Har en fråga som kanske kan vara lite känslig för några men jag
undrar ändå om det är fler än jag som har stött på tanken om att
ny forskning visar att AS skulle kunna ha med Schizofreni att göra?

Har hört det från flera håll men den viktigaste källan är en barn-
psykolog som jag känner och som arbetar med att diagnostisera
neuropsykiatriska diagnoser. De har fått ta del av forskning som
visar att det skulle kunna vara så.

Själv har jag utöver AS både Schizofreni och bipolar i släkten.
Alla har även yttre egenskaper gemensamt, dvs. blonda och
blå ögon. Med det menar jag inte att alla som här AS är blonda
och har blå ögon utan att just i vår släkt på pappas sida så är
det en stor del som har just detta gemensamt och alla som har
dessa diagnoser finns just inom denna grupp.

Min väninna har en son och bror med AS och hennes pappa hade
diagnosen Schizofreni innan han gick bort. Däremot på min
makes sida så finns det AS på väldigt nära håll men varken
Schizofreni eller Bipolar.

Så jag undrar bara kort om det är fler än jag som har både AS
och Schizofreni i släkten?

hej Tyra
är ingen expert men vet att gränsdragningen mellan scz och de funktionshinder som finns här på forumet kan vara svår. man kan ha båda ochså, dels ett mem medfött funktionshinder och en förvärvad scz (psykos).
det finns säkert andra som vet mer

själv är jag den enda i min släkt som blvit tokut. vilken kan vara en nackdel eller inte, vet inte.

hälsningar

Om du söker på ordet "schizofreni" här på forumet så bör du få upp tidigare diskussioner vi haft om detta.

Såg jag inte en diskussion om just detta häromdagen? *Allmän fråga till dem som kanske minns vad tråden hette*

Jag har blonda och blåa ögon. Båda mina barn har blonda och blåa ögon trots att mamman är brunögd. Hur som helst vi har autistiska drag i våran släkt. Dvs på den sida som det blonda och blåögda ligger.

Om det är du på bilden så ser du snarare rödhårig ut?

Jag är rödblond med grå ögon men har ingen schizofreni i vare sig den blonda eller brunetta delen av släkten, bara en del AS- och ADHD-drag.

Ingen schizofreni här, däremot aspergerdrag på lite olika håll bakåt i släkten. Jag tror inte det finns ngt samband mellan AS och schizofreni, det är helt olika saker även om vissa symptom i en del extremfall kan likna varandra.

Schizofreni är en sjukdom, AS är det inte.

Har inte en tillstymmelse till Schizofreni eller psykoser själv, men jag har mött andra med AS som har haft den problematiken. Så att AS skulle vara ett "skydd" mot Schizofreni som en del trodde förr, stämmer verkligen inte...

Jag kan tänka mig att det följt med som arv inom psykiatrin att det är svårt att skilja asperger-förvirringstillstånd och psykoser. Men jag vet inte vad det finns för andra delar isf.

Jag kan inte mycket om schizofreni, men vad jag förstått så är svårigheten till verklighetsförankring en stor del. En del av aspergerkriterierna är väl just att problemen inte ska kunna förklaras med någon annan störning (som psykostillstånd eller schizofreni). Så det jag tänker är att det kosmetiskt kan likna varandra, men inte rent praktiskt.

Inger skrev:Om du söker på ordet "schizofreni" här på forumet så bör du få upp tidigare diskussioner vi haft om detta.

Såg jag inte en diskussion om just detta häromdagen? *Allmän fråga till dem som kanske minns vad tråden hette*

http://www.aspergerforum.se/autistiska- ... 16053.html ?

Men jag har mycket frustrerande minnen av att här har skrivits intressanta saker om det då och då precis var som helst, kanske rentav i särskilda trådar under både "asperger" och "annat". Tänker inte åta mig någon sökning den här gången.

Visar för mig tydligt nog på behovet av en sådan här avdelning.

