Jag vill inte vara NT lika mycket som NT inte vill ha Asperger/Autism.
Det är allt jag har att säga, och att jag inte håller med dig överhuvudtaget.
Jag skulle aldrig vilja ha en NT livsstil helt enkelt, de känns för mig som obildade och inte speciellt insatta i djupare frågor, nej det är inget att önska sig att leva problemfritt och ovetandes om samhället och en massa andra ämnen.

Riksamiralen skrev:Jag vill inte vara NT lika mycket som NT inte vill ha Asperger/Autism.
Det är allt jag har att säga, och att jag inte håller med dig överhuvudtaget.
Jag skulle aldrig vilja ha en NT livsstil helt enkelt, de känns för mig som obildade och inte speciellt insatta i djupare frågor, nej det är inget att önska sig att leva problemfritt och ovetandes om samhället och en massa andra ämnen.

Umgås du med andra människor? Har du ett arbete? Har du partner? Går du på sociala tillställningar? Klarar du ta nödvändig kontakt med tex myndigheter, sjukvård, företag eller bara andra personer? Fixar du med lätthet att besöka affärer? Känner du dig utanför/bortkommen bland andra människor? Klarar du hålla ditt hem rent och sköta din hygien?

Allt ovan är sånt jag har problem med men som man förväntas klara som vuxen. Gör man inte det ses man som konstig/udda och när man gör det gör man ett konstigt intryck, dessutom får det naturligtvis andra konsekvenser.

Den omgivning du kalla obildad uppskattar mer att man inte luktar illa än om man håller långa monologer om sitt specialintresse. Som aspergare kan man ha man svårt för det ena, nästan omöjligt att undvika göra det andra, och då kan du naturligtvis som intelligent räkna ut vad ”pöbeln” tycker om aspergaren.

Allt hade säkert fungerat bra om det inte var för man måste umgås med NTs.

Ja jag umgås med andra människor jag vill umgås med, mest blir det familjen, men jag har haft vänner genom nästan hela livet, just nu har jag en polare som jag besökte senast för ett par veckor sedan.

Jag arbetar tillfälligt ibland, jag har fått mycket beröm av mina senaste chefer, de har insisterat att de behöver mig flera gånger, det är inget jobb jag blivit tillsatt till som tröst, jag fick det genom kontakter, det enda jag haft problem med är med kollegor som blivit arga och mobbat mig för jag tagit egna initiativ som av någon anledning störde dem, men inte cheferna, de kände sig väl hotade av konkurrensen eller något.

Någon partner vill jag inte ha i livet, när jag var yngre kanske man föreställde sig själv som familjefar någon gång i framtiden men jag har mycket svårt att dela med andra och att lämna över halva min självständighet till någon som skulle bestämma halva beslutsfattningen, det skulle inte gå för mig, jag behöver ha full kontroll. Men jag föredrar att ägna livet åt någonting annat även om jag tycker familjen är den finaste institutionen som finns.

Sociala tillställningar blir det ibland ja, högtider och allting uppvaktas ja, födelsedagar och kalas, självklart, om du menar mer fester med jämnåriga så absolut inte, det var inget för mig, jag blev bjuden ibland under skolåren men tackade nej, jag hade mina egna intressen att syssla med på fredagskvällarna som jag hellre ville göra än att gå på en fest med människor man känner sig osäker kring.

Jag klarar inte kontakten med myndigheter så bra det skulle jag vilja ha hjälp med faktiskt men har aldrig riktigt vetat vem jag ska vända mig till?

Ja affärer klarar jag bra, det enda stressiga momentet kan vara vid kassorna, jag har aldrig gillat kassorna, så stressigt och samtidigt att prata med personen vid kassorna och sen vet jag aldrig vad jag ska svara när jag blir tillfrågad om jag vill ha kvitto, jag brukar grubbla på det varje gång, ska jag strunta i kvittot och göra det enklare för mig men såra personen vid kassorna eller ska jag ta emot kvittot och göra personen i kassorna glad att jag ville ha kvittot? Jag önskar faktiskt att de slutade fråga mig och bara slänger eländet.

Ja jag känner mig utanför och bortkommen bland de flesta, bland mina kollegor vid mitt jobb blev det så svårt att jag inte kunde fika eller äta lunch med dem så jag fortsatte jobba istället för jag visste inte vad vi skulle prata om så då ville jag inte känna sådan osäkerhet varje gång det var rast så jag slutade ta raster.

Jag kan nog hålla det organiserat men rent vet jag faktiskt inte, jag har ytterst svårt för ljudet av dammsugare det mår jag jättedåligt av, det ljudet blir jag deprimerad av, antingen måste jag stänga av ljudet eller gå ut och gå en promenad istället, jag klarar inte ljudet av en högljudd dammsugare, så den typen av städning får bli ytterst sällan eller att jag får hjälp med det, men organisera saker i ordning och plocka så det ser fint ut är jag bra på.

Jag kan hålla mig ren utan problem, enda problemet jag har är med tandborstning jag får det aldrig till att bli rutin så det blir ganska sällan att jag borstar tänderna, jag mår också jätte illa av fluor och mintsmak, vill kräkas av den smaken, som gör problemet ännu värre, men som tur är äter jag väldigt lite socker jämfört med andra och jag har bara haft ett hål i tänderna lagat i hela mitt liv, jag har trots allt fina tänder trots omständigheterna.

