, och ingen jävel i hela den här världen förstår att jag inte kommer fixa att jobba hela dagarna hela veckan.
Speciellt inte nu, kanske aldrig?

Du måste få fram detta till psykologen, Ett anpassat arbete, deltid eller vad det nu kan vara är i många fall den enda vägen för oss Aspergare.

DM5EQ skrev:Är det någon annan som har problem med nostalgi förresten, eller oförklarliga saker som gör er ledsna?

Jag försöker undvika nostalgi för att det gör så ont, det känns som en tid
då nästan allt var perfekt. Men nu förväntas det saker av mig som jag inte kan leva upp till.
Och hur normalt är det på en skala att bli ledsen av att titta på stjärnhimmelen, eller få dåligt samvete om man lyckats döda en liten insekt?

Som ni märker så är det inte bara ett fel, hela min "existens" är fucked up just nu.

Fubar: fucked up beyond all recognition.
Känns igen det med! Du är definitivt inte ensam, kom ihåg det.

DM5EQ skrev:Dystert dystert.
Förlåt för wall-of-text osv.
Ber om ursäkt om det är lite off-topic, men ville skriva någonstans.

Vad tycker ni? Jag har funderat på vissa saker om min framtid som kanske skulle kunna
göra att jag får leva som jag vill/orkar med. Men det kommer ta ett tag innan jag kommer till det skedet. och jag vet inte hur jag ska hålla borta lejona under tiden (AF :p)

Fortsätt skriva i detta forum, ju mer information som kan nå ut om vilka svårigheter vi har ju större chans att fler får upp ögonen för detta samhällsproblem.

Jag vet inte riktigt om jag greppat allt du skrivit, men jag tror jag har en hyfsad bild. Om det är något du undrar så fråga.

Kämpa på.

Tack Meier

Vill bara påpeka att jag aldrig sa att jag slår sönder saker.
Utan det är bara det att jag blir så arg så att det inte ligger långt ifrån.

DM5EQ skrev:Tack Meier

Vill bara påpeka att jag aldrig sa att jag slår sönder saker.
Utan det är bara det att jag blir så arg så att det inte ligger långt ifrån.

Förstår. Jag klantade till det lite grann med ordvalet där.

Sånt händer.