Hej alla!

Jag har själv inte Aspergers men arbetar inom psykiatrin så jag träffar en del patienter med denna diagnos och även övriga NP-diagnoser. Jag skulle behöva lite råd.

Träffade en kille förra året och det har varit mycket konstigheter nästan hela tiden. Han var trevlig, artig, snäll, hjälpsam, gosig, inte bara ute efter sex osv. Allt gick bra till han skulle introduceras för mina barn. Han började direkt att uppfostra dem (första gången) vilket brukar vara ett big no-no för de flesta som träffar sin partners barn, i alla fall innan de lärt känna varandra ordentligt.

För att göra det lite kort, han är urdålig på att hantera konflikter, speciellt när hans barn har konflikter med mina, han muttrar och blir stressad och på dåligt humör. Ofta är det mina barns fel om det händer något. Han är väldigt rigid i sitt tänkande och utgår oftast från sig själv. Verkar ha svårt att sätta sig in i andras perspektiv och förstår inte att jag blir ledsen om han blir irriterad när barnen bråkar. Han kan heller inte förstå hur jag blir berörd av hur han är mot sina barn. Han är ganska sträng och har ett stort kontrollbehov gällande sina barn. Dock har det blivit lite bättre sedan vi träffades.

Han verkar inte alls ha någon insikt i hur hans beteende påverkar dem runtomkring. Han har själv sagt att andra sagt till honom att han har svårt att tyda signaler. Han vill att jag ska vara tydlig och säga till direkt om det blir något konstigt men jag tycker inte alltid att det passar att säga till direkt och speciellt inte framför barnen. Jag har hela tiden trott att det ska bli bättre men gång på gång trots våra samtal och mina tips får han inte till ett naturligt förhållningssätt till mina barn. Är de lite aviga någon dag tar han det personligt och han förstår inte att grunden för en bra relation främst ligger på den vuxne att etablera.

Jag har i mitt stilla sinne undrat vad det är som gör att det inte blir bättre. Det verkar som att han inte kan generalisera från en situation till en annan. Han kan ge intryck av att vara väldigt kontrollerad men det märks att han egentligen är mycket stresskänslig. Går ofta och lägger sig efter jobbet. Kan somna lite hur som helst. Jobbar som IT-tekniker. En smart kille, strategisk, är med i en brädspelsförening. Vill helst inte prata i telefon eftersom han tycker det är onödigt prat så vi skickar mest meddelanden till varandra. Oflexibel i sitt tänkande och har svårt att förstå hur barn kan vara och att en 3-åring t.ex. inte kan samma saker som en 9-åring. Verkar ha haft en väldigt inrutad tillvaro med sina barn innan vi träffades. Hade aldrig varit med barnen i simhallen eller ishallen men följde gärna med dit på mitt initiativ.

Jag ska vara ärlig, jag fick Aspergers-vibbar första gången jag träffade honom men eftersom han ändå reder barnen på heltid så slog jag bort det. Nu känner jag dock att det måste vara något eftersom det blir sådana missförstånd hela tiden och att det jag säger liksom inte går fram. Troligtvis är väl att han ändå lyckats reda situationen genom att vara auktoritär (tyvärr) och kontrollerande. Det enda jag velat är att han skulle få till en ok relation med mina barn bara genom att vara trevlig och nyfiken på dem men det har inte lyckats. Hans försök till uppfostran och många klumpiga kommentarer har förstört det helt. Min äldsta kille är ledsen och vill inte att han kommer hit mer. Många gånger har min kille haft svårt att tyda mina barn och han har trott att de inte gillat honom. Han tror ofta att folk har ett ont uppsåt och känner sig orättvist behandlad. Jag tittar mig omkring i min bekantskapskrets och kan inte hitta någon annan som skulle kunna vara så mot mina barn som han har varit.. Grejen är att han hela tiden försökt bättra sig och han gör som jag säger men det är en sådan kamp och det blir hela tiden nya konstiga situationer. Mitt intresse har tyvärr falnat. Det finns många fler saker att nämna som hänt och hans beteende men inlägget är redan för långt.