Jag har ambivalens dessutom, förutom mina autistiska drag. Men jag har inga psykoser, som brukar vara kriteriet för schizofreni.

Lite snurrigt det där. Jag menar ångest kan på sätt och vis ses som en psykos på grund av att ångest i sig är ju inte verklighetsföränkrat. Många med asperger har ångestproblem. Jag har haft ångest problem i mitt liv.

carl skrev:Jag kan tänka mig att det följt med som arv inom psykiatrin att det är svårt att skilja asperger-förvirringstillstånd och psykoser. Men jag vet inte vad det finns för andra delar isf.
Jag kan inte mycket om schizofreni, men vad jag förstått så är svårigheten till verklighetsförankring en stor del. En del av aspergerkriterierna är väl just att problemen inte ska kunna förklaras med någon annan störning (som psykostillstånd eller schizofreni). Så det jag tänker är att det kosmetiskt kan likna varandra, men inte rent praktiskt.

Vad jag förstår så för att få en schizofreni diagnos idag i sverige så ska man ha allvarliga problem av den arten att man tvångsomhändertas pga psykos.

Japp, jag tror att det finns samband.
Som jag skrev i ett inlägg i tråden som Zombie länkade till här.

Orkar inte upprepa mig just nu men jag ser prov på det på nära håll och har misstänkt det i några år redan med tanke på anamneser, egna observationer och egentligen väldigt ytliga kunskaper i ämnet, till skillnad från mer pålästa kollegor och andra.

Och just därför fattar jag inte att inte fler sett sambandet för länge sedan. Det är ganska uppenbart.

LILITH_ skrev:Och just därför fattar jag inte att inte fler sett sambandet för länge sedan. Det är ganska uppenbart.

Historiskt har väl sambandet funnits symtommässigt, men pga olikheterna till varför det uppkommer och artar sig så kan man inte föra ihop diagnoserna.
Vad skulle likheterna vara förutom samsjuklighet?

carl skrev:
Historiskt har väl sambandet funnits symtommässigt, men pga olikheterna till varför det uppkommer och artar sig så kan man inte föra ihop diagnoserna.
Vad skulle likheterna vara förutom samsjuklighet?

Väldigt förenklat vill jag förklara det så här:
Jag tror att många av dem som diagnosticeras med schizofreni egentligen är autister.

Autism leder ofta till den speciella mentala känslighet som gör att i stort sett alla psykiska påfrestningar, trauman och stressorer sänker stresströskeln hos vissa till den grad att de reagerar med en reaktiv psykos = en vanlig försvarsmekanism för ett överansträngt psyke.

Redan den första reaktiva psykosen kan skada hjärnan, det som händer under alla psykoser dvs. bland annat att ventriklarna börjar vidgas och detta i kombination med hela övriga autismspektrumproblematiken gör att dessa personer ofta hamnar i onda spiraler där deras mentala sårbarhet leder till återkommande reaktiva psykoser som ytterligare skadar hjärnan osv. osv.
Det är alltså detta som ÄR schizofreni. Hävdar jag. Utan att ha speciellt mycket på fötterna.

(Förutom i fall där en "direkt" organisk orsak finns såsom en hjärntumör eller liknande som också kan ge samma symtom.
Drogutlösta psykoser är jag också fundersam inför, kanske att en neuropsykiatrisk avvikelse i kombination med vissa droger har samma effekt?)

Men eftersom vi fortfarande har problem att i tid identifiera alla dem som har autismspektrumstörningar så misslyckas vi fortsatt att avlasta och skydda dem från livets påfrestningar och trauman vilket alltså i många fall leder in i en s.k. schizofreni.

(Schizofreni är ju ingen enhetlig sjukdom utan en samling olika symtom. Därför finner jag det märkligt att man fortfarande envisas att diagnosticera någon med schizofreni som om det vore en specifik sjukdom.)

