Nu känner jag att jag måste få skriva av mig lite. Lasta av mig av allt kaos som tycks cirkulera runt mig och min lilla familj för tillfället.

Vi beslöt nyligen att skriva in min äldsta dotters diagnos (AS) i journalen, för att hon skulle få mer stöd och rätt hjälp från skolan. Allt tycktes frid och fröjd. Skolan ville gärna träffa BUP för att, som vi då sa, få insikt i vad AS betyder, i problematiken och få förslag på hur de bäst kan underlätta skolgången för henne.
Hennes lärare i 1-3:an hade även ett sådant möte med BUP och det blev väldigt lyckat. Skolan har öht varit helt suveräna när det gäller henne.

Nu börjar dock fasaden rämna. Dottern började 4:an förra året och fick då en ny lärare. I samma veva fick skolan även en ny rektor, och det är det som ställt till problemen.

Två rätt underliga saker har hänt i tät följd. Först ringde barnens pappa mig och sa att rektorn varit i kontakt med honom. Rektorn hade då sagt att hon inte visste vem hon skulle ringa angående dottern, eftersom hon fått veta att jag blivit fråntagen vårdnaden i domstol.
Min fd sambo blev skitförbannad och sa åt henne att det är rent skitsnack samt att hon lika gärna kan tala med mig om det är något hon undrar.
Vad hade de då fått detta ifrån? Ingen aning. Det som hände när jag blev sjuk var att mina föräldrar övertog min halva av vårdnaden tillfälligt, till jag då blev mig själv igen, då vårdnaden går tillbaka till mig.
Där är vi nu, i övergångsperioden, när barnen går över till mig från mina föräldrar. Skolan är alltså helt åt helvete ute och cyklar.

Idag kom nästa grej. Då hade BUP kontaktat barnens pappa och talat om att skolan hört av sig till dem. Bra, tänkte jag, så kan de få mötet de ville ha. Döm om min förvåning när det visar sig att skolan bett om att få ta del av utredningen! Vad i glödheta helvete har de med utredningen att göra?!?

Dessutom är de så naiva (eller de, egentligen handlar allt detta om den nya rektorn) att när min dotter nu brakade ihop (har varit påväg åt det hållet sedan jul och nu har hon varit hemma i 2 veckor) så erbjuder de henne att få komma till skolan och gå hos skolpsykologen!
Till att börja med så klarar jäntan inte ens av att gå in i en affär utan att få ångest just nu. Bara det blir förmycket stoj, ljud och folk. Så att skicka henne till skolan är uteslutet. För det andra har hon en egen psykolog på BUP som hon träffar (med början igen nu på onsdag).

Det kanske låter som småsaker, jag vet inte. Men jag blev heligt förbannad för första gången på väldigt många år.

Tack för ordet.

tahlia skrev:Det kanske låter som småsaker, jag vet inte.

Det tycker inte jag det gör.

tahlia skrev:Men jag blev heligt förbannad för första gången på väldigt många år.

Hoppas det ger dig extra kraft också. Lycka till!

Det är definitivt inga småsaker Tahlia. Det är tunga grejer. Det är bra att barnets pappa i varje fall kommunicerar direkt med dig.

Har din dotter alltså träffat sin psykolog på BUP idag? Mår hon bättre nu?

Det verkar sannerligen som skolan behöver ett nytt informationsmöte för nya rektorn och nya läraren. Kan du el hennes pappa stöta på hos BUP om det? Vem är det som håller i detta möte, skolan, BUP el föräldrarna?

På ett sätt hade det varit bra om skolpsykologen också varit involverad, den finns väl i skolan och har alltså närmare till rektor och lärare. Men orkar inte din dotter gå till en ännu en psykolog, så ska hon slippa.

Det måste ta på krafterna att jämt försöka förklara för folk som inte förstår.

Håller med: detta är inga småsaker. Reagera och fortsätt vara vaksam på rektorn som hittills visat mycket dålig stil. Håller tummarna för er.

