Jag undrar hur ni känner det, inför att vi lagt ned mentalsjukhusen?
Min dröm är att jag skulle få komma in på en trivsam klinik, tryggt och säkert, umgås med dom andra intagna i lugna former.

Vet inte om ni har sett filmen Gökboet, men något sådant är vad jag tänker mig. Man kan ju göra rätt för sig och arbeta också, ägna sig åt trädgårdsarbeta på sommarhalvåret och arbeta i en verkstad på vinterhalvåret.

Jag menar, nu har man ju ens inte ett ålderdomshem att se fram emot när man blir gammal, så ialla fall jag är orolig över att bli sittande för mig själv.

Har ringt Psykakuten flera gånger, senast om att bli intagen, för mina röster var för jobbiga. Annars har jag tänkt tanken om jag skulle bli så pass sjuk att jag blev intagen, hur jag skulle hantera sakerna, skulle nog klara mig rätt bra, jag är varken nån som provocerar eller stör så jag skulle nog få en del vänner där.

Ja, det skulle vara en helt annan värme än den man upplever just nu, ialla fall för mig i mitt liv. Bara att få sitta på kvällen och spela kort i goda vänners lag ( du och jag samt några andra intagna Chrille B! ), kanske med en god kopp kaffe till eller om man föredrar té.

Ja, på sätt och vis har du rätt tycker jag. Det ger en mycket och man utvecklas i sällskap, i alla fall jag och mår gått av t.ex tvåsamhet. Jag vet att jag både skulle bjuda på mig själv, tralla och sjunga och kanske apa mig inför folket där.

Skulle lätt kunna bo på en klinik och chilla hela dagarna. Gratis mat, medicin, etc. Säkert trevligt sällskap också.

Absolut inte. Tål inte att leva med andra människor och vill inte ha dem i närheten av mitt revir, som jag vill ha full kontroll över.

*fräs*

En anhörig till mig har varit inlagd på psyk och det är kaos där. Han är bipolär och sköterskorna glömmer ge honom hans mediciner så att han får påminna dem flera gånger. De andra intagna skrämmer honom (och han är ingen mesig, lättskrämd person) och det finns aldrig någon läkare att prata med när han skulle behöva det. Jag skulle bli galen av att bo på ett sådant ställe.

Har legat inne vid flera tillfällen och det har sina positiva och negativa sidor. Det kan bli väldigt långtråkigt. Jag har alla gånger hemfallit till ett idogt kedjerökande. Jag har ibland hamnat med ungdomar jag känt lite från världen utanför och då har tillvaron blivit mer uthärdlig. Det är inget roligt med låsta dörrar och att bli fråntagen sina privata ägodelar enl. mig själv. Mina egna erfarenheter har över lag dock varit positiva, human och förstående personal osv. Det har varit en trygghet att få läggas in när man mått riktigt dåligt. Jag gillar inte att dela sovsal med andra men vid de tillfällen jag lagts in har jag varit så uppgiven och orkeslös att jag skitit i det. En av vistelserna som varade under en längre period minns jag inte mycket av pga all ect jag fick. Det var en period av insomnanden och uppvaknanden. Jag blev väldigt hypad av behandlingen och väldigt produktiv och skapande. Målade bland annat tavlor på rummet som jag sedan inte kunde minnas att jag själv gjort. Det har ibland uppstått kalabalik men de flesta patienterna där jag varit har varit lugna, i flera fall neddrogade. Jag vill inte in igen men utesluter det inte. Vet inte vad jag tycker om de stora anstalterna som fanns bara att nedläggningen av dem och utslussandet av de intagna i samhället var mycket inhuman och många institutionaliserade psyksjuka mötte döden ute i det "fria".

Jag skulle vilja bo på psyk i perioder, korta perioder, men vill ha egen lägenhet eller liknande i verkligheten. Det är inte gratis att bo på psyket, det kostar för varje dag man är inlagd, så är man där tre veckor får man "dubbel hyra" den månaden...

Gruppboende kanske kunde passa trådstartaren?

internettt skrev:Jag undrar hur ni känner det, inför att vi lagt ned mentalsjukhusen?

Sorg. Det finns så många behövande som nu schaktas mellan egen lägenhet och låsta psykavdelningar.