Förutom de återkommande psykoserna ser man flertalet av schizofrenins symtom som något sjukligt där det egentligen från början kan handla om vanliga autistiska kännetecken som ofta fördjupas under stor mental press och psykisk ohälsa.
Här kan det även handla om förändrade genuttryck, bara för att komplicera bilden än mer.

Jag ser klara autistiska drag hos väldigt många "schizofrena" som jag lärt känna genom psykiatrin.
Och det gör mig jävligt ARG att man inte uppmärksammar detta tillräckligt!

När jag läst deras anamneser så är det individer som tidigt i livet visat autistiska avvikelser, alltså redan från småbarnsåldern.
Skolkamrater till dessa, som jag pratat med, har berättat att de kommer ihåg dessa individer som avvikande och udda redan då. Någonting var fel men ingen visste riktigt vad.

Om du jämför med dagens berättelser om folk som senare i livet diagnosticerats med AS eller autism eller annat inom npf-spektrumet är det just det som framträder tydligt, att något var "fel" redan från barnsben, avvikande och udda men då adekvat kunskap om autismspektrumproblematik saknades har man ändå inte fattat var felet hos dem låg, förrän långt senare.
Dessutom har vi fortsatt stora blinda kunskapspunkter när det gäller att se det autistiska hos flickor specifikt och därigenom vad som leder till mental ohälsa hos dem. Här har vi en stor grupp med omfattande självskadebeteende, depressioner, ångestprolematik med mera som inte kopplas till underliggade npf-problematik vilket leder de drabbade än djupare ner i den mentala ohälsan.
Man ser inte grundproblematiken och det förvånar mig. Men nu kommer jag ifrån ämnet här...

Vidare kan man snabbt se att flera i familjerna där någon diagnosticeras med schizofreni även har olika npf-diagnoser eller väldigt tydliga drag ur det spektrumet.
Ärftligheten spelar en stor roll och vad är det då man ärver? Är det en gen som ger autism eller en gen som ger schizofreni? Nu har de kommit fram till att det handlar om samma gen! Vad är då grundproblematiken? Schizofreni är ju en sjukdom som uppkommer senare i livet.
De barn som förr sades lida av barndomsschizofreni har ju senare omdiagnosticerats som autister i de allra flesta fall och sedan har vissa av dem omdiagnosticeras igen med schizofreni ännu senare i livet då den blommar ut pga. den sårbarhet autismen medfört.

Hur kan man utesluta att den gen som ger schizofreni bara uppkommer utan autismen då det är samma gen?
Grunden är självklart autism!
Eftersom det är ett dolt handikapp så uppmärksammas inte autismproblematiken förrän efter schizofrenin är ett faktum och då får man en felaktig bild av vad som är vad.

Ursäkta mina röriga tankegångar, är väldigt trött för tillfället. Men ungefär så tror jag att det hänger samman.

hej och tack för ditt inlägg lilith.
bra skrivet, och håller med om det mesta.

(OT-man kan inte heller glömma livstilsfaktorer och eventuella brister av olika ämnen som styr genomets uttryck)

Jag kan ju bara se på mitt liv. Jag var alltid känd för att leva i min egen värld och ha en mycket livlig fantasi och ha måstegrejer som barn och mörkrädd och lite underliga fantasier.

Sen när jag blev typ 15 så började jag få sociala problem, flyttade hemifrån vid 17 års ålder, fick det trassligt med föräldrarna, frikallad från lumpen, ångest vid 23 års ålder, neuroleptika. Efter det så hade jag lärt mig att mitt psyke gick på tunn is och jag ändrade mitt liv. Till slut blev jag frånskild och långtidsarbetslös tvåbarnspappa.

Arbetspsykologen säger att jag har autistiska drag och livslångt tvångssyndrom och ambivalens.

Jag personligen har upptäckt att det så kallade tvångssyndromet som jag ska ha snarare handlar om något som ligger inom autism. För att det ska klassas som tvångssyndrom så ska det upplevas som något negativt vilket jag inte har gjort. Så det skulle ligga under autistiskt beteende snarare.