Först och främst, tack samtliga för stödet!

Alien skrev:Har din dotter alltså träffat sin psykolog på BUP idag? Mår hon bättre nu?

Tyvärr var ju psykologens schema rätt pressat, så hon börjar träffa henne igen Onsdag nästa vecka. Ser att jag var lite diffus där.

Alien skrev:Det verkar sannerligen som skolan behöver ett nytt informationsmöte för nya rektorn och nya läraren. Kan du el hennes pappa stöta på hos BUP om det? Vem är det som håller i detta möte, skolan, BUP el föräldrarna?

Vi har samtalat med både skolan och BUP om detta. Det som sades på skolmötet var att skolan skulle få en chans att lära sig mer om dottern, hennes problematik och vad de kan göra för att möta hennes behov. Vi informerade BUP om detta förslag redan dagen efter skolmötet, och de var, även denna gången, mycket positiva. Det är sedan det krånglar till sig när skolan ringer BUP och begär att få ta del av utredningen. En utredning som de inte har att göra med. Jag förstår öht inte ens vad de har för intresse av den. Det som borde vara av intresse för skolan är vad utredningen kommit fram till, dvs hennes diagnos samt hennes problematik.

Alien skrev:På ett sätt hade det varit bra om skolpsykologen också varit involverad, den finns väl i skolan och har alltså närmare till rektor och lärare. Men orkar inte din dotter gå till en ännu en psykolog, så ska hon slippa.

Det måste ta på krafterna att jämt försöka förklara för folk som inte förstår.

Jo, visst hade det varit positivt med skolpsykologen, som fö tycks vara en av de bättre personerna på skolan. Men dottern har inget förtroende för henne. För dottern ingår skolpsykologen i skolpersonalen, och dottern har för länge sedan konstaterat att skolan inget förstår (sedan nya rektorn och läraren kom till) vilket jag tyvärr måste ge henne helt rätt i.

Något som känns oerhört mysko är dock den nya lärarens (och rektorns) oförmåga att ens tänka sig den problematik hon har. När läraren kontaktade oss förra gången så påpekade hon att det blir ju så svårt för dottern för hon tappar det sociala, och att det var så hemskt att hon inte hade den sociala biten. Detta efter jag förklarat att det är just det sociala hon inte pallar med just nu. Jag förklarade då detta tålmodigt återigen. Idag ringde så läraren igen och ville "träffa dottern" som hon sa. Jag får lite dåliga vibbar av det där för hon upprepade säkert 10 gånger under lika många minuter att hon "bara vill få en chans att träffa henne" för "det blev ju så tokigt det här" och "jag saknar henne".
Det bjöd på en rätt hyffsad utmaning att i milda ordalag förklara att dottern inte saknar henne eller sina kamrater ett skvatt och är totalt ointresserad av hur de känner just nu. Hon har fullt upp med sitt eget privata helvete.
Men jag undrar vad sjutton läraren är ute efter. Hon ville jag skulle tjata på jäntan så att hon fick träffa henne. Skulle väl aldrig falla mig in!

Jag försökte då idag förklara vad psykiatern sa sist vi sågs, nämligen att dottern är mer eller mindre utbränd efter att ha gett allt i den nya klassen under en hel termin. Jag påpekade också att detta är den längsta period det har funkat innan hon gått i väggen, och att det säkerligen är anledningen till att hon brakat så rejält den här gången.
Då låter personen som om jag bara hittar på.

Jag blir vansinnig snart, så enkelt är det. Jag försöker vara trevlig i det längsta, men snart är stubinen slut.

Behöver väl inte nämna att den här rektorn och läraren aldrig någonsin träffat på ett barn med Asperger tidigare.
Typiskt att någon måste bli försöksdjur.

Lärarens oförståelse känner jag alltför väl igen. Vet inte hur många gånger jag har fått konstatera att för en del spelar det helt enkelt ingen roll vad man försöker förklara om hur man fungerar, för dem är det så elementärt främmande att de inte ens kan relatera till ens enkla svenska ord. Man hade gjort sig lika bra förstådd på kinesiska.
Kanske försökte hon ändå visa omtanke - på det enda sätt hon kunde komma på?

