Kan någon ge ett par exempel på empati?

Jag hittade detta på wikipedia:

Empati handlar om en psykisk förmåga att förstå och känna med andra, vare sig personen håller med eller inte; till exempel en psykolog kan ha empati med en brottsling utan att bli likadan, vara likadan eller ha medlidande med brottslingen.

Jag är inte helt säker på hur jag vet om jag har empati, hela ämnet ger mig huvudvärk.

Om jag ser ett barn på TV som gråter och det gör mig ledsen, är det empati eller sympati?

EDIT:
Hittade detta:
http://www.mdh.se/forskning/2.490/jakob-eklund-riktig-empati-kanns-1.22350

Utan förståelse, ingen empati
Första kravet för empati, att känna igen sig, handlar om att man kan leva sig in i den andres upplevelser. Igenkänningen kan vara i olika hög grad. Ett exempel på hög igenkänning är när någon har en vän som druckit lite för mycket alkohol en kväll, som tidigare gjort samma sak själv. Ett exempel på en situation med ganska lite igenkänning men ändå möjlighet att leva sig in, är mannen som känner empati med en hemlös då han har erfarenhet av att sova i tält.

Det andra kravet, att bry sig om den person man känner empati för, betyder att man inte bara godtyckligt förstår något. Det kan exemplifieras med att sjuksköterskor inte bara måste veta vad som behöver göras, de måste bry sig om patienterna för att empati ska upplevas i vården.

Tredje kravet handlar om att känna av den andres känsla, d v s att känna om den andre är ledsen eller rädd. Det gör att den som känner empati kan följa den andre. Här ser man en skillnad hos exempelvis psykopater, de kan relatera till andra, men de känner inte av dem utan noterar bara kallt att den andre är ledsen eller rädd.

Det fjärde kravet, förståelsen, skiljer ut empatin från snällhet och välvilja. Känner man empati förstår man vad den andre behöver och skräddarsyr det man gör för den andre.

Det fjärde kravet känns väldigt riskabelt.

Empati - Att förstå den andre
Sympati - Att känna med den andre

Jag skulle nog säga att min empatiska förmåga är långt mer utvecklad än min sympatiska.
När min morfar avled efter en tids övergång mot det dementa var jag snabb med att ringa upp min bror som var hemma för sig själv just då. Självklart förstod jag att han nog behövde få prata lite, eller som det nu blev; gråta en hel del. Jag förstod känslorna, det var ju min morfar med, men att känna medlidande, sympati, infann sig inte. Kanske kände jag mig snarare lättad över att han stilla fick försvinna bort i sin sjuksäng, ingen mer plåga för honom.

Jag tror på ett sätt att om personen i fråga förstår sitt egna mående och känslor, så finns ingen sympati att ge från min sida. Däremot empati. För om personen redan vet hur denne känner, så hjälper det ju knappast att jag också gråter, så jag stänger automatiskt av den, likt en strömbrytare.

Värre blir det om någon inte verkar förstå sin livssituation eller mående över något. Då väcks snarare en väldigt stark sympati från min sida. Kanske också därför jag vill alla djurs bästa i och med det. En varg med ett brutet ben verkar göra allt för att försöka hålla uppe tempot, till synes oförstående varför denne inte kan stödja sig på benet. Det gör ont ända in i hjärtat på mig, även om det bara är bilder som visas på en tv-ruta, bland hundratalet andra djurprogram.

Kan bara svara hur jag är personligen. Har sett både olika sorters och grader empati hos aspergare och jag tror jag nog är udda både gentemot AS och NT.

Jag har inte någon speciellt bra förmåga att urskilja vad folk visar för känslor. Sämst är jag konstigt nog på de mest rena känslorna som man anser finns, glädje, sorg, avsmak, rädsla, ilska och förvåning. Har lättare att läsa mixade känslor i ett samband. Skriker någon argt eller gråter eller skrattar högt, ja då fattar jag. Annars tycker jag folk mest ser sura ut fast de inte "gör" det. Rädsla tror jag jag helt missar.

Hur känslor smittar? Skratt kan smitta på mig, stark sorg oxo. Annat, nä.

Bryr jag mig? Nä.

Så ska man inte "vara" som aspergare, man ska innerst inne ha normal empati. Men jag kan faktiskt inte känna med tusentals svältoffer eller om någon blivit sparkad från jobbet eller om något flygplan störtat. Visst, jag går runt och låtsas att jag bryr mig, men drabbar det inte mig så känner jag faktiskt ingenting.

Jag har massa känslor. Och jag är bra på att veta vad som är vad. Ibland blir jag förvånad över att andra inte har samma urskiljningsförmåga av sina egna känslor.

