Jag kommer inte ihåg vilket inlägg det var men då var det någon som sa att jag kunde ha/lida utav (minns inte vad det hette) Men att man har två åsikter men dom delas eller blandas ihop. Skulle tro att det kan vara att man menar en sak men säger en annan? Eller så missuppfattade jag det där, men för mig var just det där ordet eller att man kunde ha den saken, något nytt. Är det någon som fattar vad jag pratar om? Har någon annan samma problem?

Oklar på beskrivningen, Tourettes syndrom är en beskrivning, men att ”tänka fel” är allmänmänskligt. något alla människor gör dagligen, är varför tåget, bussen ibland inte kommer enligt tidtabell.

Du håller väl på att bli gammal som mig jag glömmer och fuckar upp saker varje dag, välkommen till klubben, du kan följa med mig så ska vi mata duvorna i stadsparken, men glöm inte rullatorn...

Jossie94 skrev:Jag kommer inte ihåg vilket inlägg det var men då var det någon som sa att jag kunde ha/lida utav (minns inte vad det hette) Men att man har två åsikter men dom delas eller blandas ihop. Skulle tro att det kan vara att man menar en sak men säger en annan? Eller så missuppfattade jag det där, men för mig var just det där ordet eller att man kunde ha den saken, något nytt. Är det någon som fattar vad jag pratar om? Har någon annan samma problem?

Jag vet inte om du syftar på att man kan se på något utifrån två olika perspektiv? Det är i så fall i grunden en styrka men det gäller att kunna kommunicera det på rätt sätt annars kan det verka rörigt och motsägelsefullt.

Varje perspektiv väger in olika aspekter av något, och har man mer än ett perspektiv på något kan man försöka att väga samman dessa. Då kan man kanske få fram ett nytt perspektiv där än mer har tagits i beaktande. Detta är något jag önskar att fler politiker var bättre på...

Kan man inte väga samman de båda perspektiven så får man försöka att hålla isär dom när man kommunicerar. Man kan t ex skriva "å ena sidan" och "å andra sidan" om du förstår vad jag menar.

Men det kanske inte var så här du menade?

Det var någon som sa att jag hade detta (minns inte vad det var) har inte hört talats om det innan heller. Men personen sa att jag hade två åsikter som gick emot varandra, något sådant.

Ambivalens?

Nej, det hette något annat, tror det var något engelsk. Ambivalens vet jag redan att jag är.

Kognitiv dissonans?

Ja, det var det! Tack

Engelska var det dock inte haha, men kognitiv dissonans är väl inget man pratar om så ofta, kanske om man läser psykologi eller liknande.

Här har du en bra beskrivning utav det. Du kan ju läsa och se om du känner igen dig i det.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kognitiv_dissonans

Litegrann känner jag igen mig, men det var väldigt oklara enligt mig, exempel. Om jag säger såhär, så kan jag känna att jag måste bevisa olika saker för människor, för att de ska förstå hur saker och ting ligger till. Det är väl lite det och sedan kan jag känna ångest (antar att det är det) då jag blir osäker på om det jag försöker förklara stämmer, eftersom andra inte förstår mig/vill inte förstå mig. Jag tänker då att det kanske är som andra säger då, men samtidigt så känner jag mig väldigt säker på min sak. Så det är väl 50/50.

Det jobbigaste är ju när man ska förstå saker bara sådär & inte har lärt sig dem på något sätt. Tex jag spelar cod, det är ju ingen som har lärt mig vad vissa saker i spelet betyder, så jag har lärt mig att köra spelet mer från grunden. Det där andra jag menar, det är väl mer slangord eller "vad man ska göra och inte". Jag körde kill confirmed och det är det jag brukar köra, men denna gången så skulle man inte enligt en person ta de hära gula eller röda tagsen. Det är ju det som är syftet med kill confirmed. I tex team deathmatch är det ju skjuta som gäller och i domination är ju syftet att ta olika zoner. Hur ska man då fatta vad man inte ska göra och så om det inte står i spel reglerna eller om någon har lärt mig / andra vad man ska göra och inte?

Sedan gäller detta inte bara cod, utan jag kan känna att jag som person måste veta olika saker för det är det man ska göra i min ålder. Menar specifika saker. Men jag kanske inte kan dem sakerna för det är ju saker man bara ska ha lärt sig/fattat. Sedan kanske inte jag har fått lära mig dessa saker av olika anledningar. Som ett exempel, hur ska man lära sig att kunna läsa om ingen har lärt dig hur man läser?

Det är viktigare att du förstår hur andra tänker och resonerar än att andra förstår hur du tänker.

Koncentrera dig på att förstå din omvärld i första hand.

Så du menar att folk ska fortsätta att missförstå mig för att de är lata och inte vill förstå mig?

