Jag undrar om medicinerna mot OCD bara lindrar eller om de verkar långsiktigt, botar altså? HAr hört att hjärnan i längden kan läka om man medicinerar.

Vad jag vet finns inget botemedel mot OCD, inte ens SSRI funkar på alla.

Psyk.mediciner lagar inte hjärnan. Garanterat! (fast de kan säkert vara bra att ha, under tiden)

Tror knappast heller att hjärnan är sönder på alla som "lider" av OCD.
Men någon vet säkert bättre.

Har mer undrat om de kan skruva till nåt i mekanismerna, mediciner då.

Ja, det tror jag. Har haft extremt svår OCD och medicinerar med Fevarin. Nu har jag bara medelsvår OCD. Medan jag var en mer aktiv patient, ville jag ha terapi, men det hände så många konstiga saker som gjorde att jag aldrig fick den.... Så efter många år gav jag upp den iden fastän terapi är mer effektivt (beteendeterapi med inriktning OCD, KBT är inte lika effektivt). Medicinen har skapat en positiv spiral som gör att ju bättre jag mår, ju mer kan jag själv jobba med problemet, det blir mindre och mindre hotfullt. Ju mer det händer, ju mer tror jag hjärnan läker.

Är det svårt att få KBT eller OCD-inriktad terapi? Känner hellre för nåt sånt än mediciner.

Fråga på psyk.

Jag vet inte vad som gäller nu, men då jag kollade, så fanns de flesta experterna inom den privata vården. Dåförtiden kunde man få något bidrag från landstinget för att gå dit. Sedan fanns det 1-4 OCD-experter i mitt landsting, men det är oxo ett tag sedan.

Det som skiljer mellan KBT och OCD-inriktad beteendeterapi, är att man snackar betydligt mindre i den senare. Man får naturligtvis veta grunderna för metoden och hur man anser OCD fungera, men sedan hjälper terapeuten till med träning konkret och på plats.

Parvlon skrev:Tror knappast heller att hjärnan är sönder på alla som "lider" av OCD.

Jo. Eller jag vet inte exakt vad som räknas som "sönder", men hjärnan avviker på folk med OCD, vilket man kan se med t ex magnetröntgen (stora delar av hjärnan är överaktiva utan medveten ansträngning).

Det finns också personer som utvecklar OCD efter olyckor med skador på huvudet, eller efter infektioner, eller andra helt fysiska saker. Dvs, det har åtminstone i dessa fall inte en psykisk orsak, det är inte skapat av ångest eller så. (Sedan kan även ångest ha en rent fysisk orsak, t ex problem med hjärtat.)

MsTibbs skrev:Fråga på psyk.

Menade du mig? Jag har inte mitt psyk kvar så länge till. Kanske man ändå kan fråga dem, men jag vet inte. Börjar bli stressigt att fundera ut nåt.

Tror hjärnan blir "trasig" pga OCD. Ju mer man tänker en tanke, ju mer stärks just de nervbanorna och det blir lättare att tänka vissa tankar. Som ett minne ungefär, ju mer man tnker på en händelse, ju mer befäst blir den, om man inte tänker på den, blir det minnet väldigt vagt.

regnif skrev:

MsTibbs skrev:Fråga på psyk.

Menade du mig? Jag har inte mitt psyk kvar så länge till. Kanske man ändå kan fråga dem, men jag vet inte. Börjar bli stressigt att fundera ut nåt.

Oavsett metod så bör OCD kväsas snarast möjligt för gott resultat, det blir svårare om man drar ut på det.

Parvlon skrev:Psyk.mediciner lagar inte hjärnan. Garanterat! (fast de kan säkert vara bra att ha, under tiden)

Nja, flera studier visar att när det gäller affektiva sjukdomar (vilket OCD visserligen inte är), så kan psykofarmaka återställa hjärnans funktion vad gäller signalsubstansnivåer etc., förutsatt att man kommer under behandling i ett tidigt skede av sjukdomen och att man inte har haft flera tidigare, obehandlade skov. Alltså, man kan bli botad och slippa fler skov, eller åtminstone drastiskt minska återfallsmängden och förlänga tiden mellan skoven. När det gäller mani och psykotiska tillstånd har dessutom själva sjukdomen en skadande verkan på hjärnan. I de fallen är det därmed extra viktigt att så snart som möjligt komma under behandling.

