Min son är 3.5 år gammal- Han har alltid varit normal i utvecklingen och språkbegåvad. Det senaste halvåret har vi dock märkt ett beteende som gör oss liite oroliga och i samband med övriga tecken börjar vi undra om han inte har någon form av bokstavsdiagnos eller beteendestörning..

Exempel:

* När man pratar med honom börjar han alltid med att säga "vad sa du?" (trots att han i många fall hör frågan, vilket man kan testa genom att säga "Ja, vad sa mamma?")

* Han "hoppar gärna på" främlingar på gatan och frågar (ibland konstigaa) frågor som människorna omöjligen kan svaret på ("Vad har jag i mitt rum, vad heter den blomman")... alltså ett väldigt ovanligt socialt beteende: Han följer efter folk som inte ens sagt hej till honom och forstätter att prata med dem.

* Han frågar oss så mycket så att våra öron nästan blöder. Och inte bara "normala" barnfrågor som ska lära honom om livet, utan frågar som han själv vet svaret på, eller som jag redan sagt att jag inte vet svaret på. Han frågar på ändå, upprepar sig gärna dagligen och har vissa favoritfrågor som han konstant frågar om. Ber man honom att vara tyst en kort stund (jag får nog ibland...) händer det ingenting.. han verkar inte fatta att man inte vill prata OAVBRUTET. dessutom om det ofta är en monolog som jag inte kan något om..

* Han har sett några thomaståget-filmer och blivit som BESATT av tåg. Han har memoerat numret och namnet på samtliga tåg i filmerna (jag har också sett dem med honom och trots att jag har rätt bra minne vet jag INTE vad alla heter) och pratar ofta med och om dem (han samlar på dem och leker i princip bara med dem eller andra tåg)...

* Han klarar inte av att titta på vanlig tv (barnfilm eller barnprogram) mer än ett par mimiter

* Han verkar inte ha tålamodet fär att exempelvis sätta sig ner och rita, eller sätta sig ner rent allmänt...... Det är tjo och tjim och spring hela tiden. Vid maten ska han spegla sig hela tiden och "kolla grejer"..

* Hna är ofta elak mot sin pappa. slåss och ber honom flytta hemifrån, trots att pappa sagt att han blir ledsen är han säger så (hans pappa är absolut inte elak mot honom på något sätt, snarare är jag den som skriker lite mer i familjen... )

* Numera är jag för'äldraledig och är hemma med honom sen 2 månader tillbaka men när jag hämtade honom på dagis satt han alltid och lekte (själv) med tåget på golvet.. Frågar man honmo vem hans kompis är svarar han alltid en äldre pojkes namn, en pojke som jag tydligt sett inte tycker om hoom och som aldrig leker med honom.

* Han verkar inte förstå när barn/vuxna absolut inte vill leka/prata med honom utan följer efter dem ändå.

*han gör ofta tvärtemot vad man ber honom om, och ger uttrycket "som att tala med en vägg" ett ansikte..


Ja, det är såå mycket mer, men det finns inte tid att skriva ner allt.. jag hoppas att någon känner igen sig. Det som gör mig mest orolig är hans extrema behov att prata med i princip vem som helst på gatan, detta kan vara alkoholister med sår i ansiktet, äldre pojkar, etc och jag är väldigt rädd att han en dag råkar ut för en pedfil och trots att jag sagt till honom att han aldrig får följa med någon någonstans så verkar han inte förstå allvaret i det.

Han har även en del beteenden som talar emot neurologisk störning och bokstavsdiagnos och det är först och främst faktum att han väldigt ofta kan sitta och bläddra i en bok, och gillar när man läser för honom (i alla ämnen9... Men tv klarar han som sagt inte av.


Ja, jag vet som sagt inte om vi ska kontakta BUP eller bara rida ut stormen... det börjar bli påfrestande att vara hemma med en person som skriker högt i lillebrors öra när man ber honom dämpa rösten lite efter promenaden (han pratar VÄLDIGT HÖGT utan att ha hörselproblem), får önödiga trotsanfall konstant och är otroligt överpratsam och frågvis (som sagt - om det ändå var frågor som han inte visste svaret på eller inte redan frågat 100 ggr förut)...

