Ärligt talat så vet jag inte. Rent teoretiskt skulle det kunna va nån men det vet man ju inte.

Nej men cancer är en sjukdom man får och alltså inget man har (mer än kanske ett kort tag innan en diagnos för det lär väl märkas rätt snart).
Asperger föds man med och alltså inget man får (annat än då som medicinsk diagnos) man har ju AS oavsett diagnos eller inte. Vilket ju alla förstår och jag fattar också vad ni menar jag vill bara driva det till sin spets
Klart man kan, ja vad ska man kalla det, vara en aspergerperson utan diagnos, men ja jag vet att bara en läkare och psykolog kan ställa diagnos och bla bla. Jag känner igen mina kära aspergervänner, såklart måste jag känna dem väl, men herregud...Tja jag tycker så här i alla fall! Och tycker det är rätt kul att inte lita på enbart läkare och diagnostänkande.

Det är ju inte diagnosen i sig jag syftar på men jag skrev så för att folk ska fatta vad jag menar! Är man bokstavstroende blir det problem.

Bjäbbmonstret skrev:1-2 personer. Den ena har genomgått utredning men ansågs för empatisk och man menade då att problemen hade sin grund i en dysfunktionell familj.

Fick den personen någon verksam hjälp?

För mig fördröjdes den (så verksam den nu är) säkert med ytterligare några värdefulla år av min "mänsklighet" och proffsens fördomar om aspergare. Dysfunktionell familj? Javisst – det blir den när föräldrarna och halva släkten försöker hanka sig fram med oidentifierad Asperger.

Red and green skrev:En på jobbet. Nånting är det, undrar om det handlar om AS eller är det till o med någonting allvarligare som borderline.

Det kanske är min hemska mamma du har träffat?
Är h*n pedantisk, kontrollerande och egocentrisk också?

Zombie skrev:Fick den personen någon verksam hjälp?

För mig fördröjdes den (så verksam den nu är) säkert med ytterligare några värdefulla år av min "mänsklighet" och proffsens fördomar om aspergare. Dysfunktionell familj? Javisst – det blir den när föräldrarna och halva släkten försöker hanka sig fram med oidentifierad Asperger.

Jag vet inte om han fått någon med hjälp av sjukvården och nu har jag tappat kontakten med honom. Vad jag vet hade han både medicinerat och fått terapi tidigare. Jag vet faktiskt inte varför de utredde men jag kom ihåg att han var nöjd med resultatet då eftersom han upplevde det som en lättnad att de den här gången inte tyckte att det var fel på honom.

Känner att jag ska förtydliga mig lite ytterligare.
A) Jag säger ju inte till en person att jag tror du har AS, jag är inte nåt åt det hållet!
B) En vän som jobbar inom psykiatrin med NPF-utredningar och är ASspecialiserad säger själv att det hela är ett spel, det finns egentligen inget svart eller vitt, att man har eller inte har det, dvs det är inte så enkelt, mycket beror på omständigheter, om ens problem ställs på sin spets osv. Själv anser hon sig ha asperger och därmed lättare veta vad hon ska fråga efter och därmed lättare identifiera AS. Vi rör oss alltså i ett gränsland (naturligtvis finns barndomshistoriken med men den kan se rätt olika ut det finns inga givna svar där heller)
C) Tråden är menad att vara lite kul, inte så allvarligt menad, mer så att jag är intresserad av se hur ni tänker kring det hela.

Jag undrar vad min arbetsterapeut tänker nu efter att jag sade till honom att jag tror att han har Asperger (enligt honom själv så har han ingen diagnos och han hade inte tänkt på det förut).

Han gav mig väldigt tydliga Aspievibbar

Miche skrev:Jag undrar vad min arbetsterapeut tänker nu efter att jag sade till honom att jag tror att han har Asperger (enligt honom själv så har han ingen diagnos och han hade inte tänkt på det förut).

Han gav mig väldigt tydliga Aspievibbar

Haha, det var roligt och det kan man väl kosta på sig att säga i ett sådant sammanhang, jag menar du och din arbetsterapeut diskuterar dig och då kan man väl också ta upp honom, trots att det inte är så man brukar göra, men desto roligare!

Har själv en vän som är klockren hon säger att hon funkar precis som jag, men hon har även problem med ansiktsblindhet. Dock är hennes ekonomiska situation inom kontroll så det blir nog ingen utredning, men en ODIAGNOSTICERAD aspergare Yes! trots denna språkliga motsättning.

