Känner någon igen sig i de problem jag har med mina specialintressen som jag beskriver nedan?

Jag har tre faser som jag inte kan välja mellan hur som helst, de går i cykler.

Fas 1: Jag ändrar mitt specialintresse hela tiden under dagen, på så sätt tar jag mig framåt. Varje specialintresse är något jag kan ägna mitt liv åt, när jag utför specialintresset så föreställer jag mig att jag ska göra det för alltid för att motivera mig själv, sedan försöker jag byta specialintresse och på det sättet tar jag mig framåt, misslyckas det så hamnar jag i fas 2. Tandborstning och andra måsten är mer som parenteser i livet i fas 1. Jag känner mig ganska normal.
All tid som jag inte måste ägna åt parenteser (alltså måsten) gör jag till specialintressen. När jag utför ett specialintresse så föreställer mig själv göra saken hela mitt liv och får då glädjekänslor, då känner jag mig trygg och oberoende, det blir en aktivitet att hänga upp livet på. Jag blir tillslut mysigt utmattad och när jag blir utmattad så blir det inga deppighetskänslor, då vill jag vila och ta det lugnt. För mig funkar det så att deppighetens värsta fiende är hårt arbete utan stress så länge jag inte hamnar i fas 2 som leder till fas 0 (inte helt lätt). Även mitt jobb är ett specialintresse och ju äldre jag blivit desto lättare har det blivit att ha flera olika specialintressen när jag är i fas 1.
Om jag blir rastlös så kan jag i fas 1 t.ex. bestämma mig för att gräva en grop (hände en gång när jag var på stranden), jag föreställde mig att jag skulle gräva extremt djupt. Grävde gjorde jag konstant i fyra timmar tills jag blev utmattad, då kände jag mig nöjd. Att gräva en grop skulle inte kunna vara ett specialintresse i fas 2 eftersom jag inte kan ägna tillräckligt mycket tid åt att gräva utan att skada mig. Det händer ofta att jag får någon sorts överansträngning, typ muskulärt eller i leder, solsting har jag också fått.
I fas 1 så känner jag mig ibland nere, ibland uppåt ungefär som alla andra. Ingen risk för en total inre kollaps (fas 0) men jag kan lätt hamna i fas 2 vilket är ett problem. Fas 1 hamnar jag oftast i efter att ha varit vid ”0-punkten” under någon vecka, det tar tid att helt komma in i den stabila fasen (alltså fas 1) och jag kastas ofta tillbaka till fas 0 ett antal gånger. Hela processen kan ta flera månader med successivt ökad stabilitet. När fas 1 börjar övergå i fas 2 så är det ett av mina specialintressen som sakta men säkert börjar ta allt mer tid i anspråk.


2: Fas 2 präglas av en enorm lycka. Jag har ett enda specialintresse och motiverar alla måsten och inte måsten genom specialintresset. Relativt stabil fas men jag riskerar att hamna i fas 0 eller ”0-punkten”. I den här fasen är det inte ett alternativ att ägna mig åt något så meningslöst som att gräva en grop, allt som inte (direkt eller indirekt) gynnar specialintresset är fullständigt meningslöst.
När jag hade musik som specialintresse så motiverade jag mig till att borsta tänderna genom att borsta två 4/4 takt med 16-delar på varje tand-rads-sida och genom att tänka: om jag inte borstar tänderna så måste jag betala en massa till tandläkaren och ägna tid åt sådant onödigt, det gynnar inte musiken. Duscha: jag mår inte bra om människor klagar på att jag stinker och mår jag inte bra så blir det svårare att spela mycket piano. Vara social: när jag gör annat än att spela piano så processar hjärnan det jag lärt mig när jag spelade (jag tillät mig bara vara social om jag hade ägnat mig tillräckligt åt musiken den dagen eller genom att garantera mig själv att jag skulle kunna ägna mig åt musik tillräckligt mycket resten av dagen, när det var som värst, alltså halvåret innan jag hamnade i fas 0, så låg dagsrutinen på 9-10 timmar om dagen), en annan motivation var att påminna mig om att Beethoven också var social (ibland men inte så ofta). Osv… Jag ger allt för mitt specialintresse, i gymnasiet var jag nära att hoppa av för att kunna ägna mig ännu mer åt musiken trots att det var ett drillande musikgymnasium. Jag lärde mig mer genom att sitta ensam hemma än att gå på lektioner.