Zombie skrev:

Inger skrev:Om du söker på ordet "schizofreni" här på forumet så bör du få upp tidigare diskussioner vi haft om detta.

Såg jag inte en diskussion om just detta häromdagen? *Allmän fråga till dem som kanske minns vad tråden hette*

http://www.aspergerforum.se/autistiska- ... 16053.html ?

Men jag har mycket frustrerande minnen av att här har skrivits intressanta saker om det då och då precis var som helst, kanske rentav i särskilda trådar under både "asperger" och "annat". Tänker inte åta mig någon sökning den här gången.

http://www.aspergerforum.se/post340108.html

En till länk som kan vara av intresse:
http://www.aspergerforum.se/kataton-schizofreni-t8144.html?highlight=kataton%20schizofreni

Jag tycker personligen att man kan ifrågasätta alla dessa diagnoser. Psykiatrin är en politisk pseudovetenskap.

Jag har inte aspergers syndrom. Jag har Mattias Almlöf's syndrom. Ett syndrom som baserar sig på min personlighet och om 100 år så kanske folk sitter på forum och snackar om att de har Mattias Almlöf's syndrom och att det existerar och att ha Mattias Almlöf's syndrom är att vara sig själv.

matterik skrev:Jag tycker personligen att man kan ifrågasätta alla dessa diagnoser. Psykiatrin är en politisk pseudovetenskap.

Diagnoser är alltid en tolkningsfråga.

För min del lägger jag tonvikten på att försöka belysa den bristfälliga "behandlingen" och "vården" som bedrivs för att bota långvariga psykossjukdomar och den frustration det föder hos alla inblandade när man inte kommer någonvart med den kunskap man har i dag.

I det avseendet är det enormt viktigt att kunna bevisa existerande samband mellan AS och exempelvis schizofreni för att komma åt grundproblematiken och därmed mer adekvat kunna hjälpa den som drabbas.
Detta är ju fortfarande lite av en utopi i psykvården idag.

Vi ger inte folk nya bättre anpassade levnadsvillkor som ex. sänker stressnivåerna och gör det möjligt att fortsätta leva utanför tvångsvården eller slippa bli en återkommande, kronisk psykpatient efter att psykosen börjar klinga av.
Detta kan man däremot kanske uppnå om man tar hänsyn till den i grunden avvikande neuropsykiatriska problematiken, om den nu finns där.
Jag tror att just detta är den springande punkten.

Patienten upplevs sällan som tillräckligt frisk för att slippa tung medicinering, i vissa fall att ens bli utskriven och ofta långt ifrån att få ett anpassat boende och fungerande sysselsättning mm. som på ett sätt kan vaccinera en mot återkommande mental ohälsa.

Detta dels pga. feltolkningar som görs av de bestående autistiska grunddragen(eller vad man väljer att kalla dem för) som alltid kommer finnas där i varierande grad och göra personen något udda och därmed ge sken av mental ohälsa inför en ovan(okunnig) betraktare.

Dels pga. att många inom npf-spektrumet utvecklar personlighetsstörningar eller beteendestörningar och annat som en sorts coping-strategy eller helt enkelt som en följd av den påfrestning det innebär att gå genom livet som feldiagnosticerad/odiagnosticerad och aldrig få adekvat hjälp.

Det enda man ser är alltså den mentala ohälsan som manifesterar sig på många olika sätt. Den försöker man släta över och bota med psykofarmaka mm.
Tacka fan att den återkommer gång på gång och blir kronisk till slut när inte grundproblemet någonsin dras fram och tas hänsyn till.

Eftersom grundproblemet i detta fall är ett obotligt tillstånd så får man se till att minimera de funktionshinder som finns.
Det gör man på precis samma sätt som för andra med funktionshinder - genom att dels anpassa omgivningen så långt som möjligt och genom rätt diagnos ge kunskap till den enskilda individen om dennes egen sårbarhet och allt vad det innebär mm.