Sedan har jag "valt" att vara rätt så moralisk. Jag kan uppröras av hemskheter och orättvisor. Min moraliska kompass kanske inte är exakt som NT:s, och dessutom nog starkare. Men den är inte baserad på känslor på samma sätt, t ex tycker jag inte att en svensk har mer rätt att leva än någon i ett annat land. Så jag har bestämt vad jag tycker är rätt och fel.

Sedan så har jag genom internet och där ingen har mer än ord (eller så var det iaf på internet 1.0) talat mycket med andra och fått en bra uppfattning om hur andra tänker och har verkligen ansträngt mig för att förstå hur de känner och tänker.

Kollade på Kunskapskanalen häromdan. De sa empati har fyra delar. En direkt reaktion, man speglar andras känslor (har inte detta mycket alls), en tankemässig empati där man försöker förstå (har detta mycket), en vilja till handling för att t ex lindra andras problem (har detta) och det som många NT saknar, empati gentemot de som inte tillhör den egna gruppen eller kulturen (har det).

Tycker det är rätt skönt att ha den typ av empati/avsaknad på vissa områden som jag har. Låter skitjobbigt att gå omkring och känna med andra människor.

kiddie skrev:Kan bara svara hur jag är personligen. Har sett både olika sorters och grader empati hos aspergare och jag tror jag nog är udda både gentemot AS och NT.

Jag har inte någon speciellt bra förmåga att urskilja vad folk visar för känslor. Sämst är jag konstigt nog på de mest rena känslorna som man anser finns, glädje, sorg, avsmak, rädsla, ilska och förvåning. Har lättare att läsa mixade känslor i ett samband. Skriker någon argt eller gråter eller skrattar högt, ja då fattar jag. Annars tycker jag folk mest ser sura ut fast de inte "gör" det. Rädsla tror jag jag helt missar.

Hur känslor smittar? Skratt kan smitta på mig, stark sorg oxo. Annat, nä.

Bryr jag mig? Nä.

Så ska man inte "vara" som aspergare, man ska innerst inne ha normal empati. Men jag kan faktiskt inte känna med tusentals svältoffer eller om någon blivit sparkad från jobbet eller om något flygplan störtat. Visst, jag går runt och låtsas att jag bryr mig, men drabbar det inte mig så känner jag faktiskt ingenting.

Jag har massa känslor. Och jag är bra på att veta vad som är vad. Ibland blir jag förvånad över att andra inte har samma urskiljningsförmåga av sina egna känslor.

Sedan har jag "valt" att vara rätt så moralisk. Jag kan uppröras av hemskheter och orättvisor. Min moraliska kompass kanske inte är exakt som NT:s, och dessutom nog starkare. Men den är inte baserad på känslor på samma sätt, t ex tycker jag inte att en svensk har mer rätt att leva än någon i ett annat land. Så jag har bestämt vad jag tycker är rätt och fel.

Sedan så har jag genom internet och där ingen har mer än ord (eller så var det iaf på internet 1.0) talat mycket med andra och fått en bra uppfattning om hur andra tänker och har verkligen ansträngt mig för att förstå hur de känner och tänker.

Kollade på Kunskapskanalen häromdan. De sa empati har fyra delar. En direkt reaktion, man speglar andras känslor (har inte detta mycket alls), en tankemässig empati där man försöker förstå (har detta mycket), en vilja till handling för att t ex lindra andras problem (har detta) och det som många NT saknar, empati gentemot de som inte tillhör den egna gruppen eller kulturen (har det).

Tycker det är rätt skönt att ha den typ av empati/avsaknad på vissa områden som jag har. Låter skitjobbigt att gå omkring och känna med andra människor.

Igenkänning i det mesta, kul.

Saknar empati och den enda känsla jag får är irritation i olika grader. Sa till exempel åt en skottskadad att sluta blöda ner golvet i en restaurang (jag vill inte slösa min tid med att torka blod, har annat att göra).

Dock så vet jag vad som är rätt och fel och följer någon slags moral kod. Varför göra fel när man kan göra rätt.

Dör någon som inte spelat någon roll i mitt liv bryr jag mig inte, såvida inte andra jag känner sörjer, för då måste man ta hänsyn till dem. Missförstå mig rätt, jag ställer nästan alltid upp när folk krisar och andra inte ställer upp. Iofs blev jag rätt full i skratt när Sheldon i TBBT alltid ska bjuda ledsna människor på varm dryck, så är jag med. Har kanske varit britt i ett tidigare liv. Typ "sätt dig så ordnar jag en kopp te". Men det kanske jag gör för att ha en begriplig start om den krisande vill ha en konversation.

De som jag känt länge är jag rädd att de ska dö. För det bli lixom så stort hål av en människas död, när den går bort så fattas just den människan i de sammanhangen den brukar vara. Det är en rätt egocentrerad sorg, men sorg likväl. Jag är bara så förbaskat van vid människan.