Finns det någon någonstans med en fot i båda världarna, som du kanske kan ta hjälp av som "tolk"?

tahlia skrev:Först och främst, tack samtliga för stödet!

Alien skrev:På ett sätt hade det varit bra om skolpsykologen också varit involverad, den finns väl i skolan och har alltså närmare till rektor och lärare. Men orkar inte din dotter gå till en ännu en psykolog, så ska hon slippa.

Det måste ta på krafterna att jämt försöka förklara för folk som inte förstår.

Jo, visst hade det varit positivt med skolpsykologen, som fö tycks vara en av de bättre personerna på skolan. Men dottern har inget förtroende för henne. För dottern ingår skolpsykologen i skolpersonalen, och dottern har för länge sedan konstaterat att skolan inget förstår (sedan nya rektorn och läraren kom till) vilket jag tyvärr måste ge henne helt rätt i.

Något som känns oerhört mysko är dock den nya lärarens (och rektorns) oförmåga att ens tänka sig den problematik hon har. När läraren kontaktade oss förra gången så påpekade hon att det blir ju så svårt för dottern för hon tappar det sociala, och att det var så hemskt att hon inte hade den sociala biten. Detta efter jag förklarat att det är just det sociala hon inte pallar med just nu. Jag förklarade då detta tålmodigt återigen. Idag ringde så läraren igen och ville "träffa dottern" som hon sa. Jag får lite dåliga vibbar av det där för hon upprepade säkert 10 gånger under lika många minuter att hon "bara vill få en chans att träffa henne" för "det blev ju så tokigt det här" och "jag saknar henne".
Det bjöd på en rätt hyffsad utmaning att i milda ordalag förklara att dottern inte saknar henne eller sina kamrater ett skvatt och är totalt ointresserad av hur de känner just nu. Hon har fullt upp med sitt eget privata helvete.
Men jag undrar vad sjutton läraren är ute efter. Hon ville jag skulle tjata på jäntan så att hon fick träffa henne. Skulle väl aldrig falla mig in!

Jag försökte då idag förklara vad psykiatern sa sist vi sågs, nämligen att dottern är mer eller mindre utbränd efter att ha gett allt i den nya klassen under en hel termin. Jag påpekade också att detta är den längsta period det har funkat innan hon gått i väggen, och att det säkerligen är anledningen till att hon brakat så rejält den här gången.
Då låter personen som om jag bara hittar på.

Jag blir vansinnig snart, så enkelt är det. Jag försöker vara trevlig i det längsta, men snart är stubinen slut.

Behöver väl inte nämna att den här rektorn och läraren aldrig någonsin träffat på ett barn med Asperger tidigare.
Typiskt att någon måste bli försöksdjur.

Ja, det blir din uppgift att "vänligt men bestämt" säga till läraren att till dess de lärt sig mer om AS, så vill du inte utsätta din dotter för denna välmenta men jobbiga kontakt. Läraren utgår helt enkelt från att det är nåt missförstånd, om bara din dotter får klart för sig att läraren är snäll och tycker om henne, så ordnar sig allt.

Om det blir ett möte så deltar väl skolpsykologen också i det. Hon bör veta mer om AS än läraren och rektorn (som inte tycks veta nåt alls). Kanske kan hon påverka dem. Du kan väl själv tala med skolspsykologen, även om din dotter inte vill? Det är ju inte skolan som är dum, utan de enskilda personerna. Å andra sidan så är det ju rektorn som bestämmer.

Är det just det sociala som gjort din dotter utbränd? Gillar hon själva skolundervisningen? Vore det bättre om hon fick skoluppgifter att göra hemma (kanske inte nu när hon är utmattad men senare), kanske via internet? Finns det möjlighet att gå i särskild aspergerklass? Med lärare som förstår, så man inte behöver försöka banka in kunskapen.

