Jag ska inte få ha kvar min favoritbostödjare, var missnöjd med den ena, och nu har jag fått två nya istället. Jag gillade verkligen henne, och får typ lite separationsångest, vet inte ens om hon visste detta, för hon är sjuk och ska åka på semester sen.

Det känns typ som när jag blivit dumpad av två tjejer jag varit tillsammans med väldigt länge förut, inte lika starkt, men det kom imorse när jag fick reda på det, och sen nu här på kvällen. Jag går förvisso in i det lite, för jag vet inte hur jag ska hantera det, och känner inte att jag kan prata med nån om det.

Hade vela prata med henne om det, kunde prata med henne om allt.

Jag kände att det inte är lönt att tycka om nån, för man förlorar dom bara. Och det är en ganska mörk tanke. Sen tänker jag samtidigt att det kanske inte är sunt att hon tydligen betydde så här mkt för mig. Eftersom hon är min bostödjare ju, inte flickvän eller vanlig vän.

Dock känner jag mig ganska ensam nuförtiden, finns typ ingen jag tycker om så mycket just nu, förutom brorsorna, morsan, farsan och deras hund. Men dom bor i andra änden av Sverige.

Så det kanske blir värre av hur mitt liv ser ut i övrigt, eftersom jag verkligen gillade min bostödjare.

Är det nån som vet hur man ska tänka/agera osv, för att hantera det här? Har skitdålig trackrecord med att handskas med sånt här och har redan typ grottat ned mig lite, inte ätit nån riktig mat idag, ligger i sängen nu, har inte städat så att det nu ser ut som en soptipp hemma. Vill inte att jag ska gå in i det här för mycket. För tror att saker kan liksom trigga varandra, att det blir värre av att jag inte äter och så.

Sen samtidigt så kanske jag överdriver känslan lite också, för jag märker att det blev skönare nu när jag skrev här.

Själv tror jag att det som händer, händer av ett skäl. Utmaningarna vi får i livet är till för att få oss att växa och/eller tvingas ut i det okända. Detta kan leda till rädsla och också förlamande rädsla som gör en uppgiven.

Jag tror det är lätt hänt att bostödjaren känns som en vän när man inte har så mycket kontakt med andra människor i närheten. Lite som när jag förlorade mitt jobb. Arbetskamraterna var ju i stället för vänner. Jag kände mig isolerad, jag förlorade både mitt arbete och mina "vänner".

Men försök att se framåt, hur trivs du med de nya boendestödjarna?

Har du möjlighet att komma ut mer och träffa andra människor, t ex på aspergerträffar? Så inte en boendestödjare blir din enda kontakt i stan.

Det finns ingen som helst anledning att investera känslomässigt i boendestödjare eller kontaktpersoner. De umgås med en för att de har betalt för det. När de inte får betalt för att umgås med dig längre ser du dem inte mer.

Betrakta dem som utbytbara från början så blir du inte besviken.

Tyvärr är det så där med relationer - och speciellt då vänner: dom är temporära. En vän är inget annat än en annan individ som är ute på en egen resa i livet. Ni kommer inte från samma början, och ska inte heller till samma mål: men du kan ha turen att få gå bredvid denne en längre tid på livets stig. Men förr eller senare så kommer ett vägskäl där ni båda tar olika vägar.

Det är såhär det funkar och det bästa man kan göra är att bättre lära sig uppskatta den tid man får tillsammans.

Tack för svaren alla, har läst det några ggr men inte orkat svara, men nu svarar jag och säger tack så ni vet att jag blev glad av att ni svarade. Tror jag kommit över det lite nu, har iaf inte tänkt på det sen sist. Sista svaret kändes dock lite mörkt, kan du se det så utan att bli deprimerad och få ångest?

Fast idag kom det tillbaka, jag drömde om henne. Är det normalt att man ska känna så här fram och tillbaka i sitt liv? Övergiven, som man förlorat nån, och som om den man förlorat har det så bra, bara en själv som har som man har.

Du ska inte känna dig dålig för att du känner som du gör. Det är det som gör oss till människor, att vi kan knyta an till andra människor. Så gör inte plågan värre genom att lägga skuld på dig själv, det är helt normalt att känna separationsångest när man avbryter ett längre samarbete med någon som hjälper en med något så privat och personligt som ens vardagsliv.

Om du inte hade knutit an alls, så hade det ju betytt att du inte haft något förtroende för henne eller kände dig hjälpt av henne, så det du känner är snarare ett friskhetstecken, dvs. att du faktiskt blivit hjälpt av henne och att hon har gjort ett bra jobb.

