Jag har aldrig haft ett riktigt förhållande pga att jag har varit så konstig. Nu vet jag ju varför så nu blir det ju lättare att förklara min konstighet. Jag funderar ibland på hur det skulle vara att ha en riktig pojkvän. Kan man ha en pojkvän som inte har as om man har det själv? Kan en sådan kille verkligen förstå mig helt och älska mig?

Jag kommer iallafall inte dö oskuld.

Jag vet inte om detta kanske skulle ha varit i den andra tråden istället men jag skapade en egen.

Får man fråga damen om hennes ålder?

Raggandet fortsätter hämningslöst...

Varför inte bara fråga "får jag chans på dig" rakt ut?

Men snälla. Man raggar väl ändå inte på någon för att man frågar en person om hur gammal hon eller han är.

Jag är 25. Fyller 26 i sommar.

Men snälla rara...

Man frågar ALDRIG om en dams ålder.

Pst!
Finns hur många "får absolut inte fråga"-damen-frågor som helst. Skall vi få nuppa, ja då är det bäst att vi snappar upp sånt här

Ja, och en sak till. Har du som mål att få nuppa, ja, då kan du glömma det. Om du däremot struntar i det, då får du en hel flock med bejbs runt omkring dig :-/

Anna skrev: Kan man ha en pojkvän som inte har as om man har det själv? Kan en sådan kille verkligen förstå mig helt och älska mig?

Jag har testat båda sorterna. Dvs, jag har både varit tillsammans med vanliga personer, och personer med AS, och jag föredrar AS-personer, då det känns som att de har lättare att förstå en och att acceptera saker man gör. T ex så kan det vara svårt för icke-aspies att förstå ljudkänslighet, fobier och sånt.

Och jag bryr mig inte om folk frågar ålder/vikt/whatever. Jämlikhet.

Jag har haft två förhållanden, ett på en månad och ett på två år.
Båda var med vanliga tjejer. Det gick ganska bra ändå. Man kan inte räkna med att det första förhållandet man har ska vara livslångt...

Min fråga om åldern var inget försök att ragga (det skall ni andra få göra utan konkurrens från mig) och jag var medveten om att det kan vara en känslig fråga (därav "får man fråga"). Jag ville bara bedöma om hon var så gammal att oron var befogad eller om hon fortfarande var tonåring.

Jag kan förstå Annas oro. När jag fyllde 22 hade jag aldrig varit ihop med någon. Plötsligt en dag träffade jag en tjej som fick mig att känna att andra bitar än dem folk normalt brukar vara intresserad av hos mig dög. Men allt gick åt h-vete. Jag vågade som vanligt inte fråga om en fortsättning på vårt möte, visste inte ens riktigt hur jag skulle fråga. Började söka efter henne, och gick för häftigt fram när jag blev missmodig över att inte ha fått tag på henne. Det slutade i att mitt hjärta krossades fullständigt.

I panik över att aldrig ha haft en flickvän satte jag in en kontaktannons. Jag fick ett svar. Vi började träffas och kom ganska snart att hångla. Hon tog min oskuld, men det var både på gott och ont. Känslan att ha låtit den gå till någon som jag inte ville ha fick mig att förakta mig själv ännu mer. Trots det fortsatte vi vara ihop till och från under flera år.

Det var en liten, liten del av min erfarenhet...

Jag har, utan att egentligen inte ha velat det, på olika sätt varit med ganska många tjejer men det var längesedan.
Jag ringde s k heta linjen på 80-talet och träffade minst 20 st. Blev ihop med ett par stycken utav dem och en av dessa en mindre rolig upplevelse. Totalt var jag i olika grad ihop med 8-9 st.

Jag satte också in annonser i slasktidningarna Frida och Mitt livs novell våren 84 och fick totalt 140 svar. klart att jag fick att göra.. utav dem hade jag säkert kunna haft ett gäng fler, om jag bara orkat. men jag fick välja ut en del och 2 av dessa kom jag att träffa. En tjej var 14 först och ville se mig men jag var ju 18 kändes för mkt. Efter 2 år drygt hälsade jag på henne och då var det tydligen redan bestämt att jag skulle sova i hennes rum..... hon 16 och jag 21. Och jag hade ju skrivit med henne i 2½ år och talat i henne på telefon så många gånger. Jag kände verkligen ett band till henne, kanske mer intellektuellt sätt, det var nåt som spärrade i känslan med just henne. Och jag frågade om jag fick "komma ner" till henne där hon låg på golvet, för jag sov i hennes säng. Hon kliade och strök mig i flera timmar i sträck och jag började darra så spänd var jag. Nästa natt igen, men sen var det stopp. Så kände jag mig sårad.
Hu.. men henne ringde jag nog för två år sen. jag skulle skriva men gjorde det inte. men jag ska.. nån gång.