Det kan vara så att han har asperger, eller så har han inte det.

Svårt att avgöra utan diagonos, BUP frivården kan nog göra en undersökning om han har det.

Det är bra att få reda på det i tid om man har asperger, jag fick reda på det bara för någon vecka sedan och då blev det inte slutade inte så bra alls.

Är det inte lite tidigt att oroa sig så när ungen inte är äldre?

Bjäbbmonstret skrev:Är det inte lite tidigt att oroa sig så när ungen inte är äldre?

Är det någonsin för tidigt för att oroa sig för sitt barn? (eller "unge" som du så fint uttryckte det)? Tror det hör föräldraskapet till att ha funderingar runt sitt barns beteende och känner man igen tydliga tecken på något som maan måste lära sig att leva med kan vi som föräldrar lika gärna underlätta hans barndom efter att ha fått göra en utredning..

Jag hoppas verkligen att det inte är något, är först i min kompiskrets med att ha barn som är så pass gammalt (nu har majoriteten bebisar) men har inte sett ett liknande beteende hos någon på hans dagis eller hos våra grannars barn.... kanske är det helt enkelt hans ålder men det vore skönt att veta hur man ska hantera hans egenheter och utbrott och det är aldrig för tidigt att lära sig vara en lyhörd och tillmötesgående förälder, eller har jag fel??

Jag kan inte säga om det är AS, men kanske han är i trotsåldern. Har varit barnvakt åt en bekants flicka, och när hon var i den åldern gjorde hon alltid EXAKT det man sa att hon inte skulle göra.

Om han har AS, ADHD el något annat så kan det ju vara bra att få veta det innan han börjar skolan. Det talar för kontakt med BUP.

Sen vet jag inte om det är syskonsvartsjuka och trotsperiod som sammanfaller, men jag känner iaf inte igen beteendet från min dotter när hon var liten (hon har inte AS utan är "normal").

TeaD skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Är det inte lite tidigt att oroa sig så när ungen inte är äldre?

Är det någonsin för tidigt för att oroa sig för sitt barn? (eller "unge" som du så fint uttryckte det)?

I min dialekt säger man ungar, utan att ha minsta negativa klang i det.

Alien skrev:Om han har AS, ADHD el något annat så kan det ju vara bra att få veta det innan han börjar skolan. Det talar för kontakt med BUP.

Sen vet jag inte om det är syskonsvartsjuka och trotsperiod som sammanfaller, men jag känner iaf inte igen beteendet från min dotter när hon var liten (hon har inte AS utan är "normal").

Håller med Alien. Det finns egentligen inget som heter "för tidigt". Ser dagligen (i mina barns skola) exempel på grava NPF-barn (milda NPF-barn finns också men de går inte att skilja från NT-barn) som fortfarande finns i vanliga klasser och indirekt irriterar sin oförstående omgivning. Ju tidigare man kan fånga upp dem desto bättre. Tråkigt att man måste sära på dem men tror ändå det är bäst för båda parter (så länge inte medvetenheten är större i NT-världen).

"Aspergers syndrom är med största sannolikhet medfött eller uppstår i början av livet som en följd av skador eller genetiska faktorer som gör att vissa delar i hjärnan fungerar på ett lite annorlunda sätt. Men många gånger dröjer det innan symtomen märks tydligt för omgivningen, kanske ända upp till fyraårsåldern eller ännu längre. Dessförinnan kan symtomen vara diffusa eller mer likna symtomen vid till exempel ADHD. Många forskare menar att det är först i skolåldern som man kan ställa en säker diagnos."

säger man på

http://www.handikappupplysningen.se/gn/ ... s_syndrom/

Länkar till en annan sida också

http://www.handikappupplysningen.se/gn/ ... under_tre/

Det finns ett föredrag om saken, att se som film

http://www.handikappupplysningen.se/gn/ ... cken/film/

Nej föräldrars oro är givetvis ofrånkomlig. Men jag tror ändå inte att det är riktigt rätt att försöka hitta en fastare orsak i den här typen av diagnos hos ett så litet barn.