Så allting är inte enkelt för mig men samtidigt får man ju tack vare sin dåliga tidsplanering mycket tid över till sitt specialintresse och det är ju vad som gör mig lycklig i livet, det är rätt skönt att kunna bli lycklig över bara ett specialintresse, de flesta NT har så höga förväntningar på allting och ska jämt vara ute och söka äventyr och adrenalinkicks, det är rätt skönt att slippa den programmeringen och bara leva det enkla och händelselösa livet, som gör mig lycklig.

Ja, vill man leva ensam är asperger bra.

LordNelson skrev:Ja, vill man leva ensam är asperger bra.

Ja, jag tycker att AS orsakar ensamhet. Om det fanns ett botemedel som gjorde mig mer utåtriktad och social och gjorde det lättare att vara med människor, skulle jag svälja det direkt.

Jag vill vara ensam, det är jobbigt att ta hänsyn till vad andra vill, om någon vill göra någon aktivitet jag inte vill så backar jag ur direkt, jag vägrar, då stannar jag hemma hellre.
Något socialt liv är bara jobbigt, jag vill känna mig fri att göra vad jag vill när jag vill.

Riksamiralen skrev:jag vill känna mig fri att göra vad jag vill när jag vill.

Ja, det är skönt att kunna göra det. För mig är tyvärr ensamhet ett själskrossande monster som gör allt annat i livet värre. Jag fungerar sämre när jag är mycket ensam. Och det får mig att inte vilja göra någonting, tappar intresset för allt. Ingen motivation, ingen glädje.

Ingen medicin i sikte?

Jag har nog alltid hittat ett sätt att trivas i min egen närvaro. Har "jämt" varit ute själv, iallafall till stor del, eller till en början, sen hittade jag en killkompis och vi var ute en hel del haha, roliga tider .


Idag, nuförtiden är jag lite mer begränsad trots hallucinationer, men min nye läkare på Psyk ska se över min medicinlista, och journal, och försöka hitta nåt preparat som dämpar hallucinosen.


Sång och musik har dels som ung , dels som vuxen varit ett bra sätt att hantera röster, till exempel. Och så ÄLSKAR jag sång och musik!! .

Är det någon som hört nåt? Finns det nån medicin att se fram emot?

Just nu är jag jävligt less…

LordNelson skrev:Den omgivning du kalla obildad uppskattar mer att man inte luktar illa än om man håller långa monologer om sitt specialintresse. Som aspergare kan man ha man svårt för det ena, nästan omöjligt att undvika göra det andra, och då kan du naturligtvis som intelligent räkna ut vad ”pöbeln” tycker om aspergaren.

Allt hade säkert fungerat bra om det inte var för man måste umgås med NTs.

Eller med aspergare med överkänsligt luktsinne och/eller annat specialintresse

Det kommer aldrig komma någon medicin för att "bota" autism. Det är som att ha ett läkemedel för att "bota" någon som är homosexuell. Självklart kan man "tvinga" någon att vara på ett visst sätt, och den personen kan anta en roll, men det går inte att förändra hur personen är. Mediciner kan användas för ångest, sömnproblem, osv, men det går inte att förändra någons hela personlighet. I så fall skulle det vara att droga dem så att de inte har någon personlighet alls eller göra en lobotomi.

Hallonsaft skrev:men det går inte att förändra någons hela personlighet.

Med all respekt Hallonsaft så kan man ändra hur någon är, tex ge en deprimerad lyckopiller eller bara det att dricka sig berusad förändrar ju ens beteende. En person som får en psykisk sjukdom blir ju också väldigt förändrad. Den som är manodepressiv och har mani far omkring helt otröttlig och har väldigt bra självförtroende för att senare när den är deprimerad vara nästan apatisk och tappat tron på sig själv.

Finns ingen medicin/botemedel mot autism.
Autism är ingen sjukdom heller, så.

Botemedel kommer dog nog aldrig att ta fram men förhoppningsvis någon medicin som kan lindra som ADHD-medicin gör.

Hallonsaft skrev:Det kommer aldrig komma någon medicin för att "bota" autism. Det är som att ha ett läkemedel för att "bota" någon som är homosexuell. Självklart kan man "tvinga" någon att vara på ett visst sätt, och den personen kan anta en roll, men det går inte att förändra hur personen är. Mediciner kan användas för ångest, sömnproblem, osv, men det går inte att förändra någons hela personlighet. I så fall skulle det vara att droga dem så att de inte har någon personlighet alls eller göra en lobotomi.

Det finns medicin för vissa av konsekvenserna av adhd, t ex koncentrationssvårigheter och dålig impulskontroll. Utan den hade min vardag varit ännu mer kaotisk än den är nu. Men den "botar" inte adhd:n eller ändrar min personlighet.

Jag hade gärna testat en medicin för vissa av konsekvenserna av autism, särskilt ljud-, ljus- och beröringsöverkänslighet och stresskänslighet. Det skulle inte "bota" autismen eller göra att min personlighet förändrades, bara att livet blev mer uthärdligt.

Lovar att personligen skänka 1 000 000 till den som kommer med ett läkemedel värt namnet.