kiddie skrev:Jag har aldrig riktigt fattat varför folk reagerar mer på det som är nära, mer än att det bevisar att man själv kan drabbas.

Rent empatimässigt tycker jag det är lika hemskt när folk dör på hemska sätt oberoende om det är i Sverige, Europa eller ett annat land. Men jag har förstått att det är ovanligt att man tänker så.

kiddie skrev:Kanske kan vara bra då att inte ha massa spegelneuroner då, särskilt inte om man sitter i en position där man verkligen kan påverka det som händer i världen.

Bali skrev:

blyger skrev:Blir nyfiken på det här med ilska, menar du att du har svårt att känna ilska innuti överhuvudtaget eller att du har svårt att utåt stå upp för ilska du känner innuti över om du eller någon blir illa behandlad eller liknande?

Tack för frågan, även om den faktiskt inte är helt lätt att besvara.

Det är nog både ock tror jag, även om den helt klart största svårigheten är att utåt sett visa min eventuella ilska när jag t.ex. blivit illa behandlad, medan jag alltså oftast inte har denna svårighet när jag står upp för någon annan.

Det verkar dock som det även finns någon form av inre spärr när det kommer till att få lov att känna ilska för egen del och kanske är det så att den spärren, det hindret, är så kraftigt att jag liksom hindras att bli helt medveten om att jag ens känner ilska eller att jag inte tror mig ha tillåtelse att göra det i alla fall - vem tror jag att jag är liksom. (Jo, Jante sitter ofta på min axel. )

Som synes är det verkligen inte helt lätt detta med känslor.

kiddie skrev:
I slutändan vill jag folk väl för att de behövs i mitt liv. Det är väl en rätt självisk tanke egentligen. Men samtidigt öppnar den upp väldigt mycket, för jag inser att jag verkligen behöver dessa människor och de behöver mig och det går bättre om vi drar åt samma håll. Därför är jag aldrig snål mot mina vänner, min specialpedagog tycker t o m att jag är en för bra vän, hur man nu kan vara det. Att jag borde vara mer egoistisk. Men skulle jag avskärma mig får jag ju inget tillbaka, som jag behöver.

Så mina själviska tankegångar och analysen av dem får till följd att jag har goda vänner och ett bra men litet socialt nätverk.

Jag trodde länge att folk bara hade en slags tankeempati med andra. Att de bara hittade på när de visade känslor, att det var "synd" om ngn. Jag var helt övertygad om att det var fejk. Att de brydde sig mer i teorin. Men sedan har jag jämfört med hur jag ser på små ulliga, gulliga djur och då kan jag få en helt spontan känsla för dem. Som är ngt helt annat än vad jag känner för människor. Så jag har dragit slutsatsen att folk har denna känslomässiga kontakt med andra människor, den som jag har med djuren. Hur märkligt det än må låta.