Men att bo där själv... Nej helst inte. Jag fungerar inte bland folk. Pallar inte schemalagda dagar med uppstigning 08:00. Jag behöver mer sömn än så. Samtidigt som jag ej klarar mig själv.

Vad har vissa av er för syn på psyket egentligen? Jag låg inne på psyket några dagar förra våren och det var verkligen inte roligt. Man får fan ingen hjälp, man får bara piller. Det finns ingen där om du behöver prata, du får ingen terapi. Folk ligger som puppor i filtar framför TV:n som är på dygnet runt. Förvirrade tanter går upp på natten och kissar på golvet. Alla röker som skorstenar. Folk blir arga och skriker åt personalen. Duschen har ingen upphängningsanordning, så du får stå och joxa med slang och flaskor i evigheter. Du kan inte dra upp persiennerna, för de har ingen lina. Plötsligt har någon bajsat på golvet på en av toaletterna. Du kommer inte ut annat än på en innergård där alla står och röker. Sängen knarrar vid minsta rörelse och din rumskamrat snarkar. När hon är vaken berättar hon om alla sina självmordsförsök.

Jag tillbringade fyra dygn med att sova, vegetera framför TV:n, läsa alla gamla kvarglömda tidningar, läsa en bok med spökhistorier, klinka på ett ostämt piano, försöka få fast en bit på ett 1000-bitarspussel - och sova igen. När jag äntligen träffade läkaren, frågade han mig på fullaste allvar varför jag inte bara "slutade med tvånget". Jag frågade om han var dum i hela huvet. Dagen efter åkte jag hem.

Xzirie skrev:Absolut inte. Tål inte att leva med andra människor och vill inte ha dem i närheten av mitt revir, som jag vill ha full kontroll över.

*fräs*

+1

Inger skrev:Gruppboende kanske kunde passa trådstartaren?

Helst en gammeldags klinik som sagt, om man får drömma, ungefär som ett pensionärsboende tänker jag mig.

Gruppboende vet jag inte riktigt, tycker det verkar krångligt, och är det inte så att dom gärna föser ihop folk med liknande problem? Sånt gillar jag inte personligen, utan jag ser gärna att det finns olika personligheter. Sen så kan jag tänka mig, att man på gruppboenden ofta har egna lägenheter? ( eller tänker jag fel då? ). Då är det nog mer för folk som vill dra sig undan mera, och vara för sig själva på ett annat sätt. Själv ser jag ett gemensamt allrum där alla vistas på dagarna, men om det är någon som mår dåligt och vill vara för sig själv, så är det ju klart att det likväl ska respekteras.

Men visst, som dom bodde i den där TV4 serien "Köping", så tyckte jag det såg rätt så idylliskt ut.

För övrigt ska sägas att jag alltid har trivts i kollektiva sammanhang, så det är väl lite därför jag inte är ute efter speciallösningar, utan mer att "ge och ta" och umgås med andra människor. ( men jag nedvärderar eller övervärderar ingen som inte är som mig, absolut inte! )

Sen så kan jag förstå att det kan kännas lite dubbelt, eftersom jag har en autismspektrumdiagnos, men hör bara på Chrille B! Han tyckte ju också att min idé var fin! Skämt åsido, det är en stor skillnad att leva ute i en rörig, fragmenterad värld och funka med att träffa nya människor varje dag, mot att bo på ett vårdhem där man känner igen sig och människorna som bor där.

Tror att många här också är inne på min linje faktiskt, men jag vet ju inte.

En tråd om kollektivboende för just aspergare:

http://www.aspergerforum.se/aspergerboe ... 13452.html

Tack, Alien. Men det är ju just det jag menar, att ialla fall jag aldrig skulle kunna tänka mig att endast bo med människor, med samma diagnos som mig själv. Livet skulle bli bra torftigt på så sätt, utan jag vill ha olika personligheter omkring mig, så att det skapar lite liv och rörelse.

Men tack ändå för länken, ska skumma igenom den.