Kan ni ge mig tips på vad jag ska göra? Han har en son som också visar tecken på NP-problematik (uppmärksamhetsproblem, impulsiv, hyperaktiv) och som ställer till det för sig på fritids och skola men min kille verkar inte alls förstå vad det kan handla om. Ska jag säga något? Jag vill bara deras bästa så det känns dumt att bara göra slut och sen skita i dem men jag vet inte om jag orkar längre. Jag vill inte heller hålla på att tillrättavisa min kille hela tiden, även om han säkert tycker att det är bäst.. Hur ska jag gå tillväga om jag bestämmer mig för att fortsätta relationen? Ursäkta det långa inlägget. Tacksam för svar.

Hei Velig!

Hvorfor vil du vite om han kunne fått diagnosen Aspergers syndrom?


Det høres ut som det er en konflikt mellom ditt og hans syn på oppdragelse. Råd basert på det du skriver: Snakk med ham om oppdragelse og avklare retningslinjer dere begge kan akseptere. Dersom dere ikke blir enige, må du vurdere om det kan forsette slik det er. Dersom det da ikke er bra nok som det er, bør du gjøre det slutt.

Du sier at hans sønn har utfordringer. Er det slik at sønnen trenger hjelpetiltak, f.eks på skolen? I så bør faren kontakte riktig instans om dette (skolen?) . Du kan råde ham til dette, hvis du ser et reelt behov.

Din pojkvän kan ev ha AS. Men i så fall odiagnosticerad, han har klarat sig bra i yrkeslivet. Det är nog lättare för en aspergare att köra med en auktoritär stil, då får hen önskad anpassning till sina egna behov. Inte säkert han skulle ta väl upp om du berättar om dina misstankar om AS.

Jag kom att tänka på teveserien Bonusfamiljen när jag läste ditt inlägg. Det är inte lätt för barnen, som ju inte bett om varken bonusförälder el bonussyskon. Jag tycker att ni, om ni alls ska fortsätta relationen, borde vara särbos och bara träffas utan barn. Du kan inte förvänta sig att dina barn ska anpassa sig efter hans egenheter. Och din pojkvän orkar inte med stressen.

Velig skrev:Han vill att jag ska vara tydlig och säga till direkt om det blir något konstigt men jag tycker inte alltid att det passar att säga till direkt och speciellt inte framför barnen.

Ja, att få konkret feedback direkt är ju bäst. Men jag förstår att du inte vill "uppfostra" honom vid matbordet framför barnen. Men så fort som möjligt, så han får klart för sig precis vad han sade som var fel.

Han har en son som också visar tecken på NP-problematik (uppmärksamhetsproblem, impulsiv, hyperaktiv) och som ställer till det för sig på fritids och skola men min kille verkar inte alls förstå vad det kan handla om. Ska jag säga något?

Eftersom du arbetar inom ett sådant område så tycker jag du ska tipsa honom om npf-utredning (ADHD i första hand men pojken kan ju också ha AS), så att pojken kan få stöd i skolan. Du kan ju säga att de träffat många andra sådana barn och därför känner igen tecknen.

Har du läst tidigare trådar startade av kvinnor som lever med AS-män?
hjalp-har-min-partner-as-t6266.html
att-leva-med-en-aspie-aspergare-t11318.html
Fler trådar nämns här: metatrad-t13306.html

"Kan jag ha aspergers" följt av wall of text. Sannolikt JA.

"Kan X ha aspergers" följt av wall of text. Sannolikt har frågaren asperger..

Om du jobbar inom psykiatrin borde du prata med dina kollegor eller fråga din partner om han har AS eller hört talas om det.

Om sonen skulle få en NPF-diagnos kan man alltid börja prata om ärftlighet...

Tack för era svar och jag ber om ursäkt för att det blev en wall of text, ville bara få med vissa saker. Här kommer därmed en wall of text igen.

Det finns mer knepigheter, som att han ofta kallar mig för "ni" när vi skriver meddelanden till varandra. Han blandar "ni" och "du" och vet inte varför han gör det. Säger att han har en lindrig dyslexi. Gick inte ut gymnasiet med fullständiga betyg av någon oklar anledning utan fick gå folkhögskola efteråt.