Fas 1 och 2 kan gå hand i hand, jag klarar av att hålla mig i fas 1 genom att ha ett enda specialintresse som är väldigt brett t.ex. att överleva, eller undvika enorm hopplöshet. När jag får ett brett specialintresse så går allt att motivera genom det och mitt liv blir ganska normalt. Så fort jag vill något mer specifikt än att t.ex. överleva så blir det sannolikt att jag hamnar i fas 2. Därför blir fas 1 oftast en övergående fas när jag tröttnat på att bara överleva, det är dock i fas 1 som jag kan känna mig stabilt lycklig och relativt normal. Så fas 1 kanske bara är en illusion, egentligen lever jag i fas 2 hela tiden men jag kallar det fas 1 när jag har ett specialintresse som är extremt brett och innefattar livet i sig själv t.ex. att överleva vilket varit mitt specialintresse sedan i somras.



”0-punkten”: Här spelar ingenting någon roll, jag är oförmögen att fortsätta med mitt specialintresse som blivit negativt betingat och som dominerat hela mitt liv. Jag har i fasen innan fas 0 (alltså fas 2) offrat allt annat i livet för att gynna specialintresset och därför finns inget av värde kvar i livet när det blir omöjligt att fortsätta med specialintresset. Jag upplever euforisk lycka av att vara totalt fri, kunna göra vad som helst utan press av alla måsten som finns och rutiner jag haft i specialintresset, jag känner mig totalt oberoende och fri från livet och all form av rädsla för döden. Helt plötsligt slungas jag till känslor av total nihilism alltså att allt saknar värde, en känsla av att jag aldrig kan finna något intresse som håller i längden i fas 2 och att jag inte lyckas hålla mig kvar i fas 1, jag hamnar alltid för eller senare i fas 2 som leder till fas 0. Allt känns då hopplöst. Jag slungas fram och tillbaka mellan dessa två sinnesstämningar och det var i den hopplösa sinnestämningen som jag i somras upplevde en självmordsimpuls som skrämde skiten ur mig och jag insåg att cykeln från fas 0 till 1 till 2 till 0 osv. inte kunde få fortsätta. Jag har aldrig haft det så svårt att ta mig från fas 0 till fas 1 som i somras och fas 0 har aldrig varit så emotionellt stark (för att inte säga våldsam, upp och ner, upp och ner).

Jag behöver hjälp med att hålla mig kvar i fas 1 som ger mig trygghet och stabilitet i livet, hjälp med att inte lämna mitt jobb, min hyresrätt för något specialintresse i fas 2. Det värsta som skulle kunna hända är att jag hamnar i fas 0 utan att kunna ta mig till fas 1 för att jag gett upp mitt tidigare liv och skurit av alla möjligheter att på kort sikt återvända till någon form av stabilitet.

Känner igen mig mycket i fas 0 just nu. Ingenting har något direkt värde. Mycket ensamtid, även från de jag bryr mig om. Jag tror att det beror på att jag vet att det snart kommer hända en massa saker oavsett jag vill det eller inte. Jag sparar mig, laddar batterierna, inför en lång period av att ägna mig åt mina specialintressen. Saker som kommer hända på jobbet, att jag ska bli pappa osv.

Det är alltså mycket yttre faktorer som gör vilken fas jag ägnar mig åt för tillfället.

Känner igen mig mycket i fas 0 just nu. Ingenting har något direkt värde. Mycket ensamtid, även från de jag bryr mig om. Jag tror att det beror på att jag vet att det snart kommer hända en massa saker oavsett jag vill det eller inte. Jag sparar mig, laddar batterierna, inför en lång period av att ägna mig åt mina specialintressen. Saker som kommer hända på jobbet, att jag ska bli pappa osv.

Det är alltså mycket yttre faktorer som gör vilken fas jag ägnar mig åt för tillfället.

Okej, intressant, själv har jag inte så många yttre faktorer som påverkar mig (ännu). Jag kan delvis påverka själv men när jag blir riktigt intresserad av något så blir det en abstinens när jag inte sysslar med det. Då hamnar jag i fas 2 och tillslut fas 0. Att ta mig från fas 2 tillbaka till fas 1 är lite som jag föreställer mig att en drogmissbrukare känner när hen ska sluta med sin drog.
Det är inte så hållbart för mig att vara i fas 0, för varje gång jag hamnar där så blir det värre och mer våldsamma svängningar, senaste gången så kunde jag svänga från extrem eufori till brutal depression och tillbaka igen inom loppet av 5 minuter. Men det vara bara när det var som värst och jag precis hade förlorat det intresse jag ägnat mitt liv åt.

Det är såklart en väldigt upprivande erfarenhet. Tillåt dig själv att må dåligt när dåliga saker händer.