Innan du pratar med rektorn nästa gång prata med BEO. Dels för tips och idéer. Men också för att kunna säga till rektorn att du pratat med BEO. Det borde hjälpa litet i alla fall. Finns det nåt som inte rektorer och likartat vill så är det att få dom på halsen.

På vår skola är det inte alls skolpsykologen vi haft till stöd och hjälp utan specialpedagogen. Men det kan säkert variera beroende på skola, organisation och deras resp kunskaper vem som är lämpligast.

Som väl är har vi en bra specialpedagog och barnen tycker om henne. Hon har dels haft direkta samtalskontakter med barnen (en i ettan och en i fyran) och dels med klassen samt fungerar som handledare åt fritidspersonal och klasslärare. Med varierande framgång naturligtvis men mest positivt i alla fall.

Även personal från barnhab har varit delaktiga men de har just inte haft direktkontakt med barnen. Dock kommer de gärna ut till skolan och handleder lärare och övrig personal - bra. De kan mycket och känner dessutom till olika hjälpmedel.

Har du/ni kontakt med barnhabben? Som Titti skrev, så hjälper dom till med handledning för både föräldrar och skolpersonal. Dom är guld värda!!! Ifall du inte har den kontakten (i vårt landsting krävs LSS för att få kontakt med barnhab) så prata med BUP-människan om det!

Välkommen cegeri

Tar en paus mitt i kaoset.

Nej, vi har inte kontakt med barnhab, och det var en mycket bra idé! Den tackar jag väldigt mycket för. När man är mitt i allt så är det svårt att se det som borde finnas rakt framför näsan på en.
Sedan bidrar ju det faktum att jag inte har någon remiss eller kontakt med vuxenhab till att jag inte ens tänkt på barnhab. Det rådet uppskattas absolut!

Specialpedagog finns nog inte ens på jäntornas skola, som det verkar. Det är en rätt liten skola (bor ca 3000 personer totalt i Söråker) och det kan väl vara en förklaring till detta.

Just idag så lades så ännu en sten på bördan. Det är ju så (som jag tror jag nämnde tidigare) att min dotter ska på BUP till sin psykolog idag. Jättepositivt... trodde jag ja.
I över två timmar var flickan otröstlig och nervös samt mått illa (vilket hon gör vid ångest). "Jag vill inte åka dit och jag tänker inte prata med henne, jag vill inte träffa henne och jag orkar inte, jag känner det som om jag gjort något fel men vet inte varför". Det är det enda jag fått ur henne. När jag slutligen ringde upp BUP och bad dotterns psykolog att ringa upp (vilket hon inte gjort ännu) så släppte det. Nu mår hon genast bättre för att hon vet att jag ska prata med psykologen, men hon vill absolut inte träffa människan och "svara på en massa jobbiga frågor" säger hon.

Vad sjutton gör man? Jag vet ju att jag antagligen får lite stöd och råd från psykologen när hon ringer, men just nu känns det oerhört tungt. Och det gör så enormt ont i mig när jag tittar in i dotterns ögon och ser ett helt hav av smärta och sorg. Man ska inte ha den blicken när man är 10 år gammal.

Just nu känns det som jag inte orkar mycket mer, men jag vet att jag måste. Ändå har dottern visat tecken på klara framsteg de senaste dagarna.
Jag känner mig rätt rådvill.

Och välkommen cegeri! Så roligt att ha dig här!

tahlia skrev:Tar en paus mitt i kaoset.

Nej, vi har inte kontakt med barnhab, och det var en mycket bra idé! Den tackar jag väldigt mycket för. När man är mitt i allt så är det svårt att se det som borde finnas rakt framför näsan på en.
Sedan bidrar ju det faktum att jag inte har någon remiss eller kontakt med vuxenhab till att jag inte ens tänkt på barnhab. Det rådet uppskattas absolut!