Han är som sagt jättego när vi är själva, dock kan jag reta mig på hans obstinata sätt och att om vi diskuterar något så vill han ofta se källor när jag säger att han har fel. Sen kan han vara väldigt kontrollerande med barnen när det gäller t.ex. bordsskick men deras tandborstning har han inte lika bra koll på. Väldigt ojämnt och konstigt prioriterat kan en annan tycka. Han säger att han förbjudit folk att köpa ljud- och ljusleksaker till barnen eftersom han tycker det är jobbigt. Att barnen skulle ha tyckt det var stimulerande och roligt finns inte i hans värld. Jag trotsade dock detta och köpte ett tutande Brio-tåg till hans tågintresserade yngste son i julklapp..

Men är det så att om jag fortsätter att träffa honom att jag måste fortsätta "uppfostra" honom eller finns det andra sätt? Jag har märkt att han t.o.m. inte läser av sina egna barn på ett bra sätt. Han har svårt att se vad barnen vill om de inte säger det rakt ut vilket blir ett problem med äldste sonen som har svårt att säga vad han vill rakt ut.Han har sagt att han vill att barnen ska lära sig "lyssna" och det verkar ofta vara målet för hans uppfostran. Ibland vill yngste sonen kramas när min kille istället vill hålla ett förmaningstal och jag har sagt "kramas då" men det blir svårt för min kille eftersom han verkar tro att det blir något fel i uppfostran om han kramar sonen istället. Yngste sonen har också svårt att titta sin pappa i ögonen när han försöker lyssna, vilket jag tolkar som en svårighet med uppmärksamhet men allt sånt går min kille förbi. han förstår inte alls varför sonen tittar åt sidan istället.

Som någon skrev att vi kan träffas utan barnen, det kanske kan vara något. Sen tror jag faktiskt att jag måste vara tydlig med honom men på ett snällt sätt. Jag får berätta vad jag sett både vad gäller honom och sonen och att det ställer till det för oss. Mycket möjligt att han blir sur och skyller ifrån sig men då får det vara så.

Tack för svaren. Ni får ursäkta att det blev en wall of text men jag behövde skriva av mig.

Jag tror att det är lika bra att lägga korten på bordet och att jag berättar vad jag upplever både vad gäller honom och sonen, fast givetvis på ett respektfullt sätt. Jag vill verkligen hjälpa dem även om det inte håller mellan oss.

Ibland har jag trott att han är dum på något sätt men jag vet ju att detta är en intelligent kille men ofta har det blivit saker som fått mig att undra. Några ex. är hans kontrollbehov som är väldigt ojämnt. Han vill gärna kontrollera vilket bordsskick barnen har men samtidigt har han ingen kontroll över deras tandborstning, vilket jag kan tycka är en konstig prioritering, vad är viktigtast liksom? Sen har han flera gånger frågat "Varför gör hon så?" när min 3-åring gör något. Jag tänker då att vad konstigt han har ju egna barn, kan han inte förstå vad hon menar när hon gör så? Sen har han svårt att förstå skillnaden i utveckling mellan en 3-åring och en 10 -åring. Verkar ha svårt att läsa av barn (även sina egna) och de måste uttryckligen säga vad de vill. Sedan förstår han inte att barn kan säga en sak och mena en annan eller att barn kan vara kontaktsökande på lite udda sätt.

Tycker det är jobbigt när barn låter och förbjöd sina anhöriga att köpa ljud -och ljusleksaker till sina barn. Det märks när vi diskuterar att han har mycket svårt att sätta sig in i att många barn tycker det är roligt med sådana leksaker. Sen när vi skickar meddelanden till varandra niar han mig ofta och han säger själv att han är medveten om det men inte vet varför han gör det. Han har en lindrig dyslexi så det kanske är det.

Jag vet inte vad jag ska göra men på något sätt vill jag som sagt hjälpa honom och barnen. Han har blivit mycket mer avslappnad med sina barn sedan vi träffades men jag var ärligt talat förfärad i början över den kontrollen han utövade över dem. Hade vi inte haft några barn hade det varit mycket lättare. I kontakten med mig är han jättego och kramig. Han kan dock vara väldigt obstinat och vill ofta ha källor om jag säger att det han säger inte stämmer. Som någon skrev så ska ju mina barn inte behöva acceptera hans egenheter och han är tydligen för stresskänslig för att fixa när allt inte går som på räls. Tyvärr verkar han ha dålig självkänsla och min "kritik" gör inte det hela bättre..

