Hej.
Jag är mamma till en flicka på 7 år som går i årskurs 1. Jag har i hela hennes liv känt att det är något med henne. Som bebis var hon inte mycket för närkontakt och ville tidigt börja somna själv genom att skaka sig fram och tillbaka. Detta gör hon fortfarande. Som liten var hon helt ointresserad av andra barn. Hon lärde sig gå när hon var 16 månader och efter det ville hon bara gå och gå och gå. Hon har svårt synfel så hennes sena motoriska utveckling förklarades med det. Hon var sen med det mesta motoriskt. Vid 2 års ålder började hon med ett tics där hon sitter ner, spänner ut magen och skakar fram och tillbaka. Detta tics finns kvar än idag och händer ofta i skolan men sällan hemma.

Som 4-åring fann hon en kompis på förskolan som hon lekte med varje dag. Var någon annan med i leken blev min dotter alltid ledsen och utanför efter ett tag men det var sällan någon mer med. När vi kom till förskolan på morgonen så sa min dotter bara hej till bästisen och ingen annan så vi påminde henne varje dag att även hälsa på de andra som var med. Lekarna med bästisen fungerade alltid bra men på kalas och liknande var min dotter ofta ensam och utanför. Min dotter började också vid 4 årsåldern att leka avancerade lekar ensam med sina gosedjur. Hon kunde leka med dem ensam i flera timmar.

Förra året började hon i förskoleklass utan sin bästis som är ett år yngre och nu började tillvaron knaka. Hon har inte kommit in i klassen. Hon är oftast ensam och leker själv. Jag har bjudit hem flera av klasskompisarna och vissa har hon lekt bra med men det har inte hjälpt i skolan. Hon säger själv att ingen frågar henne om de ska leka utan det är alltid på hennes intiativ samt att andra ofta blir arga på henne i leken och att hon gör fel.
När jag hämtar är hon oftast själv och det är aldrig någon som kommer fram till henne på morgonen.

Vi har pratat med skolan otaliga gånger och de lägger främst "skulden" på min dotter. De säger att hon oftast går ur lekar och väljer att vara själv. När de frågar henne om hon känner sig ensam så svarar hon alltid nej och hon går heller aldrig till någon vuxen om hon är ledsen utan hon stänger allt inom sig. Nu i ettan är hon mer ledsen på kvällarna och det är nya lärare nu som vi pratat med så nu är hon under observation av dem.

När jag förra året tog upp med skolan ifall de trodde det var något speciellt med henne så sa de absolut inte och framhöll hur duktig hon är. I skolämnena ligger hon nämligen långt fram. Hon håller nu på lär sig multiplikationstabellen upp till 20ans tabell helt på eget bevåg. Hon blev även besviken när de skulle prata om kroppen och de inte gått igenom celldelning. Hon är extremt lydig och lite av en polis i klassen.

Hon är ofta i drömmarnas värld. Att. Äta för henne kan ta hur länge som helst och vi får påminna henne många gånger. Detsamma gäller påklädning, toabesök osv. Hon fastnar och börjar leka istället. Hon har nu fantasikomisar som hon leker med även bland andra och pratar då högt för sig själv vilket andra barn reagerar på. I skolan sitter hon mycket och gör sitt tics något som andra barn börjat kommentera. Vi har prövat de mesta för att få henne att sluta så hon inte ska bli retad men inte lyckats och jag vet att det är svårt att bli av med tics. Hon harven börjat ljuga att hon lekt med någon fast det sedan visar sig att det inte stämmer. Vet inte om det är för att göra mig glad. Hon är även helt galen i sötsaker.

Hon blir hysteriskt ledsen för "småsaker" hon kan skrika hejdlöst över ett myggbett eller att det kliar på tån. Hon får även hysteriska utbrott om hon måste städa sitt rum eller tvätta håret. Hon har väldigt lite uthållighet och fritidsaktiviteter tröttnar hon snabbt på. Hon ger upp väldigt lätt och säger att hon är dålig. Hon är usel förlorare i spel och deppar ihop om hon förlorar men vinner hon skryter hon desto mer.

Vi har varit till bup men vet inte vad jag ska säga om det. När min dotter är med säger hon till dem att allt är bra och att hon har kompisar osv så det känns så dumt att framför henne säga att det inte stämmer. Hemma på kvällarna gråter hon sen för att hon saknar någon att leka med. Nästa besök till bup blir utan henne.

Någon som känner igen sig i min berättelse? Tack för att du orkade läsa.

Hej och välkommen hit!

Jag tycker ni ska ta upp med bup att ni tror att det kan vara något neuropsykiskt. AS, AD(H)D, Tourettes etc. Hon mår ju inte bra, det är tydligt. Kanske ljuger hon att hon inte är ensam för att inte göra er ledsna el av någon slags stolthet. Man skäms över att bli bortvald. Det blir en ond cirkel också, vantrivseln triggar hennes tics, hennes klasskamrater tar ännu mer avstånd, kanske hånaar henne, ännu mera tics etc.

Lizzin skrev:När jag förra året tog upp med skolan ifall de trodde det var något speciellt med henne så sa de absolut inte och framhöll hur duktig hon är. I skolämnena ligger hon nämligen långt fram. Hon håller nu på lär sig multiplikationstabellen upp till 20ans tabell helt på eget bevåg. Hon blev även besviken när de skulle prata om kroppen och de inte gått igenom celldelning. Hon är extremt lydig och lite av en polis i klassen.

Lärarna verkar ha noll koll. Att vara duktig i skolan är inget som motsäger Aspergers. Att följa reglerna och vilja på andra att göra det också låter också aspigt, men det är inget som gör henne populär bland andra barn, tvärtom.

Hej och välkommen.
Jag tycker att du ska skriva ned/skriva ut texten du skrivit här ovan och ta med till besöket på BUP att antingen låta dem läsa det själva eller, om det känns bättre, använda det som stödanteckning när du berättar för det är en väldigt utförlig berättelse om hur det ser ut för din dotter.
Önskar er all lycka och håller alla tummar och tår för er lilltjej.

Tack så mycket för era svar!
Bra ide att ta med detta till bup. Jag ska då be att det startas en utredning. Jag var inne på det i våras men när skolan absolut inte såg någon problematik blev jag osäker och kände att jag förstorade upp allt. Min man har även vart tveksam men nu kan han inte blunda längre.

I helgen var det en tydlig händelse. Vi var på kalas till en släkting där det var flera barn i min dotters ålder. Nästan direkt sätter sig min dotter och surar. När jag frågar varför så sa hon att hon inte vet vad de andra barnen lekte så hon kunde inte vara med. Hon har då inte sagt hej till barnen eller ens frågat vad de gör. Efter lite övertalning följde jag med henne till de andra och de frågar om hon vill vara med och det är hon en liten stund.

Jag börjar sedan prata med några vuxna och efter en stund ser jag henne sitta och sura igen. När jag frågar varför så är hon sur för hon vill leka ensam med ett av barnen och inte ha med de andra. Jag förklarar så pedagogiskt jag kan att så kan man inte göra på ett kalas. Då blir hon sur och börjar gråta. Sedan börjar de hoppa studsmatta tillsammans och då är hon med och har hur kul dom helst. Nät vi sen ska åka hem vägrar hon säger att hon tänker minsann inte åka hem och efter ännu en diskussion med hot och mutor kan vi åka.