Hejsan alla!

Är ny här så vet inte så mycket om den här sidan. Men tänkte höra med er, hur går det för er med Aspergers och kärlek? Då menar jag alltså förhållanden? Har ni nån gång märkt att vissa situationer kan vara extra svåra som när man ska träffa sin respektives släkt eller hur man ska bete sig i vissa situationer som kan kännas lite pressade, ex när man går ut och äter på restaurang tillsammans.

Jag är själv gift med en man som är 34 år äldre än mig, är själv 22 år. Vi väntar även tvillingar i februari. Har fått ta mycket skit från alla i och med att jag blivit tillsammans med någon som är så pass äldre. Alla skyller det på min diagnos. Men jag tänker att det inte alls är så. Det är ju inte diagnosen som väljer ens partner utan det är jag själv. Jag blev blixtförälskad i denne man och är otroligt lycklig med honom. Samtidigt är jag ledsen över alla svek och fördomar jag fått ta emot.

Han har dessutom barn som är ett par år äldre än mig och de vägrar acceptera mig. Därför blir det jättejobbigt för mig när han anordnar träffar tillsammans med dem och vill att jag ska vara med. Det resulterar alltid i att jag sitter tyst i ett hörn och de pratar på. Känner tydligt av att de tycker illa om mig och vet inte alls hur jag ska bete mig. Samtidigt tycker jag det är jobbigt med att ha en massa folk runt mig som jag inte kan få kontakt med. Det verkar nästan helt kört där. Kan även tillägga att hans barn inte kom på vårt bröllop.

Så i denna situation är det svårt för mig med Aspergers att veta hur jag ska göra för att bli en del av hans familj när de vägrar acceptera mig. Mår dåligt av det och känner mig misslyckad varenda gång vi träffas allihopa....

Om ni vill veta mer om mig och mitt förhållande kan ni läsa min blogg: http://www.loveisnotanage.webblogg.se

Tror ju det är stenkört att bli någon del av familjen där. Hade bett honom att göra familjegrejjerna ensam för hans barn lär aldrig ändra sig. Speciellt med åtanke på att du med Asperger förmodat inte är socialt smidig alls. Svårt nog ändå.

Kärlek är så mycket mer än att älska sin partner har du fått upptäcka den hårda vägen.

Skulle nog förorda @DIProgan:s lösning. Iaf tillsvidare. Det är trots en relation mellan er två, inte någon annan. Och asperger kan ju göra så att man ser till personen i första hand och står för egna beslut istället för att vara anpassningsdyrkare.

Summering: Ta inte skit.

Lite nyfiken på vad du såg hos honom?

Jag tycker också att du ska koncentrera dig på ditt äktenskap och de barn du väntar. Du har inte råd att utsätta dig för situationer som får dig att må dåligt. När barnen kommer har du ju laga förfall. Men innan dess måste du förklara för din man hur dåligt du mår av att du inte blir accepterad av hans barn. Inte som kritik mot dem utan som ett sakligt faktum. Eftersom du har AS så trivs du inte heller i stora sällskap, får du förklara för honom. Att umgås med folk man känner och inte trivs med måste vara det värsta, värre än att umgås med främlingar.

Din man kanske vill ha hela sin familj omkring sig samtidigt, men han får avstå från det. Tyvärr är inte livet som i TV-serien "Modern family", där en far har ett barn i sitt andra äktenskap som är jämnårigt med hans barnbarn och alla är goda vänner.

Vad tycker dina föräldrar om ditt val av make då? Har de också svårt att acceptera åldersskillnaden?

MissZ skrev:Han har dessutom barn som är ett par år äldre än mig och de vägrar acceptera mig. Därför blir det jättejobbigt för mig när han anordnar träffar tillsammans med dem och vill att jag ska vara med. Det resulterar alltid i att jag sitter tyst i ett hörn och de pratar på. Känner tydligt av att de tycker illa om mig och vet inte alls hur jag ska bete mig.

MissZ skrev:Så i denna situation är det svårt för mig med Aspergers att veta hur jag ska göra för att bli en del av hans familj när de vägrar acceptera mig.

Jag utgår ifrån att du gjort ditt bästa och försökt vara vänlig och trevlig mot släktingarna. Ibland händer det ju tyvärr att folk inte besvarar denna vänlighet och då kan man nog inte göra så mycket mer. En del människor är helt enkelt inte särskilt snälla och trevliga mot andra, av olika anledningar.

Tror det mest hälsosamma man kan göra är att skita i dem, inte låta sig dras in i nån dramatik och bara behålla sin egen värdighet. De är antagligen blinda för och ointresserade av dig som person. Man kan ju hoppas att det vänder, det borde vara en självklarhet att bemöta en ny familjemedlem (som du ju är till dem) med respekt och välkomnande (såvida du inte gjort något dumt mot dem vill säga). Är de oförmögna till detta just nu, så är det deras problem. Men såklart är det jättejobbigt för dig, det begriper jag. Jag hoppas att de tar sitt förnuft till fånga snart, och kan glädjas åt eran kärlek istället för att sura och frysa ut. Men du kan nog tyvärr inte påskynda processen.