Låter som asperger. Har träffat andra aspergare och kan tänka mig att de ofta är lite som du beskriver. Tråkigt att barnen inte mår bra i situationen. Om jag vore du skulle jag göra slut. Asperger är på livstid och även dess egenheter. Ta en paus och se hur du och barnen mår, om ni mår bättre så är väl saken klar?

Velig, jag har tyvärr inga råd att ge. Men jag kan uppmuntra andra att läsa dina inlägg:

Det är mycket text men den är lättläst och koncis, klar och tydlig, inget svammel.

Även lärorik. Du har kunskaper och förstånd så det du skriver ger mig en ovanlig inblick i hur "normala" människor kan se på aspergare.
Lycka till.

Velig skrev:Han är som sagt jättego när vi är själva, dock kan jag reta mig på hans obstinata sätt och att om vi diskuterar något så vill han ofta se källor när jag säger att han har fel.

Ja, det vill jag också. Varför ska jag bara acceptera att någon säger "det bara är så"? Men du får förklara att du vet genom egna erfarenheter av att vara förälder och genom dina arbetslivserfarenheter.

Sen kan han vara väldigt kontrollerande med barnen när det gäller t.ex. bordsskick men deras tandborstning har han inte lika bra koll på. Väldigt ojämnt och konstigt prioriterat kan en annan tycka

.
För honom är deras bordsskick viktigast, eftersom bristande bordssskick stör honom. Så du får väl påpeka att tandborstning är en jätteviktig rutin att nöta in. Annars kan de slarva med det och få karies och tandlossning.

Han säger att han förbjudit folk att köpa ljud- och ljusleksaker till barnen eftersom han tycker det är jobbigt. Att barnen skulle ha tyckt det var stimulerande och roligt finns inte i hans värld. Jag trotsade dock detta och köpte ett tutande Brio-tåg till hans tågintresserade yngste son i julklapp..

Det där var inte riktigt snällt mot din pojkvän; många aspergare är mycket känsliga för ljud och ljus. Du skulle väl inte givit barnen ett pälsdjur med argumentet att "många barn tycker det är roligt med djur", om du visste att han var pälsdjursallergisk? Hoppas han kan stänga in sig i ett annat rum när barnen leker med tåget.

Se dessa trådar:
sensoriska-svarigheter-syn-horsel-beroring-klader-etc-t16998.html
hur-ljudkanslig-ar-du-omrostning-t10880.html

Men är det så att om jag fortsätter att träffa honom att jag måste fortsätta "uppfostra" honom eller finns det andra sätt? Jag har märkt att han t.o.m. inte läser av sina egna barn på ett bra sätt. Han har svårt att se vad barnen vill om de inte säger det rakt ut vilket blir ett problem med äldste sonen som har svårt att säga vad han vill rakt ut.Han har sagt att han vill att barnen ska lära sig "lyssna" och det verkar ofta vara målet för hans uppfostran. Ibland vill yngste sonen kramas när min kille istället vill hålla ett förmaningstal och jag har sagt "kramas då" men det blir svårt för min kille eftersom han verkar tro att det blir något fel i uppfostran om han kramar sonen istället. Yngste sonen har också svårt att titta sin pappa i ögonen när han försöker lyssna, vilket jag tolkar som en svårighet med uppmärksamhet men allt sånt går min kille förbi. han förstår inte alls varför sonen tittar åt sidan istället.

Se det inte som att du "uppfostrar" honom utan att du utbildar honom. Vanliga människor lär sig genom att omedvetet imitera, aspergare måste ofta lära sig mer uttalat och logiskt.

Om han själv alltid menar vad han säger (väldigt vanligt för många aspergare) så är det klart han har svårt att förstå att andra inte gör det. Här tycker jag faktiskt att hans barn borde lära sig att när det gäller pappa så måste man vara rakt på sak och inte linda in saker. Personligen kan jag tycka att det borde gälla alltid inom familjen. Där borde man få säga vad man vill utan att behöva tassa på tå och vara rädd för att folk ska ta illa upp.