Vi bidrar gärna med goda råd som du vet

tahlia skrev:Specialpedagog finns nog inte ens på jäntornas skola, som det verkar. Det är en rätt liten skola (bor ca 3000 personer totalt i Söråker) och det kan väl vara en förklaring till detta.

Vår skola är inte heller stor men den är centralskola i kommunen. Skolan har omkring 750 elever totalt i klasserna F-9 varav hälften på högstadiet (enda högstadieskolan i kommunen). Vår specialpedagog arbetar på LM medan det finns en annan som är på högstadiet. Själva byn jag bor i har 3500 invånare så här är inte heller stort. I skolkatalogen finns en rubrik "Elevhälsoteam" - kanske finns det hos er med? Eller på kommunens hemsida?

Kanske finns det en specialpedagog som delas mellan flera skolor? Just henne har vi haft god nytta av.

tahlia skrev:Just idag så lades så ännu en sten på bördan. Det är ju så (som jag tror jag nämnde tidigare) att min dotter ska på BUP till sin psykolog idag. Jättepositivt... trodde jag ja.
I över två timmar var flickan otröstlig och nervös samt mått illa (vilket hon gör vid ångest). "Jag vill inte åka dit och jag tänker inte prata med henne, jag vill inte träffa henne och jag orkar inte, jag känner det som om jag gjort något fel men vet inte varför". Det är det enda jag fått ur henne. När jag slutligen ringde upp BUP och bad dotterns psykolog att ringa upp (vilket hon inte gjort ännu) så släppte det. Nu mår hon genast bättre för att hon vet att jag ska prata med psykologen, men hon vill absolut inte träffa människan och "svara på en massa jobbiga frågor" säger hon.

Vad sjutton gör man? Jag vet ju att jag antagligen får lite stöd och råd från psykologen när hon ringer, men just nu känns det oerhört tungt. Och det gör så enormt ont i mig när jag tittar in i dotterns ögon och ser ett helt hav av smärta och sorg. Man ska inte ha den blicken när man är 10 år gammal.

Min dotter som är ungefär jämngammal med din blir också sådär. Om något har hänt och hon skall tala med någon om det och/eller försöka reda ut saker. Jag brukar, hårdhjärtad som jag är, trots allt tvinga henne och det släpper alltid efteråt. Som vuxen kan jag se och komma ihåg det och det gör det lättare att trots allt insistera.

tahlia skrev:Just nu känns det som jag inte orkar mycket mer, men jag vet att jag måste. Ändå har dottern visat tecken på klara framsteg de senaste dagarna.
Jag känner mig rätt rådvill.

Och välkommen cegeri! Så roligt att ha dig här!

Instämmer naturligtvis i välkomnandet!

Hur går det, thalia?

Känner igen mig såväl i det du berättar om din dotter; allt kruxande med skolfolk som inte fattar ett jota hur tydlig man än är. Kommer ihåg att jag tyckte de verkade ha en manual, en doktrin inmonterad strax under hårfästet, en doktrin som säger hur barn fungerar & vad barn behöver. Känner så otroligt väl igen det du citerade av dem, de emotionella flosklerna de gärna kommer med. "Viktigt att inte missa det sociala"...SUCK! Det är snarare superviktigt för aspergare att SLIPPA DET SOCIALA, det är just den sociala biten som ställer till det för en. Kommer såväl ihåg när jag efter mycket om och men äntligen fick 'anpassad studiegång', vilken LYCKA det var att slippa klassen, att slippa tvingas delta i gruppdynamiken vareviga dag, att slippa bli vald sist hela tiden, att slippa vara den som alltid blev över när det skulle delas upp "två och två". Så otroligt jävla skönt att slippa umgås med jämnåriga. Att slippa det ständiga kacklet i korridorerna. Så otroligt befriande att slippa pubertetsrusiga tonåringars debila sätt att umgås. Men det var ändå ca nio år för sent...

Men det förstår ju inte de högt ärade lärarna för de har minsann fått lära sig att alla barn mår bra av att 'ha kamrater' och att alla i sann socialdemokratisk anda ska vara med hela tiden.