För oss andra, som redan är körda, så är psykofarmaka mer att betrakta som galenpannans insulin, vårdande men inte botande.

Jo, jag vet ju det. Säg det till min misstankeavvissaerfarenhetershjärna och terapeuterna också? (missbrukar snart smileyn den där ifråga)

Jaha, jag har inte tänkt att de har en skadande verkan, snarare att medicinerna har det. Vill helst få nån då som jag inte blir som en helt annan person och konstiga biverkningar på. Börjar kännas onödigt att pröva samma mediciner flera gånger.

Jag stod på mig om medicinering, min läkare (som tidigare velat testa "allt" på mig) ville ge upp och anse mig vara obehandlingsbar. Då föreslog jag den medicinen jag tar nu. Inte sagt att just den skulle vara himla bra för alla, men det kanske finns just en medicin som passar en bäst. Jag tar bara en liten dos, såg en extrem förbättring då den började verka. Det var annorlunda mot att bli satt på megadoser av mediciner jag egentligen inte tålde alls. Blev inte alls nå konstig av den, är fortfarande helt mig själv, har humörsvängningar fortfarande (föredrar det mot att vara helt avtrubbad)... Jag är vare sig medicinfanatiker eller medicinmotståndare... Allt beror på fall till fall, osv.

dragonslayer skrev:Jag stod på mig om medicinering, min läkare (som tidigare velat testa "allt" på mig) ville ge upp och anse mig vara obehandlingsbar. Då föreslog jag den medicinen jag tar nu. Inte sagt att just den skulle vara himla bra för alla, men det kanske finns just en medicin som passar en bäst. Jag tar bara en liten dos, såg en extrem förbättring då den började verka. Det var annorlunda mot att bli satt på megadoser av mediciner jag egentligen inte tålde alls. Blev inte alls nå konstig av den, är fortfarande helt mig själv, har humörsvängningar fortfarande (föredrar det mot att vara helt avtrubbad)... Jag är vare sig medicinfanatiker eller medicinmotståndare... Allt beror på fall till fall, osv.

Med ett tal som det måste du förstås säga vilket läkemedel du pratar om.

*Pekar uppåt i tråden*

Hehe, ja?
*väntar med spänning*

Aha, okej. (Aldrig hört talas om, googlar...)

Mm... kanske lite ovanlig, har gått ur högkostnadsskyddet t o m.... Bara att hosta upp vad det kostar. Lite rädd att den ska försvinna helt. Jag vet faktiskt inte vad jag gör då.

Det är en SSRI, men jag får inget riktigt grepp om på vilket sätt den skiljer sig från andra SSRIer.

Lakrits skrev:

Parvlon skrev:Psyk.mediciner lagar inte hjärnan. Garanterat! (fast de kan säkert vara bra att ha, under tiden)

Nja, flera studier visar att när det gäller affektiva sjukdomar (vilket OCD visserligen inte är), så kan psykofarmaka återställa hjärnans funktion vad gäller signalsubstansnivåer etc., förutsatt att man kommer under behandling i ett tidigt skede av sjukdomen och att man inte har haft flera tidigare, obehandlade skov. Alltså, man kan bli botad och slippa fler skov, eller åtminstone drastiskt minska återfallsmängden och förlänga tiden mellan skoven. När det gäller mani och psykotiska tillstånd har dessutom själva sjukdomen en skadande verkan på hjärnan. I de fallen är det därmed extra viktigt att så snart som möjligt komma under behandling.

För oss andra, som redan är körda, så är psykofarmaka mer att betrakta som galenpannans insulin, vårdande men inte botande.