Ugglan skrev:att det hela är ett spel,

Jag måste gå in och rätta mig här, det kan lätt framstå som att jag menar att det går att fuska, nej spel var mitt klumpiga ordval. Vad jag försökte få fram var att ingen vet egentligen vad AS är eller beror på och att psykiatrin därmed i grunden har svårt att veta hur den ska hantera personer med AS. Sätta en diagnos är en sak men sen då? Man kan ju vara högpresterande och samtidigt på vissa områden funktionsnedsatt, dessutom med en högre intelligens än snittet, och som Attwood skriver större sannolikhet att påbörja högskolestudier än snittet (att slutföra är en annan sak), det är i den bemärkelsen mina tankar leder till "spel". Då syftar jag på ett "spel" i kulturell bemärkelse. Att vår kultur blivit så krävande, för oss med annan perception, att vi för att i nån mening överleva, tvingas söka vård för något som egentligen är ett annat sätt att vara på. Jag kan uppleva att jag själv känner mig väldigt främmande i rollen som "sjuk" när jag sitter i psykiatrins väntrum. För i någon mening är jag att betrakta som sjuk annars vore jag inte där. Det är då det hela känns som ett gigantiskt spel där människor tilldelas olika roller, utifrån friskt och sjukt, normalt, onormalt osv.
Detta är ju ingenting nytt alls utan om detta finns flera trådar redan. Jag ville bara förklara min ståndpunkt genom denna utvikning .

Jag förstår dig Ugglan.

Tack!

Samtidigt kan "ett spel" vara det vi omedvetet utför då vi ibland så förtvivlat gärna vill passa in och därmed gör det som vi tror förväntas av oss.

Visst är det så också. Allt bygger på att alla i någon utsträckning spelar. I vårt samhälle är det sociala spelet en förutsättning. En önskan om att göra sig lite bättre, kanske. Överklassen spelar, för att inte tala om medelklassen, det är väl kanske den utarbetade arbetarklassen som står utanför, även om de kan ha sin jargong. Nå, för att återknyta. Jag upplever inte att jag förtvivlat gärna vill passa in men att jag per automatik anpassar mig till rådande norm. Vilket jag också kan trivas med, jag gillar att socialisera (när jag själv vill), men det tar på krafterna.

Eftersom jag kommer från en plats där manér och tillgjort socialiserande i princip lyser med sin frånvaro, så finns det ett kulturellt glapp som jag med min AS är desto mer sårbar för. Man skulle kunna säga att jag per automatik dubbelanpassar mig, dels till andra människor och dels till att de beter sig på ett sätt som i grunden är mig främmande.

Samtidigt är jag extremt uppriktig och inte den som "spelar". Det värsta jag vet är när någon konverserar mig. Men trots det så är väl all form av socialiserande ett agerande som tar på krafterna. Att prata är ansträngande (även om det inte upplevs så, tror jag).

Ugglan skrev:Jag upplever inte att jag förtvivlat gärna vill passa in men att jag per automatik anpassar mig till rådande norm.

Det är ju något som för min del försvunnit mer och mer, i början av skolan försökte jag verkligen, men då det inte fungerade (jag blev mobbad) så har jag efterhand gett upp mer och mer och försöker vara mig själv, vilket i sociala sammanhang inte alltid är så lyckat.

Ugglan skrev:Eftersom jag kommer från en plats där manér och tillgjort socialiserande i princip lyser med sin frånvaro, så finns det ett kulturellt glapp som jag med min AS är desto mer sårbar för.

Är det möjligen så att du har arbetarbakgrund Ugglan? Och gått den långa vägen till studier med en idealiserad bild av vad det skulle kunna innebära?

Ugglan skrev:Samtidigt är jag extremt uppriktig och inte den som "spelar". Det värsta jag vet är när någon konverserar mig.

Jag uppfattar det som att vi lever i en tid där de kulturella och sociala orsakerna till folks beteende underskattas medan de biologiska och medicinska överbetonas. Det gör att man konsekvent söker orsaken till bristande anpassning till individen och stoppar huvudet i sanden för möjligheten att det är omgivningen som brister. På 70-talet tror jag att det var tvärtom.

Ja en idealiserad bild av tillvaron har jag helt klart, mest baserad på min AS (ovilja/oförmåga att acceptera verkligheten som den är), fantasi och kritik av det rådande samhällssystemet. Jag letar en utopi som ska passa mig.

Nej, inte arbetarbakgrund (lärar- o rektorsbarn), men jag är uppväxt i ett samhälle som åtminstone förr var klasslöst, långt upp i Norrland. Människor var mycket uppriktiga och förställde sig inte, helt enkelt. Jag kan nu faschineras över i vilken utsträckning människor förställer sig. Men visst, alla teoretiska studier har förstört mitt huvud och gjort mig allergisk mot all relativism och allt teoretiserande samtidigt som jag är en del av det.