Det låter inte sannolikt att alla dina anhöriga är lata och onda människor. Jag tror att det är något annat som är fel.

Tänk om det här med att andra missförstår dig varken beror på att de är lata eller illvilliga?

Tänk om den felande länken och den gemensamma nämnaren istället är du själv?

Jossie94 skrev:Litegrann känner jag igen mig, men det var väldigt oklara enligt mig, exempel. Om jag säger såhär, så kan jag känna att jag måste bevisa olika saker för människor, för att de ska förstå hur saker och ting ligger till. Det är väl lite det och sedan kan jag känna ångest (antar att det är det) då jag blir osäker på om det jag försöker förklara stämmer, eftersom andra inte förstår mig/vill inte förstå mig. Jag tänker då att det kanske är som andra säger då, men samtidigt så känner jag mig väldigt säker på min sak. Så det är väl 50/50.

Jag tror att du är en i grunden klarsynt person men att du inte har verktygen ännu för att i vissa lägen kunna argumentera för din sak. Och då börjar du att tvivla på dig själv fast att du känner att du egentligen har rätt, och det här skapar förstås en viss kluvenhet. Ångesten kan möjligen bero på denna kluvenhet, på maktlöshet eller på att du har förklarat något på ett mindre bra sätt så att det uppstår en inre reaktion mot detta om jag får spekulera.

Det jobbigaste är ju när man ska förstå saker bara sådär & inte har lärt sig dem på något sätt. Tex jag spelar cod, det är ju ingen som har lärt mig vad vissa saker i spelet betyder, så jag har lärt mig att köra spelet mer från grunden. Det där andra jag menar, det är väl mer slangord eller "vad man ska göra och inte". Jag körde kill confirmed och det är det jag brukar köra, men denna gången så skulle man inte enligt en person ta de hära gula eller röda tagsen. Det är ju det som är syftet med kill confirmed. I tex team deathmatch är det ju skjuta som gäller och i domination är ju syftet att ta olika zoner. Hur ska man då fatta vad man inte ska göra och så om det inte står i spel reglerna eller om någon har lärt mig / andra vad man ska göra och inte?

Sedan gäller detta inte bara cod, utan jag kan känna att jag som person måste veta olika saker för det är det man ska göra i min ålder. Menar specifika saker. Men jag kanske inte kan dem sakerna för det är ju saker man bara ska ha lärt sig/fattat. Sedan kanske inte jag har fått lära mig dessa saker av olika anledningar. Som ett exempel, hur ska man lära sig att kunna läsa om ingen har lärt dig hur man läser?

Det här är väl ganska vanligt med våran diagnos. Både att man är dålig på att snappa upp saker som är otydliga och inte alltid logiska, men också att man upplever det som jobbigt när man framstått som lite dum i andras ögon och att det kan sitta i länge i ens minne. Alla gör "fel" ibland men det är nog extra jobbigt för oss som gärna vill göra rätt tänker jag och som kan vara känsliga för andras kritik.

Mycket möjligt, jag tror det är på det sättet, för jag har ibland trott att nu ska folk förstå mig men de glömmer som sagt bort min diagnos och jag har inte hittat rätt verktyg eller hur jag ska förklara saker och då har jag trots allt förklarat på många olika sätt, mestadels exempel. Jag tänker att om man nämner exempel så blir det tydligt men jag har också varit så pass tydlig så att det blir på ett barns nivå.

En del har sat att jag vet vad jag vill och är tydlig , men det är ju personer som inte har en aning om min diagnos eller som har mer förståelse kring just diagnoser/jobbar inom det området. Hade jag sagt till en främmande person att jag hade en diagnos, den hade typ bara jaha okej, vad är det för diagnos? Medan de jag känner ska oftast få det till att allt handlar om min diagnos. Folk har också sagt, en främmande person men även folk i min omgivning att jag bara tänker på mig själv. Det är väl sant i och med min diagnos men samtidigt så bryr jag mig ju om andra och jag känner ju att jag vill vara en förebild för andra som varit utsatta för tex mobbing och så vidare. Så jag skulle väl inte säga att jag är egoist eller bara tänker på mig. Sedan kanske jag väljer att inte bry mig om vissa saker eller om det är personer som jag inte gillar tex, men är man egoist/tänker bara på sig själv då? Men absolut har jag ju svårt med det pga min diagnos...

Jossie94 skrev:Mycket möjligt, jag tror det är på det sättet, för jag har ibland trott att nu ska folk förstå mig men de glömmer som sagt bort min diagnos och jag har inte hittat rätt verktyg eller hur jag ska förklara saker och då har jag trots allt förklarat på många olika sätt, mestadels exempel. Jag tänker att om man nämner exempel så blir det tydligt men jag har också varit så pass tydlig så att det blir på ett barns nivå.