Det låter faktiskt som hans yngste son har AS. Det kan bli för mycket att både lyssna och titta folk i ögonen, hjärnan blir överbelastad. Så påpeka för pojkvännen att många faktiskt har lättare att koncentrera sig på att lyssna om de slipper att titta folk i ögonen samtidigt.

Jag kan förstå att han inte kan avbryta sitt förmaningstal för att kramas. Det blir kollision. "Nu är jag missnöjd med hans beteende och berättar det." Det blir både konstigt och falskt att kramas just då.

Som någon skrev att vi kan träffas utan barnen, det kanske kan vara något. Sen tror jag faktiskt att jag måste vara tydlig med honom men på ett snällt sätt. Jag får berätta vad jag sett både vad gäller honom och sonen och att det ställer till det för oss. Mycket möjligt att han blir sur och skyller ifrån sig men då får det vara så.

Du får trycka på vad som fungerar för dig och barnen. Du vet ju vad som fungerar i din familj.

Dagobert skrev:Velig, jag har tyvärr inga råd att ge. Men jag kan uppmuntra andra att läsa dina inlägg:

Det är mycket text men den är lättläst och koncis, klar och tydlig, inget svammel.

Även lärorik. Du har kunskaper och förstånd så det du skriver ger mig en ovanlig inblick i hur "normala" människor kan se på aspergare.
Lycka till.

Tack så mycket.

Alien: Vet inte hur jag citerar hela ditt inlägg utan att det ser konstigt ut så jag svarar utan att citera.

Ja jag tror att det som stör honom är det som han utgår ifrån. Att barnen kan få karies stör honom förmodligen inte lika mycket som att de inte skulle be snällt att få mjölken. Det har varit några konstiga situationer vid matbordet där han varit övernitisk och jag har blivit ledsen eftersom jag har tyckt att han behandlar barnen illa. Rent intellektuellt vet jag att han vill sina barns bästa och att han är mån om dem, han vill att de ska kunna bete sig bland folk. Han förstår inte att bordsskick brukar komma av sig själv, att barn liksom ser hur de vuxna gör. Jag har pratat med honom om det och det fungerar bättre nu men ibland blir det bara att jag undrar vad han håller på med.

Det lilla leksakståget jag köpte har ett väldigt försiktigt kortvarigt tutande och jag utgick från barnens behov, inte hans. Jag tror inte det är några problem för honom att distrahera sig med musik om det är nödvändigt. Dessutom kan det bli mycket ljud ändå med musik, tv-spel etc. Dock tror jag ju att han skulle kunna hantera stressiga situationer bättre om det var lite tystare runtomkring, fast tror inte han själv dragit den kopplingen.

Att hans barn ska anpassa sig efter honom låter hårt. Det har de fått göra tillräckligt verkar det som. Jag upplever att han haft svårt att tillfredsställa deras behov, speciellt känslomässigt och att de ytterligare ska anpassa sig efter honom är inte värdigt. De verkar dessutom ha egna svårigheter vilket gör situationen än mer komplicerad. Jag är van med mina barn att de vågar säga vad de tycker men han har inte varit så tolerant mot sina barn utan har tagit illa upp när de säger något han inte tycker är bra. Hur ska de då våga säga rakt ut vad de vill? Hans äldsta barn har tydliga problem med självkänslan och behöver mycket stöttning och fingertoppskänsla. En fingertoppskänsla som hans pappa inte har.

Nu ska de komma till oss på sportlovet. Jag ska ta ett snack med min kille och lägga fram vad jag sett både vad gäller sonen och honom själv. Sen får han smälta det. Jag tror att många saker han gör "fel" är han inte ens medveten om och dessutom är han känslig för kritik vilket gör min uppgift än mer delikat. Sedan är det ju så att i situationer utan större stress fungerar det ofta bra. Vi var i badhuset, jag hade med mig min yngsta och han hade sina två, det var inga problem alls.

Ofta är det brist på kommunikation som ställer till det eller ibland kanske 'fel' kommunikation, att man bara häver ur sig utan riktig vilja att kommunicera och lösa problem. Jag skulle föreslå att han får hålla familjemöten. Egentligen skulle ni hålla dem tillsammans men som du beskriver honom så tror jag att man nog behöver låta honom ha kontrollen och styra upp det hela, men att poängen ändå är att alla i familjen får ta upp nåt som stör dem, men att sen alltid avsluta med att säga ngnting positivt som fungerar gällande den som fått tagit emot kritiken.

