Kvasir skrev:

alfapetsmamma skrev:Det där pratet om att gå off topic så fort man blir lite inspirerad får mig helt avtänd att öht besvara inlägg... ÄR det verkligen så noga?

Frågan är väl om det inte också är mera typiskt för aspergare att gå off topic, kanske? Det är ju inte så märkligt om folk här går igång när en diskussion halkar in på deras intresseområden. Men man kan ju alltid be moderator splitta en tråd, förutsatt OT-ämnet är tillräckligt väl avgränsat från huvuddiskussionen.

Fast jag själv är inte intresserad av uniformer, jag kunde bara inte låta bli att besvara andras intresse av det.

Just nu är det förresten firandet av franska nationaldagen på burken, det är uniformer så långt ögat kan nå!

alfapetsmamma skrev:Fast jag själv är inte intresserad av uniformer, jag kunde bara inte låta bli att besvara andras intresse av det.

Visst, men jag antog att din kommentar var mera generellt menad, och inte specifikt gällde uniformerna.

Kvasir skrev:

alfapetsmamma skrev:Fast jag själv är inte intresserad av uniformer, jag kunde bara inte låta bli att besvara andras intresse av det.

Visst, men jag antog att din kommentar var mera generellt menad, och inte specifikt gällde uniformerna.

Jag har svårt att hålla mig on topic, oavsett vad det gäller ja!

alfapetsmamma: det var inte direkt riktat till dig. Jag menade bara att folk verkar missa mina ursprungsfrågor och istället babblar på om sina egna specialintressen. Tråden heter inte "Beskriv ditt specialintresse".

För att då återgå till ursprungsfrågan. Numera har jag lite för många intressen, och jag växlar mellan dem tvärt och till synes slumpmässigt på ett sätt som torde kräva allra minst kaosteori att förklara. Tyvärr har jag svårt att hålla flera intressen igång parallelt, vilket gör att jag ofta bryter tvärt mitt i något projekt eller så, och börjar göra något helt annat i några dagar eller veckor. Någon gång, efter månader eller år kanske jag ta upp det där projektet igen och är tillbaka i det intresset.

Charley? skrev:alfapetsmamma: det var inte direkt riktat till dig. Jag menade bara att folk verkar missa mina ursprungsfrågor och istället babblar på om sina egna specialintressen. Tråden heter inte "Beskriv ditt specialintresse".

Ingen fara, jag kände mig inte personligt påhoppad, men förväntas jag hålla mig _strikt_ till det som nämns i första inlägget blir hela forumvistelsen totalt meningslös, för mig. Och bara läsa utan att bidra är också dötrist.

Fast jag måste säga att det du sa, om att påstå sig fullärd helt går emot min bild av att ha ett omfattande allt uppslukande specialintresse ja.

Ursprungsfrågorna var:
Är jag ensam om att tvivla på att dessa personer skulle ha AS? (Bakgrund i trådstarten.)
Kan ni få nog av ert specialintresse?

Just so that you know

Det beror väl på vad man menar med att få nog. Jag är inte sådan som känner ett tvång att sätta mig in i precis allting och varenda liten detalj, utan det blir snarare vad inom området som intresserar mig för stunden. En ambition att behärska ett område kan man väl känna, och kanske är den lite av ett tvång ibland, men samtidigt är det som jag sade tidigare, att fullärd kan man aldrig bli och det vet jag om.

MsTibbs skrev:Såsåningom så tröttnar jag på intressena och de byts ut med andra. Under tiden så tröttnar jag ddock aldrig inom just den nisch jag har intresset. Exempelvis var jag intresserad av Michael Jackson fanatiskt, skostorlek, favoritord, namn på husdjur you name it. Jackson 5:s datum för uppträdande i tv-program X var dock utanför mitt intresseområde.

Samma med historia. Andra världskriget exempelvis, intresserar mig mycket (och har gjort än mer tidigare), men vilken som är vilken av Dönitz, Himler, Hess, Höss, Göring, Frank, Frick etc och deras respektive historier är gränsfall. "Nürnbergrättegångarna" och böckerna därikring intresserar mig mycket, men endast ur ett psykologiskt perspektiv.

Vilken general som var på vilken front har jag garanterat noll koll på och noll intresse för, flygplanen tycker jag dock om, och har några modeller hemma. Däremot tycker jag ideologin är intressant, jag intresserar min för interiören på Wolfschanze och har försökt bygga 3d-modeller av de och av bunkern i Berlin där han tog självmord. Uniformerna är snygga att se på, men de olika symbolerna för divisioner har jag ingen aning om. Så även intresserar mig nazismen från primärt åren 1980 till nutid. Mellankrigstid fram till 1980 intresserar mig knappt överhuvudtaget. Så det kan vara mycket klara avgränsningar för mig, även inom ett i övrigt närmast fanatiskt intresse.

Träffade en som samlade på B52:or och han bodde i Nevadaöknen.....

Aspkvinna skrev:Träffade en som samlade på B52:or och han bodde i Nevadaöknen.....