Okej det handlar alltså om att du vill få mer förståelse för hur du fungerar genom att förklara din diagnos för andra. Min erfarenhet säger mig att det där kan vara närmast hopplöst hur väl man än förklarar. Men det här har vi redan diskuterat i en tidigare tråd vill jag minnas.

Medan de jag känner ska oftast få det till att allt handlar om min diagnos.

En förklaring till detta skulle kanske kunna vara att du pratar mycket om din diagnos? Det kanske får dom att tycka eller tro att allt handlar om din diagnos. Och sen är det ju så att om man mest pratar om sig själv och sin diagnos så tänker man ju faktiskt mest på sig själv. Vilket förstås inte behöver betyda att man inte bryr sig om andra, men det kan kanske uppfattas så.

Jo men jag känner liksom att de behandlar mig annorlunda jämfört med andra i min ålder. Tex så var det en gång som några släktingar var hemma hos oss och då pratade två personer om jobb/plugg. Då var det bara kortfattat om det hela, men sedan när man frågade mig om mina praktiker så blev det mer som ett förhör kändes det som. För då ville det veta allt och de har också sagt "varför kan du inte skaffa jobb? För de tror att det bara är att skaffa ett jobb. Detta händer väl nu också men inte lika mycket, för då bodde jag hemma vilket vart jobbigt för det kändes som att alla hade förväntningar och krav på mig och jag kände att jag var tvungen att vara precis som de andra ville. För att de skulle bli nöjda.

Men nu när jag har flyttat hemifrån så känns det bättre men folk i min omgivning är väldigt krävande skulle jag säga, då de alltid ska ifrågasätta eller ha åsikter om saker och ting. De förstår inte när det blir jobbigt eller att folk kan bli sårade utav deras handlingar. För då kan jag inte bli sårad för att de ifrågasatte mig eller att jag kände mig lite kränkt, då blir det mer att jag inte kan bli arg för att de tror att jag blir arg för ingen anledning. De kan till och med fråga varför jag blir arg och då har jag ändå försökt att förkara hur jag känner och så.

Jag tror att jag någonstans där har fattat eftersom de aldrig förstår mig, att det handlar om att de inte vill förstå mig. Neurotypiska har ju den tendensen att kunna "välja" om de vill förstå saker eller inte, alltså då menar jag att de kan antingen förstå ett skämt eller att de kan låtsas förstå ett skämt för att de vill passa in. Så då kanske de skrattar åt skämtet för att andra gör det (grupptryck) för att inte anses vara dumma som inte förstår skämtet.

Ja det är inte lätt att omge sig med personer som fungerar på ett annat sätt än en själv, och att förklara för dom hur man fungerar blir nog oftast enbart en källa till frustration. Det enda du kan påverka är nog hur du själv förhåller dig till dom. Kanske är du för öppenhjärtlig mot dom som gärna har åsikter om saker som dom inte har att göra med? Kanske behöver du värna mer om din personliga integritet?

Personlig integritet – rätten för varje människa att få sin egenart och inre sfär respekterad och inte utsättas för störande ingrepp (wikipedia)

Dom som går för långt kan behöva att man sätter gränser på ett eller annat vis, annars kan man inte förvänta sig någon förändring.

Jag har försökt men de fattar ändå inte känns det som. Jag har varit hos psykologer och så har jag försökt förklara själv. Men i slutändan så har de glömt bort det mesta eller så har de känts som att det är jag som har gjort fel, antingen att jag känner så själv eller att dem tillrättavisar mig lite ungefär.

Ibland har en person kunnat överförklara för mig om olika saker, som om jag inte skulle förstå dessa saker eller att vissa personer har en makt över mig och då har det känts som att de vet bäst och jag är ett litet barn. För dom är jag inte 25 längre, utan antingen tror de inte att jag förstår alls och då måste de förklara saker utan att jag ens har sagt något. De har då trott/fått för sig att jag är osäker.

Gälande den situationen så kan de ha trott så för att jag har gett ett exempel men de kanske inte fattade att jag bara gav ett exempel, de trodde väl att jag på riktigt undrade om den här saken eftersom jag frågade. Jag sa bara frågan för att ge ett exempel för att förtydliga hur jag menade som en jämförelse.

Du verkar vara en snäll person som tycker om att förklara saker, men det tillvägagångssättet när det gäller att sätta gränser fungerar förstås inte gentemot dom personer som visat att dom har svårt för att ta till sig av vad du säger.