Men jag vet att jag var mer själsligt sökande för det var inte det fysiska jag sökte, det kändes inte alls bra ibland. Ibland träffade träffade jag tjejer utan att ha en enda sexuell tanke. När jag var 18 träffade jag en tjej som precis fyllt 13. Jag tyckte att hon lät lite speciell. Sett nu kan det verka lite konstigt kanske men jag såg henne enbart som människa och inte efter ålder. Jag träffade också senare samma år en kvinna som sagt att hon var 28. När jag kom dit visade det sig att hon var 40. Hon sa att om hon varit i min ålder.. ja då minsann.. oj då hade hon känt för mig sa hon. Men tydligen gjorde hon det även då för hon böjde sig snabbt mot mig och pussade mig.

Detta och mkt annat sitter delvis i än och jag minns dem alla och det är inte bra att tänka på alltid. Det finns några som jag hade velat tala med och i efterhand säga, som jag minns, nåt i stil med att -jag tror att du var mer snäll och vänlig och värd att känna än vad jag uppmärksammade då, och jag har tänkt på dig långt efter-. Men nu.. de är borta .. nånstans.

Lite konstigt att jag "lyckades" träffa så många. Inget blev bra. En vän krossade mitt hjärta efter 1½ år, vi var inte ihop, det kändes nästan så ett tag men hon var 6 år äldre, det var kanske det som var hinder.

Jag önskar mer att mkt av detta inte hade skett.

Till er som haft/har pojkvän/flickvän skulle jag vilja be er att beskriva vad det innebär och hur det känns?

Jag har frågat NT-vänner om detta, men de verkar inte förstå frågan. Kanske tyckte de att den var alltför konstig för att besvaras?

underjord skrev:Till er som haft/har pojkvän/flickvän skulle jag vilja be er att beskriva vad det innebär och hur det känns?

En synnerligen enkel fråga att besvara. Som jag kände det, och det här gäller säkert bara de första månaderna av förhållanden:

När jag var kär och lycklig fanns det en sorts trygghet. Man hade någon som brydde sig om en och kunde prata med partnern om dittan och dattan. Jag blev inte arg på människor längre för jag visste att oavsett hur människor beter sig mot mig har jag ändå partnern. Man kände inte sig ensam längre.

På dagarna, när man inte ägnade tid åt att komma på fiffiga och kreativa sätt att visa att man brydde sig om partnern, kunde man göra sitt arbete utan att bli stressad eller arg eller något liknande.

Väldigt lite kunde få ner en (=göra en ledsen). Man kunde bli påkörd och sedan skjuten och man hade inte brytt sig så mycket om det, för man hade partnern.

Återigen, det var den här lugna känslan man hade. Att man hade en relativt intelligent partner att diskutera olika saker som gjorde att jag kände trygghet i mig själv.

Man kunde prata med folk på nätet, i synnerhet personer av det könet man var attraherad till, utan att oroa sig för om den här främlingen på nätet uppfattade en som raggig. "Man hade ju partner, varför skulle man uppfattas som raggare då?", tänkte Edward.


Nåja. Ta exakt allt jag säger med en nypa salt. Det är möjligt att mina känslor om ämnet inte var de mesta korrekta, och jag är relativt säker på att jag inte betedde mig som man ska i ett vanligt förhållande.
1) Jag trodde att personen var där for ever and ever. Varför skulle personen lämna mig? Det fanns inte i min värld.
2) Jag önskade ej att bråka, för jag har såg hur andra par bråkade och hur deras förhållanden tog slut och jag ville inte att det förhållandet jag och min dåvarande partner hade skulle ta slut (och definitivt inte på det sättet ("jag hatar dig! Dra åt helvete!")). En vana jag hade var att aldrig lägga mig eller sticka någonstans om jag var arg på partnern. Tänk om man blir påkörd och dör och det sista man sagt till partern är någon förolämpning pga ett bråk?
3) Ovanstående beteendesmönster gjorde att jag kärade ner mig ordentligt och när jag blev lämnad hamnade jag i en trevlig depression och sedan har saker gått downhill sedan dess.

