jag tror att jag förälskat mej i min boendestödjare. blir pirrig av att sitta nära. vi är väldigt lika, och har skämtat om att vi kanske är en och samma person. vi skrattar åt samma saker. vi flamsar och fnissar mycket. och nu vet jag inte vad jag ska göra. mina frågor är:

1. får en boendestödjare ha ens en vänkapsrelation (dvs träffas utöver stödtimmarna) med sin "klient"?

2. har nån varit i liknande situation? vad hände?

3. ska jag berätta hur jag känner?

prick skrev:jag tror att jag förälskat mej i min boendestödjare. blir pirrig av att sitta nära. vi är väldigt lika, och har skämtat om att vi kanske är en och samma person. vi skrattar åt samma saker. vi flamsar och fnissar mycket. och nu vet jag inte vad jag ska göra. mina frågor är:

1. får en boendestödjare ha ens en vänkapsrelation (dvs träffas utöver stödtimmarna) med sin "klient"?

2. har nån varit i liknande situation? vad hände?

3. ska jag berätta hur jag känner?

1) Vet ej.
2) Ja.... Har liknade känslor nu med nuvarande. Men kan det bero på att de är specialutbildade och därmed förhåller sig till oss på annorlunda sätt?
3) Fråga ditt hjärta. Jag ser både positiva och negativa saker med att berätta.

1) Det låter lite knepigt. Skulle inte tro det.

2) Nej.

3) Finns både för och nackdelar. Fördelen är att då kanske du får veta vad den andra personen tycker.
Negativt, du kanske blir av med denna person som bostödjare.

De får väl göra vad de vill på sin fritid men det kan ju bli knepigt såklart.
Är båda kära så får den väl sluta jobba hos just dig och så får ni ses eller vad ni vill göra så mycket ni vill.

Kan ju alltid säga "du jag är rädd att jag är på väg o bli kär i dig" o se vad som händer.
Är denne intresserad av dig så säger nog hon eller han något glädjande.

Det kan ju vara så att han eller hon bara trivs i ditt sällskap o gärna pratar på ett sätt som båda blir glada av

1. Troligen inte men skit i det. Boendestödjaren får på sin höjd en tillsägelse om ni blir påkomna och du befinner dig inte i en risksituation.

2. Nej inte jag.

3. Det kan inte jag råda dig om utan det är en sak måste du komma fram till själv.

1. Tror inte det, iom. alla restriktioner som gäller när de jobbar, mitt boendestöd får t.ex inte åka i min bil, o jag får inte åka i hennes (men det fuskar vi med). Tror samma regler gäller som för psykologer, läkare m.m. Det skulle nog vara olämpligt att ha ett förhållande. Fast iof. så anlitade min psykolog mig ofta som chaufför eftersom hon inte hade nån bil, o jag fick betalt för det. Jag hjälpte också henne att handla o så.

2. Nä, inte kär, men jag tycker att min boendestödjare är jävligt snygg. Tror hon är singel också.

3. Ser också både för- o nackdelar med det. Risken är väl att ditt boendestöd byts ut.

tack för alla kloka svar. tyvärr är min "intuition" ett av mina problem. jag är väldit impulsiv av mej och rätt dålig på att avgöra vad som passar sig. jag vill inte försätta boendestödet i en situation där han känner sig obekväm. och jag vill inte förlora honom...

"sitt lugnt i båten" sa min kontaktperson idag. hon menade att jag skulle se mina positiva känslor som något bra, och att jag skulle vila i dom tills han kommer tillbaka från sin semester, som jag trodde skulle vara i en vecka. nyss fick jag reda på att han skulle vara borta TVÅ veckor, och fick panik. vill, vill, vill skicka ett sms av något slag.

hur som helst, nu undrar jag hur du, koboshi, hanterar dina känslor för din boendestödjare. vi kan skrivas vid sidan av tråden om du vill. jag fattar vad du menar med att de är vana vid "oss" och vet hur man skapar trygghet och lugn. lätt att förväxla den känslan av att känna sig förstådd och sedd och uppmärksammad med kärlek. på sätt och vis är det ett slags "uppvaktande" där boendestödjaren försöker att må så bra som möjligt.

hmmm

Vill man ha en relation med sin boendestödjare så bör man nog byta boendestödjare först.