Skulle vilja åka och läxa upp de där pappskallarna du råkat ut för Thalia...!

Stå på dig, det är DU som har kunskapen, det är du som har argumenten på din sida.

Måtte Excalibur avskilja de floskelproppade pedagogernas huvuden av kropparna!

Jag hade en bekant (ej AS) som totalvägrade lekis. Han satt i några dagar och glodde på dom andra ungarna. Sen vägrade han gå dit mer...

Bjäbbmonstret skrev:Jag hade en bekant (ej AS) som totalvägrade lekis. Han satt i några dagar och glodde på dom andra ungarna. Sen vägrade han gå dit mer...

Ja du, samma sak med mig. Både på dagis & kyrkans barntimme.
Min uppfattning är att är det något aspergerbarn INTE mår bra av så är det att umgås med jämnåriga i grupp.
Som vuxen kan man lära sig hantera det, själv kör jag ngn slags Clintan-stil. Men för ett barn är det för mycket att begära.

KrigarSjäl skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Jag hade en bekant (ej AS) som totalvägrade lekis. Han satt i några dagar och glodde på dom andra ungarna. Sen vägrade han gå dit mer...

Ja du, samma sak med mig. Både på dagis & kyrkans barntimme.
Min uppfattning är att är det något aspergerbarn INTE mår bra av så är det att umgås med jämnåriga i grupp.
Som vuxen kan man lära sig hantera det, själv kör jag ngn slags Clintan-stil. Men för ett barn är det för mycket att begära.

Jag tycker att det är fel när man ser förskolan som en mer eller mer obligatorisk form av barnomsorg. Kyrkans barntimmar är ju bara några timmar i veckan men mer än en hel arbetsdag 5 dagar i veckan från 18 månaders ålder - det låter som ett övermått av social stress som jag inte skulle velat vara utsatt för för min egen del heller.

Håller med dig; dagis är överskattat. Barn mår bäst av vara hemma hos mamma när de är små.

KrigarSjäl skrev:Håller med dig; dagis är överskattat. Barn mår bäst av vara hemma hos mamma när de är små.

För mig som mamma har dagis varit räddningen och även fritids för de lite större trots att de har AS i varierande grad. Orsaken är enkel: JAG hade inte klarat mig annars. Jag behövde ett andningshål i vardagen.

Nu talar vi inte om speciellt långa dagar, från mellan 2 och 4 års ålder har de gått på dagis vanligtvis ca 5 timmar per dag - inte tidiga morgnar och inte sena eftermiddagar. Det har inte varit enkelt men för tex min sjuåring med AS+ADHD var det nödvändigt att lära sig sitta vid ett matbord och äta tillsammans med andra människor under ordnade former. Det lyckades vi inte speciellt bra med hemma kan jag säga. Vilket drabbade alla.

Men min yngsta, som är oroande mycket NT, är tveklöst den som uppskattat dagis mest.

weasley skrev:Hur går det, thalia?

Jag säger som jag brukar göra: Det går. Det måste gå.

Men för att utveckla lite mer så kan jag säga att det absolut går åt rätt håll för jäntan. Även om gårdagen var en djupdykning så gör hon framsteg i rätt riktning.
Förr fick man bara enstaviga svar och hon (som vanligtvis skrattar åt allt) log inte ens. Hon hade svarta ringar under ögonen och var konstant trött, men kunde inte sova. Hon åt knappt något och med den lilla smala kroppen hon har så är det inte mycket marginaler att sväva på.
Hon blåvägrade dessutom att tillbringa tid hos sin pappa, med motivationen att han inte förstod och att hon mådde bättre när hon var med mig.
"Du vet vad man ska säga och göra mamma" fick jag höra. Det värkte i mig för hennes pappa, för jag kan mycket väl tänka mig hur jobbigt det måste kännas när dottern inte vill vara hos honom.
Så framstegen då?
De mörka ringarna under ögonen är borta. Hon skrattar, skämtar och pratar med samtliga här hemma. Hon äter både fukost, lunch och middag, samt fikar två gånger (yay!!!). Hon var ned (i förrgår) till sin pappa i några timmar, och det flöt på bra, och är superpositivt!
Hon sover på natten igen, även om det är lite, men hon har alltid sovit väldigt lite.