Ja, jag kan uppleva att biologi är allt och medicin är det som ska "fixa" oss. När vi i själva verket borde diskutera vilket samhälle vi vill ha och framförallt för vem.

Bjäbbmonstret skrev:

Ugglan skrev:Eftersom jag kommer från en plats där manér och tillgjort socialiserande i princip lyser med sin frånvaro, så finns det ett kulturellt glapp som jag med min AS är desto mer sårbar för.

Är det möjligen så att du har arbetarbakgrund Ugglan? Och gått den långa vägen till studier med en idealiserad bild av vad det skulle kunna innebära?

Ugglan skrev:Samtidigt är jag extremt uppriktig och inte den som "spelar". Det värsta jag vet är när någon konverserar mig.

Jag uppfattar det som att vi lever i en tid där de kulturella och sociala orsakerna till folks beteende underskattas medan de biologiska och medicinska överbetonas. Det gör att man konsekvent söker orsaken till bristande anpassning till individen och stoppar huvudet i sanden för möjligheten att det är omgivningen som brister. På 70-talet tror jag att det var tvärtom.

Håller med dig om det sista!
Det har vänt från att allt berodde på miljö och barndom till att "allt" beror på medfödd defekt hos den enskilda. Märkligt...

Bjäbbmonstret skrev:....
Jag uppfattar det som att vi lever i en tid där de kulturella och sociala orsakerna till folks beteende underskattas medan de biologiska och medicinska överbetonas. Det gör att man konsekvent söker orsaken till bristande anpassning till individen och stoppar huvudet i sanden för möjligheten att det är omgivningen som brister. På 70-talet tror jag att det var tvärtom.

Det låter som en bra beskrivning av fenomenet medikalisering som funnits några decennier men, som du skrev, har förstärkts ännu mer fr.o.m. 80-talet. Det är mer eller mindre uttalat i olika länder; Sverige är ett av de värsta. Finns flera intressanta böcker skriva om det och det har även diskuterats här i bl a Wines tråd.

Det som förr var normala motgångar i livet (ex olyckor, man blir dumpad av flickvännen, gammelmormor går bort) leder idag ofta till personen antingen blir hänvisad till eller själv söker sig aktivt till psykiatrin och liknande vård. Vi tror helt enkelt att alla typer av motgångar - även helt normala - är någonting sjukligt som skall undvikas till varje pris och botas/behandlas med medikament eller terapi.

Tänker också på "Det var inte mitt fel!" utvecklingen där skuldkänslor (som är något viktigt och naturligt) inte ska finnas och allting är någon annas fel, vilket bl a Ann Heberlein skrivit en bok om.

barracuber skrev:Det låter som en bra beskrivning av fenomenet medikalisering som funnits några decennier men, som du skrev, har förstärkts ännu mer fr.o.m. 80-talet. Det är mer eller mindre uttalat i olika länder; Sverige är ett av de värsta.

Är Sverige värre än andra länder? Jag trodde USA var värst?

Bjäbbmonstret skrev:

barracuber skrev:Det låter som en bra beskrivning av fenomenet medikalisering som funnits några decennier men, som du skrev, har förstärkts ännu mer fr.o.m. 80-talet. Det är mer eller mindre uttalat i olika länder; Sverige är ett av de värsta.

Är Sverige värre än andra länder? Jag trodde USA var värst?

Jo det började där men vi går som så ofta hand i hand.

barracuber skrev:Det som förr var normala motgångar i livet (ex olyckor, man blir dumpad av flickvännen, gammelmormor går bort) leder idag ofta till personen antingen blir hänvisad till eller själv söker sig aktivt till psykiatrin och liknande vård. Vi tror helt enkelt att alla typer av motgångar - även helt normala - är någonting sjukligt som skall undvikas till varje pris och botas/behandlas med medikament eller terapi.

David Eberhard har en hel del vettiga synpynkter, tror det ligger mycket i det han säger:

Stockholmsregionen - Trygghetsjakt skapar oro

David Eberhard lanserade begreppet trygghetsnarkomani och anklagade svenska staten för att lida av paniksyndrom. Hans samhällsdiagnos är enkel och komplicerad på samma gång: Staten har drabbats av en kollektiv panikångest som leder till förbud mot allt som kan tänkas vara farligt, med följden att vi blir mer rädda och oförmögna att hantera verkliga krissituationer.

– Livet blir fattigare om man hela tiden går omkring och är rädd, säger Eberhard och berättar att idag söker många akut vård för problem som man tidigare klarade av själv eller tillsammans med en kompis.

– Problemet ligger inte i att allt fler söker vård utan att allt färre klarar av att hantera naturliga motgångar, som att katten har dött eller att flickvännen gjort slut.