Flawed skrev:Vill man ha en relation med sin boendestödjare så bör man nog byta boendestödjare först.

jag byter gladeligen boendestöd för kärlekens skull, men första steget måste ju vara att ta reda på om han överhuvudtaget är intresserad av mej på det viset. och hur gör man det på ett subtilt sätt?

Det vet jag inte men det blir nog svårt att fortsätta att ha honom som boendestödjare om frågan tas upp oavsett utgången.
Avvakta litet?

ja, avvakta är det enda rimliga. men eftersom jag är den jag är har jag förstås redan börjat googla på honom. som tur är har han sveriges typ vanligaste namn, så det är som att leta efter en nål i en höstack. tack och lov, kan man säga.

Jag blir alltid kär i någon som är på samma våglängd som jag. Det är lite samma fenomen som när man blir kär i sin psykolog, vilket är jättevanligt.

Nu är jag ju 55 år, och har gjort samma sak ett antal gånger, så jag har lärt mig att se det för vad det är.

Jag är inte van att bli förstådd och inte heller att ha vänner som verkligen är nära. Mina boendestödjare (fast boendestödet blev aldrig av) är med i samma kör som jag, och att prata och flamsa med dem när de är lediga verkar inte vara något problem. Om de sen ser mig som "mupp" har jag egentligen ingen aning om. De är goa, mysiga människor som säkert är lika gulliga mot alla de möter.

Flia, jag förstår vad du menar. jag har känt mej attraherad av min läkare och t.o.m. berättat det för honom. det var helt okej, han hade varit med om det förr. vår relation har inte påverkats negativt, dvs jag har inte skämts det minsta. men med boendestödet handlar det om igenkänning och förståelse som bara bygger på egna erfarenheter/egenheter. vi delar sinne för humor, värderingar, galenskapstendenser, hyperaktivitet, intressen; vi pratar lika, sitter lika osv. jag tror att jag är förälskad i hans person.

men sen kan det ju såklart vara så att han bara "jobbar" och får mej att känna mej bekväm. jag rös när jag läste det du skrev: "[de] är goa, mysiga människor som säkert är lika gulliga mot alla de möter." så hoppas jag för guds skull inte att det är i det här fallet.

prick skrev:Flia, jag förstår vad du menar. jag har känt mej attraherad av min läkare och t.o.m. berättat det för honom. det var helt okej, han hade varit med om det förr. vår relation har inte påverkats negativt, dvs jag har inte skämts det minsta. men med boendestödet handlar det om igenkänning och förståelse som bara bygger på egna erfarenheter/egenheter. vi delar sinne för humor, värderingar, galenskapstendenser, hyperaktivitet, intressen; vi pratar lika, sitter lika osv. jag tror att jag är förälskad i hans person.

men sen kan det ju såklart vara så att han bara "jobbar" och får mej att känna mej bekväm. jag rös när jag läste det du skrev: "[de] är goa, mysiga människor som säkert är lika gulliga mot alla de möter." så hoppas jag för guds skull inte att det är i det här fallet.

Det läskiga med såna människor är att det inte går att veta riktigt säkert.
Mina två underbara boendestödjare är så himla mysiga, och tar alltid initiativ till umgänge när vi ses, så jag har bestämt mig för att det inte spelar nån roll om de ser mig som mupp eller inte. Jag tar för mig av det sällsynta i att bli behandlad som en attraktiv medmänniska.

Jag tror inte att kärlek som uppstår i sådana här relationer bygger på faktisk kärlek, utan på trygghet och sådant. Tänk på att du möter personen i hans yrkesliv, han och du har en professionell relation. Det är inte säkert att han är likadan till vardags, han kan vara en helt annan person. Ska du berätta någonting tycker jag att du ska sluta ha honom som boendestöd först, oavsett utkomst kommer han inte kunna fortsätta att arbeta för dig. Professionella relationer mellan kärlekspartners är inte bra för relationen, och kärlek i det professionella förstör rätt mycket också.