Säkert helt korrekt. Fast jag tror mer på hjärnans återuppbyggnadsfunktion än på att fylla den med kemikalier som "fattas". Om vi pratar om depressioner nu så är det vanligt förekommande bland Läkare att få patienten att tro att den har en "kemisk obalans" som måste behandlas med kemikalier så fort som möjligt. Har varit utsatt för det själv. Är man då i behov av Läkaren i ekonomiska syften, kan man bara i extremt sällsynta fall tacka nej till att knarka sin hjärna. Att det saknas resurser för terapi, kbt och allt vad det heter, är det dock aldrig tal om att upplysa om. Läste förresten i någon dagstidning för ett tag sedan någon som visste något, tycka att autistiska och äldre människor skulle kunna bli ordinerade trädgårdsskötsel. Kanske var någon på FK förresten. Låter sunt tycker jag, men många tycker säkert att det är värsta förnedringen. Mycket p.ga vårt "fina utbildningssystem" i väst.. Tror att folk måste ut i solen mer, vi är inte gjorda för att leva i en virtuell miljö.

Ja, tackar Parvlon särskilt för sin sista rad. Jag brukar ordineras massa dator av folk, börjar tröttna...*se nu hur det har gått. jag kan inte ens se längre..ögonen är helt konstiga när jag går ut. någon måste sota för detta..*

Jag bad om vitamintest (B-vitaminer, då var jag vegetarian också), fick inte ens det utan att ifrågasättas vaad jag ville med deet (nä, jag vill iallafall inte veta om jag har brist på det), så jag började be om andra saker istället.

Parvlon skrev:Säkert helt korrekt. Fast jag tror mer på hjärnans återuppbyggnadsfunktion än på att fylla den med kemikalier som "fattas". Om vi pratar om depressioner nu så är det vanligt förekommande bland Läkare att få patienten att tro att den har en "kemisk obalans" som måste behandlas med kemikalier så fort som möjligt. Har varit utsatt för det själv. Är man då i behov av Läkaren i ekonomiska syften, kan man bara i extremt sällsynta fall tacka nej till att knarka sin hjärna. Att det saknas resurser för terapi, kbt och allt vad det heter, är det dock aldrig tal om att upplysa om. Läste förresten i någon dagstidning för ett tag sedan någon som visste något, tycka att autistiska och äldre människor skulle kunna bli ordinerade trädgårdsskötsel. Kanske var någon på FK förresten. Låter sunt tycker jag, men många tycker säkert att det är värsta förnedringen. Mycket p.ga vårt "fina utbildningssystem" i väst.. Tror att folk måste ut i solen mer, vi är inte gjorda för att leva i en virtuell miljö.

Kemisk obalans är bara ett sätt att förklara vad som sker i kroppen under en depression eller andra signalsubstansrelaterade sjukdomar i hjärnan. Det är inte konstigare att äta psykofarmaka än att ta en huvudvärkstablett vid huvudvärk eller insulin vid diabetes. Att jämställa dagens antidepressiva med narkotika är bara raljant. I mitt fall kan inte hjärnan bygga upp någonting längre. Det beror inte på överdrivet användande av antidepressiva, utan tvärtom att jag under mina 30 första år i livet aldrig sökte hjälp för mina depressioner. Jag läkte ut varje depression och återkom till vardagen, men för varje gång tog det längre tid och jag kastades allt djupare ner i brunnen. Min hjärna tog stryk och den återuppbyggnadsfunktion du talar om har sedan länge checkat ut. Hade jag fått antidepressiva när jag hade någon av mina första depressioner, alltså behandlats "med kemikalier så fort som möjligt" som du skriver, kanske inte jag hade varit (tillfällig) sjukpensionär idag.

Som så ofta förr i medicinska diskussioner får jag väl hänvisa till min fasta tro på en blandning av vetenskapligt belagda behandlingsformer, istället för att spy galla över några och inskränka sig till en enda terapiform. Att göra det senare är att förenkla tillstånd som är oerhört komplicerade, att skåda världen med skygglappar ovan, under och på sidorna. Varför är så många så förbaskat kategoriska i sin syn på psykiska sjukdomar och hur de bäst behandlas?

I Uppsala är de numera väldigt noga med att ordinera utomhusvistelse och motion mot depressioner. Vi har också ett utmärkt dagvårdsprogram man kan anmäla sig till om man behöver någon slags mellanvård efter slutenvården. Dagvården är i form av en kurs, med motion på schemat samt undervisning och samtal om affektiva sjukdomar och ångestproblematik.