Varför sa ingen att alla förhållanden tar slut? Jag tittade på alla familjer och alla gamlingar som varit ihopa i 50+ år... varför sa ingen att mitt förhållande inte skulle vara så länge?

Nåja. Det var ett tag sedan och jag lär säkert komma över det någon gång. Nästa förhållande, om det blir något öht, lär vara annorlunda.

Iaf hoppas jag det, för jag känner inte direkt för att leva om de här senaste 4½ åren.

Jag brukar undra, då och då, om bakfyllan är värt kärleken. Visst, det var jättetrevligt att ha en partner och i synnerhet en relativt intelligent partner, men man undrar om inte man hade mått bättre om förhållandet aldrig hade ägt rum. Det är ungefär 50/50 värt det. Tre månaders total glädje mot 4½ års depression och liknande problem. Svårt val.

Tack för ett utförligt svar! Du är den första som ansträngt sig för att faktiskt kunna ge ett genomtänkt svar.

Eddie The Man skrev:men man undrar om inte man hade mått bättre om förhållandet aldrig hade ägt rum. Det är ungefär 50/50 värt det. Tre månaders total glädje mot 4½ års depression och liknande problem. Svårt val.

Det brukar ju sägas att man inte kan sakna det man aldrig haft, men jag kan sakna det jag aldrig haft väldigt mycket ibland. Så länge känslorna och längtan finns där, så kommer det nog alltid vara lika svårt, oavsett om man har haft eller aldrig har haft en "livs"-partner. Det kanske skulle vara lättare om man lobotomerade och kastrerade sig själv, men något säger mig att det inte vore att rekommendera. Det bästa man kan göra är väl antagligen att så gott det går försöka ersätta kärleken med något annat.

JOR skrev:Men snälla rara...

Man frågar ALDRIG om en dams ålder.

Pst!
Finns hur många "får absolut inte fråga"-damen-frågor som helst. Skall vi få nuppa, ja då är det bäst att vi snappar upp sånt här

Ja, och en sak till. Har du som mål att få nuppa, ja, då kan du glömma det. Om du däremot struntar i det, då får du en hel flock med bejbs runt omkring dig :-/

Jag tycker det är helt okej om någon frågar mig hur gammal jag är, jag är snart 21 (så SLIPPER ni fråga ). På ett forum och personen inte ens har en bild kan man ju omöjligt veta om han/hon är 15 eller 45... Det är en annan sak om man träffar personen och kan göra en rimlig bedömning av åldern...

underjord skrev:Till er som haft/har pojkvän/flickvän skulle jag vilja be er att beskriva vad det innebär och hur det känns?

Jag har frågat NT-vänner om detta, men de verkar inte förstå frågan. Kanske tyckte de att den var alltför konstig för att besvaras?

Du har fått ett långt bra svar som sammanfattar det viktigaste Jag har egentligen bara haft ett "riktigt" förhållande i den meningen (2,5år resten max en månad typ).

För min del var det viktigaste att ha någon nära, som jag kan krama på utan att be om lov, någon som garanterat blir glad att träffa mig, även om jag varit jobbig, nån att gå på café med, nån att ta promenader med, nån som svarar ärligt på frågor osv... ungefär som en vän, men ännu "närmre".

Hej!

Jag skaffade min första pojkvän när jag strax skulle fylla 18. Förhållandet höll väl ett år, typ, sen började det dala och han gjorde slut efter ett och ett halvt. Nästa pojkvän var exets kompis, det blev aldrig seriöst. Ingen av dessa två hade AS utan var så kallat normala.

När jag var 25 träffade jag min man. Vi var ihop ett halvår innan vi flyttade ihop. Vi gifte oss 9 1/2 månad efter det att vi flyttat ihop. Han har AS. Han är 14 år äldre och har haft tjejer som inte har AS. Så visst går det att ha ett rätt så normalt förhållande. Det beror ju helt på hur aspig man är.

Hälsningar

Lilla Gumman