Jag för min del vill antingen bo med min familj el (om jag inte har någon) bo på ett boende för aspergare. Ett blandat kollektivboende är inget för mig. Fullt med folk som man måste hälsa på och småprata med varje dag för att inte anses oartig. Bland andra aspergare skulle man få större förståelse för ens pendlande mellan att vilja umgås och att vilja dra sig undan andra.

I framtiden kanske ekonomin tvingar folk att dela lägenhet: http://www.aspergerforum.se/bostadsbris ... 16198.html

Bland andra aspergare skulle man få större förståelse för ens pendlande mellan att vilja umgås och att vilja dra sig undan andra.

Tråkigt att du känner det så, men visst kan väl det stämma att liknande människor som du själv, förstår dig på ett annat sätt. Min erfarenhet är dock, att många människor ( och framförallt människor som upplevt problem i livet ), kan förstå mig minst lika bra, som en som har samma störning/ problem som mig själv. Skillnaden är bara att det inte blir så stelt och kantigt i kommunikationen, om man blandar människor.

Men visst, du kommer ju att få rätt, samhället går ju mer och mer in för att segregera/ specialisera. Själv tycker jag at det är otäckt om det går för långt. Jag vill umgås med alla typer av människor och åldrar. Tex. har jag en idé, om att Dagis och ålderdomshem borde få till ett möte, det borde gynna både dom äldre och yngre. Just nu så är allt så himla segregerat enligt min uppfattning.

Men för att sammanfatta det hela, så inser jag vilka problem som kan uppstå ( eller försöker ialla fall att förstå ), om man tvingar ihop en människa som vill vara social hela tiden, med en människa som vill vara för sig själv ofta. Så jag tycker absolut inte att det du skriver låter konstigt i mina öron, Alien, men jag tycker samtidigt att det är tragiskt, att det ska behöva vara på det sättet.

Ja, jag har och har haft massor av problem med just boende och faktiskt är det så att de enda tillfällena jag känt mig någorlunda trygg är då jag varit inlagd. Tragiskt nog.. Fast det är ju väldigt olika från avdelning till avdelning, det finns ställen jag aldrig vill se igen.

Men det ställe jag låg inne på sist var bra, jättebra, bästa nånsin. Där fick jag vara i två veckor. Jag skulle nästan kunna tänka mig att bo där jämt - förutsatt att jag skulle ha full frigång då, vill inte vara inlåst resten av livet. Tycker det är väldigt skönt med rutinerna som finns på ett sjukhus, och om man vaknar på natten med superångest så är det bara att trycka på en knapp så kommer personalen med mediciner eller bara ett lugnande samtal.

Fast, samtidigt skulle jag nog bli frustrerad till slut av att ha folk så nära inpå. Och jag vill ju kunna sitta och spela piano på nätterna och såna grejer, det kan man ju verkligen inte om man bor med andra så där..

Och jag vill ju kunna sitta och spela piano på nätterna och såna grejer

Ja, det är ju just sånt där som ställer till det. Ifall man känner att man måste göra saker på sitt eget sätt, så får jag nog ändå böja mig en gång för alla härinne. Alltså, då tror jag också att det kan bli ett problem att bo med andra människor. Men det är så synd bara.

Men sånt där kanske går att ordna också, men det är klart, att om man känner sig manad att tex. spela hög musik nätterna långa, så visst kan det bli ohållbart.

Men kan ingen ( klart att nån tycker så, men jag vill höra det också ) härinne se vad man har att vinna på, att umgås med "allt möjligt folk". Tycker ni inte att det skulle vara bra grått o trist emellanåt, om alla vore närmast kopior av er själva.

I framtiden så kanske vi får robotar som hjälper äldre och handikappade i vardagen, och det är min absolut mardröm. När jag blir äldre vill jag bo på ett ålderdomshem, dricka kaffe och umgås med dom andra dagarna i ända.

Cathy skrev:Och jag vill ju kunna sitta och spela piano på nätterna och såna grejer, det kan man ju verkligen inte om man bor med andra så där..

I en annan tråd tipsades det om keyboard (eller digitalpiano), koppla på hörlurarna och spela hur mycket du vill utan att störa!

OT

Förresten, den här tråden borde ligga under "vården" istället, tänkte inte på det när jag la ut den.

Anmälde ditt inlägg så en moderator ser det och kan flytta tråden!