Bara att ngn lyssnar är stort, speciellt om hans barn blivit så nertryckta av honom att de inte har en röst idag. Mötenas syften kan först vara att lyssna på varandra och inte nödvändigtvis vara lösningsorienterade. Bara man väcker tanken hos ngn och låter det mogna så kan personen själv komma på lösningar efter hand. Se det som en process.

Sen om du vill fungera som en stödperson i familjen, det kan bara du svara på. Vi kvinnor tar på oss alltför mycket ibland.

mondo beyondo skrev:Ofta är det brist på kommunikation som ställer till det eller ibland kanske 'fel' kommunikation, att man bara häver ur sig utan riktig vilja att kommunicera och lösa problem. Jag skulle föreslå att han får hålla familjemöten. Egentligen skulle ni hålla dem tillsammans men som du beskriver honom så tror jag att man nog behöver låta honom ha kontrollen och styra upp det hela, men att poängen ändå är att alla i familjen får ta upp nåt som stör dem, men att sen alltid avsluta med att säga ngnting positivt som fungerar gällande den som fått tagit emot kritiken.

Bara att ngn lyssnar är stort, speciellt om hans barn blivit så nertryckta av honom att de inte har en röst idag. Mötenas syften kan först vara att lyssna på varandra och inte nödvändigtvis vara lösningsorienterade. Bara man väcker tanken hos ngn och låter det mogna så kan personen själv komma på lösningar efter hand. Se det som en process.

Sen om du vill fungera som en stödperson i familjen, det kan bara du svara på. Vi kvinnor tar på oss alltför mycket ibland.

Ett familjemöte skulle säkert vara bra, men vi bor inte under samma tak och jag känner inte pga alla omständigheter hur jag står i frågan om vi ska fortsätta eller inte. Min äldsta son känner sig illa behandlad och det är inte så konstigt. Min kille har sagt många klumpigheter och hans förmåga att vara flexibel rolig lekfarbror är nästan lika med noll. Jag tror också att mina barn känt att han är annorlunda mot alla andra män de känner, för det är han verkligen i kontakten med dem. Med mig är han helt annorlunda, trevlig, snäll, artig om än obstinat.

Samtidigt är han oerhört lojal, vänder sig ut och in för att göra sitt bästa och det har blivit bättre men jag är så rädd för alla nya konstiga situationer som kan uppkomma. Många gånger har jag precis hunnit hejda honom innan han gått in i en konflikt med mina barn men jag kan ju inte alltid vara på min vakt. Jag trodde lite naivt i början att "du ska inte uppfostra mina barn" var tillräckligt för honom att förstå men det är det som nu i efterhand har fått mig att lägga ihop ett och ett att han nog har AS, eller i alla fall drag av AS.

För ett tag sedan pratade vi om något som var ledsamt för honom. Istället för att säga att han blev ledsen sa han "oj nu kommer det tårar". Det var lite gulligt faktiskt.

Låter lite som min pappa. Nu vet jag inte om han har AS, men jag har en stark känsla av det. Alla vi barn har det. Pappa har hur som helst ett väldigt kontrollbehov, även nu när vi barn är vuxna och har flyttat hemifrån så ska han lägga sig i saker. Hans fru har även hon sagt att han är ett kontroll-freak, och då upplever jag inte alls att han är likadan mot henne. Å andra sidan är hon betydligt smartare än honom, så han kan inte sätta sig över henne liksom. Hon viftar undan hans idéer utan problem. Sen har hon mycket mer skinn på näsan än vad vi har, efter år av "förtryck" (kommer inte på något riktigt bra ord).

Men hela den här grejen med att inte kunna ta till sig vad andra tycker och tänker, det är min pappa mästare på. Jag minns ibland när vi var små och frågade om vi kunde hitta på någonting, åka till någon annan stad eller liknande, då brukade han svara att det tycker inte han är roligt, och så var det inte mer med det. Sen surade han när inte vi ville hänga med ut i skogen, som var och är hans största intresse (ihop med sport). Men han såg inte sambandet.

