Aspergerian skrev:De första tretton åren hade jag nog varit en bra föräldrar. Jag brukar kunna få barn att skratta eller få dem att lyssna på mig... Men därefter. Två saker stoppar mig. De finns en del gott med att ha asperger, men inte mycket, och jag vill inte föra nåt sånt här vidare. Och om barnet inte har asperger kommer jag till slut bara vara i vägen.

Har själv subkliniskt och lever med en NS (eller en nästan sjukligt social) kvinna. Vi har två barn som är en bra bit upp i tonåren nu. Det har INTE varit nån dans på rosor, men jag skulle ärligt inte vilja ha det ogjort. Det var superstökigt då barnen var små, och stökighet är jag inte skapt för. Och det är svårt med det sociala, familjen vill bjuda hem folk, inte jag, typ.

Men ändå - min son har ärvt sin mammas ybersociala läggning, klarar inte av sin egen ensamhet. Men jag är inte ivägen för honom. Min dotter är nog lite aspie, men inte alls så mycket som mej. Det är skönt nuförtiden att ha en familj, som den ASS jag är. Har folk ikring mej som tar mig som jag är, även om jag får skärpa mej och även om "andra människor utanför familjen" är ett problem. Trivs som fisken i vattnet faktiskt, och ungarna har inte farit illa så vitt jag vet. Skyhögt mycket högre rang i sina klasser än jag hade i min i alla fall.

Jag tror att TS ADHD ställer sig mer i vägen för ett gott föräldraskap än vad autismen gör.

Hej.
Jag kan bara svara för mig själv. För mig blev det en extrem förändring att få barn. Har tre barn på 14, 12 och 8 år. Med barn med i bilden kommer också ett nytt och större ansvar. Det finns säkert många med AS som fixar detta jättefint. Jag har däremot haft stora svårigheter. Den kanske största svårigheten ligger i relationen med min fru. (Går igenom en skilsmässa nu efter 15 år som gifta). Detta har gjort att familjelivet varit en jättesvår grej för mig. Jag älskar mina barn över allt annat och skulle inte vilja vara utan dem.