Eberhard kan se en viss tillströmning av patienter som söker hjälp för att de drabbats av ekonomiska svårigheter. Han har all förståelse för att situationen kan bli övermäktig för vissa, men är skeptisk till den allmänna panikstämningen.

Istället för att prata med anhöriga eller vänner så kanske det är så att människor söker sig till psykiatrin/vården istället. Kan det bero på att folk inte har tid att lyssna och engagera sig i andras problem längre? Nyligen läste jag en artikel om hur smartphones gör människor mer själviska/självupptagna och mindre benägna att hjälpa andra t.ex.:

DN - Den lilla smarta gör dig självisk

Jag tänker också på alla gånger jag läst om hur barn och ungdomar mår sämre psykiskt och undrar om det kan bero på att det är för få vuxna som finns runt omkring som har tid för dem, tid att lyssna och prata om deras eventuella funderingar eller problem.

Wine skrev:Jag tänker också på alla gånger jag läst om hur barn och ungdomar mår sämre psykiskt och undrar om det kan bero på att det är för få vuxna som finns runt omkring som har tid för dem, tid att lyssna och prata om deras eventuella funderingar eller problem.

Ja usch ja. Det där har jag nyligen själv i min egen hemkommun sett två djupt tragiska exempel på i dotterns skolkrets (dvs kompisars kompisars kompisar). Det saknas som du säger både vuxna och även förebilder för dagens unga. När alla som ska vara vuxna och förebilder inte är det utan själva är tonåringar nästan till pensionsåldern så blir det så här. Det är egentligen ingen skillnad på tonåringar och barn. Båda behöver, vill ha och förtjänar (men får inte) värme, kärlek, närvaro, pålitlighet, tydlighet, fasthet från de vuxna.

Det är inte enbart föräldrars ansvar utan ansvaret är ALLA vuxna i tonåringarnas tillvaro. Jag gillar det afrikanska uttrycket :

"Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn"

Wine skrev:

barracuber skrev:Det som förr var normala motgångar i livet (ex olyckor, man blir dumpad av flickvännen, gammelmormor går bort) leder idag ofta till personen antingen blir hänvisad till eller själv söker sig aktivt till psykiatrin och liknande vård. Vi tror helt enkelt att alla typer av motgångar - även helt normala - är någonting sjukligt som skall undvikas till varje pris och botas/behandlas med medikament eller terapi.

David Eberhard har en hel del vettiga synpynkter, tror det ligger mycket i det han säger:

Stockholmsregionen - Trygghetsjakt skapar oro

David Eberhard lanserade begreppet trygghetsnarkomani och anklagade svenska staten för att lida av paniksyndrom. Hans samhällsdiagnos är enkel och komplicerad på samma gång: Staten har drabbats av en kollektiv panikångest som leder till förbud mot allt som kan tänkas vara farligt, med följden att vi blir mer rädda och oförmögna att hantera verkliga krissituationer.

– Livet blir fattigare om man hela tiden går omkring och är rädd, säger Eberhard och berättar att idag söker många akut vård för problem som man tidigare klarade av själv eller tillsammans med en kompis.

– Problemet ligger inte i att allt fler söker vård utan att allt färre klarar av att hantera naturliga motgångar, som att katten har dött eller att flickvännen gjort slut.

Eberhard kan se en viss tillströmning av patienter som söker hjälp för att de drabbats av ekonomiska svårigheter. Han har all förståelse för att situationen kan bli övermäktig för vissa, men är skeptisk till den allmänna panikstämningen.

Jo Eberhard lägger en del av ansvaret på den enskilde. Men en stor del av hans bok "I Trygghetsnarkomanins Land" handlar också om en panikslagen nationalstat, inte bara i Sverige utan i stora delar av Europa samt USA och Canada för att nämna ytterligare. Han ger hur många exempel som helst på lagar och regler som bottnar i att våra myndigheter ofta agerar i ren panikångest.

barracuber skrev:Det saknas som du säger både vuxna och även förebilder för dagens unga. När alla som ska vara vuxna och förebilder inte är det utan själva är tonåringar nästan till pensionsåldern så blir det så här.

Jag kom bl.a. rent spontant att tänka på Linda "Big Brother" Rosing/Thelenius när jag läste ovanstående. Jag såg den omgången av Big Brother när hon var en av deltagarna.

Många av dem som är tydliga aspergare, men inte vet något om asperger, och saknar självinsikt, är rent bedrövliga! Vissa är jättetrevliga, men många är tyvärr inte det. Jag har egna äldre släktingar (bara en i livet nu) som är just RENT BEDRÖVLIG.

Eller så har de begåvats med enbart negativa aspergeregenskaper.