nescio skrev:

kiddie skrev:Det är jag ett levande bevis på att man kan vara dålig på utan att man behöver vara rädd för det.

Om man är dålig på det är det väl naturligt att man blir rädd för det när man märker att det inte fungerar.

Man kan reagera på olika sätt. Men blir man rädd är ju rädslan sekundär och då hjälper inte KBT genom att intala att det finns inget att vara rädd för, eftersom det gör det.

Jag tror att KBT är en utmärkt behandling för fobier. När jag fått en släng av fobi har jag exponerat mig själv så brukar det i regel gå över.

Däremot är jag inte något särskilt fan av den här tanken med automatiska tankar, som man ska försöka strunta i. Jag menar att om man tänker något så gör man det av en anledning, och det är viktigt att förändra det inifrån. Om terapeuten underkänner de erfarenheter som lett till ett mönster som utifrån kan se sig som dysfunktionellt blir det bara omöjligt att nå den drabbade.

Ett annat problem med KBT som jag verkar gälla den mesta terapi är att man bara kan jobba med det som man faktiskt hinner tänka. Om en ångestrelaterad reaktion är snabbare än tanken så verkar det vara svårt att komma åt den.

Nu är jag ju inte någon äkta autist. Men min uppfattning är att KBT bygger på väldigt förenklade modeller och att det mest fått spridning på grund av ekonomiska skäl för att det är mer välstrukturerat och lättare att mäta.

Jag bekostade själv kbt-terapi men det kändes som om kvinnan inte förstod riktigt eller jag inte förmedlade mina problem.
Ja jag är osäker inför att söka jobb och inför allt
Men det är inte utan anledning, det har att göra med att mitt cv är nästan tomt
Jag har lågt självförtroende. Men allt annat i livet har rasat också. Jag tycker situation A är jobbig, men jag skäms också för det och det och det, vilket ger mig starka dalar och inre grubbel och ältande.

Jag fick nån lista en gång "situation - vad tänker du då - vad känner du? - hur reagera du?"
Men jag kan inte mejsla ut såna situationer. Det är inte bara svårt ATT säga till arbetsförmedlaren. Det är att veta alls vad jag alls behöver hjälp med, att alls sortera tankarna så jag känner nån sorts livsglädje.
Ibland blir jag stående inför en simpel sak som - ska jag duscha nu? då måste jag ta av mig kläderna. Sen lägger jag dom där. Då lägger jag handduken här. Nej, där. Så tar jag soppåsen sen. Och sen så..
Så har jag inte varit förr.

Problemet är att det känns som mina problem borde behöva nån sorts intrikat "tanke-kbt" för mitt grundtillstånd är , mitt vanliga jag, är en sörja av intryck känslor och tankar. och där "jag" åker med de stora känslorna åt ena eller andra hållet, själv riktnigslös, och vid stress och negativa tankar så föds labyrinter av motfrågor grubbel oro. Om jag misslyckas, så bekräftar misslyckandet hela livet. När jag är orolig och har dåligt självförtroende tolkas detta in i verkligheten på ett vis som är svårt att värja sig mot eller stå neutral inför.
Så det är svårt att sortera ut en viss situation. För då kan redan stressen i ens inre blivit så stor att den är svårt att se rationellt på.