Det borde inte vara så svårt för andra människor att förstå vad det kan innebära att ha AS - åtminstone när det gäller att man inte klarar social och emotionell kommunikation. Säg bara till NT: Tänk på alla flickvänner eller pojkvänner du haft i ditt liv, inklusive allt från tillfälligt umgänge till äktenskap. Lyft sedan bort allt detta på en gång, det har aldrig funnits och kommer förmodligen aldrig att finnas. Men har någon någonsin sagt detta? Det kommer att ta en stund för normala att ens föreställa sig, men desto mer talande, om man inte genast slår undan tanken (också det talande).

Jag vet att det inte gäller alla med AS men det är åtminstone i någon mening typiskt. Det är det största för att inte säga enda problemet som jag har av AS. Det är viktigare att någon känner igen sig än att alla känner igen sig. Ni som inte känner igen er har tydligen klarat något av emotionell kommunikation i alla fall. Jämför med prosopagnosi - jag kan identifiera ansikten, men jag har kanske 10 % prosopagnosi, det finns de som har 90 eller 100 %. "En har lätt för A och svårt för B, en annan har lätt för B men svårt för A", en beskrivning av ojämna begåvningsprofiler både inom och sinsemellan aspergerpersoner.

Mot bakgrund av detta är det anmärkningsvärt, för att inte säga vansinnigt upprörande, att ingen lyft ett finger för att ge hjälp med detta. Givetvis kan ingen gå in och fixa en partner åt en, det skulle ju knappast lösa något heller, förhoppningsvis onödigt att diskutera. Men det handlar om att över huvud taget ta sig an problemet och undersöka vad som skulle kunna göras. Att påpeka att det kan tyckas olösligt är meningslöst eftersom det handlar om något som människan inte KAN uthärda utan, det är ju det som tankeexperimentet ovan är tänkt att åskådliggöra. Eller ska människor med AS förutsättas predestinerade till total isolering, bara för att det finns en och annan som inte har problem med det?

Jag blir galen när jag får återkommande erbjudanden om "munhälsobedömning" just för att jag har AS - i all synnerhet eftersom det är de enda erbjudanden jag får! Jag vet knappt vad man ska likna det vid - att ge en cancersjuk godis i stället för behandling. Det beror naturligtvis på att en människa har just det ansvaret och knappast kan göra mer, men det visar också just hur obefintlig samordningen är.

Jag har av läkare vid psykiatrisk klinik ordinerats (ja, faktiskt skriftligen ordinerats) "social träning" - vilket LSS som skulle ge den totalt avfärdade, närmast lite nedlåtande. Det jag upplever är att man med AS kan få vilken hjälp som helst - så länge det inte är något man behöver. Bara några repliker ur verkligheten som visar att jag är långt ifrån ensam om detta; rubrik på förstasidan av medlemsblad: "Varför får vi ingen hjälp"; bekymrad mor till annan mor: "Vad får han för hjälp? - Ingen alls!!"...

Även om LSS inte kan hjälpa, så brukar Habiliteringen ha kurser i Vardagssamtal. Står om det i te x denna tråd: socialt-samspel-med-andra-manniskor-t30665.html

Många har ju svårt att kontakta andra, umgås och få vänner.