Om du vill börja värna om din integritet lite mer bör du nog tänka dig för vad du delar med dig utav till personer som inte är så förstående. Att folk tenderar att vända sig till psykologer med sina problem kanske är mycket av den anledningen tänker jag, då det alltid är riskabelt att öppna upp sig för andra och då det kan påverka hur andra förhåller sig till en. Jag tror också att det faktum att du förklarar för andra hur du fungerar kan uppfattas som att du är osäker, oavsett hur bra du än förklarar. Och definitivt blir det en signal för vissa att du inte är så brydd om det här med integritet.

Vad gäller att sätta gränser så kan detta gå till på många olika sätt tänker jag. Man kan använda kroppsspråk, ignorera personen, uttrycka vad man känner, eller bara säga ifrån. Vänligt men bestämt. Ge dom den konkreta lättförståeliga feedback dom behöver för att ändra sitt beteende mot dig. Att bli arg vill man helst undvika, för det gör nog sällan saken bättre.


Det är genom hur man själv förhåller sig till andra som man främst påverkar hur andra förhåller sig till en själv. Tipset är alltså att i mindre grad informera andra om hur du fungerar, utan fundera istället över hur du kan ändra på ditt egna förhållningssätt till dom. Hur du kan värna om din integritet, hur du bättre kan se kränkningar mot din integritet, och hur du kan bemöta dessa kränkningar.

Oj, såhär har aldrig någon förklarat för mig gällande dessa saker, har du jobbat med något inom detta ämne eller har du bara en mer förståelse vad det handlar om?

Nej men jag är väl inte medveten om mina gränser eftersom jag inte har lärt mig det och jag är nog dålig på att förklara saker, men jag har inte trott att det är på det sättet. Men eftersom folk har svårt att ta in information från mig hur jag än säger eller gör, så kanske det ligger någonting i det. Och då när folk inte fattar så blir man ju osäker då på sig själv.

Sedan tror jag min diagnos är rätt avancerad på det sättet att den inte syns på mig vilket kanske gör folk förvirrade för den anledningen men ibland känns det som att jag ångrar att jag tog reda på min diagnos och berättade om den för jag tänkte att de kommer att förstå, men de vill inte förstå av ngn konstig anledning trots allt jag försökt förklara. Det är lite på gott och ont att jag fick min diagnos, det bästa med det var ju att jag fick mer hjälp md bland annat skolgången/studierna så att jag åtminstone klarade av det, men jag fick inte några kompisar under den tiden och väldigt svårt att få det nu, men jag är tacksam för den enda vännen jag har idag. Vi fick inte kontakt då heller utan vi fick kontakt nu, så det var att man hade olika roller då, folk var omogna helt enkelt.

Sedan trodde jag att folk växte upp men till och med de jag vet har barn idag, har inte växt upp för 5 öre. Så jag trodde väl att det skulle bli lättare när man blev äldre och gått klart skolan, att då fick man vänner. För då hade man inte den där rollen längre. Man behöver inte göra till sig såsom man gjorde i skolan, för vem ska man göra till sig för när ingen kollar/bryr sig? Men då är ju problemet att de inte vill ha kompisar och det ska man bara förstå.

Jag har ju fått höra både när jag fick min diagnos och när jag inte visste om den, att jag gjorde på fel sätt i sociala situationer men hur skulle jag veta att jag gjorde fel när jag hade lärt mig saker på ett sätt som jag antog var normalt? Då var det standard saker men jag kanske var naiv då? För senare har ju jag fått lära mig den hårda vägen för man ska förstå att alla är inte snälla. Men då kunde andra göra likadant men dom gjorde ju inte fel då. Det jag syftar på är om andra personer hade pratat högt och jag hade gjort det med så hade folk sagt åt mig och inte de andra. Varför vet jag inte men de kanske märker att jag har en diagnos (hur vet jag inte) eftersom det är svårt för mig att förstå eftersom man inte ser direkt på mig att jag har en diagnos. Folk har ju blivit förvånade över att jag har en diagnos, jag tror också den vetskapen gjort att de inte vet hur det ska hantera det men tydligen är det jättesvårt trots att jag har sagt 108210029021421974292 hur jag fungerar för att det ska bli tydligare. Men då blir det istället att jag ska vara någon jag inte är för att de tror att saker bara är att göra. Man kan ju inte be en som sitter i en rullstol springa en mil, för det fattar väl många att det är svårt för den som sitter i rullstol, den sitter ju i rullstol av någon anledning och då kan ju den inte bara springa en mil när det är uppenbart att det inte går....

Jossie94 skrev:Oj, såhär har aldrig någon förklarat för mig gällande dessa saker, har du jobbat med något inom detta ämne eller har du bara en mer förståelse vad det handlar om?

Nej jag är inte expert på det här utan gör bara mitt bästa utifrån dom pusselbitar jag har. Det är upp till dig förstås att fundera över om det kan ligga något i det jag skrivit och om det kan vara relevant för just dig och din situation.