Här är en annan "Kan det vara Asperger"-tråd.

3-och-ett-h ... tml#243685

Tänk så olika det kan vara. Har alla 3,5-åringar AS? Eller är det bara vanlig och sund föräldraoro? Eller är det nåt annat?

Jag vet inte. Men jag vet att jag förstår mig på barn oavsett hur dom är. Och jag är aspig och/eller kanske ADHD-ig. Tror barn generellt skulle må bra av lite mer aspighet bland entisar. Eller åtminstone lite mindre entiskhet.

Bjäbbmonstret skrev:Nej föräldrars oro är givetvis ofrånkomlig. Men jag tror ändå inte att det är riktigt rätt att försöka hitta en fastare orsak i den här typen av diagnos hos ett så litet barn.

Jag håller inte med dig, och de flesta proffs jag läst säger att det är bäst att få utredning och diagnos så tidigt som möjligt, i den mån det är möjligt så klart (somligt syns ju inte tydligt förrän det ställs högre krav på vissa färdigheter, som det står i det jag länkat till).

barracuber skrev:

Alien skrev:Om han har AS, ADHD el något annat så kan det ju vara bra att få veta det innan han börjar skolan. Det talar för kontakt med BUP.

Sen vet jag inte om det är syskonsvartsjuka och trotsperiod som sammanfaller, men jag känner iaf inte igen beteendet från min dotter när hon var liten (hon har inte AS utan är "normal").

Håller med Alien. Det finns egentligen inget som heter "för tidigt". Ser dagligen (i mina barns skola) exempel på grava NPF-barn (milda NPF-barn finns också men de går inte att skilja från NT-barn) som fortfarande finns i vanliga klasser och indirekt irriterar sin oförstående omgivning. Ju tidigare man kan fånga upp dem desto bättre. Tråkigt att man måste sära på dem men tror ändå det är bäst för båda parter (så länge inte medvetenheten är större i NT-världen).

Vad är NPF?? Vad är NT?? *helt vilse i pannkakan*

Måste säga att jag betraktat hans beteende noga de senaste dagarna. Egentligen finns det inte så mycket som talar för att han faktiskt har asperger.. det är nog bara en väldigt trotsig och väldigt jobbig period i hans och vårt liv..

Jag vet att det inte är alla barn som beter sig på detta sätt, min sambos dotter höll inte heller på såhär när hon var fyra, hon var blyg som en mus och vågade inte ens säga hej till min mamma (hennes plastmormor).. Min son är hennes raka motsats personlighetsmässigt så jag hoppas att hans förmåga att tala med främlingar som om de vore hans bästa vänner bara tyder på att han är orädd och trygg av sig.

NPF=NeuroPsykiatrisk Funktionsnedsättning. (ADHD, autismspektrumstörningar, Tourettes och några till.)

NT=NeuroTypisk, term för "normala", de som inte har någon NPF.

TeaD skrev:Måste säga att jag betraktat hans beteende noga de senaste dagarna. Egentligen finns det inte så mycket som talar för att han faktiskt har asperger.. det är nog bara en väldigt trotsig och väldigt jobbig period i hans och vårt liv..

Om du så ska läsa bara en enda bok om barnuppfostran i år så rekommenderar jag Explosiva barn av Ross Greene, å det varmaste.

alfapetsmamma skrev:

TeaD skrev:Måste säga att jag betraktat hans beteende noga de senaste dagarna. Egentligen finns det inte så mycket som talar för att han faktiskt har asperger.. det är nog bara en väldigt trotsig och väldigt jobbig period i hans och vårt liv..

Om du så ska läsa bara en enda bok om barnuppfostran i år så rekommenderar jag Explosiva barn av Ross Greene, å det varmaste.

Det låter sannerligen som en bok som skulle passa oss...

Jag tackar varmast för alla era svar, ni har varit otroligt hjälpsamma!