Vi håller alla nyckeln till vår egna mentala hälsa i vår egen hand i viss mån. Har man inte kunskapen om sina egna funktionshinder är man otroligt utsatt och har egentligen inte en chans.

Jag vänder mig å det starkaste mot att man tvångsvårdar folk med autismproblematik på stökiga avdelningar med noll möjlighet till återhämtning och avskildhet eller ro från påfrestande sinnesintryck av alla de slag.
För så ser det ut på flera ställen idag.
Hur ska man tillfriskna i en sådan miljö där ingen hänsyn tas till ens skörhet och känslighet?

Det finns mycket mer att skriva men sätter punkt här.

Låter mycket intressant och läser gärna mer .

Tyvärr är jag ännu mycket mindre kvalificerad än du att bedöma saken. Kan också tänka mig (Zombie standard) att man bör vara öppen för olika både mer och mindre oortodoxa modeller såväl i olika fall som samverkande i samma fall. Skulle gärna se en debatt mellan några tillräckligt brett bildade men (?) ödmjuka och golverfarna experter om det här.

Zombie skrev:Låter mycket intressant och läser gärna mer .

Tyvärr är jag ännu mycket mindre kvalificerad än du att bedöma saken. Kan också tänka mig (Zombie standard) att man bör vara öppen för olika både mer och mindre oortodoxa modeller såväl i olika fall som samverkande i samma fall. Skulle gärna se en debatt mellan några tillräckligt brett bildade men (?) ödmjuka och golverfarna experter om det här.

Håller absolut med om att man alltid bör vara öppen för fler alternativ.

Jag har bara råkat snöa in på den här delen av problematiken och är antagligen ganska blind för resten av beståndsdelarna till schizofreni pga. ointresse, helt enkelt. Länkar det inte till npf, som jag ser det, så fångar det inte mitt intresse...så den biten får någon annan spekulera i.

Skulle också vilja att de med större kunskaper antingen bekräftar eller förkastar det hela.

Fast jag är övertygad...möjligtvis gäller det en mindre grupp än vad jag tror. Resten kanske påverkas av andra saker än av de npf-relaterade.

Diagnoser ska ju ställas för att hjälpa människor. Tyvärr så används de ofta istället i fördomsfulla syften. Personligen tycker jag att schizofreni är en diagnos som borde ha avskaffats för länge sen. Jag menar, hur kan man egentligen basera något på en sån sak som verklighetsuppfattning? Alla människor har olika verklighetsuppfattning. Verklighetsuppfattning är något personligt och unikt för varje människa. Frågan bör i stället vara hur man mår. Och vem mår egentligen bättre av att få en diagnos som schizofreni?

temporary21 skrev:vem mår egentligen bättre av att få en diagnos som schizofreni?

Det har jag väl träffat en del schizofrena som har gjort, av ungefär samma skäl som man som opsykotisk "högfungerande" autist kan må bra av en sådan diagnos: få kvitto på att man inte är ensam, inte undermålig som människa "utan närmare specifikation"; och få tillgång till den hjälp som ändå finns, även om den är otillräcklig och säkert, för dem som för oss, i hög grad styrd av saker som tyvärr står i vägen för bästa hjälp åt patienterna - för många psykotiker möjliggör den ändå respiter av ångestfritt liv på eget vuxenansvar och bland andra människor, som inte är att förakta så länge inte något bättre står till buds.

Och om både det och verklighetsuppfattning skulle jag väl vilja fråga både dig och matterik: hur mycket schizofreni eller annan psykos har ni kommit i kontakt med? Man kan inte skylla allt på politik eller på att vi allra ytterst inte kan fastställa något sådant som "verklighet": det finns också individuella funktions- och livskvalitetshinder som skulle vara det i vilken kultur som helst. Sedan är det en annan fråga om just de problemen skulle uppstå i vilken kultur som helst, för de människor de nu en gång har uppstått hos behöver hjälp lik förbannat.