Alltså jag bara gissar men det kan gå rent åt helvete. Denna mister jobbet och du träffar den aldrig mer

efter att ha läst era senaste inlägg känner jag mej en aning modfälld. ledsen, faktiskt. men jag behövde ett uppvaknande.

jag har inte ens reflekterat över att han kan vara annorlunda privat. inte heller har jag tänkt på att han kanske förstår mej därför att han förstår min problematik, och inte, som jag ju ville tro, därför att vi var så lika. jag har svårt att ta in dom aspekterna. jag vill inte att det ska vara så att jag känner mej trygg i hans sällskap och därför misstar det för kärlek.

och det som känns allra värst är att tvingas tänka tanken att jag skulle förlora honom om jag öppnade mej. bättre boendestöd har jag aldrig haft. samtidigt känner jag igen första tecknen på en fixation. han ligger liksom överst bland mina tankar. som olja på vatten. och så har jag börjat tro att jag ser honom överallt. jag tror inte fullt ut, men tänker att det KANSKE är han, och måste stirra noga, noga trots att jag innerst inne vet att det är en främling jag stirrar ut. är lite orolig över min mentala hälsa, faktiskt. jag HATAR fixeringar.

för den som orkat läsa ända hit: låter jag på gränsen till vansinnig? och hur bryter man en fixering? (om det verkligen har gått så långt på ynka 48 timmars pirr i magen)

hjälp

Han får betalt för att uppträda som han gör mot dig, det kallas professionalism. En stödperson som inte beaktar den vårdtagande är inte professionell.

De flesta som har sitt arbete för att de gillar det har stor förmåga att avläsa och anpassa sig utefter den vårdtagande, både vad gäller uppträdande och språk. De kommer ihåg dina intressen och kan rycka upp dem vid konversationer, även fast de själva aldrig tänker på ämnet annat än när du är i närheten.

Att vårdtagare blir förälskade i kontaktpersoner, vårdare, läkare etc. är väldigt vanligt och det är till 99% tvärstopp på någon som helst privat relation utanför denne persons arbetsuppgifter.

Du måste svälja fantasin och se det reella.
Bryt fixeringen genom att se er relation som vårdtagare och vårdare, han är inte där för att det är Du, han är där för att det ger honom lön till det liv han har utanför dig.

I vissa kommuner finns det t.o.m. handlingsplaner för när detta fenomen sker och hur de löses beroende på bakomliggande problematik.
Får du större problem och störs mycket av det är det nog bättre att byta stödperson ändå.

BigPete skrev:Han får betalt för att uppträda som han gör mot dig, det kallas professionalism.

Eller så är han kär och inte ett skit professionell...

heja miche!

Miche skrev:

BigPete skrev:Han får betalt för att uppträda som han gör mot dig, det kallas professionalism.

Eller så är han kär och inte ett skit professionell...

Antalet som uppträder så i formen av boendestödjare, beräknat på antalet personer som har den formen av stöd är nog så liten att den inte ens går att beräkna
Nog händer det med kärlek åt andra hållet också, men man ska nog utgå från att det inte är så dels för att behålla den person man trivs med och dels för att inte gasa upp sig själv i en fantasi som bär iväg åt fel håll

Hej, bästa sättet att bryta en fixering är väl just att bolla dina tankar och känslor med andra =) Hör gärna av dig så kan vi diskutera mer =)

Miche skrev:

BigPete skrev:Han får betalt för att uppträda som han gör mot dig, det kallas professionalism.

Eller så är han kär och inte ett skit professionell...

Varför ge hopp i en sådan här situation? Det är jättevanligt att människor blir kär i personer som ger dem vård (som BigPete skrev). Och det är lika vanligt att den käre vårdtagaren är helt övertygad om att känslorna är besvarade, det finns alltid massvis med tecken och så vidare. Jag har hört massvis med folk säga samma sak och aldrig någonsin har det visat sig att känslorna varit besvarade.

jag verkar inte ha oddsen på min sida. men jag vägrar att se honom som en skicklig efterapare, utan tror fortfarande att hans personlighet liknar min, och att våra fniss-stunder inte bara roar mej. men jag ska nog inte skicka ett sms till honom nu på hans semester. eller alls. för att undvika psykos/att bli manisk har jag faktiskt förbjudit mej själv att ens prata om honom. borde sluta skriva om honom också. men tack alla medsjälar för era tänkvärda synpunkter. nu är jag bättre rustad att hantera känslorna.