Det är nog en förutsättning om han hade stor samling.

Charley, för att svara på din frågeställning:

Den som inte vet att den inget vet, den vet inte mycket.

Gammalt vessleordspråk.

vi har varit tillsammans i 5 år och bott ihop i 4. hans beteende har varit ganska märkligt från dag ett men jag har tänkt att han nog bara är lite speciell och det får man ju vara. men med tiden har konflikterna mellan oss blivit större och större och hans beteende blir bara värre.

han har inte ( som han erkänner) någon diagnostiserad AS men ju mer jag läser om detta på nätet så är det som att det vore sambon jag läste om. Vissa saker fungerar men väldigt många saker fungerar inte överhuvudtaget.

* han har extremt svårt att passa tider, planera sin dag och räkna ut ungefär hur lång tid saker och ting tar för att komma i tid. Allt blir kaos och stressigt och han jagar upp sig.

* han kan inte alls sätta sig in i min situation och förstå hur jag tänker. Det är så självklart att det ska vara som han vill för det är ju "normalt". Om och när jag sätter ner foten gör han ändå som han vill. Vi gör ofta som han vill eftersom jag vet att det inte någon mening att bråka med honom.

* Han är mycket ostrukturerad, rörig och stökig. Både i huvudet och till det fysiska omkring honom.

* han kommer inte ihåg saker eller situationer. Jag kan säga samma sak 100 gånger, han säger ändå: va det har du aldrig sagt! Han glömmer bort vad vi bestämt, han glömmer vart han lägger saker.

* han har ett fantastiskt minne för vissa saker, som tex historia med årtal och händelser, språk fastän han aldrig pratar franska numera kan han ändå franska som ett flytande vatten när han måste prata.

* när han läser något eller ser på tv koncentrerar han sig så djupt att man måste ruska i honom för att få honom att "vakna till".

Detta är en del i allt som är med honom, han själv tycker att han är helt normal och slår bara ifrån sig när man försöker ta upp detta. Jag är på gränsen till ett nervsammanbrott som får ta hur mycket skit som helst eftersom han har sån ångest och mår dåligt periodvis. Hur gör man?

Du drar eller acccepterar.
Enkelt.

Tror du det finsn ngn medicin eller beahdling?

Jag som inte är diagnosticerad utan bara kommit till insikt på egen hand, ser att jag genom nästan hela livet haft intressen som tagit en stor del av mitt liv. De har genom åren varierat och oftast varit ett i taget. Men, jag har aldrig känt att jag varit fulländad/fullärd. Intresset har varit en pågående process, men som i särskilda perioder i livet inte har fått den tid i anspråk som jag egentligen hade önskat, pga olika orsaker.

Just nu och de senaste åren har jag ett och samma. Och där slukar jag ALLT jag kommer över. Men, samtidigt har mitt intresse en funktion i vår vardag eftersom det rör Lillas sjukdom. Kanske räknas det inte som specialintresse då? *funderar*

Jag är just nu hjärtligt trött på mitt specialintresse, som jag fibblar med i andra fönstret på skärmen. Det var därför jag loggade in på forumet nu, faktiskt, för att försöka byta tankespår ett tag. Ge mig ut och ta litet luft har jag inte ro till.

Det finns månader när livet går sin gilla gång för mig och jag trivs med det, annars håller jag på med min grej även när jag den gör mig modfälld. Alla mina intressen finns inskyfflade under samma rubrik (vilken den nu är) och enskilda intressen kommer bort, andra tillkommer men jag sammanlänkar dem alltså; är jag trött på ett så är jag trött på alla.

arwen-71 skrev:vi har varit tillsammans i 5 år och bott ihop i 4. hans beteende har varit ganska märkligt från dag ett men jag har tänkt att han nog bara är lite speciell och det får man ju vara. men med tiden har konflikterna mellan oss blivit större och större och hans beteende blir bara värre.

han har inte ( som han erkänner) någon diagnostiserad AS men ju mer jag läser om detta på nätet så är det som att det vore sambon jag läste om. Vissa saker fungerar men väldigt många saker fungerar inte överhuvudtaget.

* han har extremt svårt att passa tider, planera sin dag och räkna ut ungefär hur lång tid saker och ting tar för att komma i tid. Allt blir kaos och stressigt och han jagar upp sig.

* han kan inte alls sätta sig in i min situation och förstå hur jag tänker. Det är så självklart att det ska vara som han vill för det är ju "normalt". Om och när jag sätter ner foten gör han ändå som han vill. Vi gör ofta som han vill eftersom jag vet att det inte någon mening att bråka med honom.

* Han är mycket ostrukturerad, rörig och stökig. Både i huvudet och till det fysiska omkring honom.

* han kommer inte ihåg saker eller situationer. Jag kan säga samma sak 100 gånger, han säger ändå: va det har du aldrig sagt! Han glömmer bort vad vi bestämt, han glömmer vart han lägger saker.