Sen hade han hundar som vi barn fick gå ut med, för han har en skada som gör det svårt för honom. Men då kanske man inte ska ha hund..? Ofta fick man höra att "nu är det minsann eran tur att ta ut hunnarna" (dialekten är sån), och det spelade ingen roll om vi så hade gått tio gånger i rad. Det var våran tur. Protesterade vi så hette det att han kanske ska skjuta hundarna istället. Helt omöjligt att resonera med honom.

Velig skrev:Att hans barn ska anpassa sig efter honom låter hårt. Det har de fått göra tillräckligt verkar det som. Jag upplever att han haft svårt att tillfredsställa deras behov, speciellt känslomässigt och att de ytterligare ska anpassa sig efter honom är inte värdigt. De verkar dessutom ha egna svårigheter vilket gör situationen än mer komplicerad. Jag är van med mina barn att de vågar säga vad de tycker men han har inte varit så tolerant mot sina barn utan har tagit illa upp när de säger något han inte tycker är bra. Hur ska de då våga säga rakt ut vad de vill? Hans äldsta barn har tydliga problem med självkänslan och behöver mycket stöttning och fingertoppskänsla. En fingertoppskänsla som hans pappa inte har.

Det är nog så att NT kan behöva anpassa sig mer efter aspergare än tvärtom, för att aspergaren helt enkelt inte kan anpassa sig tillräckligt, det är fysiskt omöjligt. Och barn tvingas alltid att anpassa sig efter sin familj. Barnen har inte bett om att bli födda och inte heller att föräldrarna ska skilja sig. Men det ska ju inte behöva betyda att barnen blir nedtryckta och mår dåligt. Här känns det som att fadern helt enkelt inte vet tillräckligt om barn. När jag själv fick barn så läste jag en massa böcker om barns utveckling och om uppfostran, just för att jag kände att jag inte visste så mycket. Men han trodde kanske att det kom automatiskt. Eller så lät han mamman göra det mesta. Apropå mamman, bor de jämt hos sin far, besöker de inte sin mor? Hos henne borde de få uppleva en mer avslappnad tillvaro än hos sin rigide och kontrollerande far.

En forummedlem beskriver det här med svårigheten att anpassa sig bättre än jag i en annan tråd:

Inger skrev:När jag t ex tvingas se något på TV eller lyssna på musik som inte stämmer med hur jag känner mig just då, äta när jag inte är hungrig eller städa när jag inte riktigt orkar, så är det inte bara lite förargligt utan jag går nästan i bitar rent bokstavligen och mår skitdåligt jättelänge efteråt för att jag är så fysiskt känslig för intryck och så inifrånimpulsstyrd i min ork och aktivitetsnivå.

Detta är oftast ett handikapp snarare än en moralisk brist - även om det förstås ändå måste finnas rimliga gränser för hur mycket andra ska behöva anpassa sig efter den oanpassningsbara. Där får man försöka förhandla sig till det som är allra viktigast för varje part och se på vilka områden det är minst plågsamt att tänja lite på sina egna behov till förmån för andras.

radvill-sambo-bonusmamma-har-de-as-t14864.html

Velig skrev:Nu ska de komma till oss på sportlovet. Jag ska ta ett snack med min kille och lägga fram vad jag sett både vad gäller sonen och honom själv. Sen får han smälta det. Jag tror att många saker han gör "fel" är han inte ens medveten om och dessutom är han känslig för kritik vilket gör min uppgift än mer delikat.

Har ni sett på TV-serien The Big Bang Theory (kanal 5)? Gör det annars, jag tror du skulle känna igen en del drag av Sheldon Cooper hos din pojkvän. Kanske inte han själv skulle göra det, men du skulle lite diskret kunna påpeka “här påminner han om dig”. Sheldon Cooper är en helt fiktiv figur men väldigt aspig (och dessutom tycks han lida av OCD och narcissism, fast frågan är om det inte är omgivningen som lider mest).

Lycka till med att få honom att förstå! Jag tycker det är fint att du vill hjälpa dina “bonusbarn”, även om de kanske försvinner ur ditt liv snart.

Alien skrev:Sheldon Cooper är en helt fiktiv figur men väldigt aspig (och dessutom tycks han lida av OCD och narcissism, fast frågan är om det inte är omgivningen som lider mest).

, tack för dagens skratt Alien.

Det är nog mycket möjligt.