När hon då brakade ihop igår så försvann alla positiva tecken ur huvudet på mig och jag kände bara förtvivlan och oro. Idag har jag haft lite tid på mig att fundera och inser att det iaf ser ljust ut, även om det går mycket långsamt.

Titti skrev:Min dotter som är ungefär jämngammal med din blir också sådär. Om något har hänt och hon skall tala med någon om det och/eller försöka reda ut saker. Jag brukar, hårdhjärtad som jag är, trots allt tvinga henne och det släpper alltid efteråt. Som vuxen kan jag se och komma ihåg det och det gör det lättare att trots allt insistera.

Jag skulle inte säga att du är hårdhjärtad! Du gör det ju för din dotters skull och för att hon ska få hjälp och må bättre.

Problemet här är att jag inte kan tvinga iväg min dotter. Hon får ångest när hon mår dåligt, och är skrämmande lik mig på det viset att hon då mår illa och kräks, och har även hon, samtidigt en fobi för illamående och kräkningar.
Om jag tvingar iväg henne till affären eller till BUP när hon mår så dåligt, så är risken stor att hon drabbas av ångest. Händer detta så förknippar hon sedan affären eller BUP med att kräkas och må illa, vilket gör det i det närmaste omöjligt att komma över den spärren sedan.
Det som händer är att hon då, bara genom minne, mår illa varje gång vi kommer dit, och det gör bara allt värre.
Men jag frågar minst en gång om dagen om hon vill följa med på kiosken eller på affären, eller bara komma ut lite.
Skogen vandrar vi i och det tycker hon mycket om. Hon är inte redo för andra människor ännu helt enkelt.

Krigarn
Tack för väl valda och mycket stöttande ord. Det värmer gott när man är mitt i totalt kaos.

......................................................................................

Mitt i detta är jag också orolig för min yngre dotter, som hamnar i kläm hela tiden. När äldsta jäntan mår dåligt kan hon häva ur sig de mest sårande saker till sin lillasyster, och om inte lillasyster gråter så förstår inte äldsta dottern att det hon säger faktiskt gör lillasyster illa.
Det är inte lätt att vara 8 år och ha en storasyster med AS. När många vuxna inte förstår, hur ska hon då förstå?
Hade ett långt samtal med äldsta dottern igår, och efter det var hon faktiskt jättesnäll med sin lillasyster, samtidigt som hon vet att hon kan gå undan och få vara ifred när helst hon vill.

Ja herrejisses. Det är inte lätt att vara människa![/b]

Du har det tufft Tahlia, du och dina barn. Önskar dig lycka till!

Bjäbbmonstret skrev:Du har det tufft Tahlia, du och dina barn. Önskar dig lycka till!

Tack

Men tufft vet jag inte. Vi är inte döende i cancer någon av oss. Vi har ingen livshotande sjukdom alls faktiskt.
Vi skrattar mycket också, och vi trivs väldigt bra samman. Jag har turen att ha en jättefin kontakt med båda mina döttrar, och har även den stora turen att de litar på mig till 100%. Vi pratar om allt, och tyvärr är det inte alla som har den turen och det privilegiet. Jag hoppas bara att det håller i sig genom tonåren också!

Sedan får man inte glömma att det finns många föräldrar här på forumet och överallt annars, både mammor och pappor (och naturligtvis deras barn), som har det väldigt jobbigt, och när jag läser om många här så ser jag väldigt mycket mod, ork och vilja. Vi har massor av duktiga föräldrar här på forumet, många av dem klarar saker som jag inte tror jag skulle klara av, och ändå har de tid och ork att ge råd åt andra.

Så tack samtliga och alla föräldrar här bör ta åt sig av att ni är oerhört starka och helt suveräna människor!