Jag tyckte väldigt mycket om mitt personliga ombud, så jag blev inte alls glad över när han kom och sa att vi skulle avsluta kontakten och tyckte att vi skulle hitta ett lämpligt datum för detta. Han försökte lirka med mig och sa att jag klarade av allt så bra själv nu, men det vi till slut kom överens om var att när jag var självförsörjande och inte längre i beroende av kontakt med Försäkringskassan, då kunde han sluta vara mitt personliga ombud, jag sa att jag tycker bättre om att vi sätter upp ett sådant mål än att vi arbetar utifrån ett datum då jag inte ska behöva ha hjälp längre.
Självförsörjande var jag inte ens ett halv år efter att vi haft det samtalet, men då hade jag haft tid att vänja mig vid tanken. Han kom upp till mitt jobb och jag fick blommor. Efter det så har han mailat ett par gånger och frågat hur det är och vi har fikat en gång också. Springer vi på varandra så pratar vi en stund.
Jag tycker att det var ett väldigt bra avslut.
I ditt fall så verkar det ha kommit väldigt abrupt. Har man dessutom ett väldigt litet socialt nätverk kan sådana förändringar komma hårdare.

Deadly_Nightshade skrev:Tyvärr är det så där med relationer - och speciellt då vänner: dom är temporära. En vän är inget annat än en annan individ som är ute på en egen resa i livet. Ni kommer inte från samma början, och ska inte heller till samma mål: men du kan ha turen att få gå bredvid denne en längre tid på livets stig. Men förr eller senare så kommer ett vägskäl där ni båda tar olika vägar.

Det är såhär det funkar och det bästa man kan göra är att bättre lära sig uppskatta den tid man får tillsammans.

En boendestödjare är knappast att betrakta som vän. Lika lite som kassörskan på snabbköpet är din vän.

Ja, det kom från ingenstans och inte från henne, det var inte förrän dom märkte att jag tyckte det var jobbigt som dom sa att hon skulle komma hit ändå sen (efter semestern) så vi kunde få ett bättre avslut. Ja, den här dagen har sugit, känner mig väldigt övergiven, känner sorg och kan liksom inte acceptera att jag inte ska få ha kvar henne.

Jag vet inte om hon typ har känts som en flickvän på nåt undermedvetet sätt. Och då kanske det bara är bra att jag inte ska ha kvar henne. Ah jag vet inte, det känns bara inte kul, det känns som att bli dumpad kan inte förklara det på nåt annat sätt.

Har inte vi aspies ofta svårare med separationer än andra också?

Mitt stora problem med detta är nog att det är så svårt för mig att tycka om folk mycket, det är inte så många jag tycker om så mkt, hon blir liksom svår att ersätta, spelar typ ingen roll hur snälla alla dom andra är. Jag har liksom svårt att "byta ut folk".

Men jag kanske borde försöka skaffa en flickvän istället, det är kanske det jag behöver Skulle dock iaf gärna ha haft kvar min bostödjare som en vän, känns så konstigt att dom bara tog bort henne helt plötsligt, jag hade typ ställt in mig på att hon skulle komma till mig en gång i veckan "för all framtid"

... Undra om det inte var sättet det skedde på, från ingenstans, och att jag fick höra det från de andra bostödjarna, inte henne själv. Om det var det som gjorde att jag känner mig dumpad. Plus att det är så konstigt att vi väl antagligen kommer gå nu från att träffas en två ggr i veckan till att typ aldrig träffas igen någonsin. Eftersom hon var min bostödjare. Såna tvära avslut är ju ganska ovanliga i livet.

Kände förresten något liknande med min första psykolog. Ja, jag tror detta är en känsla jag har lätt till nu när jag tänker efter. Jag gillar inte att "förlora" folk jag tycker om. Kände nåt liknande fast många ggr svagare med hon som utredde mig också, men i efterhand har jag kommit på att hon inte var lika snäll och mysig som min bostödjare, utan lite mer "falsk", så henne har jag inte saknat ändå.

Livet är lite sorgligt på såna här sätt. Har förövrigt det typ omöjligt att acceptera att mina föräldrar kommer dö en dag, nästan så man hoppas man själv dör samtidigt

Ah, jag behöver nog mest lite mänsklig kontakt tror jag, känns genast bättre när jag skriver här med er och så. Och jag vet ju faktiskt vad jag vill tror jag, jag vill ha en aspieflickvän och aspievänner och komma igång mer med mina intressen, lära mig musikteori och piano på riktigt osv, så jag kommer igång igen med mitt musikskapande.

Ta och kom förbi på någon av våra medlemsträffar på Mellangatan 1 (nära Järntorget), klockan 18:00 på torsdagar.

Okej, ja, det kanske man borde göra. Vad ska jag säga när jag kommer då att jag ska vara med på en medlemsträff?

Ja, fråga om det är Attention du kommit till. Det brukar inte vara så mycket annan aktivitet i huset vid den tiden, men skulle det vara det så är det bara att fråga.

Är dom typ snälla och välkommnande mot en om man bara dyker upp då från ingenstans?

Ja, för det mesta åtminstone.