Hej igen. Tänkte jag skulle uppdatera lite.

Har nu haft killen och barnen här några dagar. Försökte mig på en diskussion häromkvällen men det gick inte som jag tänkt. Han blev väldigt defensiv. Jag sa att jag ville hitta förklaringar på varför det blivit så konstiga situationer osv. Det han beskrev var väl mycket som är kännetecknande för AS, han sa bl.a. att han har ett väldigt rättvisetänkande -om någon gråter i en situation så är det det han ser och då är det den som inte gråter som gjort något. Jag försökte förklara att jag blir ledsen och att det påverkar mig och mina barn och att det kan vara bra att han backar ibland men detta verkade inte gå in. Han väljer hellre att gå efter sina principer än att försöka ha en bra relation till mig och barnen.. Han är väldigt kategorisk i sitt tänkande.

Jag sa att jag upplever honom som stressad i vissa situationer och att han ofta låter arg. Min kille ville inte kännas vid detta utan sa bara att han inte är stressad eller arg. Sen sa han att han är dålig på att läsa mellan raderna och att han inte känner av signaler som folk skickar ut. Han verkar heller inte förstå att vad man kan säga beror på i vilket sammanhang man befinner sig. Vi diskuterade detta och han kunde verkligen inte förstå. Sen sa han något om att han fått klagomål om detta även i tidigare relationer men det verkade inte som att han kunde dra några slutsatser från detta alls utan det var mest synd om honom som hade fått dessa klagomål.. Sen i slutet av diskussionen blev han väldigt självanklagande och sa att han var dum och jag sa givetvis att det var han inte alls. Vi har haft en sådan diskussion tidigare och då har han också anklagat sig själv. Diskussionen avslutades när min dotter vill sova i sängen. I vilket fall verkade han ha tagit illa vid sig och han gick inte upp ur sängen förrän efter kl 12 på eftermiddagen nästa dag och det var också då som han först sa något. Jag vet inte vad som händer med honom när det blir så men om det ska bli så efter varje mindre konflikt så orkar jag inte. Det konstiga är att när han väl vaknat till liv igen så är det som om inget hänt.

Sen kan jag inte förstå att han är på ett sätt med mig och på ett annat (strängare) sätt med barnen. Visst kan han skoja med barnen och så men så fort de visar missnöje eller inte är glada så kan inte han vara glad heller. Det var en liten incident i affären i onsdags när min son råkade sätta sig på hans jacka. Då sa han något (ogenomtänkt) på ett argt sätt och när vi diskuterade detta efteråt sa han att han inte alls var arg. Vad handlar detta om? Han verkar inte ha någon koll alls på hur han framstår.

Jag mår inte alls bra i detta och någon diskussion om AS kom vi aldrig till. Hans yngste son (säkert den äldre också) har förmodligen en lindrig form av autism. En jättego kille men det funkar inte riktigt i samspelet med jämnåriga. När de spelar tv-spel lyssnar han inte på vad de andra vill utan kör sitt eget race och det blir konflikter. Däremot leker han jättebra med min 3-åriga dotter. Han är några år äldre. Sen snurrar han mycket runt runt och har även lite ljud för sig samt det där med ögonkontakten som jag skrivit innan. Har även smällt till andra barn på fritids samt har en tendens att rymma när han är i skolan/fritids.

Jag tror att det bästa varit om jag bara rent ut sagt det jag ville men jag vågade inte eftersom min killes självinsikt inte verkar vara så stor och jag vill inte ha någon konflikt. Jag fixar inte detta längre men har fäst mig vid barnen, speciellt den yngste. Jag är så mån om barnen och ser saker som min kille inte ser men han tolkar det som att jag bara vill hitta fel på honom. Vad ska jag göra? Skriva ett brev där jag är tydlig med allt? Om jag ringer kan det förmodligen bli helt tyst i luren en lång stund, speciellt om han behöver tänka eller känner sig sårad så jag vet inte om det är rätt väg. Allt verkade så bra i början, en gosig kille som ville prata och inte bara ha sex så fort som möjligt -men när vi träffades med barnen blev det den ena katastrofsituationen efter den andra eftersom han inte förstår vad som är lämpligt att säga och hur man ska hantera barns konflikter m.m.