Inför min utredning försöker jag komma fram till vad jag vill ha hjälp med om jag får en diagnos.

Jag har tänkt på följande:

* Sjukersättning
* Logoped
* Sjukgymnast (För tex: kroppskännedom, fysisk aktivitet, massage, mindfulness, yoga)
* Kontaktperson: (Hjälp att starta dagen, med tex gemensam promenad el fika)

Är detta realistiskt ?

jag vet inte alls hur mycket eller hur lite man kan få hjälp med.

Kan jag tex få en kontaktperson som inte gör något annat än att ta en promenad med mig varje morgon? Så att jag kommer upp tidigt och liksom bli aktiverad. jag har väldiga problem att ens komma ur sängen. Ofta går jag upp först sent på eftermiddagen.

Jag är väldigt lite fysisk. Jag sitter mest stilla framför datorn. Har väldigt svårt att liksom hitta ut ur mig själv. Har tom svårt att gå från ett rum till ett annat. Tror sjukgymnastik / fysisk aktivitet är viktigt för att få mig ut ur min bubbla. Dels få mig att trivas bättre i mitt eget skinn, men också vänja mig vid att göra saker fysiskt så att jag kan tillbringa mer tid ute i den fysiska världen.
Likaså kan jag tänka mig att mindfulness el likn skulle kunna skapa klarhet i tankarna och kanske kunna göra att jag får lättare att fatta beslut.

Vilka fina önskemål! Jag blir varm om hjärtat av ditt inlägg! Att komma ut och röra på kroppen är helt klart mycket hälsobringande - utom för kvicksilverförgiftade! Och kanske lite ljusterapi under den mörka årstiden?

Ordentlig motion på förmiddagen brukar hjälpa mot morgontrötthet. Du kan iaf prova.

Tack.

Det är inte trötthet som gör att jag har svårt att ta mig ur sängen, eller att jag har väldigt svårt att gå ut, eller ens gå från vardagsrummet till köket. Det är en sorts låsning, som jag inte vet vad det är eller beror på, men som jag har haft så länge jag kan minnas. Tyvärr har det blivit sämre med åren, förmodligen för att mönstren arbetats in allt djupare.

Inget att se fram emot?

Inget att se fram emot under dagen, nej. Det är mycket jag känner att jag vill göra. Men jag har väldigt svårt att samla mig. Ibland lyckas jag komma in i perioder då jag gör saker, men det sker alltför sällan.

Har inte särskilt många vänner i den stad jag bor i och de jag har lever annorlunda liv än mig, med andra tider osv. Jag känner också att jag lätt blir för mycket för dem när vi träffas. Tror de föredrar mig i mindre doser.

Jag har en flickvän men hon bor inte i samma stad.


Min fråga gällde dock om min lista på saker jag vill ha hjälp med känns realistisk: Är det sådant jag kan få hjälp med om jag får en diagnos?

Min läkare har bett mig fundera tills vi träffas nästa gång på vad jag vill ha hjälp med, men har inte sagt vilka alternativ och möjligheter som finns.

Kontaktperson bör du iaf kunna få. Har för mig att det vanliga är att man inte ses oftare än en gång i veckan, men vet inte om det är en orubblig regel.

Jag tycker det låter som du skulle behöva en boendestödjare att "få igång" dig. Det får man via SoL, så till det behövs inte någon AS-diagnos. Men kanske är det lättare att få boendestödjare om man kan visa på någon diagnos öht?

Edit:
Trådar om boendestöd resp kontaktperson:

boendestod-omrostning-t6665.html

kontaktpersoner-vad-kan-de-gora-t6184.html

Alien skrev:Jag tycker det låter som du skulle behöva en boendestödjare att "få igång" dig. Det får man via SoL, så till det behövs inte någon AS-diagnos. Men kanske är det lättare att få boendestödjare om man kan visa på någon diagnos öht?

Om man söker hjälp via SoL måste man väl betala en del för det? Genom LSS däremot behöver man inte betala, och man kan få hjälp med i princip samma saker. Krävs dock att man är färdigutredd och fått diagnosen.

Vad gör att just du har rätt till allt det där mer än någon utan diagnos?

Atalanta skrev:Om man söker hjälp via SoL måste man väl betala en del för det? Genom LSS däremot behöver man inte betala, och man kan få hjälp med i princip samma saker.

Beror på kommun, de behöver inte nödvändigtvis vara så. Allting som går via LSS-lagen är kostnadsfritt (i hela landet), medans det som går under SoL får kommuner ta betalt för om de vill.

Och då boendestödjare är under SoL är det upp till kommunen själva att besluta om de vill ta betalt för det eller ej, Vet att min kommun tog betalt för boendestödjare innan, men har slutat med det numer och har det kostnadsfritt precis som det vore en LSS-insats. Så det är upp till varje kommun.

marxisten skrev:

Atalanta skrev:Om man söker hjälp via SoL måste man väl betala en del för det? Genom LSS däremot behöver man inte betala, och man kan få hjälp med i princip samma saker.

Beror på kommun, de behöver inte nödvändigtvis vara så. Allting som går via LSS-lagen är kostnadsfritt (i hela landet), medans det som går under SoL får kommuner ta betalt för om de vill.

Och då boendestödjare är under SoL är det upp till kommunen själva att besluta om de vill ta betalt för det eller ej, Vet att min kommun tog betalt för boendestödjare innan, men har slutat med det numer och har det kostnadsfritt precis som det vore en LSS-insats. Så det är upp till varje kommun.

Aha, jag förstår.

colaflaska skrev:Vad gör att just du har rätt till allt det där mer än någon utan diagnos?

Man har väl inte mer eller mindre problem för att man fått en diagnos? Diagnosen i sig ändrar ju inte på hjälpbehovet.

colaflaska skrev:Vad gör att just du har rätt till allt det där mer än någon utan diagnos?

Min läkare sa att huvudsyftet med en diagnos är att jag kunde bli berättigad till viss hjälp.

Han bad mig sedan fundera på vilken hjälp jag ville ha, vart jag ville att en diagnos skulle leda.

Mer än så vet jag inte.

Du har inte någon annan diagnos då, t ex depression?

Det vet jag faktiskt inte. Jag har ju varit sjukskriven i tre år, något borde de väl kommit fram till antar jag. Men ingen har någonsin nämnt ordet diagnos, förutom nu när vi talar om aspergerutredning.

Men jag har ju sökt för depression tidigare. Likaså panikattacker. Social fobi. mm.

Ja, jag tycker ju att det är orsak nog till att ansöka och få boendestöd. Men jag vet inte hur det fungerar i praktiken.

Boendestöd är ett stöd i den dagliga livsföringen riktat till särskilda målgrupper, bland annat personer med psykisk funktionsnedsättning. Stödet kan vara både praktiskt och socialt, och syftet är att stärka förmågan att klara vardagen i bostaden och ute i samhället. Det var 17 500 personer under 65 år som hade boendestöd den 1 oktober 2011.

Antalet med den här insatsen har ökat med över 60 procent på fyra år; vid mätningen i oktober 2007 hade 10 600 personer under 65 boendestöd. Samtidigt har antalet med den andra stora insatsen, hemtjänst i ordinärt boende, legat stabilt och var 16 600 den 1 oktober 2011.

– Vi har sett att allt fler vårdas för psykisk ohälsa. Ökningen av boendestödet kan vara ett tecken på att detta slår igenom också i socialtjänstens verksamhet, säger Karin Flyckt, utredare vid Socialstyrelsen.

http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2 ... edsattning

Man kan ju tänka sig att kommunerna heller beviljar boendestöd än plats på gruppboende.