* han har ett fantastiskt minne för vissa saker, som tex historia med årtal och händelser, språk fastän han aldrig pratar franska numera kan han ändå franska som ett flytande vatten när han måste prata.

* när han läser något eller ser på tv koncentrerar han sig så djupt att man måste ruska i honom för att få honom att "vakna till".

Detta är en del i allt som är med honom, han själv tycker att han är helt normal och slår bara ifrån sig när man försöker ta upp detta. Jag är på gränsen till ett nervsammanbrott som får ta hur mycket skit som helst eftersom han har sån ångest och mår dåligt periodvis. Hur gör man?

En del av vad som är fel med dig är att du inte förstår vart du ska posta dina inlägg. Starta en egen tråd och sluta gå överdrivet OffTopic i min.

Vad som förvånat mig är att folk verkar ha flera specialintressen, och kan även sluta intressera sig för något? Låter inte så speciellt, utan mer som ett vanligt intresse.

Programmering har alltid varit mitt specialintresse. Även i barndomen pysslade jag mycket med tekniska saker och lego. Sen har dator- och TV-spel alltid varit något jag sysslat med parallelt med kodskrivande och datorpillrande.

För att svara mer direkt på frågan, nej jag kan inte få nog av det och det finns alldeles för mycket i mitt område att lära sig om för att kunna hinna med i en mänsklig livstid. Även när jag inte är sugen på att hålla på med någonting och vet att jag har andra saker jag måste göra så sitter jag ändå mekaniskt och jobbar på någonting eller spelar ett spel.

OnionKnight skrev:Vad som förvånat mig är att folk verkar ha flera specialintressen, och kan även sluta intressera sig för något? Låter inte så speciellt, utan mer som ett vanligt intresse.

Fast då är en uppenbar motfråga hur gammal du är? Är man 20 kanske man bara har hunnit med ett specialintresse, men om man är 50 kanske man har hunnit med flera? Så kan man ju ha flera parallella som man hoppar emellan, som i mitt fall.

Det brukar också stå i beskrivningarna av AS att specialintressena just kan växla väldigt tvärt och med en logik som inte är uppenbar för yttre betraktare.

Ne, rationellt så kan jag nog inte det. Men att göra ett sådant påstående, ett steg mot att affirmera ett hypotetiskt antagande om nogighet. Mitt förhållande till mina intressen e kanske för disjunkt för att säga att jag fått nog.

jag är 39 år och har inte fått diagnosen AS...man får inte det i min kommun som vuxen...utredning. Men allt tyder på att man har det...För min 13 åriga son har det och jag är så lik honom..säger alla. Jag känner igen mig också..Jag har ett specialintresse men inte så att man utövar den varje dag..så viss kan man ha ett intresse utan att utöva det varje dag..
www.trixy.se

mera om mitt intresse

Trixy skrev:jag är 39 år och har inte fått diagnosen AS...man får inte det i min kommun som vuxen...utredning. Men allt tyder på att man har det...För min 13 åriga son har det och jag är så lik honom..säger alla. Jag känner igen mig också..Jag har ett specialintresse men inte så att man utövar den varje dag..så viss kan man ha ett intresse utan att utöva det varje dag..
www.trixy.se

mera om mitt intresse

Kommunen, det är din husläkare som bestämmer och får du inte remiss till utredning av den så gå till nästa läkare. Inget som din kommun kan bestämma över.

Det ända jag har frågat är min sons läkare på barnhabb som diagnosiserade honom hur man gör som vuxen i östersund. Hon sa att man inte gör någon utredning..
Men då man inte har husläkare utan får gå till den vanliga hälsovården..vad skall man ha för argument..menar att sägar man..jag vill ha utredning för asperger på mig..så får man nog nej... lär nog behöva lite mera specifikt

Gjorde en ny tråd, då detta svar och min fråga var utom trådens grundmening.. Nya tråden Diagnos som vuxen..svara gjärna...

Charley? skrev:Jag känner till några självdiagnostiserade aspies som inte är särskilt intresserade av att utveckla sin kunskap och sina färdigheter gällande sina specialintressen. Detta ter sig för mig som ytterst oaspigt, någonting som inte alls passar ihop med att ha Aspergers.
Det rör bland annat om en konstnär som inte vill utveckla sin teknik för att han anser att den är fulländad, en historieintresserad som tror sig redan veta allt om historia osv. Är jag ensam om att tvivla på att dessa personer skulle ha AS?

Personligen så kan jag aldrig få nog av mina specialintressen och jag tror inte att man kan bli fullärd inom något ämne.

Är nog böjd att hålla med dig, Charley. Känner också några som uttrycker sig på liknande sätt. Det hela låter mest som undanflykter därför att de saknar det rätta intresset. Har man ett genuint intresse då är det det som styr i vardagen och ligger bakom de beslut man fattar. För somliga kan det nog även vara själva meningen med man gör med livet. Känner även s k "normala" människor som blir chockerade när man försöker visa dem hur stort intresse man verkligen har.

Finns det någon övre gräns för hur stort ett specialintresse får vara ?